Apornas planet

 

Lösningen på gåtan om mänsklighetens ursprung finns i Tanzanias djungler. I 25 år levde Jane Goodall tillsammans med schimpanser för att hitta den. Insikten hon gjorde var så skakande att hon tvingades bort från Afrika och ut på en livslång resa för att rädda vårt arv.

jane_goodall_icon_magazine

Gombe nationalpark,  1960

Ett tungt, tropiskt regn piskar över Tanzanias täta djungel. Lukten av ruttnande träd och sur vegetation är genomträngande. Dropparna smattrar mellan de tjocka löven, sipprar genom Jane Goodalls blonda hår och rinner ner för hennes hals.
Regnperioden har varat längre än vanligt. Det tjocka gräset har blivit trädhögt och Janes kropp är randig av rivsår – hon har lärt sig att bära sina kläder i en påse och gå naken till utkikspunkten varje gryning för att skydda dem från regnet och hålla sig torr och varm så länge som möjligt.
Den här morgonen sitter hon vid kanten av en ravin och väntar på schimpanserna, som brukar komma hit och äta i ett fruktträd.
När hon hör de långsamma stegen bakom sig lägger hon sig platt på marken, alldeles stilla för att aporna inte – som så många gånger tidigare – ska upptäcka henne och fly därifrån. Stegen kommer närmare och upphör alldeles intill henne.
Hon har blivit upptäckt.
En svart gestalt klättrar upp i trädet ovanför och ger ifrån sig höga, gälla skrik. Hon stirrar upp i schimpanshannens mörka ansikte, han är så nära att hon kan se hans gula tänder och rosa tunga i den uppspärrade munnen.
Det stora djuret dunkar i träd­stammen och skakar grenarna så att det regnar kvistar över henne. Han arbetar upp ett ursinnigt raseri.
Så tystnar han, klättrar ner igen och rör sig bakom henne, så nära att hon kan höra honom andas.
Tystnaden bryts av ett högt vrål och stampande steg bland löven. Plötsligt får Jane ett hårt slag i huvudet. Hon tror att han ska anfalla och alla instinkter säger åt henne att fly.
Så vänder hannen sig om och försvinner, lika snabbt som han dök upp.
Jane är ensam igen, med bultande hjärta och skakande ben, men också med en känsla av triumf.
Så här nära har hon aldrig tidigare kommit en vild schimpans.
Efter tre månader i naturreservatet har hon börjat bli frustrerad. En flera veckor lång malariafeber har krävt alldeles för mycket tid och varje gång hon har närmat sig schimpanserna har de flytt. Om ett par månader är pengarna slut – om hon inte presenterar några konkreta resultat kommer forskningsstipendiet inte att förlängas.
Jane vill stanna i djungeln.
Det här är det hon har drömt om ända sedan hon som barn läste Tarzan, högt upp i klätterträden hemma i Bournemouth. Ända sedan hon samlade fickorna fulla av daggmaskar, sedan hon satt gömd i timmar i hönshuset bara för att få reda på hur ägget kommer ut ur hönan har djuren trollbundit henne.
Nu är de så nära men ändå så flyktiga, och hon vill inte göra sin mentor besviken. Han som iskallt har satsat allt på henne – en helt outbildad, 24-årig kvinna.
Men i djungeln är det schimpanserna som sätter agendan. För att komma dem nära krävs tålamod, och Janes extrema tålamod kommer att betala sig: Några månader senare gör hon ett fynd som krossar beteendevetenskapens myter och får forskarna att börja ifrågasätta allt vi tidigare trott om människans roll i naturen.
Ett fynd som ska bli in­ledningen på en osannolik livsbana.

Milano, November 2011
Tåget mot Rom har precis lämnat stationen, morgonfukten stiger sakta från det italienska landskapet utanför och jag letar mig fram genom de trånga vagnarna.
Det är inte svårt att hitta henne.
På bordet framför den späda damen sitter en uppstoppad leksaksapa – maskoten hon alltid bär med sig.
Hon presenterar honom som ”Mr H”.
Runtomkring sitter hennes entourage – stressade och passionerade kvinnor som jobbar för den italienska delen av det numera världsomspännande Jane Goodall Institute. I flera månader har de lobbat för att hon ska få ta emot ännu en hedersutmärkelse – den här gången i Rom, av den italienska presidenten.
Hennes numera gråa hår är fortfarande bakåtkammat i den hästsvans som blev hennes signum för 50 år sedan, på bilderna som gjorde henne till tidskriften National Geographics unga djungelhjältinna.
Nu sitter hon där och blundar. 300 dagars resande om året är utmattande för en 78-åring. Det är på sådana här platser, mellan flygplansterminaler, föreläsningssalar och hotellrum, hon numera lever sitt liv, långt från drömtillvaron i Tanzania där hon studerade schimpanser i 25 år.
– Det är klart att jag längtar till min djungel, men jag har inget val. Jag åkte till regnskogen för att lära mig mer om djuren, men insåg att jag måste lämna den för att rädda dem, säger hon och ger mig den där blicken som jag har läst om. Den nästan hypnotiska, lugna, säkra blicken som hon tidigt lärde sig att använda för att få sin vilja fram.
Blicken, och framför allt hennes självklara övertygelse, har tagit Jane Goodall långt.
Hennes arbete för att skydda primater och deras miljö drar in 89 miljoner kronor i donationer om året och hennes naturskyddsprojekt med ungdomar, Roots and Shoots, har spridit sig till 100 länder över hela världen. Hon har fem professurer och 85 priser och hedersutmärkelser, bland annat fn:s Messenger of Peace.

