Sommaren med Avicii – ett historiskt reportage

 

Som första svenska magasin följde Icon Avicii under hela sommaren 2012. Från ett regnigt Söderstadion till det solgassande Summerburst och ett Ibiza – där han precis hade fått sitt residency på Ushuaia – som höll på att koka över av pyroteknik och energi. Läs Fredrik Strages klassiska reportage som retade upp Sebastian Ingrosso och gav Avicii hans första magasinsomslag i Sverige.

 

Avicii höjer handen för att hälsa på sina 13 000 fans och när han ler tänker 17-åriga Lovisa Dehlin att han är en jordnära kille, ingen diva som andra stjärnor. För ett halvår sedan lyckades hon och kompisarna köpa biljetter till en av de snabbt utsålda Globenspelningarna. Veckorna har segat sig fram sedan dess. Lovisa och hennes gäng har förberett sig genom att trycka egna ljusblå linnen med Aviciiloggan. Nu ska de äntligen få se honom dj:a.

När introt börjar, med Etta James-samplingen ur jättehitten Levels, gallskriker de. Och när de känner basen börjar de att hoppa. Lovisa blir alltid yr av lycka när hon lyssnar på Avicii men nu är beatet så maffigt att marken skälver under henne. Plötsligt skär ett metalliskt knak genom syntstråkarna. Och hon faller. Marken under henne har försvunnit. Hon störtar från den neonflimrande euforin ner i ett kompakt mörker. Hon faller så länge att hon hinner tänka: ”Nu dör jag.” Sedan slår hennes huvud mot något hårt. Ett vasst föremål rispar hennes rygg. Hon begravs i skrik, panik och svettiga kroppar. Hon ligger i en hög av människor. Med bultande huvud lyckas hon kräla därifrån. Hon vacklar ut i en korridor och får syn på en kompis som blöder från ett jack i pannan. Sjukvårdare skyndar fram till dem. De får lägga sig på britsar i ett garage bakom scenen. Aviciis glada house pumpar fortfarande i bakgrunden. Lovisa gråter. Inte för att det gör ont utan för att hon missar konserten. Hon befinner sig bara några meter från världens bästa dj. Men hon kan inte dansa.

Fyra månader senare är Lovisa och hennes vänner på bättre humör. De 26 fans som skadades när en läktare kollapsade i Globen har blivit specialinbjudna till Aviciis spelning på Söderstadion. Nu köar de utanför hans loge. En vakt slussar in två åt gången för en kram, en autograf och en bild ihop med idolen. De flesta är tysta och blyga när de släpps in i rummet och fnissigt uppspelta när de kommer ut och utbrister ”jag trodde jag skulle dö”, ”vad söt han är”, ”så jävla fin”.

Lovisa drar snabba andetag när hon får syn på honom. Han har blå keps, vit munktröja, svart skinnjacka, och det där snälla leendet hon älskar. Avicii ska vara på scen om ett par minuter så idolträffen blir bara 30 sekunder lång. De hinner ändå visa sina nytryckta, orangefärgade Aviciilinnen, klämma ihop sig för en bild (han lägger armen runt Lovisa) och överlämna ett egenhändigt hopklistrat kollage av Avicii-bilder som de signerat med orden ”Tack för att du gör varje dag bättre”. Innan de blir utfösta av en vakt lyckas Lovisa också få en autograf på sitt mobilskal. De skyndar sig ut på Söderstadion för att komma nära scenen. ”Fatta att den värsta kvällen i mitt liv ledde till den bästa”, säger Lovisa.

Tim Bergling, som Avicii egentligen heter, tar fram sin laptop och kontrollerar usb-stickorna som han använder i stället för skivor när han dj:ar. Tidigare på kvällen upptäckte han att flera filer var korrupta så de fick laddas upp på nytt. Tim kom hem från Tel Aviv i morse. Den senaste månaden har 22-åringen från Stockholm också hunnit dj:a i Istanbul, Las Vegas, Rom, Trondheim, Köpenhamn, Prag, Malmö, Ulm, New Jersey, Kansas City, Saint Louis, Minneapolis och Winnipeg. Han gjorde 300 spelningar 2011 och det verkar bli ännu fler i år.

För fyra år sedan knåpade han ihop sin första låt på datorn i pojkrummet på Östermalm. I våras spelade han sin musik för 60 000 personer på Ultrafestivalen i Miami där Madonna presenterade honom med orden: ”I’m a huge fan. He’s amazing. Get ready for Avicii!”

Publiken på Söderstadion är redo. Det regnar och Globen försvinner i ett grått dis i den bistra försommarkvällen. Men support-dj:n Albin Myers har ändå fått ungdomarna att röra på sina nedkylda leder.

– Regn är inget problem. Bara vi har house så håller vi oss varma, säger Malin Åkvist från Nyköping som dansar i prasslig regnrock intill sitt tjejgäng.

De tar studenten nästa vecka (”vi ska spela sjukt mycket house på vårt flak”) och beskriver Avicii som ett musikaliskt geni (”typ som Mozart”).

– Vi gillar annan house också. Swedish House Mafia, Adrian Lux och Tiësto. Han är störst.

– Och David Guetta, tillägger hennes kompis Emilia. Han är typ 40 men kan ändå producera jävligt bra musik.

– Alla som går ut vill höra house, fortsätter Malin. Man vill ha det här beatet som gör att man liksom fuckar ur. Fattar du? Basen är så mäktig att det inte räcker att göra stekarveven. Man måste fucka ur!

