Ekoturismens drottning vet hur man övertygar makthavarna

 

Hon har byggt ett globalt hotellimperium som sätter agendan för ekoturismen. Nu diskuterar Eva Malmström Shivdasani hållbarhet med Richard Branson och definierar världens syn på lyx. Icon reste till Maldiverna för att träffa en av miljörörelsens hemligaste makthavare.

 

Maldiverna, oktober 2011. Skådespelarna Darryl Hannah och Edward Norton är där. Maldivernas president Mohamed Nasheed likaså. Filmaren Fabien Cousteau, ekologer, företagsledare…
Och Richard Branson, multimiljardären bakom The Virgin Group.
Gänget vid middagsbordet diskuterar miljö och skyddade vatten.

Richard Branson presenterar tankar på alternativt flygbränsle och Eva Malmström Shivdasani lyssnar intresserat. Hon, en gång stor fotomodell, ägnar nu sitt liv åt att skapa en hållbar turism genom att erbjuda alternativt lyxliv åt miljömedvetna semesterfirare.

Det är på hennes resort Soneva Fushi – ibland kallad den exklusiva ekoturismens vagga – de befinner sig. Inbjudna av Eva och hennes man Sonu Shivdasani för att diskutera hållbar turism. Eva för ett privat krig mot en rad saker som förstör miljön. En av dem är inplastning av resväskor. Nu tar hon upp frågan med Branson som säger att hmm… hon har rätt. Att plasta in resväskor är vansinne. Han lovar att kolla på det.

Hur märkligt det än låter har denna blonda svenska skapat en hotellmiljö där många av världens mest privilegierade människor betalar tiotusentals kronor per natt för att få gå barfota, äta nyplockad sallad och samtidigt bli en del av en miljörörelse.

Jag kliver i land på Maldiverna några dagar efter den där middagen. Det känns paradoxalt att flyga över halva jorden för att prata hållbarhet. Något Eva Malmström Shivdasani inser.
– Men, säger hon, resandet finns. Vad vi kan göra är att se till att verksamheten på vår ö är bra och, i det stora perspektivet, vara en förebild. De som kommer hit är ofta inflytelserika människor. Kan vi påverka dem så kan de påverka andra. Jag tror att de slutar med inplastning av resväskor på Virgin Airlines nu.
Eva brukar få sin vilja igenom.

Maldivernas politiska ledning var inbjuden till ett miljösymposium på hennes resort förra året. Filmen End of the Line, om hur haven håller på att fiskas ut, hade premiär.

Som en direkt följd stoppades allt hajfiske på Maldiverna och Eva kunde bocka av det på sin att göra-lista.
Inplastning av resväskor kan kännas som en marginell sak när det handlar om att rädda världen, men Eva har som filosofi att även små detaljer föder tankar som kan växa.
– Vi måste se till att det finns en framtid, säger hon och sveper med handen mot Maldivernas vatten.
Det ser nästan tecknat turkost ut och det är svårt att förstå att det under ytan pågår en miljöförstöring som hotar hela ögruppens framtid.

Man sneglar på gästerna på Soneva Fushi medan sommelieren berättar att han sålde den dyraste flaskan vin från vinkällaren för en tid sedan.
En gäst ville ha en 2005 La Romanée Conti.
18 000 dollar.
Han och frun skulle alltså dela på en vinare för motsvarande 120 000 kronor, men när den öppnades visade det sig att – hoppsan! – frun inte var sugen på vin. Men gästen ville ju ha en drinking buddy så han bad sommelieren ta ett glas…

Historien säger mycket om gästerna på hotellön Soneva Fushi. Att det är människor som flyger in från en ekonomisk värld de flesta av oss aldrig ens ser är, paradoxalt nog, viktigt just för att Maldivernas turkosa vatten ska förbli turkost.

Världens resande slår ständigt nya rekord. Det ökar i alla länder. Bara i lilla Sverige säljs uppåt två miljoner charterresor per år, men det är ändå det egna bokandet av flyg och hotell som ökar mest. Frågan är om ens de första pionjärerna kunde drömma om det i april 1954, då det första svenska charterplanet lyfte med destination Hamburg.

En pilot som hette Göte Rosén hade hämtat en sjuk svensk på Mallorca och kläckt idén att man skulle kunna flyga svenskar till sköna semesterorter. I april 1954 nappade Flyg- och Bussresetjänst i Örebro på idén. De hade bussar stationerade i Hamburg, så Hamburg fick det bli.

