Hårdhudad företagsledare, skandalomsusad bonus-vd och målinriktad välgörare. Percy Barnevik har alltid brutit mot konventionerna för att nå sina mål. Nu vill han lyfta 250 miljoner människor ur fattigdom. Galenskap eller genomförbart? Icon besöker hjälporganisationen Hand in Hand i Afghanistan och möter Barnevik i sommarhuset på västkusten. Läs hela den exklusiva intervjun här på IconMagazine.se  

Text: Anders Rydell
Foto: Johan Lindskog

Balkh-provinsen, norra Afghanistan,
19 juni 2011

Som en skulpturpark av rostiga metallskelett vilar resterna av ett slag längs floden Amu-Darjas södra strand. Vår Range Rover kränger i den lösa sanden mellan de utbrända och söndersprängda bilarna och stridsvagnarna. På andra sidan Amu Darjas breda fåra ligger Uzbekistan. Floden som till slut mynnar ut i Aralsjön utgör Afghanistans norra gräns.

Bakom oss ligger staden Hairatan. En centralasiatisk gränshåla vars bebyggelse till stor del består av hundratals bruna containrar, och vars enda tillgång tycks vara en bro till grannlandet. Över den flödar afghansk hårdvaluta som stål, trä, olja och opium – Afghanistans främsta exportvara.

Men vi är inte på väg till Uzbekistan. Vid gränsen svänger vi österut, ut mot öknen. Jag förstår snart varför jag före vår avresa misslyckades med att hitta resvägen på Google Maps. Det tycks inte finnas någon väg. Det ständigt närvarande afghanska dammet och den gula sanden sveper snabbt igen det som för en stund ser ut att vara en väg. Men det bekymrar inte vår chaufför. Han kopplar på fyrhjulsdriften. Halvt på skämt, halvt på allvar drar vi lott om vem som ska sitta på höger sida i bilen – bombsidan. Afghanistans tio miljoner landminor utgör bara en av farorna här.

Vi passerar en polisstation, som i stort sett består av en container som balanserar på en sanddyn. Det är den sista utposten – från och med nu syns varken polis, militär eller några av de FN-sanktionerade isaf-styrkorna till. Bara sanddyner som skiftar i grått och smutsgult. Det är svårt att förstå att något och någon kan leva här. Men någonstans där borta, bortom dynerna, väntar Percy Barneviks sista företag.

Norra Bohuslän, Sverige,
12 augusti 2011

”Ni är helt åt skogen!”

Det tar någon sekund innan jag förstår vem som döljer sig bakom det dolda telefonnumret. Och ytterligare några sekunder innan jag förstår varför jag blir utskälld. Percy Barnevik har presenterat sig. Jag försöker hitta en ursäkt, men hinner inte.

– Jag gav väldigt noggranna instruktioner för hur ni skulle ta er hit. Har ni kört ända till Oslo?

Vi vet inte riktigt var vi är. Vi letar oss fram på småvägar genom det västkustska sommarlandskapet, som är grönskande idylliskt och stenigt kargt på samma gång. Efter en månads förhandlingar ska vi äntligen få träffa en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika och omstridda företagsledare. Och vi har redan fått en första avhyvling.

Percy Barnevik är solbränd. Han tar emot oss i shorts och kortärmad skjorta på trappan till sin villa i det lilla kustsamhället i norra Bohuslän – ett samhälle som han till stora delar äger. I husen runt omkring bor barn och barnbarn. Det är här han tillbringar de sista dagarna av semestern. En intensiv höst väntar. Innan vi inleder intervjun vill Barnevik göra några saker klara för mig och Johan, som fotograferar. Först spänner han ögonen i Johan och säger: ”Jag är fotografernas fiende nr 1”. Därefter är det min tur: ”Du måste stryka alla mina svordomar.”

Percy Barnevik har fyllt 70, men har inga planer på att gå i pension. Han har nämligen en sak kvar att göra, som numera tar upp det mesta av hans tid.

– Jag har ambitionen att förändra världen, berättar han när vi sätter oss i solen på hans veranda, som har utsikt över havet.

Jag vill förändra världen är också titeln på Percy Barneviks kommande självbiografi. Barnevik är inte ironisk, han är heller inte blygsam. Han menar allvar. Barneviks ambitioner tycks aldrig ha varit små, men hans sista företag är något helt annorlunda än hans tidigare.

– Hand in Hand är mitt största, mitt sista och mitt viktigaste projekt. Jag tycker att det här är mer betydelsefullt än vad jag gjorde på ABB och i övriga näringslivet.

Det började som ett deltidsengagemang för tio år sedan, men den lilla biståndsorganisationen med 30 anställda har nu vuxit till en global aktör på biståndsområdet med 4 000 anställda och 50 000 frivilliga. Organisationen har i dag verksamhet i Indien, Afghanistan, Sydafrika, Brasilien, Swaziland och Kenya. När den här artikeln skrivs har Hand in Hand startat eller expanderat 691 798 företag med hjälp av den speciella modell som Barnevik­ kallar ”hjälp till självhjälp”.

Men numera sträcker sig Percy Barneviks ambitioner långt utöver bara organisationen Hand in Hand. I fickan har han en plan, som han är övertygad om kommer att förändra världen – om den genomförs.