Killarna längst fram verkar dock inte ha några planer på att överge stekarveven – den nya housemusikens mest famösa dansrörelse. De laddar upp inför Aviciis framträdande genom att bröla ”whö-öh-öh-öh-öh-ööööh-ööööh”, riffet ur White Stripes Seven Nation Army, som om de inte vore klubbkids utan fotbollsfans. När de får syn på sin hjälte häver de ur sig målbrottsspruckna vrål.

Tim stoppar sina usb-stickor i de två Pioneerspelarna och klickar i gång den bombastiska dansmusik – fylld av pompösa pianoackord, ettriga syntloopar och smäktande soulrefränger – som har gjort honom till en av tiotalets största svenska artister. Ungefär tre fjärdedelar av låtarna som Avicii spelar är hans egna. Resten är remixer som han har gjort åt andra artister, samt en och annan ursinnig electroattack – för att täppa till truten på dem som klagar på att hans sound är för polerat.

Avicii uppträder framför en gigantisk videoskärm. När hitten Fade Into Darkness börjar slår eldslågor upp ur scengolvet. Kanoner spyr ut rosaskimrande dimma. Bomber detonerar. Ett glödande vattenfall brakar loss likt tusentals seriekopplade tomtebloss.

Fyrverkerierna glänser i tjejernas uppspärrade ögon. De formar sina händer till hjärtan medan grabbarna i rutiga Ralph Lauren-skjortor, samma som Avicii brukar bära, gör cirklar i luften med sina höjda nävar.

– Jag måste lära mig att göra veven, säger Salem Al Fakir som står i kulisserna och gör sig redo för att sjunga live i Silhouettes, singeln som han har släppt med Avicii.

– Tim körde just en ny låt som vi spelade in tillsammans häromdagen. Jag blev lite chockad. Jag visste inte att den var klar. Allt går så snabbt i den här världen.

Bredvid Salem Al Fakir står den tuppkamsfriserade dj:n Albin Myers och diggar med en öl i handen. Han berättar att många äldre housefans tycker att musiken har blivit för kommersiell.

– Lämna kredden på hyllan, säger jag. Embraca det i stället! Det enda som räknas är det här. Titta!

Han visar gåshuden på sin arm samtidigt som Levels startar och folkmassan fuckar ur i en orkan av konfetti.

Efteråt sitter Tim i logen och funderar på om han orkar gå ut. Han brukar inte bli trött eftersom han vistas så kort tid i varje tidszon att han inte hinner bli jetlaggad. Dessutom har han en imponerande förmåga att sova gott överallt (managern Ash har börjat samla på bilder där Tim sussar i obekväma ställningar).

– Men nu är jag slut, alltså, säger han och torkar svetten ur pannan. Jag var fett orolig att det här giget skulle bli en katastrof på grund av regnet. Men det funkade.

Kvällens enda missöde var ett glödande korn som singlade ner från tomteblossen och landade på Tims hand. Han brände sig och var nära att mixa fel.

– Det hade inte gjort något, försäkrar en av hans kompisar. Det är livefeeling. Det är mode!

Ordet ”mode” (uttalas som på engelska) användes till en början i svenska klubbkretsar för att beskriva en atmosfär eller stämning. Med tiden har det blivit en synonym för ”grymt” eller ”fett”. Tims polare använder det i varannan mening när de kliver in i logen för att morsa på honom. Alla ser likadana ut: skinnjacka, jeans, limiterade sneakers, bakåtslickat hår, skäggstubb. Det går dock att urskilja Östermalms-vännerna eftersom de hälsar på Tim med ett nasalt: ”Gubben!” Kompisarna med förortsbakgrund utbrister: ”Abou, brushan! Det var mode!”

Den 20-årige dj:n Alesso dyker upp tillsammans med Sebastian Ingrosso från Swedish House Mafia, den omåttligt framgångsrika trio som fyra månader tidigare sålde ut Madison Square Garden. Under sommaren kommer Swedish House Mafia att meddela att de ska splittras, eller i alla fall sluta turnera tillsammans, varpå de snabbt säljer 105 000 biljetter till sina tre avskedsspelningar på Friends Arena i november (siffror som få svenska artister någonsin har varit i närheten av). Strax därefter säger Sebastian Ingrosso till tidningen Rolling Stone: ”Jag analyserar musik en hel del och jag tror att det som Beatles gjorde är det vi gör nu.”

I Aviciis loge gör hans yviga kroppsspråk och på-toppen-av-världen-attityd att han påminner om en annan stjärna som har liknat sig själv vid Beatles: Liam Gallagher.

Tim ger ett mer beskedligt intryck. När han ler och tar emot ryggdunkar utstrålar han samma trygga charm som Kalle på kaviartuben eller en ung Ted Gärdestad. Han tycks medveten om sin oskuldsfulla image. Ibland drar han ett snabbt bloss på en cigarrett under spelningarna. Då hukar han bakom podiet.

– Jag har ingenting emot att andra dj:er röker på scen, säger Tim. Men om jag gör det själv ser det bara nonchalant ut. Som om jag spelar tuff.

Det blir mer och mer folk i logen. Polarna försöker övertala Tim att hänga med ut.

– Kom igen, du är ju aldrig hemma, tjatar en kompis.

Sebastian Ingrosso drar upp en flaska ur spritbuffén och räcker den till mig.

– Tequila, säger han. Med kaffesmak. Det är mode. Drick!