Ett år senare, den 23 april 1955, landade det första planet på Mallorca efter att ha mellanlandat i Göteborg, Malmö, Stuttgart och Marseilles. De närmaste åren fick Mallis konkurrens av Teneriffa, Gran Canaria, spanska Sitges och italienska Arma di Taggia och Rimini.

En text i den första charterbroschyren berättade för resenärerna hur det gick till:
”Avresa från Bromma flygplats kl. 10.00. Senast 30 min före avfärd samlas resenärerna vid flygplatsens stationsbyggnad, där Svensk Bussresetjänsts representant, ävenså flygvärdinna möta… Sedan vi ordnat tullformaliteterna, gå vi ombord på vårt abonnerade trafikflygplan, en bekvämt inredd DC-3.”

På flyget åt man på porslin och drack ur kristallglas. På hotellen gällde helpension. Charter var kort sagt billig lyx.
Sveriges ekonomi var god efter andra världskriget. Vi fick allt fler semesterdagar. Charterturismen gav även Svenssons möjlighet att se världen.

På 1960-talet hade familjen Malmström via Uppsala, Karlstad och Karlsborg hamnat i Sollentuna. Pappa Hans var pilot och hade efter mamma Sonjas påtryckningar valt att lämna flygvapnet för SAS. Familjen utnyttjade SAS fribiljetter hela tiden. Världen blev Eva Malmströms vardagsrum. Men gröna vågen knackade på dörren till folkhemmet och Malmströms var inget undantag.

Barnen sorterade sopor och Eva lärde sig att man ska släcka lampan när man lämnar ett rum – ovetande om att det födde ett engagemang som långt senare skulle ge henne en rad miljöpriser.

Fortfarande beskriver hon den där gången hon som barn råkade trampa ihjäl en stor groda som en av sitt livs värsta mardrömmar. Att hon vägrar låta personalen på Soneva Fushi ha ihjäl de fladdermusliknande flygande hundarna som ibland stör gästerna är kanske en effekt av den där grod-incidenten.

– Vi pratar om liv, säger hon, vad har vi för rätt att ta liv egentligen? Jag avskyr till och med snittblommor. De representerar död. Läs boken The Secret Life of Plants av Peter Tompkins! Den förändrade mitt liv. På våra hotell ser du bara levande blommor på borden.

Eva Malmström och hennes två systrar växte upp i Sollentuna men hjärtat fanns i Karlsborg och på Jäverön i Värmland, där deras mormor och morfar hade en stuga. Där tillbringade Eva somrarna utan el och rinnande vatten.
– Vi bakade bullar i vedspisen, mormor visste exakt hur många vedträn som behövdes. Hon tvättade oss i en balja som hon värmt vatten till.

Eva beskriver sig själv som en pojkflicka. Alltid ute, ofta rastlös, ”för jag är vädur vet du”. Att hennes tonårsfavorit var grabbiga äventyrsförfattaren Alistair MacLean säger en del.

Hon hade bra betyg och lekte med tanken på att bli läkare – eller modetecknerska. Evas modeintresse var stort. Men slumpen ville annorlunda och en dag på gatan i Stockholm upptäcktes Eva av en fotograf som plåtade henne. Bilden ledde till ett omslag på en svensk tidning och snart flyttade Eva till Paris och därefter vidare till Milano för ett liv som fotomodell.

Det blev succé.

Över hundra omslag på de mest prestigefulla modemagasinen under 1970- och 1980-talen följde: Vogue, Elle, Marie Claire, Harper’s Bazaar… Hon plåtades av de största fotograferna med Helmut Newton i spetsen. Hon drev under några år det egna klädmärket Leva i Paris tillsammans med bästa kompisen Lena, och umgicks med kungligheter, skådisar, artister och stora företagsledare.

För att citera lillasyster Amie:
– Jag var tolv och hade köpt min första David Bowie-skiva. Jag lyssnade lyckligt på den när Eva kom hem och sa ”vad kul att du gillar honom, jag var på fest hos honom förra veckan”.

Eva lärde sig hur världens elit fungerade och, inte minst, att de hade makt och kunde påverka. Något hon en dag skulle ha nytta av.

Vid ankomsten på Soneva Fushi lägger man sina skor i en påse med texten ”No news, no shoes”. Alla, både gäster och personal, går barfota på resorten som utgörs av 65 villor. Bara det gör att man inser att det här lyxhotellet inte är som andra. Här har exbeatlen Paul McCartney promenerat runt med bara fötter i sanden, racerföraren Michael Schumacher och Madonna likaså. Det är ekoturism de luxe – på alla sätt långt, långt från den gamla charterindustrin.