– Jag vill medverka till att lyfta den fattigaste miljarden människor ur sitt elände. De som lever på under en dollar om dagen. För att göra detta behövs det 250 miljoner nya företag. Det låter mycket. Men det går att genomföra på tio år, till en kostnad som bara är fyra till fem procent av det totala biståndet årligen, säger Percy Barnevik samtidigt som han slår handen i bordskivan. Han tystnar och tittar på mig.

– Vill du ha juice?

 

Få svenskar kan säga att de vill förändra världen, och bli tagna på någorlunda allvar. Men nu är ju inte Percy Barnevik någon typisk svensk. I Percy Barneviks värld tycks allt vara stort, större. Företagen, människorna, visionerna, pengarna. Barnevik har varit amerikansk i sina dimensioner. Uppskalning är en livsfilosofi.

Det är inte helt lätt att få grepp om hans 30 år som ledare i näringslivet. Tryckarsonen från Uddevalla fick fart på karriären då han 1975 blev vd för Sandviks verksamhet i USA. Från att ha varit en liten spelare började företaget under Barneviks styre utmana giganter som u.s. Steel och General Electric.

Under 1980-talet tog han befäl över asea och ledde fusionen med Brown Boveri som resulterade i ABB – den dittills största svenska företagsaffären någonsin. Därtill har han varit styrelseordförande i Skanska, Sandvik, AstraZeneca och Investor och suttit i styrelsen för internationella giganter som General Motors och DuPont. Sammanlagt kan Barnevik räkna hem över 110 styrelseår – hälften av dem som ordförande. Under 1990-talet var Barnevik ­Sveriges mest beundrade företags­ledare, och hyllades även internationellt av tidningar som Financial Times.

Barnevik har alltid varit de stora siffrornas man. Under hans 17 år som vd i ASEA/ABB ökade aktievärdet i snitt 30 procent per år. Företaget gjorde rekordvinster. Det var också dessa som låg till grunden för hans lika rekordstora som berömda pension på 930 miljoner kronor. Skandalen briserade 2002 då hans och efterträdaren Göran Lindahls pensionsavtal blev offentliga. Skandalen ledde även till en utredning om trolöshet mot huvudman, som lades ner efter tre år då inget brott kunde styrkas. I en förlikning betalade Barnevik 2002 tillbaka 548 miljoner till ABB. Skandalen kom dock att solka ner den tidigare hjälteglorian, då kritiken inte minst i media var hård.

Barneviks nätverk är lika stort som svårmatchat. Barnevik har tillhört några av världens mäktigaste nätverk – bland annat Bilderberggruppen. Donald Rumsfeld, Henry Kissinger, Thabo Mbeki och Indiens premiärminister Manmohan Singh räknas som förtrogna. Numera har Barnevik direktlinjer till åtskilliga ledare i tredje världen. Men frågan är om inte de har svårare att få tag i ”Mr Barnevik” än tvärtom.

Det rådde aldrig någon tvekan om att när Percy Barnevik gav sig in i biståndsvärlden skulle också det göras i storformat.

– Jag var inte alls intresserad av att sitta på en biståndsorganisation med 30 anställda.

Vi får huka oss för att komma in i det låga lerhuset som ser ut att vara hämtat direkt från ökenplaneten Tatooine i Starwars. Jag möts av stenansikten.

I husets enda rum sitter 17 män som jedikrigare i skräddarställning på röda mattor. De flesta är klädda i traditionell afghansk dräkt – lätta bomullsbyxor, väst och turban. Ingen säger någonting.

De har väntat på oss. Vi är sena. Hand in Hand-gruppen, som vi får veta heter Juvelen, har redan inlett mötet. Vi befinner oss i den lilla byn Bosariq. Det är gruppens fjärde möte sedan den bildades för någon månad sedan. De flesta medlemmarna är turkmener. Några har mer asiatiska drag. De är hazaras, en etnisk grupp som påstås härstamma från Djingis Khans soldater.

Vi sätter oss ner och lyssnar, medan Hand in Hands lärare Ahmadullah, en man 40-årsåldern med glasögon och den enda i rummet som bär skjorta, föreläser om betydelsen av att ha möten – kärnan i Hand in Hands projekt.

– I gruppen kan vi dela våra idéer. Vi kan ta initiativ till nya projekt och prata om våra företagsidéer, säger Ahmadullah till de uppmärksamt lyssnande männen på dari, en persisk dialekt.

Gruppen, som startade i maj, befinner sig fortfarande i grundträningsfasen där de får lära sig sådant som att hålla möten och spara pengar.

– De allra flesta i gruppen kan varken läsa eller skriva, så de kan inte anteckna eller läsa läroböcker. Vi måste vara väldigt tydliga och inte mata dem med för mycket information. Därför är mötena ofta korta och fokuserade på en sak i taget, berättar Mohammed Rafi som arbetar för Hand in Hand i Mazar-e Sharif och som har följt med oss till byn.

Att det är viktigt att spara är ett av utbildningens huvudbudskap, något som Mohammed berättar är helt främmande för många afghaner.

Plötsligt spricker ett av stenansiktena upp i ett leende. Det är gruppens kassör Hafizulla. Han säger något på dari som får hela gruppen att skratta.