Den 23-åriga Jane som steg ombord på ett oceangående fartyg från Dover 1957 förstod inte vilken resa hon just hade påbörjat. Hur skulle hon kunna veta att hon ett halvt sekel senare skulle vara en av världens mest berömda forskare?
Jane kom från en familj med starka kvinnor. Männen var frånvarande och det fanns för lite pengar för att hon skulle kunna studera på universitet.
En barndomsvän hade bjudit in henne till familjens bostad i Kenya, och Jane hade jobbat som sekreterare i ett år för att tjäna ihop pengar till resan.
Det enda hon drömde om när hon vaggades till sömns av fartygets dunkande motorer var att hon om tre veckor skulle få stiga i land i Afrika.
”Det är så vilt, okultiverat, primitivt, galet, spännande, oförutsägbart. Nu bor jag i det Afrika som jag alltid har längtat efter, som jag alltid känt pulsera i mitt blod. Här ute är jag inte längre galen – för alla är galna”, skrev hon i ett brev hem några veckor efter att hon hade anlänt.
Den orädda och äventyrslystna skönheten bländade den stela brittiska kolonialsocieteten, och det blev snabbt uppenbart att hon inte var som andra. De tidiga manliga beundrarna har med skräckblandad förtjusning berättat om hur hon plötsligt kunde klä av sig och störtdyka i poolen på cocktailfesterna, hur hon körde om dem i motorcykeltävlingarna och alltid valde de bångstyrigaste ridhästarna.
Visst hade hon kunnat gifta sig med en av alla friarna i det koloniala etablissemanget, men hennes drömmars Afrika var vildare än så. Och nyckeln till det fanns inte hos den bleka eliten. Snarare fanns den hos en briljant och excentrisk 53-årig paleontolog, vit men uppvuxen med afrikaner, som var kurator på Nairobis naturhistoriska museum.
”Om du är intresserad av djur ska du träffa Louis Leakey”, sade någon.
Och snart hade hon lyckats övertala den kända fossilforskaren att anlita henne, som inte hade någon högre utbildning eller erfarenhet, till sitt farligaste och mest omfattande forskningsuppdrag hittills.

Louis Leakey var besatt av att reda ut människans förhistoriska förflutna och han hade gjort flera viktiga fynd från våra tidiga förfäder. Genom dem kunde han lista ut hur stenåldersmänniskan kan ha sett ut, vad hon åt och hur hon använde redskap. Men socialt beteende fossileras inte.
Leakey misstänkte att man genom att studera schimpanserna, vars dna vi nu vet bara skiljer sig från människans med en procent, kunde få reda på hur våra förfäder levde. Men för det krävdes flera år, och en forskare med extremt mycket tålamod.
– Han ville ha någon med en färsk blick, som inte var teoretiskt partisk, och jag tror definitivt att mitt oskolade perspektiv hjälpte mig, säger Jane när jag frågar hur hon lyckades vinna hans förtroende.
– Han testade mig genom att ställa en massa frågor, och eftersom jag själv hade studerat allt jag var intresserad av på de naturhistoriska museerna kunde jag svara. När han tog med mig ut i bushen såg han att jag var hemma i det vilda och att jag inte brydde mig om kläder och fester.
Det faktum att Louis Leakey var upp över öronen förälskad i Jane bidrog säkert också. Han, som var gift sedan flera år, gjorde flera närmanden som hon hon var tvungen att försöka avvisa utan att för den skull krossa sin dröm.
Det är fortfarande lätt att förstå hur man kan bli omkullkastad av Jane Goodalls magnetism. Trots att vi är omgivna av högljudda tågresenärer och deras ännu högre mobilsignaler uppslukas jag av det lugn hon säger att hon alltid bär med sig från djungeln. Hennes närvaro är omöjlig att värja sig mot, och hon ser på en på ett särskilt sätt – som om hon bär på en underbar hemlighet.
Det var inte bara Janes karisma som fick Louis Leakey att välja henne till studien. Han kände också på sig att en kvinna kanske kunde vara bättre än en man på att studera djurs beteende.
Han trodde att de kunde vara mer tålmodiga än män, och kanske skulle de verka mindre hotfulla för vilda hannar – särskilt bland de människolika primaterna.
Men han underströk att det skulle bli svårt. Det fanns inga riktlinjer för en sådan flerårig fältstudie, den längsta som dittills hade gjorts varade i ett par månader. Afrika sågs fortfarande som den mörka kontinenten. Där fanns inga vaccinationer, inget privatflyg, inga vägar eller lyxresorts. Området som Jane skulle vistas i bestod till större delen av ogenomtränglig djungel, full av livsfarliga djur – inte minst schimpanserna själva, som anses vara åtminstone fyra gånger starkare än människor.

