Miljarder på spel

 

Under sina 22 år som agent för Mats Sundin, Fredrik Ljungberg, bröderna Sedin och ett hundratal andra har Claes Elefalk blivit en internationell maktfaktor och varit med och skapat det moderna svenska sportundret. Icon följde verklighetens Jerry Maguire under hans största dag i karriären – i hans första intervju någonsin.

 

Claes Elefalk hade fjärilar i magen. Han klev ur taxin utanför det som i underhållningsbranschen hade fått öknamnet The Death Star. Värmen slog emot honom och han kisade mot den pampiga glasbyggnaden. Han gick in genom entrén, passerade säkerhetskontrollen och stannade till vid åsynen av den enorma marmortrappan. Han har inte varit ensam om den reaktionen. Brad Pitt, Angelina Jolie, Oprah Winfrey, Bruce Springsteen, Steven Spielberg, Meryl Streep, Karl Lagerfeld och George Clooney har alla blivit stående just där vid sitt första besök på agenturen Creative Artists Agencys (CAA) huvudkontor på Avenue of the Stars.

Företaget kontrollerar cirka 2 000 av världens främsta idrottsmän, skådespelare, regissörer, musiker, författare, designers och tv-spelskreatörer och rankades nyligen av affärsmagasinet Fast Company som ett av planetens mest inflytelserika företag, vid sidan av börsjättar som Apple och Google.

Detta var allra första gången Claes och hans kollegor besökte sin nya arbetsgivare. Fram till nyligen hade de arbetat för konkurrentagenturen img, men i en handvändning hade caa köpt img:s sportdivision för ett hemligt miljardbelopp.

De tog plats i en av det blankpolerade kontorets många biosalonger. CAA:s vd, Richard Lovett, höll ett välkomsttal om hur företaget nu äntligen med hjälp av det 20-tal agenter som satt samlade framför honom skulle göra sitt inträde i sportens värld, och hur de tillsammans skulle uträtta mirakel, eller åtminstone bli störst i världen.

Plötsligt släcktes ljuset. Det blev becksvart och deltagarna började skruva på sig i undran om de utsatts för något slags practical joke. Claes Elefalk knäppte upp kavajknappen och kände handsvetten komma krypande. Sekunden senare klickade en filmprojektor igång och ett klipp ur blockbustern Jerry Maguire spelades upp. Scenen skildrade episoden då den självsäkre sportagenten, gestaltad av Tom Cruise, just fått kicken från ”den stora sport-agenturen” och på sin väg ut genom det trista kontorslandskapet gör ett sista desperat försök att få några kollegor att packa ihop och följa honom.

Claes tittade förundrat på sin granne, och mötte en lika frågande blick. Vad var poängen med att deras nya arbetsgivare spelade upp en scen om hur en nyss firad sportagent utan förvarning får sparken och faller fritt ner i förödmjukelsens avgrund? Bara för att han skrivit en manual om att branschen måste bli mer human?

Nästa klipp visade hur Maguire håvar upp en guldfisk ur kontorets akvarium och stoppar den i en plastpåse innan han proklamerar att fisken är den enda i företaget som har lite värdighet kvar.

Boom! Det brakade till borta vid nödutgången. Claes skulle just ställa sig upp för att se vad som försiggick när en figur lösgjorde sig ur mörkret och kom gående nedför trappan med en påse i handen.

– Jag tänkte: ”Vilket exceptionellt bolag som dressar upp en kille så att han ser ut exakt som Jerry Maguire. Med guldfisken i näven och allt”, förklarar Claes Elefalk.

– Mannen stannade precis framför mig, jag tittade på honom, och efter några sekunder trillade poletten ner och jag insåg att det var för fan Tom Cruise som stod framför mig! Han berättade om hur glad han var att caa äntligen lyssnat på hans år av tjat och skaffat sig en sportdivision värd namnet. Det var som om han klev rakt ut ur filmen och in i salongen! Det var oerhört mäktigt och ett väldigt effektfullt sätt att visa vad caa går för. Även om de flesta av oss som satt där var vana vid att umgås med sportkändisar så är det ingen tvekan om att Hollywoodstjärnorna ändå är störst.

 

New York, 11 februari 2012, klockan 10.45.

Ganska exakt en timme för-senad kliver Claes Elefalk ur sin taxi utanför Roger Smith Hotel i midtown Manhattan. Förseningen är ett ovälkommet stressmoment för kontrollmänniskan Elefalk, som kommit till Nordamerika för att uppleva två av sin agent-karriärs största ögonblick. Mats Sundin och Kenny Jönsson, hans två mest framgångsrika klienter, ska på samma dag få sina tröjor hissade – den förnämsta hedersbetygelse en ishockeyspelare kan föräras, näst efter en plats i Hockey Hall of Fame. Klockan 13.00 går Kennys tröja i taket på hockeyarenan Nassau Coliseum på Long Island, och klockan 19.00 är det dags för Mats tröja på Air Canada Centre i Toronto. Om bara American Airlines sin vana otrogen håller tiden bör det inte bli några problem att hinna med båda.