Eva Malmström Shivdasanis ”intelligent luxury”, som man under 15 års tid har marknadsfört sig som, har kopierats till en rad resorter världen över, vilket hon i motsats till de flesta pionjärer bara tycker är bra. Det handlar ju om världens framtid och i det perspektivet spelar det ingen roll att en annan hotellkedja snor hennes idéer.

Hon är Eva i Soneva, där maken Sonu är början av namnet.
Sonu + Eva = Soneva.
Ordet ”Fushi” betyder ö på det lokala språket divehi. Soneva Fushi. Sonus och Evas ö.

Hon är extremt engagerad och fullständigt kompromisslös när det handlar om saker hon brinner för – vilket gudarna ska veta är många.

Säg så här: Börja inte diskutera besprutning av golfbanor i tredje världen med henne om du inte har en timme över. Eller Wi-Fi och mobilstrålning om du inte har två timmar.

En historia från ett middagsbord för några år sedan säger mycket. En grupp hotellchefer kommer in på att hotellhanddukarna tvättas fast de knappt använts och att vattenflaskor skickas jorden runt för att en hotellgäst absolut vill ha sitt Evian.
Eva är aldrig rädd att säga vad hon tycker.

Hon ställer en hög chef på ett Four Seasons-hotell mot väggen och undrar varför han och hans hotell ställer upp på sådant. ”Eva”, förklarar han, ”när man tar så mycket betalt av folk som vi gör måste de få vad de vill.”

Eva Shivdasani Malmström är inte den som sväljer det hon tycker är galenskap. Hon är påläst i miljöfrågor, slukar artiklar i ämnet och citerar gärna. Det slutar naturligtvis med att hotellchefen får sig en lektion. Nu, några år senare, konstaterar hon bara:
– Han var inte klok. Bara för att man har hur mycket pengar som helst har man ingen rätt att förorena eller förstöra världen. Nej, sådant där har jag inget till övers för. Det är rent skitsnack.

Läs meningen igen:
Bara för att man har hur mycket pengar som helst har man ingen rätt att förorena eller förstöra världen.
Det är grundtanken i den ekoturism inom vilken hon är en av föregångarna. Att lägga 18 000 dollar på en flaska vin är en sak, att låta bli att återvinna flaskan en helt annan.

– Lyx är så relativt. Att äta en sallad som plockades för två minuter sedan är en sorts lyx. Att dricka rent vatten som inte flugit över halva jorden är en lyx. Men vem behöver byta lakan varje dag?

Därför finns det inget influget vatten på Soneva Fushi. Vill någon gäst ha det så varsågod, välj ett annat hotell. Därför finns det inga engångsflaskor med schampo. Därför huggs inga palmer ner även om de står helt i vägen för en gästvillas utsikt. Därför serveras varken gåslever från tvångsmatade gäss eller kaviar från odlade fiskar. Därför ser man inte aluminiumfolie. Därför är varje torsdag köttfri. Därför har de ett utbildningscenter för maldiviska barn. Därför har man byggt landets största solcellsanläggning. Därför satsar man miljoner i ett ekocenter där alla sopor sorteras. Därför uppmanas gästerna att ta hem plastburkar och batterier i en särskild påse som finns på varje rum.

De allra flesta lyder snällt.

Och skulle Paul McCartney inte kunna släpa hem sina batterier, eller om han reser vidare till ett land där miljöfarligt avfall bara är avfall – då tar Eva själv hand om batterierna och kastar dem i en återvinningsholk nära sommarhuset i Karlsborg.

När hon ser sådana holkar under sina årliga sommarmånader i Sverige blir hon stolt. Däremot fick ett hotell i Stockholm henne nyligen att skämmas för att vara svensk. De hade nämligen ingen tvättpolicy. Hon skrev lappar till städpersonalen om att de inte skulle byta hennes lakan. Ändå skedde det.
Behöver vi säga att hotellets manager fick ett brev?

Och behöver vi säga att många resenärer på flygplatser har undrat vad det är för blond kvinna som fylld av argument kommer fram och frågar varför de plastar in sina resväskor?

Eva bjuder på lunch mitt i öns grönsaksodlingar. Två kockar fixar vår mat och en servitör passar upp. Han börjar med att ge oss en kall, blöt handduk att tvätta och svalka oss med. Han erbjuder Eva en men hon viftar avvärjande.
– Nej, nej. Bara till gäster. Jag är personal. Vi ska inte bidra till onödig tvätt och det tar energi att kyla handdukarna också. Jag klarar mig.

Kritiker menar att det här är rikas sätt att köpa gott samvete. Flyg över jorden och lev ekologiskt en vecka så kan du slösa som vanligt sen. Eva har hört argumenten och förstår dem – men har svar.