– Nej tack. Jag måste upp tidigt i morgon.

– Det måste jag också. Men jag fixar det. Det är därför vi är där vi är och du är där du är.

Det finns fler skäl till att svenska dansproducenter är där de är 2012. Fröet till tiotalets dj-explosion såddes 1986 när de första houseskivorna landade i Stockholms importbutiker. Tolvtumssinglarna var utgivna på etiketten Trax i Chicago. Artister som Frankie Knuckles, Marshall Jefferson och Farley Jackmaster Funk rensade bort discons flådiga harmonier och skapade en minimalistisk och elektronisk hybrid som döptes till house (efter klubben The Warehouse i Chicago där Knuckles dj:ade).

I usa bestod housepubliken till 100 procent av svarta bögar. I Sverige omfamnades musiken av ett fåtal nyfikna dj:er. Sten ”Stonebridge” Hallström, som ingick i dj-kollektivet Swemix, minns sitt första möte med musiken som han skulle spela under resten av sitt liv.

– Det var i augusti 1986. Vi satt på Swemixkontoret när René (Hedemyr, dj-veteran) kom in med ett lass nya skivor och sa: ”Det här är det senaste från Chicago. Det kallas house.” Han satte på en skiva och vi hörde en trumma, en lökig basgång och en samplad röst som sa ”move your body move your body move your body …”. Jag tyckte att det var ren dynga. ”Nej”, sa René. ”Det är framtiden!”

Desto mer imponerad blev sångerskan Kayo Shekoni som i mitten av 1980-talet var gogodansare på nattklubben Alexandra. En eftermiddag satte dj:n på en skiva som han inte kunde spela på kvällen eftersom den tömde dansgolvet.

– Jag är discotjej från början, säger Kayo. House var mycket porrigare, mörkare och snabbare. Som dansare gillade jag de långa instrumentala partierna. Man slapp störande verser och refränger. Det kunde vara moaning och groaning genom en hel låt. Det kändes otroligt nytt, djupt och sexigt.

När den första renodlade houseklubben öppnade i Stockholm 1987 gick Kayo dit med sina gogopolare. Beathouse, som höll till på lunchhaket Midas mittemot Gamla stans tunnelbana, drevs av dj:n Mikael Palmgren som var bra på att hitta den senaste musiken. Dessvärre alienerade han gästerna med sitt snobbiga musikval.

– Skivor som var äldre än tre månader var stendöda för mig. De var museiföremål, säger Mikael. Helst skulle ingen jävel ha hört det jag spelade. Det fanns househits som Farley Jackmaster Funks Love Can’t Turn Around men jag stekte låtarna ungefär när de slog i Sverige. Därför blev det svårt att bygga ett dansgolv.

Kayo minns att Beathouse kändes naket och kallt; vita väggar och blått ljus, långt från diskotekens pråliga inredning.

– Det var bara vi som var lite nördiga som tyckte att Beathouse var coolt. Vi gick dit för musiken. Vi dansade för oss själva. Men efter ett tag tröttnade vi eftersom det inte kom dit några snygga killar.

Publiken blev allt glesare på klubben och efter ett par månader fick restaurangen nya ägare som avskydde house.

Den nya musiken var inte mer populär på andra diskotek. Stonebridge fick en utskällning efter att ha skrämt gästerna på diskobåten Patricia med den hysteriska subgenren acid house.

– ”Antingen följer du vår musikprofil eller så slutar du”, sa de. Så jag slutade. Sverige var annorlunda på den tiden. Folk ville dansa till Ooa hela natten och Magnus Uggla när de gick ut. Helt sjuka grejer. På några ställen kom folk fram och … jag vill inte säga n-ordet men de frågade: ”Vad är det här för jävla n-musik?” Efter ett tag hakade gayscenen på. Det dröjde ända tills 1992 innan man kunde spela house en hel kväll i Sverige.

Beathouse blev aldrig mer än en angelägenhet för musikfantaster. Konkurrenten Baby nådde en betydligt större publik med sin tossiga mix av house, hiphop och tuggummipop. Arrangörerna Mats Lundstedt och Moa Li Lemhagen, som även drev klädmärket Mats & Moa, hade bott i London och inspirerats av draglegenden Leigh Bowerys dekadenta näste Taboo. Nätterna i en festvåning på S:t Eriksterrassen i Stockholm kan räknas som startskottet för den moderna svenska klubbkulturen.

– Baby var något helt nytt, både för musik och mode, minns Kayo. Alla som släpptes in var extremt coola. Jag jobbade hårt på att se ut som Grace Jones. Jag hade enorma axelvaddar och formklippte håret till ett flygplan. Det var rakat på sidorna och i nacken och så en Viggen högst upp.

Om 1980-talets hipsters inte blev insläppta på Baby gick de hem och bläddrade i den brittiska modetidningen I-D för att få inspiration till en knasigare outfit.

– Vi försökte bräcka oss själva med allt knäppare teman, berättar Moa Li Lemhagen. Vi hade Luciatåg, skönhetstävlingar där folk såg helt galna ut, såpbubblor, rullskridskoshow. Det mest extrema var när de spelade in en porrfilm bakom ett skynke. Men det var inte min idé. Tror jag. Vi ville att det skulle kännas som i London. Och det skulle hela tiden vara ny musik.

Housen och dess hårdare kusin technon (som föddes i Detroit när svarta producenter upptäckte europeisk syntmusik) gjorde också att själva dansen förändrades. På vanliga diskotek stod alla vända mot varandra. På de nya klubbarna dansade många för sig själva.