Det är en milstolpe i Claes Elefalks liv.

Under sina 22 år som sportagent har han krattat manegen för ett hundratal av Sveriges främsta idrottsmän. Förutom Jönsson och Sundin har även Martin Dahlin, Fredrik Ljungberg, Daniel Alfredsson och tvillingarna Sedin fått åtnjuta Elefalks vänskap och affärssinne, och blivit multi-miljonärer på kuppen.

Kenny var en av Claes allra första spelare och efter 20 år tillsammans har de nästan blivit som bröder. Samma sak med Sundin.

– Även om både Kenny och Mats var exceptionella talanger på isen är det här så stort att det nästan är svårt att greppa. Det blir två väldigt intensiva dagar, både fysiskt och mentalt. Kanske det största jag varit med om, säger Claes.

När Claes ändå är på plats ska han träffa klienter i New Jersey, New York, Toronto, Vancouver, Edmonton och Chicago. Han besöker dem minst en gång per säsong. Det handlar om att knyta täta band, kolla att allt är som det ska och bevaka affärerna. Claes och caa har investerat miljontals kronor och tusentals timmar i sina klienter.

– Man ska komma ihåg att det är en affärsverksamhet vi håller på med, och min prestation mäts i mångt och mycket i hur framgångsrika mina klienter är – oftast i kronor och ören. Mitt jobb är att se till att de tjänar bättre än mina konkurrenters spelare. Jag vet inte exakt hur andra agenter jobbar, men för mig är den personliga kontakten och uppriktigheten extremt viktig för att vi tillsammans ska kunna nå målen. När jag gör mina besök handlar det både om att lära känna varandra och att trivas tillsammans och naturligtvis sitta ner och gå igenom hur affärerna fortlöper.

Det här är femtionde gången Claes Elefalk besöker proffsidrottens förlovade kontinent.

Han går in genom hotellets svängdörrar med sin ständige följeslagare, den gigantiska res-väskan på hjul, tätt efter sig. Med lätt stressad blick scannar han av lobbyn. I en fåtölj strax bredvid incheckningsdisken finner Elefalk vad han söker och spricker upp i sitt omisskännliga leende.

Det 19-åriga ishockeylöftet från Skellefteå, Adam Larsson, numera påläggskalv och back i New Jersey Devils, reser sig upp och de två ger varandra en rejäl bamsekram. Claes delar ut ett par extra kärvänliga ryggdunkningar till sin klient, men stelnar till när han får höra att den rosenkindade backen ännu inte mår bättre efter den otäcka ryggskadan som tvingat honom att stå över tio matcher.

Jobbet som ishockeyagent består grovt räknat av tre delar: värva rätt klienter, förhandla fram lukrativa kontrakt och underhålla affärerna för klienterna på ett sådant sätt att man får behålla dem. Ett samarbete börjar i regel med att Claes får upp ögonen för en ung talang i 15-årsåldern. Han håller sedan ett vakande öga på spelaren fram till den 1 januari det år han fyller 16 år. Då är det fritt fram att etablera en kontakt. Claes slår en signal till föräldrarna och åker hem till dem och presenterar vad han och caa har att erbjuda.

Om spelaren utvecklas som förväntat väljs han förhoppningsvis av någon nhl-klubb i draften – den årliga auktion där lagen tingar spelare – det år han fyller 18 år. Därefter gäller det att för-bereda klienten både sportsligt och mentalt inför det skoningslösa proffslivet. Svenska spelare har rykte om sig att vara ordningsamma, lyhörda och bra på engelska, så det blir sällan några problem, men Claes har vid ett par tillfällen avstått från att samarbeta med potentiella nhl-proffs eftersom de saknat den rätta inställningen eller helt enkelt inte haft en personlighet han trott på.

När spelaren flyttar till Nordamerika tar kollegorna på caa där över en del av det praktiska ansvaret, medan Claes fokuserar på deras affärer och på det sociala.

– Claes har hjälpt mig med allting sedan jag kom över hit: boende, bil, pengar. Livet är lite annorlunda här borta, men det är mycket hockey och vi är flera svenskar i laget så jag klarar mig bra, säger Adam Larsson.

Claes fyller i:

– Vi hjälper våra spelare med allt de vill ha hjälp med. När nhl-kontraktet är klart kan det handla om allt från att hitta duktiga ekonomiska råd-givare till att ordna en second opinion om en elakartad skada eller biljetter till en Bruce Springsteen-konsert. Allt runt deras karriärer bildar en helhet som jag som agent är ansvarig för.

Förhandlingarna med klubbarna är en grundpelare i Claes liv som agent, men viktigast av allt är kanske relationen till klienterna. Det återkommer han till gång på gång.