Handen på hjärtat, ser man det i ett stort perspektiv, oavsett om du avstår en handduk eller ej, så finns det ju en paradox i att flyga över halva jorden för att leva ekologiskt en vecka.
– Självklart. Men alla bitar är viktiga. Och vi lever i en verklighet och måste göra det bästa av den.

Är det inte bara ett smart sätt att tjäna pengar?
– Absolut inte. Vi skulle tjäna mycket mer om vi släppte det här och exempelvis började importera mineralvatten, för att nämna något enkelt. Det kostar massor att rena som vi gör. Överhuvudtaget skulle vi tjäna stora pengar på att inte vara så ideologiska. Vi kunde strunta i solenergiprojekten vi har här och vara mindre noga med vad vi köper in, ge upp tanken på egenodlat. Många resorter här importerar allt. Men att tjäna pengar har aldrig varit huvudmålet. Det är massor jag inte kompromissar kring, oavsett vad ekonomin säger.

Som?
– Gåslever, hummer och kaviar är enkla exempel. Klart att vi skulle tjäna stora pengar på sådant men jag vill inte det. Köksmästarna blir galna ibland. De kallar mig ”The Conscience”, samvetet, för jag skriker och bråkar. Jag vet att jag är krävande när det gäller sådant som är viktigt. Då vet jag vad jag vill.

Är ekoturism en fluga?
– Nej. Och definitivt inte för oss. Vi har hållit på i sjutton år.

Vad kan charterindustrin göra?
– Det finns många alternativ som är bättre ur miljösynpunkt än andra. De måste välja dessa.

Men blir inte semestrarna ett dyrt rikemansnöje då?
– Nja, charterindustrin kan vara med och påverka. De kan ställa krav. Precis som när vi fick reseföretag att motarbeta jakten på sköldpaddor kan de tvinga hotellen att tänka mer ekologiskt. Det handlar mycket om vilja.

Resebranschen var länge, och är ofta fortfarande, en ganska cynisk bransch. Miljoner människor från världens rikare länder har transporterats till billigare länder. Inte mycket hänsyn har tagits till lokalbefolkning eller naturresurser. I paraplydrinkarnas namn skövlades det på alla sätt friskt under 1960-, 70- och 80-talen.

De drygt femtio åren med chartern, som står för det mesta av massturismen, har förstås inte varit problemfria. 1970-talets oljekris gjorde resandet dyrt en period. Politiska problem i olika länder har påverkat både vart och hur mycket vi åkt: boj-kotten av Francos Spanien i mitten av 1970-talet, Cypernkrisen på 1970-talet, Kuwait-krisen 1991, attentatet mot World Trade Center 2001.

Men generellt kan man säga att större drinkar, blankare marmor och mer havsutsikt länge var målet. På 1980- och 90-talen tog bättre plan oss allt längre bort och Thailand blev nya Medelhavet. Alla jublade. Världen krympte. Sopberg kunde man med gott samvete gömma om man levde efter mottot att bekymmer kunde skjutas på framtiden.

Under 1970- och 80-talen, när Eva levde jetset-liv och reste över hela världen, var det inte många som pratade växthuseffekt. Inte hon heller. Hon plåtades ena veckan i Australien, nästa i Rio de Janeiro, tredje i New York – och några gånger på Maldiverna.
Det var då hon upptäckte paradiset.
– Då var det dykarnas ögrupp, inte alls den lyxturism som är här i dag. Men jag älskade det från första början och visste att här ville jag tillbringa min tid någon gång. Men jag blev rädd när jag insåg hur mycket skit som dumpades rakt ut i havet.

Men en Eva kan förstås inte vara ensam i Paradiset, det såg man ju redan i Bibeln, så efter att ha träffat diverse Adam – bland annat en italiensk -fotograf i flera år – åkte hon en dag till Monte Carlo för att se på Formel 1.

Det var den 11 maj 1986.

– Jag hälsade på kompisar på en båt. Tyvärr var alla väldigt intresserade av Formel 1, så jag låg för mig själv och solade med öronproppar. Plötsligt tittade jag mot båten intill och fick syn på en kille ombord. Det var som att se i en tunnel, helt fantastiskt.

Killen visade sig vara Sonu Shivdasani, en britt med indiskt påbrå. Det visade sig också vara så att Eva kände hans syster, som dök upp en stund senare. Eva tackade ja till en middag med folk från den andra båten. På kvällen skjutsade Sonu hem henne.
– Vi bytte inte ens adresser. En tid senare, när jag skulle till London för ett jobb, ringde jag hans syster, berättar Eva.

