Tips från Morgan Spurlock

Dokumentärfilmaren Morgan Spurlock ligger bakom filmer som Super Size Me (2004)  och The Greatest Movie Ever Sold (2011). Den senare, som handlar om produktplacering och varumärkesexponering, visas just nu på SVT-Play och ligger uppe till klockan 23:59 ikväll.

När The Greatest Movie Ever Sold hade svensk premiär förra året träffade jag Morgan och bad honom tipsa om fem dokumentärer alla borde se.
Ur innehållet, Icon #2 2011:



1. Brother’s Keeper
– Joe Berlinger,  Bruce Sinofsky (1992)
– Tidigare var jag inställd på att göra spelfilm, men Brother’s Keeper ändrade min syn på dokumentärfilm för alltid.


2. American Movie
– Chris Smith (1999)
– En perfekt dokumentär som jag rekommenderar till alla som tror att ”dokumentärfilm är seriöst och tråkigt”.


3. Lost in La Mancha – Keith Fulton, Louis Pepe (2002)
– Från början ett behind the scenes-projekt till Terry Gilliams film om Don Quijote. Men filminspelningen havererade totalt och extramaterialet blev en egen dokumentär.


4. Hoop Dreams
– Steve James (1994)
– Steve James är min hjälte. Hoop Dreams följer två basketspelande ungdomar från att de är 12 år tills de börjar college. En av hans vackraste filmer.


5. The Last Waltz
– Martin Scorsese (1978)
– En av de bästa musikdokumentärerna. Jag beundrar Scorsese som kan växla mellan spelfilm och dokumentärer.

Ytterligare ett dokumentärtips: Ikväll klockan 22:00 visas ”Page One – ett år på New York Times” på SVT1. Under ett år träffar regissören Andrew Rossi unga reportar, rutinerade redaktörer och luggslitna murvlar på anrika New York Times.

/Emelie Lindblom Carlsson

Hermès och Leica i estetisk fulländat samarbete

För några nummer sedan berättade vi i Icon (#2/2012) om hur Hermès har befäst sin position som modevärldens mest exklusiva varumärke. Det handlar mycket om hantverk. Vill man få en ytterligare inblick i deras omåttliga känsla för perfektion kan man ta en titt på den film som presenterar deras samarbete med kameramärket Leica.

Leica M9-P “Edition Hermés” kommer kosta 50 000 dollar i butik.

Lyckligtvis är det gratis att titta på filmen. Klicka här!

Konrad Olsson

Hur blev livet så här?

Hur skulle mitt liv se ut nu om jag hade hållit mig fast vid ungdomens dröm om den totala friheten, om att inte vara bunden till någon eller något? Tänk om det finns någon där ute som är den jag hade varit om jag inte hade bytt ut drömmarna mot en borgerlig vardagstillvaro fylld av ansvar?

Det undrade skribenten, läraren och tvåbarnspappan Eric Puchner. Han inte bara undrade, utan hittade sin friare dubbegångare – slacker-singersongwritern Kyle Field som är i samma ålder och har en liknande uppväxt, men som har gjort helt andra livsval. Deras möte resulterade i den här magnifika artikeln i månadens GQ.

Kyle, den man som artikelförfattaren kanske hade kunnat bli, i en duett med Feist.

/Maja

Nytt nummer av Icon

Igår kom det nya numret av Icon ut i butik!
Numret innehåller ett gäng guldkorn, inte minst Jan Gradvalls cover story om hur SVT har återtagit platsen som svenskarnas favoritkanal. Men även den första intervjun någonsin med Sveriges största sportagent, Claes Elefalk. Elefalk är något av verklighetens Jerry Maguire och har under 22 års tid representerat våra mest framträdande sportprofiler som Mats Sundin, bröderna Sedin, Fredrik Ljungberg, Martin Dahlin med flera.
Både Aftonbladet.se (samt gårdagens Sportbladet) och Sidbloggen har redan uppmärksammat det nya numret i Icon. Sjukt kul tycker vi.