Henrik Sedin minns sitt första möte med Elefalk hemma i Örnsköldsvik.

– Vi hade väl fyra agenter som kom och hälsade på, men direkt efter att Claes varit på besök valde vi honom. Det är något i hans sätt som gör att man fastnar för honom. Vår relation påminner om den jag har med killarna i laget. Han är en vän snarare än en agent, samtidigt som han är otroligt duktig och professionell i sitt jobb.

Inom caa står svensken högt i kurs, eftersom Sverige är det land bortsett från Kanada och usa som har flest spelare i nhl. Elefalks spelare är de bäst avlönade, så han ger bra avkastning; uppskattningsvis 4–6 procent av klienternas bruttolön som rullar in till agenturen varje år. Claes själv är anställd av caa och det finns ingen insyn i hur agenturen kompenserar sina agenter. Han svarar som väntat heller inte på den frågan.

 

Agentens historia är i mångt och mycket höljd i dunkel, men råd-givarna har funnits inom show-business i princip lika länge som kändisarna. Först ut var William Morris, som 1898 grundade William Morris Agency (wma). I sitt stall hade han några av dåtidens största: Charlie Chaplin, Mae West, Al Jolson och bröderna Marx. I samband med televisionens intåg på 1950-talet revolutionerade wma branschen genom att erbjuda tv- och filmbolagen paket med manusförfattare, producent, regissör, stjärnskådis och programkoncept i ett. Med Elvis Presley, Marilyn Monroe, Frank Sinatra, Steve McQueen, Katharine Hepburn och andra ikoner i stallet styrde wma i hög grad Hollywood under dess glansdagar.

Det dröjde ända till 1960 innan den första renodlade sportagenturen, International Management Group (img), grundades av advokaten Mark McCormack. Initialt satsade man främst på golf med Arnold Palmer, Jack Nicklaus och Gary Player i spetsen men på 1970-talet kontrakterade man även tennisstjärnorna Björn Borg och Chris Evert. I samma veva hoppade fem agenter av wma och grundade caa.

Under 1980- och 1990-talen kommersialiserades idrotts- och underhållningsbranschen på ett sätt som saknar motstycke. Med hjälp av slipade agenter kom idrottsmän och skåde-spelare att få del av tv-rättighetspengar och intäkter från biljettförsäljning, vilket ledde till att deras ersättningar sköt i höjden.

Tom Cruise lönestegring ger en talande bild av utvecklingen. På tio år, 1986–1996, gick han från två miljoner dollar för Top Gun till 70 miljoner för Mission: Impossible.

Inom sportens värld står engelsmannen David Beckham i en klass för sig. Ända sedan han slog igenom i Manchester United under tidigt 1990-tal har han tillsammans med sin följeslagare och agent, Simon Fuller, byggt upp miljardimperiet Brand Beckham. Fuller ligger bakom programkonceptet Idol och har utsetts till en av världens 100 mest inflytelserika personer av Time Magazine. Efter en tid på bänken i spanska Real Madrid skrev Beckham 2007 på ett femårs-kontrakt med la Galaxy värt 1,7 miljarder kronor. Värvningens huvudsyfte var att få fart på den amerikanska blåbärsligan i fotboll. Beckham har kunnat kvittera ut en veckolön på 6,7 miljoner kronor, kryddat med reklamintäkter på uppskattningsvis 250 miljoner kronor per år.

Claes första förhandling i Elitserien landade på 10 000 kronor per månad. Samma klient är i dag den högst betalde spelaren i Elitserien med en lön på närmare en halv miljon kronor i månaden.

Kommersialiseringen av den svenska idrotten tog fart på allvar under 1990-talet. 1980-talet och det tidiga 1990-talet var ett High Chaparall av sämre märke, där klubbdirektörer, värvare och advokater i en salig blandning profiterade på idrottare och fick dem att skriva på luddiga kontrakt baserade på fagra löften och i vissa fall direkt brottsliga ekonomiska upplägg. Situationen bidrog till att många spelare inte fick en lön som mot-svarade deras värde på marknaden, och i värsta fall omintetgjorde deras karriärer. Det svenska tennis-undret med Mats Wilander och Stefan Edberg i spetsen pågick som bäst. Och i fotbollsallsvenskan arbetade spelarna fortfarande deltid som säljare, poliser eller brandmän.

Det var i denna värld som Claes Elefalk trädde in.

– Jag tror ärligt talat att sportagenternas inträde i den svenska idrotten påskyndade utvecklingen och gav den en stabilitet som inte fanns där tidigare, säger Elefalk.

Efter att ha pluggat ekonomi, marknadsföring och juridik och jobbat sig upp inom Electroluxkoncernen under sju års tid i Sverige, Thailand och usa kände den gamle idrottaren Claes att det var dags att återvända till sitt barndomsintresse.