– Afghans are good spenders!

”Help yourself”, säger Percy och skjuter ett juicepaket över bordet.

Både Percy Barneviks och Hand in Hands engagemang började i Indien, decennier innan deras vägar slutligen korsades över en lunch i Investors matsal på Arsenalsgatan i Stockholm.

Percy Barneviks engagemang väcktes 30 år tidigare, när han för Sandviks räkning första gången besökte Bombay.

– Jag var ute och gick på morgonen i träskområdena. Det fanns hundratusentals uteliggare i staden, och på morgonen kom det lastbilar och skyfflade upp liken och körde dem till soptippen. Folk reagerade inte ens, det hörde till vardagen. Det var som att sopa gatan. Det var en chockartad upplevelse.

Barnevik beräknar att han genom sitt engagemang i olika storföretag har medverkat till att skapa omkring 100 000 jobb i u-länderna, många av dem i Indien.

– När jag kom till asea hade vi 200 personer i Indien, när jag slutade hade vi tolv fabriker och 10 000 anställda. Jag drev på General Motors att bygga upp sina bilfabriker där. Detsamma gällde andra av ”mina” bolag. Det var ju inte av biståndsskäl, det var av ekonomiska skäl. I företagsvärlden kom jag att personifiera satsningen på de här länderna, säger Percy Barnevik.

Uppbyggnaden av de nya fabrikerna innebar även socialt ansvar.

– När det byggdes fabriker fick man ofta ta ansvar för vad som skedde runt själva verksamheten. Se till att arbetarna hade bostäder, dagis och enklare sjukvård. Inte helt olikt de svenska bruksorterna förr.

Indien kom att bli något av en hemmaplan för Percy Barnevik under de kommande 40 åren.

– När jag kom i kontakt med Hand in Hand hade jag varit där säkert 50 gånger. Jag kände näringslivet. Jag hade varit rådgivare åt både premiärminister Narasimha Rao och Singh och jag hade varit ordförande i World Economic Forum i Indien. Jag var inte en novis som inte visste något om bistånd.

 

Hand in Hands historia tog sin början 1 000 kilometer söder om Bombay, i Tamil Nadu. 1988 åkte ett rektorspar från Nacka, Olle och Gunnel Blomqvist, på studieresa till sidenstaden Kanchipuram i södra Indien. Det de såg, speciellt det slavliknande barnarbetet i vävfabrikerna, fick dem att starta organisationen Hand in Hand hemma i Sverige. Det var en liten förening som med hjälp av små bidrag från privatpersoner och skolor började bedriva fadderbarnsverksamhet, bygga skolor och ge ekonomisk hjälp till kvinnor i delstaten Tamil Nadu.

När Olle och Gunnel Blomqvist 2000 kontaktade Investors styrelseordförande för att be om ekonomiskt stöd till organisationen anade de inte att mötet skulle komma att förändra allt. Percy Barnevik visade sig vara villig att göra betydligt mer än att bara skänka pengar. När Barnevik 2003 kom överens med paret Blomqvist om att han skulle ta ledningen för Hand in Hand inleddes en explosiv förnyelse av organisationen. Den gamla styrelsen försvann, så även de flesta som tidigare varit engagerade, både i Indien och Sverige.

– Jag började titta på Hand in Hand på samma sätt som jag gör med nya företag. Jag flög till Indien för att ta reda på hur det funkade.

Percy Barneviks vision för Hand in Hand var att Hand in Hand skulle bli något mer än bara en liten biståndsorganisation för svenskar som ville engagera sig för fattiga i Indien. Han ville en driva sin biståndsorganisation som ett effektivt globalt företag.

– Jag tittade på projekt som handlade om ”hjälp till självhjälp” i Indien och där man skapade hundratals eller tusentals jobb. Men varför inte göra det för att skapa miljoner? Den gamla företagsledaren inom mig väsnades. Jag tänkte: ”Det här kan göras tusen gånger större!”

För att göra det behövdes pengar, mycket pengar. Och Barnevik hade dem.

– Du kanske minns min berömda pension, säger han och ler mot mig. Det var en lycklig omständighet att jag hade den. Jag hade ju inte tänkt stå på en yacht och dricka champagne för pengarna. Jag har aldrig heller haft ambitionen att bygga upp ett eget imperium eller göda mina barn med stora arv. Jag tänker på gamle j.p. Morgan. Han var en tuff och hänsynslös kapitalist.  Men innan han dog skänkte han 3 000 bibliotek till städer över hela usa. Han gav bort alla pengarna! Och sa: ”Den som dör rik, dör i skam.”

Totalt har Barnevik investerat ett par hundra miljoner av sina egna pengar i Hand in Hand. Han påpekar att det var nödvändigt både för trovärdighetens och snabbhetens skull. I våras berättade Percy Barnevik för Sidas tidning Omvärlden att han ångrar att han lämnade tillbaka delar av den ”berömda” pensionen, eftersom även de hade kunnat satsas i Hand in Hand.

Percy Barnevik återkommer ständigt till snabbheten. Han gillar inte när det går långsamt eller trögt. Saker och ting måste göras fort och kraftfullt! Och inget smörjer hjulen som pengar. Långa utredningar och byråkrati tycks inte vara något för Barnevik, som berättar om hur det gick till när Hand in Hand etablerades i Swaziland, i södra Afrika.