Goodall2

Snart efter att hon anlänt till bergen och de skogiga dalarna runt sjön Tangyanika såg Jane till att skaka av sig de beskyddare och bärare som hade anlitats för att hjälpa henne.
Kvar var ett tält, en afrikansk kock, en båtförare som körde Jane över sjön och Janes mamma Vanne, som hade varit tvungen att följa med som förkläde för att myndigheterna över huvud taget skulle släppa in en ensam kvinna i området. Men den mesta tiden, från sex på morgonen till sent på natten, tillbringade hon på egen hand på sina utkikspunkter.
Kände du dig aldrig ensam?
– Jag var aldrig ensam – jag hade ju schimpanserna, fåglarna, naturen. Och så var ju den tanzanianska kocken och båtföraren där på kvällarna. När min mamma åkte hem saknade jag henne, mest tror jag att jag saknade någon att dela saker och ting med. Men jag har alltid älskat att vara ensam. Och nu är jag nästan aldrig det. Jag saknar ensamheten, säger hon och tittar ut genom tågfönstret.

Berättelsen om Janes våldsamma första möte med den gamla schimpanshannen spred sig bland lokalbefolkningen, som fick uppfattningen att den mystiska vita kvinnan besatt någon magisk kraft, att hon kunde gå oskadd där andra skadats.
– Vårt förhållande kom att bygga på ömsesidig tillit, säger hon. Schimpanserna tolererade mig. Jag respekterade dem. Jag kände kärlek till några av dem, men inte på det sättet som man älskar en människa eller en hund. Och, till skillnad från en människa eller en hund, älskade de inte mig.
Kände du dig någonsin hotad själv?
– Av schimpanserna? Absolut, säger hon och skrattar till. När de kom rusande och slog omkull mig och stampade på mig.
Hur reagerade du då?
– Det finns inget att göra. Man kan inte fly eller klättra upp i ett träd, så det är bara att be till Gud.
Fruktade du någonsin för ditt liv?
– Nej, de var definitivt inte ute efter att döda mig, men de försökte skrämma mig och framför allt bevisa att de dominerar, vilket är löjligt eftersom de redan vet att de är dominanta. Men de gör sällan sådant som verkligen är livsfarligt. Frodo, en särskilt aggressiv hanne, brukade alltid komma och knuffa omkull mig. Men flera gånger när jag var på kanten av en brant utan några buskar under lät han bli. Han visste var gränsen gick.
Hon pratar om schimpanserna som om de var gamla vänner, eller kanske snarare olydiga småsyskon. Hennes speciella förhållande till människo­aporna skulle bli omtvistat, men det skulle också hjälpa henne att lösa fler evolutionära gåtor än någon annan på forskningsområdet.

Till skillnad från fältforskare, som smög sig på djuren som jägare, satsade Jane på att sakta men säkert bli en av dem. Hon klädde sig i samma kläder varje dag och när de upptäckte henne spelade hon obrydd genom att till exempel låtsats sitta och tugga på några löv.
– Den första schimpansen jag mötte tittade på mig och sprang iväg. Men en av dem slutade vara rädd. Jag hade följt efter honom hela dagen och när jag kröp ut ur ett tätt och trassligt buskage trodde jag att jag hade tappat bort honom, men han satt och väntade på mig. Jag plockade upp en palmnöt och höll ut den på handflatan, och han tittade bort, berättar hon och illustrerar med smala, skrynkliga händer det första intima mötet.
– Jag sträckte ut handen med nöten ännu längre, och då vände han sig om och tittade rakt in i mina ögon. Han tog nöten och släppte den på marken, sedan kramade han försiktigt om mina fingrar. Jag hade sett att det är så schimpanserna lugnar varandra, och jag förstod precis vad han menade. Det var perfekt kommunikation.
Schimpansen hon pratar om är David Greybeard. Han var den som byggde bryggan mellan Jane och de andra aporna, han blev hennes vän och hjälpte henne att bli accepterad av de andra som en del av flocken. Men att Jane gav namn åt sina studieobjekt var också omtvistat.