Han hade fått nys om att den amerikanska underhållningsjätten img skulle starta en filial i Skandinavien med huvudkontor i Stockholm, och i sex månaders tid telefonterroriserade han den svenske vd:n, Lars Sternmarker. Till sist gav Sternmarker vika och gick med på ett förut-sättningslöst möte.

Claes ställde väckarklockan på 05.00, fyra timmar innan mötet, för att försäkra sig om att vara pigg och alert. Efter en timmes manglande fick Claes anställning som säljare på img:s sponsor-avdelning med Ryttar-vm som ett första test. Stockholm Open, Swedish Open i Båstad och Scandinavian Masters följde och Claes Elefalk stortrivdes.

1991 kom så ett fax till kontoret från img:s hockeyavdelning i New York, som löd: ”Hej, vi är intresserade av att försöka knyta till oss en svensk målvakt som heter Tommy Söderström.”

Djurgårdsmålvakten hade gjort succé i vm och Canada Cup och var nu aktuell för nhl-spel.

– Jag jobbade ju heltid med sponsringen, så villkoret för att jag skulle få ta mig an uppdraget var att jag skötte det utanför arbetstid. Inga problem, det här var ju chansen jag hade väntat på, och den svenska marknaden var i princip orörd, minns Claes.

Tommy Söderström blev Claes Elefalks första klient. Men ryktet om att det fanns en svensk sportagent som tillhörde en organisation med säte i usa och med ett globalt nätverk av rådgivare spred sig snabbt. Fotbollsspelaren Martin Dahlin och hockeyspelarna Niklas Sundström, Johan Davidsson, Mattias Öhlund och Kenny Jönsson anslöt sig i tät följd till Elefalks stall. Det gick så bra att Claes 1995 inte längre hade tid för sponsor-uppdrag, utan började ägna sig åt agentverksamheten på heltid.

Han blev en pionjär och img:s första sportagent för lagsporter i Europa.

– Det kändes verkligen som att jag hade en roll att fylla. Det fanns liksom ingen balans i branschen. Jag upplevde att i varje kontrakts- och förhandlingssituation var spelaren i ett kraftigt underläge. Det var en orättvisa jag ville bekämpa. I dag är agenterna en naturlig del av sportens värld, men under mina första tio år fick jag bryta ny mark, och det var inte så lätt alla gånger. Det var många klubbdirektörer, tränare och inte minst journalister som aldrig träffat en agent tidigare. De såg mig som ett hinder. Plötsligt kunde de inte längre ringa Mats Sundin, Martin Dahlin eller Fredrik Ljungberg direkt, utan var tvungna att gå via mig.

Snart följde andra agenter i Elefalks fotspår och efter ett par år hade klubbarna lärt sig fördelarna med att ha en professionell motpart i kontraktsförhandlingarna. Men alla var inte odelat positiva till utvecklingen.

– Plötsligt blev mostrar och fastrar och i princip alla som kände en hockeyspelare agenter, minns Percy Nilsson, arkitekt bakom Malmö if:s guldbygge i början av 1990-talet.

– När jag byggde upp Malmö if åkte jag runt och pratade med spelarna direkt, men sedan kom agenterna och med dem försvann mycket av klubbkänslan. I dag är spelarna egna företagare. I ett lag har du 22 spelare, och 22 agenter. Det finns agenter som har uppemot 85 spelare, så man kan ju fråga sig hur seriöst det är. Men agenterna har kommit för att stanna, så det är bara att anpassa sig.

Nassau Veterans Memorial Coliseum på Long Island gör skäl för namnet. En bedagad betongkoloss från 1972 utslängd på ett vindpinat militärflygfält. Säkerhetskontrollen är lika med noll och både personalen och deras arbetskläder tycks ha förblivit oförändrade sedan invigningen. Claes Elefalk har sett en och annan hockeyarena genom åren. Han representerar i dag tillsammans med sin kollega Peter Werner på caa:s Sverige-kontor ett 40-tal svenska ishockeyspelare. Det kan låta mastigt, men allt sköts på rutin. Förutom när det är dags att skriva nytt kontrakt. Då är det allvar och det är då den slipade förhandlaren Claes Elefalk träder fram.

– För att lyckas i en förhandling är det oerhört viktigt att agent och klient är ett tajt team där man är överens om vad man vill uppnå. Om man tvekar eller visar att man är oense om något inför den man förhandlar med hamnar man genast i underläge, förklarar Claes.

Ett lysande exempel på gott lag-arbete är förnyandet av tvillingarna Sedins kontrakt för knappt tre år sedan. Daniel och Henrik ville stanna i Vancouver och Vancouver ville ha kvar sina supertvillingar, men parterna stod så långt ifrån varandra när det gällde det ekonomiska att Daniel och Henrik vägrade att ens diskutera med klubbledningen. Helt enligt Claes Elefalks anvisningar, naturligtvis. I stället väntade de, och väntade. En lek med tid och med miljoner, karriär och familjesituation.