Sonu råkade komma förbi hemma hos systern, såg Evas namn på en lapp, kom ihåg snyggingen från Monte Carlo och började i princip kamma håret direkt. En partykväll hamnade de i en trappa där de pratade i timmar. Dagen efter tog han med henne på picknick – och resten är historia.

Sonu Shivdasani, som har examen från Eton College och Oxford University, kommer från en förmögen familj. Han är yngste sonen till Indoo Shivdasani, en legendarisk indisk affärsman som skapade en av landets största förmögenheter under 1960- och 70-talen – först genom framgångar på penningmarknaden, sedan genom stor business i framför allt Nigeria där han drev landets största företagsgrupp med verksamhet i olika jordbruksrelaterade branscher.

Några år innan sin död, när Sonu bara var 13 år, skapade pappan Inlaks Shivdasani Foundation som ger briljanta unga indier stipendier till utlandsstudier inom en rad områden och som har beskrivits som kärnan i det moderna Indiens framgångar.

Fast det visste inte Eva då. Hon visste bara att Sonu var mannen i hennes liv. Den man hon någon gång skulle ta med till Maldiverna.
– Två spåkvinnor, psychics, i olika länder har sagt att vi redan har levt med varandra i tidigare liv, berättar Eva. Jag tror alltså på reinkarnation, och att vi har jobbat bort vår karma. Nu kan vi träffas för pure pleasure så att säga, det är därför vi aldrig egentligen har några problem.

Sonu tog med Eva till Goa i Indien. ”Snyggt hotell men vidrigt.” Eva visade Sonu Maldiverna. ”Dåligt hotell men underbart.”

Paret flyttade till Genève i Schweiz där Sonu jobbade i familjeföretaget. De såg till att smita iväg till Maldiverna så fort de fick några dagar lediga. Deras miljöengagemang växte för varje resa.
– Vi lyckades i mitten av 1990-talet få köpa en ö – 1400 meter lång och 400 meter bred – som tillhörde finansministern, berättar Eva. Han hade 25 barn med fyra fruar och var glad att bli av med den. Kravet var att vi skulle starta en verksamhet, men det hotell vi hade tänkt oss, med tjugo rum mest för våra vänner, godkändes inte. Helst ville han att vi skulle smälla upp 350 villor men det skulle ju förstöra allt.

Eva och Sonu bestämde sig för att satsa på hållbar lyx.

Myndigheterna bara gapade. Och banken skrattade. Särskilt när paret sa att de trodde att de skulle kunna ta ut hisnande 150 dollar per person, och det i en tid då 45 dollar var standard på Maldiverna.
Vi promenerar i djungeln på ön. Det känns som om Eva känner varje träd. Att ön är hennes hem är tydligt. Men projektet kunde ha spruckit direkt.
– Vi fick inga finansiärer. Ingen vågade tro på det här. Alternativ lyx? Vad var det? Så vi satsade egna pengar. Vi var så otroligt entusiastiska. Många gamar satt och väntade på att vi skulle gå i konkurs i början. Och ärligt talat tvivlade jag själv många gånger, erkänner hon.

De hade ingen erfarenhet av hotell mer än att de själva hade bott på många. De var inga miljöaktivister men hade börjat inse att vacker, exotisk miljö inte ska tas för given så som turistindustrin så länge gjort.
Men med hjälp av Evas känsla för stil skapade de Soneva Fushi, som slog upp portarna den 2 -oktober 1995.

Redan första julen var hotellet så fullbokat att Eva och Sonu till och med fick hyra ut sitt eget privata hus och i stället åka till det 52 grader kallare Sverige.

Succén var total, uppmärksamheten enorm, priserna ramlade in. De hade satt en ny standard för hotellverksamheten på Maldiverna.
Ja, faktiskt i världen.

När Lasse Åberg gjorde sin Sällskapsresan 1980 var igenkännandet det som otroliga 2,5 miljoner biobesökare skrattade åt. Man åkte på charter i en eller två veckor, solade och gympade i poolen på dagarna och drack sangria på balkongerna på kvällarna.
I dag ser det inte ut på samma sätt.

Miljörörelsen har stärkts i de flesta delar av världen. Slöseriet med jordens resurser ifrågasätts. Självklart har det även påverkat turistindustrin.

Efter den första förändringen av branschen i mitten av 1990-talet, när resenärerna började kräva mer äkta upplevelser, kom ett andra steg i form av insikten om att de där upplevelserna var på väg att försvinna.
En ekoturismrörelse började växa. Till skillnad från 1970-talets charter, som bidrog till förstörd natur i många länder, blev ekoturismen något som gav hotad natur det ekonomiska värde det saknat. Jaguarer i sydamerikanska Pantanal, elefanter i Botswanas nationalparker och valar utanför många av världens kuster är plötsligt mer värda levande än döda.