Det var även han som gav Jane hennes stora forskningsgenombrott, när hon ”en kall och bedrövlig dag” bevittnade hur han tillverkade ett verktyg av en kvist för att kunna fiska upp termiter ur en stack.
Fram till dess hade just tillverkandet av verktyg varit det som man trodde skilde människan från andra djur. När Jane informerade Louis Leakey om sin upptäckt svarade han med telegrammet:
”Nu måste vi omdefiniera verktyget, omdefiniera människan eller acceptera schimpanser som människor.”
– Det var en av de stunder som hjälpte oss att omvärdera vår roll i naturen, säger Jane. Gränsen mellan människan och andra djur var inte längre skarp, och den blir suddigare och suddigare allteftersom tiden går.
Utöver tillverkandet av verktyg bevittnade hon också hur känslomässigt utvecklade schimpanserna är. Deras avancerade sociala strukturer blev uppenbara då hon såg hur de jagade i ett sofistikerat samarbete.
Hennes anteckningar, som hon renskrev i tältet om nätterna, fylldes av exempel på hur aporna kysser och kramar varandra, hur de skakar hand och dansar i regnet.
Hon såg deras altruistiska sidor – hur unga schimpanshannar adopterade föräldralösa ungar utan egen vinning.
Men hon såg också deras mörka sidor. Inte minst i det hon skulle kalla ”det fyraåriga kriget”, då medlemmar ur en schimpansgrupp systematiskt utrotade en rivaliserande grupp för att utöka sitt revir.
Hon hade redan upptäckt att schimpanser var köttätare, något man tidigare inte trott, och hur de fördelade bytet enligt ett komplicerat system av sociala relationer.
Men det här var något helt annat.
Hon såg hur schimpanserna slet sönder varandra med knytnävar och tänder. Armar och ben vreds om tills de inte längre fungerade, och rivalerna lämnades att dö av skadorna. I vissa fall tillverkade de spjut, och Jane är övertygad om att de skulle ha dödat varandra med skjutvapen om det hade funnits.
Hon såg också hur honor åt upp varandras ungar för att öka chanserna för sina egna, och hon kunde dokumentera den första långvariga krigföringen bland ickemänskliga primater.
– Jag var chockad. Jag hade trott att schimpanserna var snällare än vi människor. När jag såg de brutala attackerna insåg jag att de var ännu mer lika oss än jag tidigare trott, men på ett sorgligt sätt. Jag såg att de, precis som vi, har en mörk sida, säger hon sorgset och slår ner blicken.

Goodall_4

I dag har vetenskapen bekräftat Jane Goodalls upptäckter. Det som vi tidigare trodde oss vara ensamma om har bevisats finnas hos flera andra arter, och dna-forskningen har resulterat i nya fynd som placerar schimpanserna ännu närmare människan i evolutionskedjan.
Vi vet att schimpanser kan känna igen sig i en spegel – det vill säga uppfatta ett ”jag” som är skilt från ”en annan”. Att de kan planera i förväg och att deras intrikata sociala nätverk sträcker sig över flera generationer.
Och för tio år sedan kunde Jane Goodall, tillsammans med andra framstående schimpansforskare, visa att våra närmaste släktingar också har traditioner och kultur – något som länge har ansetts vara unikt för människan.
– Nu använder de till och med datorer, säger Jane. Det finns en hona som heter Ai (det japanska ordet för kärlek) i Japan som utför uppgifter, ungefär som ett dataspel, fortare än vad många människor gör. Och om hon inte klarar det på en bra tid vill hon göra om det.
Men då, 1961, var den akademiska eliten minst sagt skeptisk. Jane Goodalls tillvägagångssätt var högst kontroversiella – det faktum att hon namngav schimpanserna och tillskrev dem ”mänskliga” attribut som känslor och personligheter fick gängse forskare att fnysa. Och det hjälpte knappast att det var en ung kvinna, helt utan akademisk bakgrund, som hade gjort fynden.
För att ge Jane mer trovärdighet skickade Leakey iväg henne till Cambridge. Hon gick direkt på en doktorsavhandling och är en av få som har blivit antagna utan tidigare kandidatexamen.
På universitetet blev hon hårt ansatt av sina kollegor.
– Det var skrämmande. Forskarna sade att jag hade gjort allt fel.
När Jane lämnade in avhandlingen ändrade handledaren alla ”han” och ”hon” till ”den”. Hon ändrade genast tillbaka det.
När jag frågar om hon aldrig tvivlade på sin övertygelse om schimpansernas känsloliv skakar hon långsamt på huvudet.
Hur kunde du vara så säker på din sak?
– På grund av min hund!
Hon säger det som om det är det självklaraste i världen.
– Rusty, hunden jag växte upp med, lärde mig det när jag var liten, så jag visste det bara. Det går inte att leva på ett meningsfullt sätt med ett djur utan att förstå att djur har personligheter, tankar och känslor. Varför skulle vi vara de enda som har det? Det är inte logiskt, säger hon och rycker på axlarna.
Många kritiker menar att din intima relation med djuren har gjort dig partisk som forskare.
Hon skakar på huvudet igen och ler.
– Utan att ha en bra relation med djuren tror jag inte att man riktigt kan förstå dem. Och om man inte använder sin intuition, särskilt när man håller på med något som är så nära oss som apor, tror jag att man missar en viktig del av forskningen.
Du verkar inte ha varit driven av akademisk status – vad var det som drev dig?
– Visst ville jag vara en bra forskare, men på mina egna villkor. Jag ville göra Louis och min mamma stolta över mig. Visst tyckte jag om de akademiska studierna och jag behövde kunskapen om till exempel hormonernas inverkan på beteenden för att skriva mina böcker, men om det drev mig? Nej, jag drevs av en önskan att förstå schimpansernas beteende, för min egen skull. Och nu drivs jag av en vilja att göra världen lite bättre.

