Det kan mycket väl vara så att David Bowie, som inte har framträtt sedan 2004, har tagit farväl av sin tid som artist. Jan Gradvall färdas tillbaka till Bowies barndomsstad och ­fin­ner­ en osannolik historia om förvandlingens konst.

En kall, regnig novemberkväll i Brixton 1991. David Bowie ber sin chaufför ta en liten omväg på väg till en spelning på Brixton Academy. När bilen långsamt passerar de viktorianska trevåningshusen på Stansfield Road ser hans gitarrist Eric Schermerhorn hur tårarna plötsligt rinner nedför David Bowies kinder.

”Det är ett mirakel”, säger David Bowie med blicken vänd mot sitt barndomshem på 40 Stansfield Road. ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor.”

Scenen är hämtad från nya biografin Starman: The Definitive Biography (Sphere) av Paul Trynka. Undertiteln är en sanning med modifikation. Det har aldrig skrivits någon definitiv biografi om David Bowie och kommer förmodligen aldrig att göras. David Bowie har aldrig släppt någon så långt in i sitt liv.

Det kan också vara så att David Bowie, i all tysthet, redan har tagit farväl som artist.

I juli 2004 drabbades David Bowie av en hjärtattack. Året efter gjorde han ett framträdande på tv-galan Fashion Rocks. I ett klipp på YouTube kan man se en märkbart medtagen David Bowie sjunga en förkrossande vacker Life on Mars (se ovan).

Sedan dess har det varit tyst. Oroväckande tyst. Inga nya konserter, inget nytt album på åtta år.

Ingen artist i musikhistorien har förnyat sig själv och popmusiken så många gånger som David Bowie.

Ingen stjärna kommer att efterlämna ett lika stort svart hål efter sig som när Ground Control till slut förlorar kontakten med Major Tom.

Men även om det kanske aldrig kommer en officiell biografi så ger ögonblicket utanför barndomshemmet i Brixton – ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor” – nyckeln till David Bowie som artist.

Det finaste beröm rockartister kan få i dag är att de är äkta. Okonstlade. Utan divalater. ”Nästan som en vanlig tjej eller kille man skulle kunna ta en öl med.”

Allt annat upplevs som påklistrat. Allt annat kallas image.

En rockartist som klär sig i jeans anses alltid mer äkta – och får i regel bättre recensioner – än en som klär sig i röda paljettrikåer.

Ingen har pepprat sönder detta äkthetshyckleri, sänkt det som man sänker fartyg i Sänka fartyg, som David Bowie.

Vad David Bowies album tvärtom är en evig påminnelse om är vikten av att aldrig acceptera sitt öde, att aldrig nöja sig med att ”vara sig själv”.

När David Bowie föddes i Brixton 1947 låg det i ruiner. Stadsdelen tillhörde de allra mest sönderbombade i London under andra världskriget. För att skona West End försökte Churchills spioner manipulera information så att tyskarna hellre bombade mindre viktiga stadsdelar.

Vad David Bowie växte upp med, och såg omkring sig när han rullades runt i barnvagn, var nedbrunna hus, människor utan jobb och bombkratrar som det skulle ta decennier innan myndigheterna hade tid och råd att laga.

Dessa bombkratrar fylldes av vatten och blev barnens lekplatser. En granne och skolkamrat till David Bowie, som intervjuas i Paul Trynkas bok Starman, berättar att kratrarna på sommaren fylldes av grodyngel och vattenödlor.

Detta djurliv utgjorde i sin tur grogrund för fjärilar. Hela Brixton fylldes en sommar plötsligt av fler fjärilar än vad som någonsin skådats. Vackra fjärilar som flög runt i de svarta, bruna och grå kvarteren.

Det går knappast att hitta en tydligare symbolisk bild av David Bowies egen förvandling.

Den ljusast tänkbara framtid som rimligen väntade den unge David Bowie var att om han hade extrem tur och jobbade extremt hårt så kunde han möjligen bli som någon av de lyckligast lottade han såg under uppväxten. Han kunde bli mellanchef på ett kontor. Han kunde bli revisor.

Men vad han mot alla odds lyckade förvandla sig till – odds som hans tårar påminde om under återbesöket i barndomskvarteret – var en fjäril från Brixton.

Om man tänker på Bowie-repliken ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor” så blir alla de Bowiemästerverk, vars osannolikhet vi i dag nästan vant oss vid, återigen precis så osannolika som de faktiskt är.

Ziggy Stardust, gjord av någon som borde ha blivit revisor. Young Americans, gjord av någon som borde ha blivit revisor. Low, gjord av någon som borde ha blivit revisor.

Om David Bowie hade nöjt sig med att vara ”one of the boys”, äkta och okonstlad,  skulle puppan aldrig ha blivit blivit en fjäril.

Jag intervjuade David Bowie en gång i New York i mitten av 1990-talet.

Det var i en inspelningsstudio nära Times Square. David Bowie verkade uppriktigt glad åt att jag var mer intresserad av det han gjorde just för tillfället än att fråga om gamla album.

Under de två timmar jag fick hänga med honom kedjerökte han vita Marlboro och pillade på cellofanet.

Jag försökte hålla jämna steg när han sprang runt i studion, visade teckningar, berättade historier om Gilbert & George och Kraftwerk, hämtade kassetter med obskyra svarta London-artister han ville att jag skulle höra.

Precis som på sina skivor var David Bowie hela tiden på väg framåt. •

Jan Gradvall är fast kolumnist i Icon. Han är prisbelönt journalist och författare. Följ honom på twitter.com/jangradvall och på hemsidan gradvall.se. Den här texten publicerades ursprungligen i Icon #2.