Det mest kända exemplet på ekoturism är bergsgorillorna i Rwanda och Uganda. De höll på att försvinna efter framförallt tjuvjakt. Efter påtryckningar från naturorganisationer tog myndigheterna tag i problemet och en turism kring gorillorna skapades. För Rwanda har den blivit landets största exportinkomst efter kaffet, och i byarna runt Bwindi i Uganda har ekoturismen bekostat nya skolor, sjukvård och rent vatten. Även länder som Namibia, Belize och Sri Lanka ligger i framkant.

Och Maldiverna kämpar för att nå dit. Landet består av 1 200 korallöar spridda över åttio mil i Indiska oceanen. 200 av dessa öar bebos av lokalbefolkning och 100 är så kallade hotellöar. De 350 000 invånarna bor i en platt värld. Högsta punkten i landet är 2,4 meter över havet. Om den globala uppvärmningen leder till att vattennivån höjs kommer landet att försvinna.

För Eva och Sonu var hotellrörelsen på Maldiverna en chans att kombinera en bra affär med en möjlighet att bidra till en bättre värld. De såg potentialen i att ge människor som kan köpa allt de vill ha ytterligare en dimension i sina liv.

En tid efter invigningen av Soneva Fushi köpte de ännu ett hotell på Maldiverna, som de renoverade med samma ekologiska tanke.

Hotellet hade haft fiskar instängda i en lagun, ”men det var så hemskt att se hajar som inte sett fritt vatten på tolv år, sedan de var bebisar, fruktansvärt”. Eva och Sonu ställde till med en happening när fiskarna skulle släppas ut. Barn fick sjunga, politiker var på plats, tv filmade och budskapet var att turister som kommer till Maldiverna vill se djur i det vilda. Allt enligt ekoturismens grundtanke.

De köpte ett managementbolag och fick på köpet med hotell i Bangkok och i Vietnam och därmed var bollen i rullning. I dag har Six Senses Resorts & Spas 15 hotell och 31 spas i femton länder – och fler är på gång.

Vi åker på delfinkryssning med Eva, Sonu och ett tjugotal gäster, och det blir tydligt vilket socialt geni Eva är. Hon skålar i champagne och får folk att trivas. Hon visar var det finns sköldpaddor nu och berättar för ett intresserat par om en insamling för att rädda dem.

Eva har ett energifyllt och speciellt sätt att prata, och byter ofta spår totalt. Frågar man något om Maldivernas president, som hon för övrigt har fått miljöpris av, kan hon svara:
– Det var en kvinna i Vallentuna som samlade på gamla tryck…

Man undrar i sitt stilla sinne vad människan egentligen pratar om, men efter diverse kringelkrokar om mobilstrålning eller alternativmedicin är hon tillbaka hos Maldivernas president som, visar det sig, har fått några gamla tryck från Maldiverna som köpts av just kvinnan i Vallentuna.

Med presidenter, kungligheter och världskändisar bland gästerna krävs hög säkerhet. Jag frågar hur den sköts och svaret kommer på det förvånande sättet som är så typiskt för Eva:
– Engelsmännen hade en division av nepaleser, ghurkas, i sin armé på 1800-talet. De ansågs vara världens bästa soldater. Att vara ghurka går i arv och många barn och barnbarn fortsatte inom brittiska armén.

Eh, okej…
– Men jag läste i Herald Tribune att de inte fick pension. Förskräckligt! Så jag sa till Sonu att vi anlitar ett gäng. Vi satte in en annons i en tidning i Katmandu, nu har vi elva stycken här. De sköter dessutom alla cyklar.

Alla, både gäster och personal, cyklar nämligen på Soneva Fushi – Eva på Sonus tjugo år gamla hoj. I handväskan, som det står Stop Pollution på, har hon alltid en skruvmejsel. Pappa lärde henne snickra så småfel fixar hon själv, vilket gör att fem minuters cykeltur med henne gärna tar en timme. Hon pratar dessutom med allt och alla.

Tankarna går till filmen Mitt Afrika med Meryl Streep i rollen som den danska författarinnan Karen Blixen. De flesta verkar nämligen älska Madam Eva, som hon kallas av de 350 i personalen.

Den gamla turismen var dålig på att få med lokalbefolkningen. Den nya ekoturismen är bättre på det. Kanske för att den växer på platser som exempelvis Afrika, där de gamla turistsystemen inte är så inrotade, och givetvis även för att de gäster som väljer ekoturism ofta är engagerade i de frågorna.