– Det var en av de mest banbrytande sakerna med house, säger Kayo. Den hade en introvert effekt. Man gick upp i sig själv och tog en sorts suggestiv musikalisk egotripp.

Den utvecklingen blev ännu tydligare när ravefesterna började arrangeras i 1990-talets gryning. 1994 skrev författaren Per Hagman i tidningen Citynytt om klubben Psychotrance: ”Ingen ’går omkring med en öl’ för det går inte, ingen dansar med någon annan för det går inte, ingen pratar med någon annan för det går inte. /…/ Alla gör det här till vad det är i snygg kollektiv autism.”

Klubben Baby nådde höjden av sitt inflytande när man hösten 1988 arrangerade en fest på Melody i Stockholm tillsammans med I-D. Tidningen flög dit en journalist som rapporterade om Army of Lovers och ”en explosion av svensk dansmusik som för alltid kommer att radera minnet av Agnetha Fältskogs utsvängda jeans”. La Camilla hamnade på omslaget till I-D:s novembernummer. Samtidigt lanserade Alexander Bard, skivbolaget Telegram och Swemixkollektivet det nya begreppet ”Nordik beats”, som också blev titeln på fyra samlingsskivor med svensk klubbmusik. ”This is the new sound of Scandinavia!!!” skrev Telegrambossen Klas Lunding på det första Nordik beats-omslaget.

Av artisterna som medverkade på den första Nordik beats-samlingen fick Stonebridge störst inflytande på housens utveckling. 1992 remixade han den amerikanska sångerskan Robin S. Hans version av Show Me Love blev en av decenniets mest spelade klubblåtar. Den smittande basgången har samplats och kopierats av otaliga artister.

– R&B-sångaren Jason Derülo snodde basen till sin hit Don’t Wanna Go Home så sent som i fjol, säger Stonebridge. ”Nu får det räcka”, tänkte jag. Så jag kontaktade dem och lyckades få fem procent av intäkterna.

Under 1990-talet muterade house till ett myller av stilar: progressive house, gospel house, deep house, tribal house, tech house, ambient house, filterhouse, eurodisco. Svenska etiketter som Svek, Spånka och Hybrid fick många lyssnare utomlands. Adam Beyer, Cari Lekebusch, Alf Tumble, Jesper Dahlbäck och andra dj:er turnerade över hela världen. Men klubbkulturen hade svårt att växa sig stor i Sverige – delvis på grund av att polisen stoppade många illegala fester. Moralpaniken runt klubben Docklands gjorde att nattklubbarna drog sig för att boka techno-dj:er. Dessutom var rejvare som gillade ecstasy mer än sprit inte särskilt inkomstbringande gäster.

Tack vare ett fåtal entusiastiska arrangörer etablerades ändå en scen runt sekelskiftet. Det souligare soundet lyftes fram av klubbar som Fusion och Guidelines medan den rejviga progressivestilen spelades på Monday Bar, vars utsålda danskryssningar på Östersjön blev andliga föregångare till de senaste årens arenaspektakel. Ett annat viktigt dansgolv för den svenska housen var gayklubben Regnbågsrummet på Sturecompagniet. Där lärde sig den blivande stjärnan Eric Prydz att dj:a i början av 00-talet. Som producent tog han inte sina influenser från traditionell house utan från hård synth som Nitzer Ebb och Front 242. Något ofrivilligt blev han en pionjär för 2000-talets kommersiella dansmusik. Under några månader ingick han till och med i Swedish House Mafia.

– Sebastian Ingrosso kom fram till mig på Regnbågsrummet när jag spelade min första singel. ”Fan, den där Eric Pride är skön”, sa han. ”Det är jag som är Eric”, sa jag. ”Vi trodde att du var engelsman”, sa han. De höll på att bygga en studio på Rörstrandsgatan. Min låg inte långt därifrån så vi började hänga. Vi umgicks så mycket att det blev en viss inavel av idéer. Folk i utlandet började kalla oss Swedish House Mafia. Först lät det lite töntigt men det fastnade. 2004 flyttade jag till London. Då bestämde sig Sebastian och de andra för att börja använda namnet på riktigt. Men jag var aldrig en del av deras succé.

Eric Prydz slog igenom betydligt tidigare än sina maffiavänner. Strax efter flytten till London släppte han Call on Me, en envetet pumpande danslåt som samplade Steve Winwoods 1970-talshit Valerie. Tack vare det energiskt filtrerade beatet och den stjärtexponerande gympingvideon, som till och med Tony Blair kommenterade (”när den visades höll jag på att ramla av min roddmaskin”) växte Call on Me till en megahit. Världen låg vid Eric Prydz fötter. Men han var inte intresserad.

– Skivbolaget mejlade mig videon som de hade gjort själva. Och jag fattade ingenting. ”Jag vill inte ha den videon”, sa jag. ”Du har ingenting att säga till om”, sa de.

Prydz var stolt över sin låt men tyckte inte att han hörde hemma i det hyperkommersiella popfack där Call on Me placerade honom. Han vägrade följa upp den med en liknande hit – till skivbolagets förtret.

– De ville lägga en hemsk vokal på en av mina andra låtar och släppa den som singel. Jag svarade att jag inte kunde stå för den. Efter en massa diskussioner ringde de och frågade om de fick komma upp till min studio. ”Visst”, sa jag. De kom dit med en stor portfölj, öppnade den och sa: ”Här är 500 000 pund. Om vi får släppa låten får du de här pengarna under bordet.” Jag sa nej igen. Fråga mig inte varför. Det kändes bara så jävla fel.