De rykten som florerade i den akademiska världen, om att Jane till och med hade hittat på berättelserna om schimpansernas liv, fick hon snart hjälp att slå hål på.
1963 började den holländska fotografen Hugo van Lawick dokumentera hennes arbete för National Geographic.
Han hade hört ryktena om djungelkvinnan som anklagades för att salta sina sagor om djuren. Men deras symbios i vildmarkerna växte till förälskelse.
”Han var med mig på några av de vilda, hemliga platser där jag trodde att ingen annan vit någonsin skulle sätta sin fot. Tillsammans har vi svettats i solen och skakat under plastskynket i regnet”, skrev hon i en av sina böcker.
National Geographic skickade ett filmteam för att göra en dokumentärfilm om parets idylliska tillvaro i regnskogen, hur de badade i varsitt kanvasbadkar bredvid varandra om kvällarna och skrubbade varandras ryggar.
– Det var sagolikt, säger Jane när hon tänker tillbaka på de där åren i Gombe.
Snart föddes en son, som fick heta Hugo efter sin far. Hans första mening var ”Det där stora lejonet kommer att äta upp mig”. Han har själv berättat om spädbarnsminnen av aggressiva hannar, och bestämde sig tidigt för att han inte tyckte om schimpanser.
– En dag försökte de ta sig in i hans lekhage. De hade vant sig vid oss stora ”vita apor”, men honom såg de bara som en god munsbit, berättar Jane om stunden då hon insåg att de inte längre kunde bo mitt bland de vilda djuren.
Familjen flyttade till ett hus vid vattnet utanför huvudstaden Dar es-Salaam, där Hugo junior fick hemundervisning av Jane.
– Om det är något jag har lärt mig av schimpanserna är det hur viktig relationen mellan mor och barn är. Det blev mer och mer tydligt att det fanns bra och dåliga mammor, och att ungarna till de mödrar som var lekfulla, tålmodiga och beskyddande – men inte överbeskyddande – fick bättre relationer och högre status i flocken även som vuxna. Vetskapen om det fick mig att ägna varje eftermiddag åt min son. Han var inte ifrån mig en enda natt de första tre åren, säger hon.
Artiklarna och böckerna som paret Goodall-Lawick producerade fick ett enormt genomslag världen över. Alla ville lära sig mer om våra närmaste släktingar i djurvärlden – och därmed även om sig själva.
Boken I människans skugga blev en bästsäljare och översattes till 15 språk.