/Peter Smirnakos

På Icon-redaktionen

Efter att ha jobbat ett år med Icon Magazine var det hög tid att förändra inredningen på redaktionen. De tidigare vita kala väggarna pryds nu av omslag och utvalda guldkorn från tidigare nummer.


Rosodlaren Joseph Mul ur #3 2011, Percy Barnevik ur #1 2011, Stil i Marrakech ur #3 2011 och Margot Wallström ur #2 2012.


Stil i Paris ur #1 2011 och Spanska köket ur #1 2012.

Vi har även sagt hej då till våningsplanets gemensamma kaffemaskin, och istället välkomnat Nespressobryggaren Lattissima i vår redaktionella vardag. Min favorit är nyheten Naora, tillverkad på colombianska Castillobär med smak av blåbär och svarta vinbär.

Konst på väggarna och nybryggda espressos – vad mer kan en redaktion begära av sin arbetsdag? Well, vi blir alltid glada av fler läsarreaktioner.

Nummer #7 landar i din brevlåda eller i en butik nära dig i dagarna. Vad tycker du om det nya numret? Släng iväg ett mail till red@iconmagazine.se, skriv en tweet eller dela dina synpunkter på vår facebooksida.
Dina åsikter är trots allt viktigare för oss än både konst och kaffe.

/Emelie Lindblom Carlsson

Ilse Crawford och den välkomponerade bokhyllan

I helgen var det premiärparty för Ett Hem, Stockholmshotellet som inretts av den brittiska designern Ilse Crawford, porträtterad av undertecknad i Icon #4/2012.

Det var pompa, skumpa och ståt, och som gäst fick man för första gången strosa runt i rummen och inspektera inredningarna. Och precis som man kunnat ana var det något utöver det vanliga. Varje material valt med omsorg, varje detalj placerad med eftertanke. Från de roliga dasslocksliknande toalettsitsarna till de många olika taktila material (olika typer av trä och läder) som använts i trappräckena.

Men det som var allra mest Ilse Crawforskt var det stora allrummet, med de mysiga soffgrupperna och den välkomponerade bokhyllan. Om det är någon egenskap som Ilse Crawford utmärker sig med och är lite mer unik med, så är det just att skapa en välkomponerad bokhylla. Ingen annan inredare kan skapa en lika inspirerande hyllkomposition, bestående av prylkaos, personliga artefakter och väl valda böcker. En Ilse Crawford-bokhylla är liksom det ultimata mötet mellan yta och djup, estetik och tanke.

I dagarna kommer ett nytt nummer av Icon, men ni som bläddrat i förra numret med Ilse-intervjun känner igen detta från Ilses egna bokhylla, fotograferad av Peter Cederling under vårt möte med designern i januari i år.

Konrad Olsson

Passande läsning på rummen.

Mingel i det nybyggda orangeriet.

Gästblogg: Sam Sundberg från Galaxy S III-lanseringen i London

Icons teknikredaktör Sam Sundberg rapporterar direkt från lanseringen av Samsung Galaxy S III i London tidigare ikväll.

Påkostade prylpresentationer, där hundratals journalister flygs in, är en märklig företeelse. När jag skriver detta presenterar Samsung sin senaste mobiltelefon, Galaxy S III, i London. Mobilentusiaster runt hela världen kan följa eventet live, streamat över webben. Men här sitter jag, i Earls Court Exhibition Center, på plats i köttet men helt avskuren från omvärlden, utan internet. Å andra sidan har jag en symfoniorkester som spelar live.

Mobiltillverkarnas kvartalsrapporter har duggat tätt de senaste veckorna, och fjolårets trender håller i sig. Nokia, Rim, HTC och Motorola har det tufft alltmedan Samsung och Apple roffar åt sig allt större marknadsandelar.

Idag är Samsung störst i världen på mobiltelefoner, före Nokia, med 23,5 procent av marknaden. Dessutom säljer det koreanska företaget idag fler smartphones än Apple gör. Samsung har hela 29,1 procent av smartphone-marknaden, nästan en tredubbling av marknadsandelen sedan första kvartalet i fjol, då Samsung hade 11,3 procent. Av detta får vi inte höra något på presseventet. Men det är bakgrunden.