– Jag åkte dit. Det var inte så att jag undersökte landet i ett år, utan snarare i fyra dagar. Sen gav jag vårt folk i Sydafrika en miljon och sa: ”Ni vet hur det här går till. Kör!”. Man kunde såklart ha utrett ihjäl sig, sagt att kungen är si och så, många är hivsmittade, landet är fullt av korruption och så vidare. Forget it! Fattiga människor! Goda möjligheter! Kunnigt folk! Här är en miljon. Kör igång!

Du är en doer?

– Jag är bara doer! Folk har ofta frågat mig vad min hemlighet är. Det finns ingen hemlighet. Allt handlar om exekution. Att genomföra det.

När jag invänder och menar att han väl även har tydliga idéer för sin organisation, hugger han genast av.

– Det finns så många bra idéer och bra tänkare. Jag brukar säga: ”Gör ungefär rätt. Men gör det kraftfullt”. Snabbt, billigt och stort. Sedan kan du justera kursen ”as you go”!

Kaldar, norra Afghanistan,
20 juni 2011

Sedan vi lämnade Mazar-e Sharif har vi knappt sett en enda kvinna. Bara små flickor med snaggat hår som nyfiket stirrar på främlingarna vid dörrgaveln. I Bosariq finns åtta manliga grupper och tre kvinnliga. Men vi får inte träffa någon av de kvinnliga grupperna, än mindre fotografera dem. I Kabul berättade vår ”fixare” Quasim om hur han räddat en utländsk fotograf från att bli lynchad på gatan efter att ha fotat en kvinna. Den som tror att Afghanistans kvinnor ”befriades” när talibanregimen föll blir grundligt besviken efter ett besök på Afghanska landsbygden. Även om det definitivt har blivit bättre, inte minst i städerna, så lever en stor del av landet fortfarande kvar på medeltiden. Men att man överhuvudtaget har lyckats skapa kvinnliga Hand in Hand-grupper måste ändå ses som ett framsteg.

– I Kaldar har vi etablerat oss i fyra av 14 byar. Men målet är att täcka alla, säger Mohammed som menar att intresset har varit stort bland lokalbefolkningen.

Etableringen går i princip till så att utsända från Hand in Hand reser runt i byarna och föreläser om modellen. Sedan får människor själva bilda grupper. Alla mellan 18 och 60 är välkomna.

– Det är viktigt att medlemmarna i gruppen litar på varandra, därför måste alla medlemmar vara godkända av alla i gruppen, säger Mohammed.

Det är framförallt mikrolånen som lockar, men även utbildningen.

– Vår odlingssäsong är tre månader lång, sedan har vi inget att göra. Vi vill lära oss nya saker och hitta en regelbunden inkomst för resten av året, säger Abdul Raziq som är sekreterare i Juvelen.

Mohammed berättar att för de kvinnliga grupperna handlar det framförallt om mattvävning, något som turkmenerna är kända för. Tack vare lån från Hand in Hand kan man köpa in material i större och därmed också billigare kvantitet. För de manliga grupperna handlar det om boskapsskötsel.

Men för att få ett lån från Hand in Hand måste gruppen för det första genomgå en tre månader lång grundutbildning. Men det stannar inte vid det – gruppen måste också bevisa sin duglighet genom ett Monopol-liknande spel.

 

Hand in Hand under Percy Barneviks vingar blev helt annorlunda än föregångaren. Även i biståndsvärlden är organisationen med sitt starka marknadsekonomiska och entreprenöriella fokus en främmande fågel. Men Barnevik ser få skillnader mellan att driva en biståndsorganisation och ett företag.

– Du kan säga att de fattiga vi hjälper är kunderna och donatorerna är aktieägarna. Men vi har ingen bolagsstämma, vi betalar inte utdelning, vi är inte vinstdrivande. Men i allt annat är det ringa skillnad. Var mycket sparsamt och ha järnkoll på pengarna.

Även organisationens engagemang präglas av ett ekonomiskt effektivitetstänkande.

– Från början satsade vi på att köpa loss de arbetande barnen i fabrikerna hos väveribaronerna i Indien. Men det blev för dyrt. Det fanns betydligt billigare och effektivare sätt att förändra saker på. Det viktiga var att ge de kastlösa kvinnorna ekonomisk självständighet så att de inte behövde sälja sina barn till fabrikörerna.

För Barnevik var det viktigast att hitta den billigaste och effektivaste biståndsmodellen – och det var självklart att det handlade om att skapa jobb.

– Jag har aldrig trott på traditionellt bistånd med enbart givande. Det är inte effektivt i längden. Jag ville inte ge pengar, mat och medicin till människor.  Jag ville mobilisera dem. Hjälpa dem att ta hand om sig själva. Jag uppfann inte hjulet. Men jag insåg, och det är det som är det avgörande, att detta gick att göra väldigt billigt. Till mycket låg kostnad, snabbt och i stor skala.

Barnevik ville sätta en prislapp på hjälpen. Vad kostar det egentligen att hjälpa en människa? Den filosofin är inte helt vanlig i biståndsvärlden, där hjärta ofta kommer före ekonomiska kalkyler. Framförallt var det viktigt att bygga en så billig och effektiv organisation som möjligt.