Goodall_3

Tåget kränger, mat- och dryckförsäljaren bökar sig fram i gången och skriker om mackor och kaffe. Jane vill inte ha något. Hon ”har aldrig varit särskilt intresserad av mat”.
Kvinnorna i hennes italienska följe tittar på mig och gör halshuggningsgester mot sina egna halsar. Det är dags att runda av.
I eftermiddag ska Jane på en utställning med t-shirtar designade av Prada och andra italienska modehus, till förmån för hennes välgörenhet. Och innan vi återses på utmärkelseceremonin på den brittiska ambassaden ”måste hon ju hinna vila också”, har de stränga italienskorna sagt.
Jane lutar sig fram och tittar på mina papper, frågar hur många frågor jag har kvar och ber dem sedan att ge oss en stund till.
Det är så här hon lever nu, med intervjuer, föreläsningar och möten med beslutsfattare. Gombe hinner hon bara besöka två gånger om året.
Mellan varven roar hon sig med att springa uppför nedåtgående rulltrappor, länsa hotellrummens minibarer på whisky och choklad och räkna pengarna från insamlingsbössorna.
”Det tycker jag är kul.”
Hon lever sedan länge ensam. Hugo van Lawick skilde hon sig från efter tio år. När jag frågar om vad hon ångrar är uppbrottet från honom en av få saker.
– För min sons skull, säger hon sorgset.
Hennes andra make, Derek Bryceson, som var medlem i det tanzaniska parlamentet och chef för Tanzanias nationalparker, dog i cancer efter bara fem års äktenskap.
I sin självbiografi beskrev hon hur hon som liten var starkt kristen och drömde om att bli martyr. Och man kan fråga sig om den drömmen inte har slagit in nu.
Du har offrat mycket för det här – känns det någonsin som att du själv sitter i bur?
– Snarare i ett ekorrhjul. Jag har offrat mitt privatliv! I går på Heathrow kom tre olika människor fram och frågade ”Är det du som är Jane Goodall?” Och i Milano sa en man att han hade intervjuat mig i New York och verkade tro att jag skulle komma ihåg exakt vem han var! Det gjorde jag förstås inte.

Jane Goodall är vetenskapens rockstjärna, och hennes kändisstatus har ekat många gånger i populärkulturen.
När Michael Jackson ville ha hjälp med schimpansen Bubbles bjöd han in Jane till Neverland, och hennes berättelser om de utrotningshotade schimpanserna inspirerade honom att skriva Heal the World.
Stevie Nicks har hyllat henne med låten Jane, och hon har parodierats i serier som Simpsons och Flapjack.
En av serietecknaren Gary Larsons mest kända serier visar två schimpanser som putsar varandra. Den ena hittar ett blont hårstrå på den andra och frågar om han ägnat sig åt ”forskning” med den där ”Goodall-slampan”. Jane Goodall-institutet tvingade honom till en ursäkt, medan Jane själv avslöjade att hon tyckte att skämtet var ”riktigt kul”. Det slutade med att hon skrev ett förord till ett av hans seriealbum, och 1988 besökte Larson hennes forskningsstation i Gombe.
Det är så hon jobbar – genom att föra fram sitt budskap till alla som kan sprida det vidare.
Den här tågresan är ett exempel på hur hennes liv har sett ut sedan 1986, då hon i samband med en schimpansforskarkonferens gjorde en fasansfull upptäckt.
– När jag flög över Gombe och tittade ner såg jag att all skog som växt kring området var borta, kvar var bara kala berg. Det var uppenbarligen fler som bodde där än vad landet klarade av.
De yttre hoten mot hennes paradis blev efterhand för stora för att ignorera. Lokalbefolkningen runt området växte och blev samtidigt fattigare, och för att göra mer plats skövlade man den rika regnskogen.
Det blev lättare för tjuvjägare att ta sig in i schimpansernas naturliga hem och döda allt som rörde sig, för att sedan torka och sälja det delikatessklassade schimpansköttet dyrt.
Jane såg hur de inhemska stammarna, som levt på samma sätt i tusentals år, korrumperades av skogsröjarna som gav dem vapen och pengar för att jaga villebrådet.
Föredragen på konferensen målade upp en ännu tydligare bild av förödelsen. För 100 år sedan fanns det två miljoner schimpanser spridda över 21 afrikanska länder, i ett vidsträckt regnskogsområde från västkusten till Tanzania i öst. I dag återstår bara 250 000 schimpanser, och skogsskövlingen har gjort dem isolerade i små skogsfragment där de inte kan komma i genetisk kontakt med varandra.
Undergången för människans närmaste levande släkting är nära.

Insikten resulterade i att Jane grundade Jane Goodall-institutet, som arbetar i flera projekt för att engagera befolkningen i att själva skydda sin egen miljö.
Tanken med programmen är att ge samhällena verktyg för att hantera sina naturresurser långsiktigt.
Lokalbefolkningen startar små, miljömässigt hållbara verksamheter med hjälp av mikrolån från kommunalt drivna banker. De lär sig att minska behovet av vedeld och utbildas i familjeplanering och förebyggande av hiv. Och de får information om de senaste odlingsmetoderna som kräver mindre ytor.
Man bygger också upp plantskolor för träd, där lokalbefolkningen anställs för att få regnskogen att växa igen.
– Vi lyckades övertala eu att finansiera ett pilotprojekt i tolv byar, och det lönade sig. Vi förbättrade människors liv på många sätt. Sedan kunde vi utöka till 32 byar.
När Jane ska illustrera framgångarna med projekten lyser hon upp som ett barn. Hon lånar min penna och ritar upp hur de nu har lyckats plantera skogskorridorer som sätter de spridda schimpansgrupperna i kontakt med varandra, och därmed skyddar dem från att dö ut.
– Fem år efter att vi började kunde jag titta ner på de där bergen som varit kala, och nu se dem täckta av höga träd.
Hur lyckades du få lokalbefolkningen att samarbeta?
– Det var väldigt svårt. De kämpade ju bara för sin överlevnad, en dag i taget. Men vi hade ett tanzaniskt team som ställde frågor och lyssnade på dem. Och snarare än att gå in och säga ”Vi har kommit fram till att ni är väldigt fattiga, och så här ska vi hjälpa er” lät vi deras egna landsmän fråga ”Vad är era största problem, och hur skulle vi kunna hjälpa er?”