Samsung har byggt sina framgångar på en rad olika enheter. Nu senast har Galaxy Note, en stor telefon halvvägs till att bli en platta, skapat ett nytt marknadssegment och sålt över fem miljoner exemplar. Samsung har också gjort de två senaste Nexus-telefonerna i samarbete med Google. Men telefonen som gjort Samsung till mobilvärldens klarast lysande stjärna just nu är Samsung Galaxy S II.

Galaxy S II släpptes för knappt ett år sedan och har idag sålt i fler än 20 miljoner exemplar. Jag har inte själv ägt telefonen, men många teknikskribenter hyllade den när den släpptes som världens bästa smartphone någonsin. Och användarna har stämt in i hyllningskören. Med Galaxy S II lämnade Samsung Android-konkurrenter som Motorola och HTC långt bakom sig, och blev en formidabel konkurrent till Apple.

Galaxy S II är med andra ord ”a tough act to follow”, och förväntningarna på uppföljaren var ruskigt uppskruvade. Mainstreammedia rapporterar inte om Samsung med samma storögda fascination som de rapporterar om Apple, men i bloggar och webbforum har mobilentusiaster spekulerat i månader om den nya telefonen.

Inför presentationen rullar en video som citerar användare från hela världen, och deras förväntningar på den nya Galaxyn. De förväntar sig en mobil med bättre prestanda än de flesta laptops. De förväntar sig större skärm, bättre batteritid och en telefon som är enkel att använda.

Att skapa en modern smartphone är ett svårt hantverk, ett bollande med höga krav, purfärsk teknik avancerade material och oundvikliga kompromisser. En av de svåraste avvägningarna är den mellan skärm, batteri och tunnhet. Användarna vill ha tunna telefoner med stora, högupplösta skärmar och bra batteritid. Det är idag omöjligt. De bästa skärmarna, som i HTC One X och Sony Xperia S, är batterislukare, så vill man ha bra batteritid måste man istället stoppa i ett större batteri som gör enheten lite tjockare. Men batteritiden är inte uppenbar direkt i butik, så många tillverkare snålar på batteriet. Det är skärmen och formfaktorn som säljer telefoner till den breda massan.

Den kanske största bedriften i Galaxy S III är att Samsung har klämt in ett stort batteri, på 2100 milliamperetimmar, i en kropp som bara är 8,6 millimeter tjock. Men det kommer inte att få så mycket uppmärksamhet som den färgsprakande HD-skärmen på 4,8 tum, den högblanka plastfinishen – som känns gedigen i handen – och de rundade formerna som ”inspirerats av naturen”.

Samsung inkluderar en kamera som ser ut att tävla med de bästa. Den startar på 990 ms, enligt uppgift med ”noll slutarfördröjning”, och med serietagning 3,3 foton per sekund. Den har avancerade delningsmöjligheter till tv, till varandra via ”near field communication” och smarta små funktioner som ögondetektering för skärmsläckning och automatisk uppringning när den räknar ut att man vill ringa till en viss person. Det är detaljer som kan visa sig användbara, eller mer plojartade – det visar tiden.

Det kan te sig fånigt att en ny mobil ska göra folk så upphetsade. I mina ögon är det dock fullt motiverat. Den smarta mobilen är prylarnas pryl, ett extra organ som alltid är med oss, håller oss uppkopplade till internet och förändrar vår upplevelse av världen omkring oss, när och fjärran.

Sedan den smarta mobilen slog på bred front, för ungefär fem år sedan, har den successivt förbättrats. Men vi väntar hela tiden på nästa revolutionerande steg framåt. Galaxy S III är inget jättekliv i den mobila evolutionen, men det fösta intrycket är att Samsung lyckats åstadkomma precis vad de behöver för att behålla sin tron som världsledande mobiltillverkare – åtminstone till nästa Iphone släpps.