Med mer suggestiva singlar som Pjanoo har Eric Prydz ändå blivit en av Europas främsta dansproducenter. Han får ofta svara på frågor om sitt hemland i intervjuer.

– Alla undrar varför vi är så duktiga. Jag brukar svara att vi kollar mycket på vad som händer i London och New York. Vi blir inspirerade och sedan sätter vi ribban ännu högre. Och så är det förstås kolsvart fem månader om året. Då är det klart att man gärna sätter sig vid synten, sluter ögonen och drömmer att man är på Ibiza.

Det första jag ser är Pachas körsbärslogotyp. Öns äldsta diskotek har en souvenirbutik i ankomsthallen. Stjärn-dj:n David Guettas klubb Fuck Me I’m Famous öppnar snart en filial på flygplatsen så att turisterna kan börja dansa redan innan de tar taxin till hotellet. Och längs vägen till partyorten Playa d’en Bossa syns uteslutande reklam för klubbar: Guetta, Tiësto, Luciano, Axwell, Pete Tong och de and-ra dj-ikonerna stirrar ned från väldiga plakat som alla utlovar sommarens vildaste party. På stranden ser ingen ut att vara yngre än 18 eller äldre än 40. De runt Medelhavet obligatoriska afrikanska försäljarna lockar inte med sitt vanliga krimskrams utan hembrända cd:ar med mixar från Pacha, Amnesia och Space. ”Club music, yes?” frågar de. Om man tackar nej säger de: ”Charlie, yes?” Det är brittisk slang för kokain. Det märks att engelsmän har festat här ett tag.

Myndigheterna försöker, utan större framgång, locka hit andra typer av turister. För att stävja det värsta festandet tvingar man numera klubbarna att stänga redan klockan 6:00. Man vill visa att Ibiza hade ett kulturliv innan housemusiken uppfanns. Men fenicierna som anlade en hamn här år 654 före Kristus döpte ön till Ibossim – ”tillägnad Bes”, musikens, dansens och den sexuella njutningens gud – så hedonismen har djupa rötter.

– Hela ön andas house, säger Tim Bergling. Det finns en seriös jävla klubbkultur här. Ända sedan jag började producera har Ibiza varit ett mecka. Jag kom hit första gången 2010 när jag spelade före Tiësto på Privilege, världens största klubb. Det var hur sjukt som helst.

Tim sitter i sin svit på Ushuaia där han dj:ar sju söndagar under sommaren. Klubbhotellet är den senaste storsatsningen på Ibiza med ett enormt poolområde där 5 000 personer kan dansa under öppen himmel. Hotellets rykte naggades i kanten förra sommaren när en vakt slog ihjäl en bartender i ett svartsjukedrama. Men nu är det glömt och på affischerna står det att sommaren 2012 kickstartas med ”the best of the best”, ”the sound of now”: Avicii.

Sedan spelningen på Söderstadion för en och en halv månad sedan har Tim hunnit göra 29 gig över usa, Kanada och Europa. Han har också synts i annonser för Ralph Lauren som har valt den svenska houseidolen som officiell stilikon. Reklamen ger inte bara god exponering. Tim får betalt för att ha på sig samma kläder som vanligt. Men det är inte han själv som förhandlar fram den sortens avtal utan managern Arash ”Ash” Pournouri. Medan Tim filar på kvällens intro (en stråkversion av hitten Bromance hopmixad med The Whos Baba O’Riley) stressar Ash omkring i lobbyn. Han håller i tre telefoner (en Blackberry för usa, en Iphone för Sverige och ytterligare en för resten av världen) och berättar att glassbilen med Avicii-reklam äntligen är tillbaka utanför Ushuaia. Häromkvällen blev den bortbogserad av en nitisk trafikpolis.

– Jag hatar att vara här, säger han. Alla festar. Och jag jobbar som fan.

Ash har varit så viktig för Tims genombrott att många i branschen beskriver Avicii som en duo. De skriver inte musiken tillsammans. Ändå har Ash påverkat soundet tillräckligt mycket för att listas som medkompositör. Han hade jobbat med it-projekt och drivit klubben Dirty Disco på Café Opera när han upptäckte Tims låtar på en blogg för snart fyra år sedan.

– Jag hade bokat många kända dj:er. De var bra men ingen gjorde allting rätt. Ibland skilde sig deras dj-set för mycket från musiken som de producerade själva. Ibland kom de dit och såg för slafsiga ut. Med Tim ville jag göra allting rätt.

Ash fick Tim att släppa färre och mer genomarbetade låtar. Han rådde honom också att rensa i arrangemangen så att melodierna blev enklare och rakare. En annan strategi som Ash föreslog var att undvika mindre gig i Sverige – trots att de behövde pengarna – och satsa på utlandet.

Den första officiella Aviciispelningen var på en fest arrangerad av dj:n Laidback Luke i Miami 2009.

– Många nöjer sig med att turnera till Skövde och Falköping, säger Ash. För mig var det aldrig ett alternativ. Vi slog först i Frankrike, sedan i England. När vi slog i usa ekade det i Sverige. Högt.