– Tricket är att inte ha några västerlänningar. Inga alls – bokstavligt talat. Att skicka ner en svensk med familj kostar 1,3 miljoner kronor om året. En duktig indier med collegeutbildning kostar under 100 000 kr. Pengarna kommer från norr, men folket från söder. Många i biståndsvärlden sa till mig att produktivitet är något man inte kan tala om. Struntsnack! What gets measured, gets done, säger Percy samtidigt som han kisar mot solen.

– Det börjar bli för varmt här!

Vi lämnar terrassen och sätter oss vid bordet i vardagsrummet. Där ligger några papper med kalkyler och en Ipad. Percy serverar kaffe och langar upp en bulle på min assiett. ”Ät”, beordrar han samtidigt som han själv stoppar en bulle i munnen och gör sig redo för det som blivit hans paradgren – att räkna på jobb.

– För att lyfta en miljard människor ur fattigdom behövs 250 miljoner jobb. Vad kostar det då att skapa ett jobb? Det vet vi! Det kostar 20-30 dollar i södra Indien. Det kostar 35-40 dollar i mellersta Indien. 75 dollar i Swaziland. 150 dollar i Sydafrika och 400 dollar i Afghanistan. Det är kapitalismens A B C.

Trots att han har ägnat hela sitt liv åt storföretagen, tror han att den traditionella industrin kan lyfta 10 miljoner fattiga i Indien. Allt är så effektiviserat i dag. Inte heller att världens skuldtyngda u-länder kan anställa mer folk inom offentlig sektor, menar Barnevik. Vad återstår?

– Mikroföretagen, småföretagen och de mellanstora företagen. Det är de som kan lyfta världens fattigaste. Inte staten! Inte storföretagen! De kan göra det, säger Percy Barnevik och bankar återigen med handflatan in budskapet i bordet. Han lägger fram sin poäng som om det vore en fysisk lag vi talade om.

Att utbilda och ge mikrolån till kvinnor är enligt Barnevik det allra effektivaste sättet att skapa nya företag.

– Männen super, spelar, är opålitliga och överger familjen. Jag gillar inte män i den här småskaliga entreprenörsvärlden. Kvinnorna är motorn. Man brukar säga att har du lärt upp en man har du lärt upp en individ. Har du lärt upp en kvinna har du lärt upp en generation. Det ligger mycket i det, säger Barnevik som dock inte tycks ha mycket till övers för teoretiserande feminister.

– Jag säger åt feministorganisationerna att sluta resa, skriva böcker och köra seminarier. Det hjälper inte mycket. Inte heller fn-deklarationer. Det som gör nytta är att utbilda kvinnor, låna dem pengar till tre-fyra symaskiner så att de kan få en inkomst.

Det är inte dock inte alla som köper att småföretagande är lösningen på fattigdomen i världen. Percy berättar om ett tillfälle då han bjöd in chefer för de olika biståndsorganisationerna i ett land och presenterade Hand in Hands modell.

– De gillade inte alls idén att utbilda miljontals människor till små kapitalister. De sa att de ville hjälpa sjuka och svaga. De var mer socialistiskt inriktade. Vid mötet kom någon fram till mig och sa ”Har du bytt sida nu, mr Barnevik? Förr hörde du ju till utsugarna. Vill du plötsligt hjälpa de fattiga nu?” ”Utsugare” svarade jag. ”Jag har skapat 100 000 jobb inom industrin. Hur många har du skapat?”

I dag har Hand in Hands modell vunnit mer acceptans i biståndsvärlden, och man samarbetar med fn, Sida, Läkarmissionen, Radiohjälpen och andra biståndsaktörer. Men det är ingen hemlighet att organisationen har många fans i företagsvärlden.

– Affärsfolk älskar ju det vi gör. De gillar god produktivitet och god kontroll, låga kostnader, att man mäter och rapporterar vad man uppnår. Att vi driver det som ett företag.

 

På senare tid har mikrolånmodellen kritiserats hårt. I ett avsnitt av Uppdrag granskning under våren avslöjades hur mikrolånen skuldsatte fattiga människor i Bangladesh. Även Muhammad Yunus, som startade mikrolånsbanken Grameen Bank och 2006 fick ta emot Nobels fredpris som en föregångare på området, har fått sig en törn. Kritiker hävdar att modellen är naiv, då man inte ser baksidan av långivningen. Percy Barnevik tycker själv att problemet är oseriösa aktörer.

– När man upptäckte att låntagarna betalade tillbaka bra på mikrolånen försökte folk tjäna pengar på det. De ville ju ha volym, så de lånade ut till allting. De fattiga lånade till konsumtion men kunde inte betala tillbaka, och så var de tvungna att ta ett nytt lån för att betala tillbaka det förra lånet. Det blev en mikrokreditbubbla där oseriösa människor gick in i tusental för att tjäna pengar på höga räntor och lån till konsumtion. Vi hade inget med det att göra.