– Vi försökte komma överens med Vancouver hela våren, men det gick inte. De hoppades väl på att kunna pruta eftersom Daniel och Henrik hade bildat familj och rotat sig i staden. Men det köpte vi inte, så jag och min chef, J.P. Barry, flög till Stockholm direkt efter draften i Los Angeles för att träffa Daniel och Henrik och invänta deadline natten mellan den 30 juni och 1 juli.

Fram till dess har spelarnas klubbar förtur att erbjuda ett nytt kontrakt, men om inget är påskrivet när juni blir juli är det fritt fram för andra klubbar att komma med förslag.

Claes och J.P. förvandlade kontoret på Riddargatan 23 till ett ”war room” med telefoner, datorer, en whiteboard samt en fax, allt för att inte missa något under de hektiska timmarna kring trading deadline.

Förhandlingarna blev tuffa, och Claes och J.P. sov bara sporadiskt under två intensiva dygn. Daniel och Henrik var stand-by på Hotel Diplomat ett stenkast från kontoret och fick kontinuerliga lägesrapporter. Till slut, ett par timmar före deadline, skrev tvillingarna på ett femårskontrakt värt 30,5 miljoner dollar per skalle.

– Vi hade aldrig fått till en sådan bra deal om inte Daniel och Henrik haft is i magen, förklarar Claes. De litade blint på oss och gav oss fria tyglar för att ge mig och J.P. bästa möjliga förutsättningar i förhandlingarna. Det ska de ha en stor eloge för.

 

I Nassau Coliseums spelargång under läktaren har man dagen till ära piffat till ett masonitklätt, matsalsliknande rum med ballonger och serpentiner. Klubbens forne kapten Kenny Jönsson, iförd smoking och lackskor, håller ordning på sina gäster. Claes Elefalk är på tårna och utstrålar en blandning av uppspelthet, nervositet och tillfredsställelse. Det påminner lite om en studentexamen, där Claes är föräldern som månar om att hans son ska få en dag värd att minnas. Ena stunden hjälper han Kennys barn Axel och Emma att få på sig sina match-tröjor med ”Jonsson” textat på ryggen, nästa arrangerar han familjefoto. Ute i spelar-gången peppar han Kenny genom att berätta att Mats Sundin också är nervös inför sitt tal i Toronto. Den lite trubbige men genomsnälle skåningen svarar med ett leende.

– Hälsa lillgubben att han är tvåa!

Innan Kenny, märkbart torr i munnen, går ut på isen rättar Claes till hans fluga en sista gång. Under hela ceremonin står han knäpptyst i den öppna sargdörren och iakttar spektaklet när bandaret med Jonsson bredvid legendarer som Trottier, Potvin och Bossy under stående ovationer från fullsatta läktare sakta hissas upp i taket.

Tio minuter senare har Claes skakat av sig sentimentaliteten och satt sig i en sliten taxi med destination jfk International Airport. Han passar på att ringa hem till sin familj för att höra hur de mår och kollar samtidigt upp om svensk massmedia har uppmärksammat att två av hans mest framgångsrika klienter får sina tröjor hissade en och samma dag. Jodå, uppslag i dags- och kvällspress, och inslag på tv.

– Det här är jättestort för mig. Det är exakt 20 år sedan jag träffade Kenny och hans mamma och pappa för första gången en vinterdag i deras hem på Havregatan i Ängelholm. Det är svårt att ta in, säger han när vi kommer in i avgångshallen på flygplatsen.

Lunchen på American Airlines flight till Toronto består av svart kaffe, en iskall kalkonciabatta och sms från svenska journalister på plats i Toronto – som alla vill ha en pratstund med Mats Sundin.

– Jag tror att de som gillar det här jobbet har det i sig. Ju djupare vänskap och finare kontakt man har med familjen, och i synnerhet spelaren, desto bättre förstår man spelaren i olika situationer. Uppstår det problem har man en helt annan bredd på de råd man kan ge om man känner alla i klientens närhet.

Utanför jobbet är Claes en engagerad pappa som är med och hjälper till kring 12-årige sonen Adrians hockeylag, och för att få dottern Julia, nu 17 år, att börja spela fotboll i 8-årsåldern hjälpte han henne och hennes kompisar att starta ett eget lag, Paljettflickornas ik, vars outtalade mål, i brist på framgång på planen, var att ha landets snyggaste dräkter. Både Juventus och Blackburn Rovers skänkte matchställ.

Hustrun Andrea är trädgårdsdesigner. Hennes intresse för yrket föddes i samband med att familjen byggde sitt kubistiska hus ute på Ekerö, klätt i obehandlat lärkträ och med öppen planlösning och milsvid utsikt över Mälaren.