Succén i usa är den största skillnaden mellan 2010-talets dj-stjärnor och tidigare generationer. Frankie Knuckles och de andra pionjärerna som uppfann house var aldrig i närheten av de arenor som Avicii fyller. Det är inte första gången svart amerikansk musik tar en omväg via Europa innan den slår på hemmaplan. Att jämföra Swedish House Mafia med Beatles eller Stones är kanske inte så galet, trots allt.

– Jag vill inte att Avicii ska bli störst inom dansmusik, säger Ash. Jag vill att Avicii ska bli störst.

At Night Management, som drivs av Ash och tre medarbetare, har på sin sajt en världskarta som visar Aviciis erövringar. Han har dj:at på samtliga kontinenter. Kartan som Tim rör sig över på hemmaplan är desto mindre. Hans föräldrahem, lägenhet och kombinerade studio och kontor ligger inom en kilometers radie på Östermalm. Tim har alltid uppfattat stadsdelen som en småstad. Alla känner alla. Han tyckte inte att Skillinge var särskilt annorlunda när familjen bodde i Skåne ett halvår när han gick i sexan. Tims pappa Klas driver ett kontorsvaruhus. Hans mamma Anki Lidén är skådespelare. Som barn fick Tim följa med henne till tv-studion där hon spelade in såpan Vänner och fiender.

– Det var kul. De hade replikor av pistoler som jag fick leka med. Sminköserna mejkade stora sår i mitt ansikte.

I högstadiet spelade Tim lika mycket World of warcraft som sina kompisar men efter att ha laddat ned ett musikprogram insåg han att beats och basgångar var mer intressanta än drakar och demoner. Han satt framför datorn på nätterna och skolarbetet blev lidande.

– Om man skolkade mer än 20 procent förlorade man studiebidraget. Jag skolkade mycket mer än så men jag glömde aldrig att sjukanmäla mig. Jag var duktig på att snacka mig ur saker. Och jag fick inte helt katastrofala betyg, 15 i snitt, så mamma och pappa var inte oroliga. De visste att jag sysslade med musik. De trodde inte att jag satt på mitt rum och byggde bomber eller något.

Tim debuterade som dj på Carlssons skola när niorna hade vårbal. Han visste att de förmodligen inte skulle bry sig om han mixade fel men han var ändå nervös. Drömmen var att bli lika duktig som Swedish House Mafia.

– De var mina stora förebilder. Deras musik var melodisk men ändå hård. Aldrig lökig. Den första elektroniska grupp jag lyssnade på var Daft Punk. De samplar mycket gammal musik men tillför alltid något nytt så att det blir ett fett gung. Man kan lyssna hur många gånger som helst utan att tröttna.

För att vara houseproducent arbetar Tim på ett tämligen traditionellt vis. Han börjar oftast med att ta ut huvudmelodin på piano.

– Det ska vara lyckospäckat men ändå melankoliskt. Vackert och ledset på samma gång. Det finns tusentals bra klubblåtar men inte så många med riktigt bra melodier. Det är sådana jag försöker skriva. I början hade Ash bättre koll än vad jag hade och då litade jag på hans öra. Nu turnerar jag hela tiden och vet vad som funkar. Jag är ingen pojkvasker längre.

Sitt artistnamn hämtade Tim från buddismen. ”Avici” är den lägsta nivån i helvetet där de värsta syndarna plågas. Han tyckte att det lät bra. Men lade till ett ”i” för att kunna registrera ett Myspacekonto.

– Jag har inte fått några reaktioner från buddister. Om jag hade döpt mig själv till Muhammed kanske det hade blivit mera liv.

Den negativa kritik som har riktas mot Tim kommer mest från housesnobbar som tycker att han gör för lättviktig musik. Många som först gillade Levels har börjat avfärda låten sedan det blev en global hit.

– När en låt slutar vara up-and-coming anses den inte vara tuff längre. Samma personer som diggade den för tre månader sedan tycker plötsligt att den är gammal och tråkig. Alla vill vara så kreddiga.

I juni gjorde Tim sin hittills största spelning för 90 000 personer under festivalen Electric Daisy Carnival på en speedwayarena i Las Vegas. I takt med att gigen har växt i storlek har han deltagit allt mindre i festandet runt omkring. I början tyckte han att det var fantastiskt att det fanns gratis champagne backstage. Nu rör han den knappt.

– Jag kan ta en öl före ett gig. Men jag vill inte riskera att fucka upp en mix för att jag är packad. Det vore fruktansvärt oprofessionellt. Man måste planera sina fyllor väl.

När Madonna presenterade Avicii på Ultrafestivalen frågade hon publiken: ”Hur många av er har sett Molly?” (Amerikansk slang för ecstasy.) Dj:n Deadmau5 twittrade att det var tveksamt att en 53-åring hyllade droger inför unga fans. Tim visste inte vad Madonna skulle säga på scen men blev inte upprörd.

– Hon ville vara lite bad girl. Jag tog det inte på så stort allvar. Folk beter sig som om droger skulle vara unikt för elektronisk musik. Droger har förekommit inom varenda genre som någonsin existerat. Det har ingenting att göra med musiken. Det handlar om att folk vill bli fulla och höga.

Ecstasybruket tycks dock ha mattats av inom house och techno. Det beror inte på ökat hälsomedvetande utan på att klubbkulturen har förändrats. Dj:er spelar inte längre i betongbunkrar eller på illegala fester ute i skogen. Housens stjärnor framträder på lyxiga nattklubbar och hiskliga hockeyarenor där man bokar vip-bås och drinkbord. Festandet har blivit mer flärdfullt. Att poppa piller på en lerig åker medan solen går upp är inte lika populärt som att hinka champagne och göra stekarveven på Stureplan.