Barnevik menar att man absolut inte ska låna ut pengar till konsumtion och inte heller ta ut för höga räntor. Han skulle själv vilja se ett räntetak på runt 20 procent i Indien. När jag undrar om kritiken ändå inte indirekt har skadat Hand in Hand drar Barnevik tveksamt handen genom skägget.

– Du skulle kunna säga att det har solkat ner mikrokreditbegreppet. Men det har inte ändrat något för oss på fältet.

Barnevik säger att det är många som rycker i honom och vill att Hand in Hand ska etablera sig på olika platser.

– Liberias nya premiärminister har vädjat till mig att komma. Rwanda är på mig. Togos president säger att jag måste komma dit. Vi måste komma till 50 länder. Behovet och intresset är jättestort. Men man kan inte gå in överallt. Det måste finnas utbildat folk och pengar. Man får akta sig så att man inte stoppar i sig mer än man kan tugga.

Hur väljer du vilka länder ni etablerar er i?

– Jag ombads för några år sedan av Latinamerikanska utvecklingsbanken att komma dit. De undrade om vi kunde etablera oss i Haiti. Det var före jordbävningen. Men det ville jag inte. Det var ett för litet land för oss. Ska vi bli synliga måste vi ha någonting större. Dessutom mördas 30 000 personer om året där. Jag vill inte skicka in våra indier i ett sådant helveteshål. Några månader senare kom de tillbaka och sa: ”Mr Barnevik, du får Brasilien.” Och tillade ironiskt: ”Är det stort nog för dig?”

Men hur hamnade egentligen Hand in Hand i Afghanistan? Det rimmar inte särskilt väl med Barneviks riskkalkyl. Om Haiti är ett ”helveteshål”, vad är då Afghanistan? Enligt en undersökning som offentliggjordes i juni av Thomson Reuters Foundation är Afghanistan i dag världens farligaste land för kvinnor. Inte heller indier går säkra. Talibaner har riktat flera dödliga självmordsattacker mot indiska ambassaden i Kabul, som även har fått säckar med huvuden från halshuggna medborgare på posten.

Engagemanget i landet rimmar inte heller särskilt väl med Barneviks filosofi om att arbetet ska vara så kostnadseffektivt som möjligt. Enligt hans eget räkneexempel kostar det lika mycket att skapa ett jobb i Afghanistan som att skapa 20 jobb i södra Indien.

– Om jag bara räknade på hur många jobb vi skapar skulle jag ta några delstater i Indien och strunta i resten av världen. Där kan man räkna hem miljonerna, snabbt och ganska lätt. Men det räcker inte för mig. Jag har visserligen alltid sagt åt mina medarbetare att plocka den lågt hängande frukten. Men i Afghanistan hänger frukten högt.

Men så var också omständigheterna kring Afghanistan annorlunda. Hand in Hand hade förmodligen aldrig varit i landet om det inte vore för att Percy Barnevik var vän med usa:s försvarsminister Donald Rumsfeld.

– Don satt i min styrelse i ABB i tio år, det var då jag blev god vän med honom. Jag uppskattade honom mycket. Han var rak, snabb, klipsk. Han höll mig på mattan, och klippte till mig lite då och då vilket jag behövde.

Afghanistanäventyret började ute på en gård i Taos i New Mexico.

– Jag och min fru var ute och hälsade på Donald på hans ställe i New Mexico. Det var då han frågade om jag inte kunde gå in och hjälpa till i Afghanistan. Lite senare träffade jag president Karzai och hans nyckelministrar i London. Några månader senare åkte jag dit med några indiska medarbetare och utarbetade en plan som skulle ge 2,3 miljoner jobb. Det skulle kosta 700 miljoner dollar. Det var ett detaljerat förslag på hur man skulle lyfta en stor del av den afghanska landsbygden.

Men Afghanistan är inte som andra länder. Arbetet gick trögare, problemen var större, konflikterna fler. Under de kommande åren skulle Percy Barnevik ständigt resa tillbaka till Kabul. Arbetet präglades av problem.

– Det var otroligt jobbigt. Ministerier bråkade, ministrar fick sparken. Hamid Karzai sa åt mig att rapportera direkt till honom. Det gillade ju inte ministrarna, speciellt inte finansministern. En minister sa: ”Mr Barnevik uppträder som om han vore presidenten själv”, säger han och skrattar åt minnet.

– Jag blev ganska personligt bekant med Karzai. Han är ju ingen buffel som kör över folk. Jag sa till honom: ”Visa för fan med hela handen, Hamid!” Men det gjorde han ju inte. Han är ju på många sätt en kompromisskandidat.

2007 lyckades man få igenom en plan, aredp (Afghanistan Reconstruction Economical Development Program). Som med det mesta ”mr Barnevik” tar för sig finns det självklart räkneexempel. Det är alltid med siffror han lägger fram sina argument.

– En enda svensk soldat i norra Afghanistan kostar 600 jobb. Vad är viktigast för fredlig utveckling i landet?! Det är ganska lätt att svara på.

Barnevik har nu överlåtit aredp åt afghanerna. Men för att visa att modellen funkar kickstartade Hand in Hand i Balkh som ett pilotprojekt.

– Jag kände att vi måste göra något på fältet själva. Visa att vår modell fungerar. Skapa 5 000–10 000 jobb!