Söker man på ”eco lodge” på internet får man numera 5 000 000 träffar. I många av världens fattiga länder finns nu exklusiva ekolodger à la Soneva Fushi.

Regissören Francis Ford Coppola har i sin kedja Coppola Resorts några av världens mest exklusiva lodger. Kända konstnärer och artister kopplas ofta samman med den här typen av turism.
Eva konstaterar:
– Turistindustrin har ofta missat lokalbefolkningen helt. Ibland ser man nästan slavarbete. Men utan ortsborna är vi ingenting. Vår filosofi är ”happy host, happy guest”. De som jobbar här bor själva på ön. De har egen restaurang, gym, fotbollsplan, bio, läkare, försäkringar och så vidare. Det är enormt viktigt att de kan klättra i karriären. Den som börjar som städerska kan avancera till vad som helst. På många platser är det tyvärr inte möjligt. Att vi har anställda som varit med oss i alla år säger mycket.

Av anställda på ön hör vi historier om hur Madam Eva ringer alla på födelsedagen, hur hon tog med homeopatmedicin från Sverige till någon som var sjuk, hur hon ordnade transport till sjukhus för någons sjuka barn.

Själv berättar Eva under våra fyra dagar ingenting om sina goda gärningar. På samma sätt som hon inte droppar kända namn, vilket hon nog skulle kunna sätta världsrekord i om hon ville.

Och på tal om världsrekord: Mitt i ett resonemang om mod att våga satsa på exempelvis ett hotell säger hon på sitt vanliga byta-spår-sätt:
– Jag har haft världsrekordet i bobsleigh.

Förlåt?
– Jo, jag och en kompis åt middag i Val d’Isère med två kanadensiska bob-åkare. Jag undrade varför inte kvinnor tävlade i bob och den ene, som var världsmästare faktiskt, sa att det hade med mod att göra.
Pojkflickan inom henne vaknade och hon lovade att testa bobbanan morgonen därpå.
Sagt och gjort.

De knölade ner sig i den så kallade taxiboben, där rutinerade förare kan ta med en gäst, och körde ner på en tid som visade sig vara rekord.
– Världsmästaren körde. Bakom honom satt min kompis, och bakom honom jag. Fjärde mannen, bromsaren längst bak, hade ärligt talat varit så full kvällen innan att han glömde bromsa. Vi nästan flög ner och en annan kompis sa sen att jag kunde ju ha spytt ner Albert.

Albert?
– Ja, min kompis. Men det gick ju bra. Jag gjorde det för att bevisa att kvinnor vågar. Vilket skitsnack att vi inte skulle göra det! Det där med alternativmedicin, förresten…
Hon pratar vidare, men så ramlar polletten ner och jag bryter in:

Du, den där Albert? Var det Albert av Monaco möjligen? Prinsen?
– Ja. Vi är jättebra kompisar. Inte så att jag varit ihop med honom, inte alls, det är kanske därför vi fortfarande är kompisar. Jag var på bröllopet i somras. Supergullig kille. Men det är lite hemskt att jag visade honom Stockholm dagen då olyckan i Tjernobyl inträffade. Vi gick omkring och fick strålning över oss. Det där med strålning är förresten intressant. Jag läste i en artikel att…

Så där går hon på med energi som skulle kunna göra Maldiverna självförsörjande. När vi andra cyklar för att titta på utomhusbio på ön cyklar hon hem. Hon ska kopiera en artikel om strålning eller om det var om hur vattenmolekyler påverkas av klassisk musik. Jag ska få den nästa dag. Och så ska hon måla stenar en stund.

Jo, det är sant.

Tvåtusen stycken har hon målat nu. De säljs i shopen och hela vinsten går till barn som har talassemi, en blodsjukdom som på grund av inaveln är utbredd på Maldiverna. Eva och Sonu har inga egna barn utan ser det som att de i sin stora arbets- och bekantskapskrets har väldigt, väldigt många barn.
Och det är för deras – och allas – framtid hon kämpar.

Evas krig

Pälsindustrin
”Redan på 70-talet vägrade jag fotograferas i päls från utrotningshotade djur. Men i Tyskland bokade de in mig på ett sånt jobb ändå. Jag vägrade, och de andra modellerna undrade varför. Jag förklarade att jag inte ville bidra till utrotningen av djur. Då vägrade de andra modellerna också! Vilket bråk det blev, haha. Jag fick världens skäll! I dag skäms jag för att jag bar päls som yngre. Tyvärr är det mycket päls i modet igen. Vi plågar och dödar minkar för att en kvinna vill vara vacker. Det är bedrövligt!”