Sam Sundberg, teknikredaktör Icon

Restaurangspecial: Mons Kallentofts reportage från Spanien

Vilken är världens bästa restaurang? Den frågan ställde vi oss i Icon #1/2012 i samband med Mons Kallentofts stora reportage om det spanska köket. I går offentliggjordes listan The Worlds 50 Best Restaurants. Där hamnar restaurangerna Mugaritz och Arzak, som båda figurerar i reportaget, på plats 3 respektive 8.  Dessutom utnämndes Elena Arzak (bilden) till världens bästa kvinnliga kock. Läs hela reportaget här på IconMagazine.se.

Text Mons Kallentoft  
Foto Björn Terring

Läs mer

Veckans långläsning: På ren vilja

En miljard människor i tredje världen är i akut behov av Petra Wadströms uppfinning: den svarta dunken som med hjälp av solens strålar gör smutsigt vatten drickbart. Nyligen uppmärksammades hon av italienska Vogue. Nu kan du läsa hela porträttet som publicerades i vårt novembernummer 2011, här på IconMagazine.se . Möt konstnären som vände sin kreativitet åt ett nytt håll. 

Text: Anders Bjers
Foto: Nicho Södling

Läs mer

Sådan far, sådan son?

En far och en son tittar på Basic Instinct tillsammans och spelar med i den. Så kan man beskriva det senaste verket av konstnären och filmskaparen Axel Petersén, som hyllats för sin debutfilm Avalon. Jag pratade sexdrift med honom på vernissagen för videoinstallationen.

Varför Basic Instinct? Jag såg den första gången när den kom, då var jag tolv år och hade min första och enda våta dröm. Sedan dess hade jag inte sett den, men så såg jag om den för ett halvår sedan och blev helt knockad. Det är så mycket av Michael Douglas karaktärs frågeställningar som jag då inte kunde identifiera mig med, men som nu hamnar mitt i mina egna. Michael Douglas sätts väldigt mycket på prov i filmen – om han fortfarande har sin sexualitet, sitt driv kvar. Och jag har tänkt ganska mycket på vad jag är om jag inte har min drift. Vad ska jag göra då? Då är jag helt värdelös.

Är du besatt av sex? Nej, man är nog ganska sexualiserad i allt man gör. Det finns få grejer som inte går den vägen, via basic insticts. Och skulle de försvinna vete fan vad jag skulle vara kapabel till att göra, typ koka makaroner.

Hur fick du idén? Jag är 32 nu, och pappa var 32 när han fick mig. Michael Douglas var någonstans mitt emellan pappa och mig i ålder i filmen. Jag började fantisera om vad som skulle hända om jag skulle kolla på den med honom, låta honom spela den här karaktären och få honom att bevisa för mig att han fortfarande har det. För då kan visa mig med att det är lugnt – du kommer hålla, kolla på mig. Så tänkte jag att det skulle hända andra grejer också, för det finns mycket mellan raderna i manus och det finns mycket mellan raderna i vår relation också. Han gick med på att göra det men jag var inte i Sverige, så jag bad honom titta på filmen. När jag kom hem berättade han att han hade tittat på den med mina syskon och att det hade känts olustigt. Och då visste jag direkt att det skulle funka.

Vad det jobbigt? Nej, det var kul.

Är du en sån som gillar när det blir lite obekväma situationer? Ja det är ju roligt, så länge det inte blir våldsamt.

Du behövde aldrig övertala din pappa, han gick med på det direkt? Han tyckte också att det var roligt. Han är nog också en sån som är intresserad av när det blir lite obekvämt.

Vad är nästa grej för dig? Jag håller på att skriva på en ny långfilm. Den heter Under pyramiden och kommer att spelas in under nästa år. Den utspelar sig i konstvärlden och innehåller verk som är mina men som jag inte skulle kunna göra som Axel Petersén. Det är bra verk, som jag önskar att jag skulle kunna göra, men om jag skapar fiktiva karaktärer så kan de få stå för dem.

Like Father, Like Son, Like Michael Douglas visas på Gallery Niklas Belenius, på Ulrikagatan 13 i Stockholm, fram till 19 maj.

/Maja