I Afghanistan kunde man dock inte tillämpa den vanliga Hand in Hand-modellen. Att bjuda in kvinnor att organisera sig i världens mest kvinnoförtryckande land låter sig inte göras hur som helst.

– Vår indiska ledare, Usha, hade möte med mullorna och fick ayatollan att välsigna vårt projekt i tv.

Man var även tvungen att bjuda in män till att skapa grupper för att få tillåtelse att låta kvinnor göra detsamma. Dessutom var man tvungen att anpassa mikrolånen efter sharialagarna, eftersom det enligt dessa inte är tillåtet att ta ut ränta. Men Percy Barneviks hjälp-till-självhjälps-filosofi köptes ändå inte av alla.

– Jag blev illa sedd av talibanerna. Att jag skulle ge kvinnor försörjning och utbildning var inte särskilt populärt. Jag var ju värre än en general på det sättet. När jag åkte ut på landsbygden var jag tvungen att ha beväpnad eskort. Soldater framför mig, soldater bakom mig. Kulspruta på taket. Man anlände till byarna som en militärkolonn. Det var ju inte så trevligt.

Att arbeta i Afghanistan har också sina risker. På hotellen har Barnevik haft vakter utanför dörren och häromåret var var han nära att dödas av en bilbomb.

– En bilbomb sprängdes 400 meter framför min jeep, utanför en polisstation. Hela min bil lyftes upp och jag slogs till av en ordentlig tryckvåg. Tappade hörseln. Det smällde som fan. Röken stod upp ett par hundra meter i luften.

Säkerheten i landet har knappast blivit bättre på senare tid. Ändå planerar Percy att satsa stort på Afghanistan framöver. Hittills har man fått pengar från Sida, Indien och Johnson & Johnsson.

– Många länder har avsatt pengar för Afghanistan nu när de ska dra tillbaka trupperna. De känner sig skuldmedvetna. Det är ett bra tillfälle. 2014 är de stridande utländska soldaterna borta. Lilla Afghanistan kommer att bli ganska stort för oss.

Kaldar, norra Afghanistan,
20 juni 2011

Efter lärarens korta föreläsning plockar männen fram skrynkliga sedlar ur fickorna. En efter en går de sedan fram till kassören Hafizulla, ger honom 50 afghanis (ungefär 1 dollar) och doppar sin tumme i bläck för att signera inbetalningen.

Gruppens sparande är ett av huvudmomenten under grundutbildningen. Det är detta kapital som avgör Juvelens framtid. Man kan säga att gruppen bygger upp sin egen bank. Ur denna kassa kan sedan enskilda medlemmar med gruppens godkännande låna pengar. Hur gruppen sköter detta kapital och organiserar sig avgör sedan huruvida man får låna ett större kapital av Hand in Hand eller ej.

– Sparande är inget vi afghaner är vana vid. 30 år av krig har förändrat oss. Man vet inte om man överhuvudtaget lever i morgon. Därför tänker man heller inte på morgondagen, berättar Mohammed.

Hittills har gruppen sparat ihop

2 450 afghani, men om de lyckas få lån av Hand in Hand kan de få låna 10 000 afghani – ungefär 200 dollar – per person.  En stor summa för en bonde i Kaldar.

– Att bygga upp ett kapital är viktigast. Vi har ingenting, så ingen skulle ge oss lån. Men om vi sparar pengar själva, kan vi också låna från gruppen. Om någon blir sjuk så kan han låna pengar, säger Hafizulla.

Men även om 10 000 afghani förmodligen är mer pengar än vad många i gruppen någonsin hållit i sina händer, räcker det inte särskilt långt. Att köpa en ko kostar 30 000 afghani. Bara de rikaste i byn har i dag djur.

– Vi kan inte själva köpa djur, så därför ska vi göra det tillsammans i gruppen, berättar Hafizulla.

Mötet är slut. Männen samlas utanför huset. Alla bär svarta sandaler. Dammet har nästan gjort dem vita. Ingen vet vad som väntar för Afghanistan, eller vad som händer när de internationella trupperna lämnar landet 2014. Många talar om ett nytt inbördeskrig.

Vi hör ryktas att Norra alliansen (den allians av krigsherrar som höll stånd mot talibanerna och som usa tog hjälp av för att vinna kriget 2011) i hemlighet rustar upp. Anledningen är att regeringen i Kabul precis har börjat förhandla med talibanerna. Afghanistan är motsättningarnas land. Samtidigt som medlemmarna i gruppen Juvelen försiktigt börjar våga blicka framåt mot en bättre framtid, mörknar horisonten.

 

Barnevik tittar på klockan och tycks uppriktigt förvånad över att flera timmar runnit iväg. Det är snart dags, säger han. Percy Barnevik gillar inte att spilla tid. Det är mycket kvar att göra.

– Jag har haft cancer i ett par omgångar och har högt blodtryck trots tung medicinering. Man vet ju inte hur länge man lever.

Han konstaterar att allt är som upplagt för en stroke. Nedanför huset hoppar barnbarnen på en studsmatta. Han reser på sig och plockar fram några familjebilder. Den Barnevikska familjen är stor, ett tjugotal personer står uppställda på en av bilderna.