Att musiken har blivit rockigare och rakare har också påverkat dansen. Den snygga, kollektiva autism som forna tiders klubbkids gick upp i har ersatts av ett spritmarinerat partyröj.

– En ny klubbkultur har etablerat sig, säger Stonebridge som efter mer än 30 års dj:ande är den svenska housemusikens gudfader.

– Du köper flaskor i stället för drinkar. Du bokar vip-bordet. Du beställer champagne så att alla bitches kommer. Det är en statusgrej. Vid dörren finns en vägg med sponsorernas logotyper där man fotar alla brudar och kändisar. Och dagen efter kan man se bilderna på Stureplan.se. Det är likadant i andra länder. Jag spelade i Manilla förra helgen. Dansgolvet var 40 meter från dj-båset så att vip-borden skulle få plats. Man prioriterade gästerna som var villiga att betala 5 000 spänn för att stå nära dj:n. Det har blivit viktigare att synas än att lyssna på musiken.

Samtidigt har narcissism alltid varit ett av nattlivets viktigaste bränslen. Och housens kommersialisering har inte minskat, bara modifierat, öset på dansgolven.

– När jag åkte till England på 1990-talet var det sinnessjukt mycket ecstasy, minns Stonebridge. Jag tröttnade lite på att folk var så kärleksfulla hela tiden. Om jag droppade en låt med mycket stråkar suckade alla ”ååååååh”. Nu är det mer aggressivt. Mera fistpumping. Mera fuck yeah.

En av Ushuaias vakter blänger hotfullt på mig i korridoren utanför Tims rum. ”Nu slår han ihjäl mig”, tänker jag men turnéledaren hejdar honom. Fyra biffiga spanjorer ska eskortera Tim den 20 meter långa sträckan mellan sviten och scenen. Om han gick själv, med kepsen neddragen, skulle förmodligen ingen lägga märke till honom. Men Ash tar inga risker. Dessutom ser det onekligen maffigt ut när muskelmännen slår en järnring runt Tim och plöjer genom folkmassan, tätt följda av ett filmteam och två fotografer.

I blixtarna liknar den unge dj:n en boxare på väg mot ringen. Han går upp på scen och trycker i gång sina episka househittar. Eldkastarna och rökmaskinerna börjar frusta. Laserstrålar klyver den klibbiga sommarnatten. Gogodansöser i gyllene C-3PO-bikinis åmar sig framför den sprakande videoväggen. Halvvägs genom giget dyker Tiësto upp på podiet, kramar Tim och shottar Jägermeister. Bredvid mig står en tv-producent från London.

– Jag hör när svenskar dj:ar, säger hon. De är djupt inne i låtarna. Svenskar känner musiken. Britter bara spelar den.

Efter två timmar avrundar Tim kvällen med Zombie Nations Kernkraft 400 (en tysk klassiker som var den första låt han remixade i sitt pojkrum). 5 000 solbrända houseturister vrålar.

Med en stor svettfläck på ryggen på sin Ralph Lauren-skjorta går Tim av scenen. Han ler sitt bedårande Kalles kaviar-leende.

Vakterna får fullt sjå att pressa tillbaka fansen som antingen vill vara eller ligga med honom. Han är kungen av Ibiza. Men han går upp på sitt rum i stället för att ta emot folkets hyllningar. En timme senare lyfter privatplanet mot Sverige.

– Jag har fortfarande inte fattat att jag åker runt så här, säger Tim. Allt känns så overkligt. Allt är så sjukt.

    Text Fredrik Strage
    Foto Björn Terring
    TIM "AVICII" BERGLING

    Född: Den 8 september 1989.

    Bor: Östermalm i Stockholm.

    Familj: Mamma Anki Lidén, pappa Klas Bergling, storebror och halvbror (artisten Anton Körberg).

    Hitlåtar: Seek BromanceFade Into DarknessLevelsSilhouettes.

    DÄRFÖR SLÅR AVICII

    1. Musiken: Avicii gör melodiös house som fastnar i huvudet utan att bli irriterande.

    2. Strategin: Avicii satsade på utlandet innan han gjorde några framträdanden i Sverige. Den plötsliga succén i USA skapade intresse på hemmaplan.

    3. Oberoendet: Avicii har endast ett distributionsavtal med skivbolaget Sony BMG. Det innebär bland annat att han äger sina egna mastertejper. Han undviker också de drakoniska 360-avtal som ger skivbolagen procent på mer än skivförsäljning.

    4. Showerna: Avicii har investerat miljoner i överdådiga ljusshower och pyroteknik.

    5. Looken: Avicii stärker bandet till sina fans genom att likna dem, med sin blonda kalufs och sina rutiga skjortor.

    1977
    Frankie Knuckles blir dj på The Warehouse i Chicago. I början av 80-talet är hans mix av disco, funk och europeisk synth så förknippad med klubben att allt han spelar kallas ”house music”. Lika inflytelserik för den gryende genren är den eklektiske dj:n Larry Levan på klubben Paradise Garage i New York.

    1983
    Frankie Knuckles startar skivbolaget Trax. Han och de andra producenterna från Chicago utvecklar ett avskalat, elektroniskt och funkigt sound som kallas ”house”. Den nya synten Roland TB-303 och trummaskinen Roland TR-808 blir deras favoritinstrument.