Förutom jobbet och familjen är Claes stora intressen konst och historia, och träning. Han spelar med sina gamla idoler i aik:s hockeyveteraner lite då och då, och nöter på i spåret som går förbi alldeles utanför huset.

Claes Elefalk växte upp i ett hyres-husområde i stockholmsförorten Hägersten tillsammans med mamma Ann, pappa Arne och äldre syskonen Siw och Kjell.

Han spelade bandy, fotboll och ishockey. Ann var tränare i dambandy, och Arne var ledare i samma lag. Claes var en ensamvarg som när han inte var iväg på träning roade sig och sina syskon med att imitera kändisar och spela teater hemma.

Det sistnämnda kom att få en av-görande inverkan på hans liv.

– Siw såg en annons om att de sökte barnskådespelare till en tv-produktion och ansökte i mitt namn. Varken jag eller någon annan i familjen hade någon erfarenhet av skådespeleri, men jag tyckte att det lät kul så jag åkte dit.

– Trots att Claes bara var tolv år gammal hade han en tydlig och autentisk närvaro. Han var modig och vågade visa känslor. Och så kom han ensam, utan sin mamma! Det var väldigt moget och helt unikt på den tiden, minns regissören Kay Pollak.

Provfilmningen gällde en tv-serie som hette Den hemliga verkligheten, en samhällskritisk skildring av ett försummat ensambarn som med en uteliggare som ciceron blir varse den svenska välfärdsstatens baksidor. Bara några dagar efter provfilmningen ringde Pollak hem till familjen Elefalk och meddelade att Claes hade fått huvudrollen, om han ville ha den. Det ville han.

Tv-serien hade premiär söndagen den 3 december 1972 och fick skapliga recensioner, men kändisskapet som följde kom som en chock för den då 13-årige Claes.

– Det fanns ju bara två tv-kanaler på den tiden, så genomslaget var enormt, och det var ingen som hade förberett mig på hur jag skulle hantera situationen. Jag var ju rödhårig och lätt att känna igen. Jag glömmer aldrig dagen efter första avsnittet när jag tog tunnelbanan till träningen och en tant skrek efter mig: ”Det är ju du! Jag såg dig på tv i går!” Det var brutalt, och hemskt jobbigt.

Det var emellertid bara en försmak på vad som väntade. Till skillnad från de samtida barnskådespelarna i filmatiseringarna av Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga spelade Claes en blytung roll i en film om samhällsrealism. I stället för att visa sin uppskattning skrattade folk hånfullt bakom hans rygg. Claes kände sig mobbad och utfryst. Det gick så långt att han drabbades av torgskräck och drog sig för att gå ut.

– Jag hade lätt för hantverket, men klarade inte de andra bitarna. Det var helt enkelt inte värt det, och det är först på senare år som jag har kunnat berätta för folk att jag gjorde rollen.

Claes blev erbjuden bärande roller i Ivar Lo-Johanssons film Godnatt jord, en tv-pjäs med Margaretha Krook, och Keve Hjelm ringde flera gånger och ville ha med honom i en stor film-produktion, men Claes stod fast vid sitt beslut att aldrig mer göra film.

– Men jag lärde mig jättemycket och är övertygad om att det bidrog till att göra mig till den jag är, säger Claes och konstaterar att han trivs bättre med att jobba med stjärnorna än att själv stå i rampljuset.

Myten kring agenter som skrupelfria profitörer lever och frodas. Inte minst på grund av filmer som Jerry Maguire eller Jeremy Pivens koleriske karaktär Ari Gold i tv-serien Entourage.

Det är en bild som Claes i viss mån varit med om att odla. Trots två decennier i branschen och hundratals presskonferenser med några av våra mest folkkära idrottsprofiler finns det bara en handfull bilder på Claes Elefalk. Han bekräftar därmed bilden av agenterna som underhållningsbranschens vandrande vålnader.

– Grundprincipen både på img och caa är att det inte är vi agenter som ska synas i media, utan våra klienter. Vår roll ska inte överskattas. Vi är bara en del av den här branschen. Samtidigt kan jag känna att gemene man har väldigt lite kunskap om vad det är vi gör. Den bild folk har baseras på vad de läser i tidningarna, och där framställs vi ofta som ganska tvivelaktiga figurer.

Claes tidigare mentor heter Mike Barnett och är ett av agentvärldens mest respekterade namn. Numera är han anställd i anrika hockeyklubben New York Rangers organisation.

– Spelarna spelar, ledarna leder och agenterna förhandlar, så i en perfekt värld kan vi alla njuta frukterna av varandras hårda arbete, konstaterar Barnett. Ju mer sofistikerad proffsidrotten har blivit, desto större har utmaningen blivit för agenten. Det handlar om mer än bara kontrakt och pengar i dag. Du ska förbereda, guida och organisera dina klienter och förhoppningsvis leder det till framgång i slutändan. Men det var längesedan agenten kunde luta sig tillbaka med en fet cigarr i mungipan och bara se pengarna rulla in.