I New York på 1970-talet satt en okänd amerikansk poet och putsade på sina formuleringar. I dag är hans dikter mer aktuella än någonsin. Icons krönikör Jan Gradvall berättar historien om Joe Brainard, den förste twittraren.

Ny kommunikationsteknik har genom historien alltid bemötts med skepsis och beskyllts för att:

1. Skapa avstånd. 2. Göra oss dummare och ytligare.

Under kravallerna i London och England försökte politiker och gammelmedia på fullt allvar göra gällande att skulden låg hos sociala medier som Twitter.

Uttrycket ”shoot the messenger”, myntat av Shakespeare, har sällan varit mer relevant.

För 100 år sedan var det telefonen man skyllde på. När den lanserades i usa höjdes varningsröster om att den okontrollerat kunde sprida skvaller och leda till moralisk upplösning.

Och förmodligen kan man även hitta en artikel som hävdar att faxen bar skulden till kravallerna i Kungsan 1987.

Det vanligaste argumentet mot Twitter i dag är att begränsningen på 140 tecken gör att innehållet blir ytligt.

Men vad man tvärtom slås av när man faktiskt använder Twitter är hur mycket det går att uttrycka med 140 tecken. Ett stort antal inlägg används till att klistra in länkar till andra artiklar. När man klickar kan man läsa 10 000 tecken till.

Effekten av hyperlänkar går också att uppnå enbart med hjälp av språk. Prousts madeleinekaka är uttjatad, men ett bra exempel på just en icke-digital hyperlänk.

Ett annat är poesi. Ingen använder argumentet ”det är för få tecken” för att hävda att poesi skulle var ytligare än prosa.

Utan att på något sätt jämställa Twitter med poesi hittar man varje timme exempel på inlägg med ett slags vardagspoetiska kvaliteter.

I och med att inläggen publiceras i samma ögonblick som de skrivs uppstår också en omedelbar kontakt mellan författare och mottagare, en kontakt av ett slag som ingen annan publiceringsform kan konkurrera med.

Det kan vara i matkön på Konsum, eller på resa i en främmande stad, som någon ser något, förnimmer något; upplever vad Knausgård någonstans kallar ögonblick av liv, och sedan formulerar det direkt, där och då, och sekunden senare publicerar det på Twitter genom sin iPhone.

Ingen har behärskat denna uttrycksform bättre än amerikanen Joe Brainard.

I remember my first cigarette. It was a Kent. Up on a hill. In Tulsa, Oklahoma. With Ron Padgett.

I remember my first erections. I thought I had some terrible disease or something.

I remember the only time I ever saw my mother cry. I was eating apricot pie.

I remember how much I cried seeing ”South Pacific” (the movie) three times.

I remember how good a glass of water can taste after a dish of ice cream.

Joe Brainard följer exakt uttrycksformen för Twitter. Nästan alla inlägg håller sig inom maxantalet 140 tecken och är publicerade i ett flöde.

Att utnämna Joe Brainard till världens främste twittrare förhindras dock av det faktum att han dog 1994, två år innan internetabonnemang blev årets julklapp i Sverige.

Joe Brainards I Remember är både årets mest inaktuella och aktuella bok. Det är få i Sverige som har hört talas om boken, och ännu färre som har läst den.

Men det är en bok som fångar något som känns märkligt mycket 2011 och som ringar in både Karl Ove Knausgård, årets mest omtalade författare, och Twitter, årets mest omtalade kommunikationsteknik.

Första upplagan av I Remember publicerades 1970 i 700 exemplar. Efter att han följt upp med ytterligare två volymer – More I Remember (1973) och More I Remember More (1975) – samlades alla tre i en volym.

En beundrare är fransmannen Georges Perec som stal hela idén med I Remember till sin Jag minns och tillägnade Joe Brainard boken.

Joe Brainard var konstnär och poet. Han är mest känd för sina målningar av Lisa från den tecknade duon Lisa & Sluggo.

Ursprungsplanen var att han skulle skriva sin självbiografi, men det blev i stället mening efter mening med inledningen ”Jag minns”. Vad han uppnådde med denna teknik var att han både kunde hoppa bakåt och framåt i tiden. Han kunde också när som helst hoppa från en associationskedja till en annan.

Precis så som minnet fungerar. Precis så som Twitter fungerar.

Joe Brainard satt på sitt loft i New York och skrev för hand. Han putsade om och om igen på formuleringarna.

Vad som samtidigt är det mest slående med slutresultatet är hur enkelt han får det att se ut. Alla som läser i I Remember blir lockade att skriva en egen variant.

Poeten Kenneth K blev så inspirerad att han började använda I Remember i sin poesiundervisning för barn. Han upptäckte att ”Jag minns”-formen får alla att känna att de vågar berätta.

Enligt bokens efterord har tusentals amerikanska lärare sedan dess använt I Remember i sina klassrum för att uppmuntra elever till att börja skriva.

På villkor att sexscenerna ströks. Joe Brainard var gay, han dog i aids, och boken skildrar hans sexuella uppvaknande som tonåring.

Samtidigt är det också detta som ger boken dess nerv. Det blir aldrig banalt eller rosenskimrande nostalgiskt.

Det blir ögonblick av liv.

Jan Gradvall är fast kolumnist i Icon. Han är prisbelönt journalist och författare. Följ honom på twitter.com/jangradvall och på hemsidan gradvall.se. Den här texten publicerades ursprungligen i Icon #1.