Åldersfixering
”Jag förstår inte varför vi, särskilt svenskar, är så fixerade vid ålder. Jag blir så arg när jag är i Sverige och ser i tidningar om Lisa, 35, och Karin, 28. Vad spelar ålder för roll? Vi anställer många människor och jag skulle aldrig drömma om att fråga hur gammal någon är. Jag vet 22-åringar som är som tanter och min mormor, som var 98 när hon gick till andra sidan, var pigg som en flicka.”

Wi-Fi och mobilstrålning
”När Nostradamus förutspådde en katastrof som skulle döda en tredjedel av jordens befolkning trodde jag ett tag att det var aids. Nu tror jag det är Wi-Fi och strålning. Jag skriver mina mejl för hand på använt papper, med liten stil så det går mindre papper. Jag scannar in och skickar. Alla i företaget måste ha strålningsskydd på dataskärmen. Jag kommer aldrig att skaffa mobiltelefon. Ring mig hemma eller på kontoret. Är jag mitt emellan vill jag inte att någon ska nå mig. Men nu vill min man skaffa en Iphone. Aldrig i livet!”

    Text Ola Liljedahl
    Foto Calle Stoltz
    FOTOMODELL MED FRAMGÅNG

    Under 1970- och 80-talen var Eva Malmström en av Sveriges mest framgångsrika fotomodeller. Hon upptäcktes av en fotograf på en gata i Stockholm och över hundra omslag på prestigefyllda modetidningar – bland annat Vogue, Harper’s Bazaar, Elle och Marie Claire – följde.

    RÖSTER OM EVA

    Jakob von Uexkull –  skapare av Right Livelihood Award, alternativa Nobelpriset, som delas ut av Sveriges riksdag.
    – Soneva Fushi fungerar som modell för andra hotell, både på Maldiverna och på andra platser. De har visat att det är möjligt att göra ett femstjärnigt hotell hållbart. Den stora utmaningen är massturismen, men på Evas olika internationella symposium diskuteras även sådant.

    Katarina Myrberg  chefredaktör på Travel News.
    – Framförallt har Eva bevisat att ekoturism inte behöver vara budgetboende i dragiga skjul för skäggiga äventyrare. Soneva-anläggningarna på Maldiverna är state of the art när det gäller barfotalyx, men viktigast är att de har lyckats utveckla ekoturismen så att det passar även Evasonanläggningarna där charter-resenärer har råd att bo.

    Bjorn van der Horst – Executive Chef på Soneva Fushi.
    – Jag drev en restaurang i London med Gordon Ramsey och hade jagat Michelinstjärnor i New York. Men min tid som volontär i Tanzania fick mig att ändra syn på världen. Jag fick ett anbud från Six Senses, träffade Sonu och Eva och skrev på. Det tog bara 45 minuter. Otroliga människor! 

    EVAS KRIG

    Pälsindustrin
    ”Redan på 70-talet vägrade jag fotograferas i päls från utrotningshotade djur. Men i Tyskland bokade de in mig på ett sånt jobb ändå. Jag vägrade, och de andra modellerna undrade varför. Jag förklarade att jag inte ville bidra till utrotningen av djur. Då vägrade de andra modellerna också! Vilket bråk det blev, haha. Jag fick världens skäll! I dag skäms jag för att jag bar päls som yngre. Tyvärr är det mycket päls i modet igen. Vi plågar och dödar minkar för att en kvinna vill vara vacker. Det är bedrövligt!”

    Åldersfixering
    ”Jag förstår inte varför vi, särskilt svenskar, är så fixerade vid ålder. Jag blir så arg när jag är i Sverige och ser i tidningar om Lisa, 35, och Karin, 28. Vad spelar ålder för roll? Vi anställer många människor och jag skulle aldrig drömma om att fråga hur gammal någon är. Jag vet 22-åringar som är som tanter och min mormor, som var 98 när hon gick till andra sidan, var pigg som en flicka.”

    Wi-Fi och mobilstrålning
    ”När Nostradamus förutspådde en katastrof som skulle döda en tredjedel av jordens befolkning trodde jag ett tag att det var aids. Nu tror jag det är Wi-Fi och strålning. Jag skriver mina mejl för hand på använt papper, med liten stil så det går mindre papper. Jag scannar in och skickar. Alla i företaget måste ha strålningsskydd på dataskärmen. Jag kommer aldrig att skaffa mobiltelefon. Ring mig hemma eller på kontoret. Är jag mitt emellan vill jag inte att någon ska nå mig. Men nu vill min man skaffa en Iphone. Aldrig i livet!”