Jane Goodall är övertygad om att nyckeln till att skynda på människans moraliska evolution ligger hos de unga. 1991 startade hon därför Roots & Shoots, ett internationellt program för att utbilda högstadieelever i miljö- och människorättsfrågor.
I dag har Roots & Shoots registrerat 9 000 ungdomsgrupper över hela världen, som själva får undersöka behoven i sin närmiljö och hitta på egna hjälpprojekt. Alla grupperna kopplas samman i ett internationellt nätverk, där de kan kommunicera och lära sig av varandras erfarenheter.
Jane Goodall-institutets utvecklingsprogram för lokalbefolkningen har blivit erkänt som ett av de bästa i världen. Världsbanken, Gates Foundation och eu tittar nu på sätt att utveckla det så att det kan användas i andra länder.
Men det privata priset är högt. För att få beslutsfattarna, lokalbefolkningen och världens ungdomar på sin sida tvingas Jane ständigt resa mellan seminarier och offentliga framträdanden.
Hur länge kommer du att hålla på så här?
– Det beror på min hälsa. Men jag är säker på att jag ska resa på det här sättet tills jag inte längre kan. Och jag får hoppas att min hjärna fortfarande är okej och att händerna inte stelnar, för när jag inte längre kan resa måste jag skriva mer, säger hon och tittar ner på sina åldrade fingrar. En av tummarna saknar fingertopp – den blev för länge sedan avbiten av en schimpans i ett laboratorium.

Flera gånger har hon tvivlat, på både människors goda vilja, vår gemensamma framtid och vår innersta natur.
Människans mörka sidor har hon tvingats möta ansikte mot ansikte, när hon besökt laboratorier där schimpanser hålls fängslade i små burar och injiceras med dödliga virus för medicinsk forskning. Hon har arbetat aktivt med att avskaffa de medicinska försöken, och flera gånger kunnat bevisa att de inte är så verksamma som man trott.
– Jag pratar mycket om likheter mellan oss och schimpanserna, men vi människor är annorlunda. Den stora skillnaden är den explosiva utvecklingen av det mänskliga intellektet. Vi har lärt oss att prata och kan ha diskussioner. Men om vi är den mest intellektuella varelsen på den här planeten, varför förstör vi den då?
Hennes fråga är befogad. Namnet på vår art, Homo sapiens sapiens, betyder ju ”människan som vet att hon vet”.
Innan vi ska stiga av tåget böjer sig Jane fram och poserar för kameran med Mr H, apan som hon fått av en blind magiker. Han har varit med henne i 59 länder och blivit klappad av uppemot tre miljoner människor, däribland Kofi Annan.
– Jag tror att vi har förlorat något jag kallar visdom, säger hon. Ursprungsfolk tänker på kommande generationer. I dag tänker vi på nästa styrelsemöte.
Trots det är hon hoppfull.
Hon är inspirerad av biofysikern och filosofen Pierre Lecomte du Noüy och tror på moralisk evolution. Du Noüy var övertygad om att människan kommer att bli mindre aggressiv och krigisk, och mer omtänksam och medkännande.
– Jag har studerat schimpanserna, jag har hållit benbitar från våra tidigaste förfäder från stenåldern i mina händer, säger hon. Jag vet varifrån vi har utvecklats under miljontals mödosamma år. Och jag vet åt vilket håll vi är på väg. Problemet är att tiden håller på att rinna ut. Vi har kniven mot strupen. Därför måste vi vanliga människor bli helgon eller åtminstone ”minihelgon”.
Det har blivit höstkväll i Rom. Blankpolerade bilar glider upp mot det brittiska ambassadörsresidenset. Byggnaden ligger på en kulle och liknar det mystiska palatset i filmen Eyes Wide Shut.
I de väldiga salarna minglar träiga forskartyper i sandaler och ryggsäck med chica italienska damer. Parfymdoften hänger tung i luften.
Kvinnan som alla väntar på smyger in tyst, anspråkslöst klädd i byxor och med en afrikansk sjal över de smala axlarna.
Men hennes närvaro fyller hela salen.
Forskare, beslutsfattare, miljö- och djurrättskämpar drar i henne, och med trött tålamod konverserar hon samma etablissemang som en gång i tiden avfärdade henne som ”National Geographics omslagsbrud”.
Så börjar ceremonin.
Efter ett föredrag om hoten mot jordens skogsmarker (13 miljoner hektar, ett område lika stort som Grekland, skövlas årligen) presenterar den brittiska ambassadören, Christopher Prentice, ”en av historiens mest trovärdiga forskare”.
– Det är en stor ära och jag är väldigt stolt men om jag var en schimpans skulle jag säga det annorlunda. De är lite mer uttrycksfulla, säger Jane i sitt tacktal.
Hon brister ut i ett högt schimpans­läte och vänder sig till presidentens consegliere för att ge honom en kram.
När barnkören sjungit Beethovens Till glädjen ansluter sig Jane till den unga skaran. De är hennes allierade nu. Hon förstod för länge sedan att det är de som kommer att rädda inte bara schimpanserna utan oss allihop.
Innan jag återvänder till hotellet råkar jag höra den brittiska ambassadören i en konversation.
– Vi behöver alla bli lite mer som hon, säger han. Lite modigare. •