– Många har ju sagt: Ska du inte koppla av nu? Ska du inte vara med barnbarnen och bosätta dig på västkusten halva året? Jag brukar svara att koppla av kan man göra om man är frimärkssamlare. Men vet man att man kan bidra, och i så stor skala som jag kan – då är det svårt att inte göra det.

Percy Barnevik är både känd och ökänd för sitt höga tempo, men han säger att han har varvat ner.

– Förr jobbade jag 80-90 timmar i veckan. I dag jobbar jag halvtid, med mina mått. Jag arbetar avspänt, 50–60 timmar i veckan. Vet knappt vad jag ska göra av tiden, säger han och skrattar.

Det råder ingen tvekan om att arbete för Percy Barnevik är något mer än bara sysselsättning. När jag frågar varför han egentligen gör det här får jag dock korta svar om allmän medmänsklighet och att alla människor skulle agera om de hade sett vad han sett. Elaka tungor skulle dock säga att engagemanget är ett sätt att kompensera för pensionsskandalen, där han i media anklagades för att ge ”girigheten ett ansikte”. Genom skandalen gjordes han och Göran Lindahl till symboler för företagsledarnas orealistiska ersättningsnivåer. Det är svårt att tro att en sådan händelse inte skulle sätta sina spår. Sådana analyser kommer säkerligen att dyka upp i samband med lanseringen av självbiografin. De är på sätt och vis oundvikliga.

Men oavsett hur riktiga eller oriktiga de är riskerar de att missa en poäng, nämligen det faktum att Hand in Hand inte är någon vanlig biståndsorganisation. Och Percy Barnevik är ingen vanlig biståndsarbetare. Den enkla vägen hade naturligtvis varit att starta en fond och strö ut miljonerna till erkända biståndsorganisationer. Det är så de flesta av världens mångmiljonärer och miljardärer gör, som Bill och Melinda Gates och Warren Buffett. Men ingen kan påstå att Barnevik har valt den lätta vägen för att ta sig in i biståndsvärlden.

Det som skiljer ut Percy Barnevik är inte att han är ännu en rik person som vill rädda världen, utan att han vill göra det på sitt sätt – med hjälp av entreprenörskap och marknadsekonomi och genom att göra en miljard fattiga till hårt arbetande ”små kapitalister”.

Barnevik återkommer till begreppet ”mobilisering” av människor, och det blir tydligt att det han gör genom Hand in Hand på intet sätt skiljer sig från det han gjorde sig känd för som företagsledare.

– Jag har alltid stenhårt drivit idén att skapa små enheter, små grupper. Skapa karriär för folk på verkstadsgolvet. Ge dem ansvar för inköp, kvalitets­kontroll och kundkontakt. Bredda jobben, låta grupperna samarbeta. Inte bara låta folk stå vid sina svetsmaskiner.

I ABB gjorde sig Barnevik känd för att dela upp företaget i massor av små enheter. ABB bestod av 1 000 bolag och 5 000 resultatenheter. Hans styrka var hans unika organisatoriska förmåga, en egenskap han har utvecklat fullt ut i Hand in Hand.

Percy Barnevik har byggt upp en biståndsorganisation som personifierar honom själv, hans ledarskapsstil, hans tro på marknadsekonomin och hans människosyn. Hand in Hand förmedlar först och främst ett självhjälpsbudskap till fattiga människor: Du kan, med lite hjälp, ta ditt öde i egna händer. Percy Barnevik är med andra ord en jobbcoach i jätteformat.

Planen är inte längre att endast Hand in Hand ska sprida Barneviks modell i världen. Det går alldeles för långsamt. Likt en gökunge vill Barnevik i stället plantera sitt frö inne i andra organisationer. På så sätt vill han förändra biståndet i hela världen. Från givande till ”mobiliserande”.

– Mitt jobb nu är dels att dra in pengar och dels att bredda vårt projekt ännu mer över hela världen. Jag kan träffa statschefer och det kan inte alla. Vi ska träna andra organisationer i vår metod. Kan vi haka på organisationer som redan finns lokalt, pengar som redan finns, partners som redan finns så är det ju det snabba sättet.

Hur vet du att er modell fungerar?

– Jag känner att det funkar med mina händer, mina fötter, mitt huvud. Och det är inte bara jag. Seeing is believing. Det handlar inte om att ha fina teorier. Det handlar om att visa vad man gjort. Det är likadant när jag kom till Asea 1980. Jag sprang ju inte ut och pratade om hur bra vi skulle bli. Men när vi några år senare hade tredubblat vinsten, då kunde man snacka om framtiden.

Några dagar efter intervjun ringer Barnevik mig, och verkar uppriktigt förvånad över att jag inte är klar med artikeln. Jag säger att den är väldigt lång. För första gången i mitt liv får jag en deadline av mitt intervjuobjekt. ”Jag vill läsa den senast klockan två på torsdag.” Jag säger att det inte kommer att gå, att tiden är för kort och att jag dessutom har annat att göra. Percy Barnevik köper inte min förklaring. ”Jag vill läsa den då”, säger han och lägger på. Man säger inte att något är omöjligt till Percy Barnevik.

Anders Rydell är journalist och författare. Han lovar att investera i en GPS.

Johan Lindskog är fotograf och globetrotter. Afghanistan var det 75:e landet han besökte.