    1986
    De första stora househittarna släpps, exempelvis Marshall Jeffersons Move Your Body, Larry ”Mr Fingers” Heards Can You Feel It? och Farley Jackmaster Funks Love Can’t Turn Around. Musiken når Sverige och blir populär i dj-kollektivet Swemix.

    1987
    Beathouse, Sveriges första renodlade house-klubb, öppnar i Stockholm. Succén uteblir.

    1988
    Swemix och skivbolaget Telegram lanserar begreppet ”Nordik beats” för att främja den nya svenska dansmusiken.

    1989
    Swemix-dj:n Stonebridge försöker spela house på en klubb i Stockholm. Gästerna skriker att det är ”jävla negermusik”. Tim ”Avicii” Bergling föds.

    1993
    Stonebridge får en hit med sin remix av Robin S Show Me Love.

    1995
    Klubben Docklands öppnar vid Finnboda varv utanför centrala Stockholm och blir, efter flera knarkrazzior, en symbol för dekadens.

    1996
    Oberoende houseetiketter som Svek, Spånka och Hybrid ser till att den svenska housescenen växer. Den frans-ka houseduon Daft Punk släpper sitt debutalbum Homework som några år senare blir Tim Berglings favoritskiva.

    2004
    Swedish House Mafia bildas av Steve Angel-lo, Sebastian Ingrosso, Eric Prydz och Axwell. Prydz flyttar till London och får en gigantisk hit med Call on Me.

    2008
    Avicii gör sin första låt hemma på datorn.

    2010
    Det mediala intresset för svensk house får en skjuts av dokumentären Take One om Swedish House Mafia. I en scen hamnar Steve Angello i slagsmål med Paris Hiltons livvakter. I en annan scen utbrister Sebastian Ingrosso: ”I’m gonna fuck this club in the pussy!” Avicii släpper sin första singel Seek bromance.

    2011
    Avicii får en världshit med Levels. Swedish House Mafia säljer ut Madison Square Garden.

    2012
    Avicii säljer ut Globen två kvällar i rad. Swedish House Mafia meddelar att de ska sluta turnera och säljer 105 000 biljetter till sina avskedsspelningar på Friends Arena i Stockholm.

    10 HOUSEGENRER

    Acid house: Skrikig subgenre från slutet av 1980-talet. Förknippad med smileymärken, ecstasy och moralpanik.

    Arenahouse: Eller ”big room house”. Storslagen dansmusik anpassad för arenor. Poppiga refränger och episka syntar.

    Balearic beat: Mjuk och böljande house förknippad med Ibiza.

    Deep house: Soulig och upplyftande house med mycket sång. Om texterna handlar om Jesus kallas genren gospel house.

    EDM: Electronic dance music. Förkortning som på senare år har börjat användas i USA för att sammanfatta myllret av genrer.

    Progressive house: Snabb och rejvvänlig house på gränsen till techno.

    Stekarhouse: Glassig dansmusik att göra veven till i Båstad.

    Techno: Housens hårdare och synthigare kusin. Uppfanns i Detroit.

    Tribal house: Rått pumpande house med mycket slagverk och congas.

    Witch house: Eller häxhouse. Har ingenting med traditionell house att göra. Släpig industridisco med distade vrål om satan.

    VÄRLDENS HÖGST BETALDA DJ:ER 2011 – RÄKNAT I KRONOR

    1. Tiësto: 149 miljoner.

    2. Skrillex: 101 miljoner.

    3. Swedish House Mafia: 95 miljoner.

    4. David Guetta: 91 miljoner.

    5. Steve Aoki: 81 miljoner.

    6. Deadmau5: 78 miljoner.

    7. DJ Pauly D: 75 miljoner.

    8. Kaskade: 68 miljoner.

    9. Afrojack: 61 miljoner.

    10. Avicii: 47 miljoner.

     

    Källa: Forbes

    10 SVENSKA HOUSELÅTAR

    Army of Lovers
    Love Me Like a Loaded Gun (1988)

    Tossig, sexig och oemotståndlig. Här börjar den moderna svenska dansmusiken.

    Robin S
    Show Me Love (1993)

    Den amerikanska sångerskan Robin S fick en världshit tack vare den svenske dj:n Stonebridge. Odödlig basgång.

    Leila K
    Electric (1995)

    Tung Denniz Pop-producerad electrohouse som har inspirerat bland andra Lady Gaga.

    The Persuader
    Östermalm (1999)

    Nattlig taxiresa med Jesper Dahlbäck vid ratten. Jazzig, drömsk och vacker house.

    Spånka NKPG feat. Malin Baryard
    Do You Wanna Ride (2004)

    Deep house-gruppen från Norrköping samplar ryttardrottningen Malin Baryard i tidernas svängigaste hyllning till ridsport.

    Eric Prydz
    Call on Me (2004)

    Den var uttjatad ett tag. Nu är den återigen en sympatisk Daft Punk-pastisch.

    Swedish House Mafia
    One (2010)

    Storstilat samarbete mellan husmaffian och Pharrell Williams.

    Avicii
    Levels (2011)

    Inte ens folk som avskyr den kan undvika att spela luftsynt. Genom att sampla en gammal Etta James-låt såg Avicii dessutom till att bluesdrottningen fick en hit på sin dödsbädd.

    Rebecca & Fiona
    Hard (2011)

    Sveriges charmigaste champagnesocialister bjuder på ett suggestivt mästerverk.

    Adrian Lux feat. Joakim Berg
    All I ever wanted (2012)

    Kent-Jocke kan också göra stekarveven.