När löner och kontrakt skjuter i höjden ökar också spelarnas ansvar. Fallet vid en evenuell skandal blir högre än någonsin. Som när Tiger Woods natten till fredagen den 27 november 2009 kvaddade sin Cadillac Escalade efter att ha blivit jagad med en golfklubba av sin bedragna svenska fru Elin Nordegren. På löpsedlar världen över rullades en av tidernas största skandaler upp. Mitt i stormens öga befann sig Mark Steinberg, Claes Elefalks gode vän och Tiger Woods agent på img.

– Det är naturligtvis varje agents ultimata utmaning om en klient hamnar mitt i ett mediadrev, som Tiger gjorde, men jag tycker att Mark skötte det hela väldigt professionellt. En av de viktigaste uppgifterna som agent är att klara av att handskas med media om en klient hamnar i knipa. Idrottarna kan råka ut för allt från dopinganklagelser till privata problem. I Tiger Woods fall fanns det inte mycket att göra. Mark kunde bara stötta Tiger, och jag är säker på att Tiger är väldigt tacksam för det stöd han fick. I en sådan extrem situation blir det väldigt tydligt hur god relationen mellan agent och klient är.

Hur skulle du agera i en liknande situation?

– Det gäller att handla snabbt, och gå ut med en korrekt version för att bringa klarhet och undvika spekulationer. Tiger gick ut och bad om ursäkt, men inte via media utan på sin egen hemsida. På så sätt undvek han risken för en vinklad artikel eller att bli felciterad. Där är sociala medier som Twitter, Facebook eller en egen hemsida ovärderliga verktyg. Vi har ett sommarprogram, caa Prospect Camp, där vi samlar våra trettio bästa 17-åringar under en vecka för att spela hockey. Programpunkten om sociala medier har ökat från tio minuter första året till flera timmar i dag.

 

Claes Elefalk har – trots sina klienters höga status – varit förskonad från skandaler. Mest skriverier har det varit kring Fredrik Ljungberg. Under Arsenals guldera i början av 2000-talet var ”Freddie” med sina häpnadsväckande frisyrer och sitt framgångsrika spel fansens kelgris. Claes mest minnesvärda stund från deras fyraåriga samarbete är Ljungbergs övergång från Arsenal till West Ham.

– Jag hade ett möte med Arsenals tränare Arsène Wenger, som förklarade att han älskade Fredrik och att han naturligtvis ville ha honom kvar i klubben. Men också att att han var osäker på Fredriks status på grund av de senaste årens många skador. Fredrik och jag kände båda att han hade mycket kvar att ge i toppfotbollen och detta blev ett perfekt läge att få ny inspiration, så jag började se mig om efter en ny klubb åt honom. Samtidigt köpte den isländske affärsmannen Eggert Magnússon West Ham. Magnússon tänkte bygga det nya laget kring Fredrik och ville köpa honom till varje pris. Vi förde diskussioner med ett antal klubbar i Europa men bestämde oss till slut för West Ham. Det slutade med att Fredrik undertecknade ett fyraårskontrakt, med nästan dubblad lön jämfört med vad han hade fått i Arsenal! Det var en häftig upplevelse och ett av de absolut bästa kontrakt jag har förhandlat fram.

Har du gått över gränsen i någon förhandling?

– Gud, ja, jag har gått över gränsen och gjort misstag vid flera tillfällen. Ibland har jag fått backa i mina krav. Enligt min uppfattning har en lyckad förhandling två vinnare. Om en deal inte är balanserad med spelarens förväntade framtida insats kan det ju bli så att han inte är önskvärd i klubben efter en tid. Samtidigt stryker jag ju inte en nolla i en klients kontrakt bara för att motparten ska bli nöjd.

Vilka skillnader finns det ur agentperspektiv mellan proffsidrotten i Europa och Nordamerika?

– Proffsligorna i basket, hockey, amerikansk fotboll och baseball är väldigt utvecklade. Där finns kollektivavtal och spelaragenter. Det är en tydlig ordning i hela affärsmodellen. Jämför man med hur det ser ut i fotbolls-Europa… Det går nästan inte att jämföra.

Du menar att det finns mer utrymme för tvivelaktiga affärer, och agenter, i Europa?

– Ja, det är ett mycket mer oordnat liv. Det finns ingen systemmodell, ingen draft, utan klubbarna jobbar direkt med fotbollsagenterna som oftast är mer lojala gentemot klubbarna än spelarna eftersom de får sin ersättning av klubbarna. I Nordamerika är det otänkbart och dessutom förbjudet. Är du spelar-agent så representerar du spelaren och du får din ersättning från honom.

Vad skulle du säga om att vara agent för Zlatan Ibrahimovic?

– Det skulle vara smickrande att bli tillfrågad, men han har ju uppenbarligen fått en agent han trivs bra med. Han var faktiskt hos oss på img  i början av sin karriär, men sköttes av en dåvarande kollega på fotbollsdivisionen. Hade jag haft Zlatan skulle han ha varit kvar hos oss i dag, säger Claes med ett leende.

Hur resonerar ni när ni rekryterar unga talanger?

– Spelarens personlighet är en av de första sakerna vi tittar på. Bedömer vi att han inte har rätt driv går vi sällan vidare.

Hur hanterar europeiska fotbollsstjärnor som hamnar i USA den nord-amerikanska kulturen runt idrotten?

– Det är intressant att se spelare som David Beckham, Thierry Henry och Fredrik Ljungberg i den amerikanska fotbollsligan. De är vana vid stängda träningar och har inte behövt möta media mer än vid enstaka presskonferenser, men nu måste de vara tillgängliga vid varje träning och match. Idrott och media lever ju av varandra, vilket är väldigt tydligt i usa.

 

Toronto, 11 februari 2012, klockan 17.00.

Passkontrollen på Pearson International Airport går ovanligt smidigt när kontrollanten får höra att Claes representerar stadens favorit Mats Sundin, och Claes lyfter snart av sin gigantiska resväska från bagagekarusellen. Kort därefter sitter vi i en taxi, på väg till ännu ett historiskt ögonblick för svensk ishockey.

Utanför toppmoderna Air Canada Centre vimlar det av hockeyfans, många iklädda Torontos matchtröja med nummer 13 och Sundin broderat på ryggen. Torontofansen har inte glömt sin kapten, som under tretton säsonger satte alla tänkbara poäng- och målrekord i laget, offrade sin övre tandrad och fick ett hundratal stygn i ansiktet i jakten på klubbens efter-längtade Stanley Cup. Ingen stad i världen är mer hockeytokig än Toronto. I rollen som lagets kapten spelade Mats Sundin under ständig press och höll runt tio presskonferenser i veckan under tio års tid.

Sundin syns inte till i virrvarret av säkerhetsvakter, serveringspersonal och svenska journalister som stryker runt vip-rummet inne i arenans hjärta. Alla är där – svt, Viasat, Aftonbladet, Expressen. De gamla lagkamraterna, råskinnet Tie Domi och Dallas Stars nuvarande general manager Joe Nieuwendyk är på plats, liksom hela familjen Sundin.

Om ceremonin på Long Island var charmigt opretentiös så sparar man sannerligen inte på krutet i Toronto.

Ljuset släcks och Air Canada Centre börjar koka. Strålkastaren fångar in en påfallande avslappnad Mats Sundin i Maple Leafs spelarbås. En av svensk idrotts största profiler i modern tid ska få sin välförtjänta hyllning. När filmen med klipp från Sundins karriär rullar på jumbotronen till en smäktande stråkversion av U2:s With Or Without You sväljer Claes Elefalk både en och två gånger. Det blir en handfull stående ovationer och totalt pågår ceremonin i 15 minuter och 35 sekunder.

I sitt tal tackar Sundin sin familj, Toronto Maple Leafs ägare, sina tränare, medspelare, motståndare och den hängivna hemmapubliken. Inte ett ord om Claes Elefalk, som peppat när det gått tungt, bistått med råd närhelst det behövts och förhandlat fram kontrakt som gjort Sundin till miljardär. Ett misstag? Samtidigt understryker det bara det faktum att Claes föredrar att verka i det tysta.

Ett dygn senare kommer den alltid lika pigge och oklanderligt klädde agenten ner i lobbyn på lyxhotellet The Hazelton. I släptåg har han en mer sliten men leende Mats Sundin, iklädd mössa, rock, jeans och neongula löpardojor. Ett omaka par, som varit varandra trogna i 18 års tid. Vi går ut och promenerar runt i de exklusiva shoppingkvarteren som omger hotellet. Mats ska vidare till Hawaii med sin gravida fru Josephine, men först levererar han recensionen av sin agent som han utelämnade vid gårdagkvällens ceremoni.

– I NHL kan det vara tuffa tag om man spelar dåligt eller om det är kontraktsförhandlingar, och jag visste att jag alltid hade Claes i min ringhörna vad det än gällde. Han har varit ett stort stöd i alla år, och har ofta tagit på sig en roll som går långt utöver den som agent. Jag tror att en stor del av förklaringen till att han är så omtyckt ligger i att han älskar sitt jobb. Han gör ingen skillnad på om det är Daniel Sedin eller en 16-årig talang som behöver hans hjälp. Han står alltid upp för sin klient, inte minst gentemot media, och det tycker jag är en underskattad och viktig uppgift som agenterna har. Alla agenter säger likadant: ”Här har du mitt nummer, ring när som helst.” Det som skiljer Claes från andra är att han verkligen menar det.