Maja Persson | är redaktör på Icon. Hon kan göra en perfekt imitation av en schimpans.

Björn Terring | är fotograf. Hans favoritapa är Donkey Kong.

    Text Maja Persson
    Foto Björn Terring
    JANE GOODALL

    Ålder: 80 år.
    Yrke: Primatolog, etolog (läran om djurs beteende) och antropolog.
    Gör: DriverJane Goodall Institute.
    Bakgrund: Studerade  vilda schimpanser i Tanzania i 25 år, vilket ledde till viktiga evolutionära genombrott.
    Aktuell med: Bland annat program för att hjälpa lokalbefolkningen bevara schimpansernas närmiljö, samt internationella miljöprojekt för ungdomar.

    EVOLUTIONEN: VETENSKAPENS SENASTE GENOMBROTT

    2005 Schimpansens DNA
    En studie där man jämförde schimpansers dna med människans visade att 95–98,5 procent av vårt dna är identiskt. Nu vill flera forskare flytta schimpanserna till evolutionsträdets Homo-gren, där  Homo sapiens ingår.

    2007 evolutionen accelererar
    En grupp amerikanska forskare har hittat flera tusen mänskliga gener som är i full färd med att utvecklas till något nytt. De menar att människans evolution accelererar och att vi blir mer och mer olika på olika platser på jorden.

    2008 Tidiga konstnärer
    Forskare har grävt fram människans äldsta konstverkstad i en grotta i Syd­afrika. I grottan fanns snäckskal fyllda med målarfärg. Fynden visar att människan utvecklade ett symboliskt tänkande redan för 100 000 år sedan.

    2009 Den upp­rätta erövringen
    De hittills äldsta fot­spåren som liknar den moderna människans fotspår påträffdes 2009. De är 1,5 miljoner år gamla och gjordes under en central period i vår utveckling, då släktet Homo utvecklades och erövrade världen med sin uppresta gång.

    2010 Kultur är inte unikt för oss
    Tidigare har man hävdat att talspråk, altruism och verktyg varit unikt för människan. 2010 slog en forskargrupp hål på ännu en myt när de visade att vilda schimpanser har kulturer – ärvda traditioner som skiljer sig mellan olika grupper.

    RÖSTER OM JANE GOODALL

    Nils Uddenberg
    Professor, docent i psykiatri och livsåskådningsfrågor och författare till Gräns­varelser – åtta essäer om människan och aporna:
    – För Jane Goodall var aporna individer och personligheter, hon studerade dem som en antropolog studerar ett främmande folkslag. När hon såg de sociala mönstren visade hon att likheterna mellan människa och djur var lite större än vad vi tidigare velat erkänna, och det innebar att vi fick en annan bild av oss själva. Det gjorde oss medvetna om att människan kanske inte är så utvald som vi har trott.

    Karin Bojs
    Vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter sedan 15 år tillbaka:
    – Med sina vetenskapliga genombrott har Jane Goodall spräckt myter och visat att schimpanserna har embryon till mycket som människan har utvecklat. Hon har också varit ett före­döme för kvinnor som är intresserade av vetenskap, natur och miljö. Och i och med engagemanget utanför vetenskapen har hon hjälpt till att uppmärksamma allmänheten på dessa arters extremt utsatta situation.

    Jonas Wahlström
    Djurexpert och chef för Skansenakvariet:

    – Jag har varit i det där lilla skjulet i Tanzania där Jane Goodall levde ihop med schimpanserna under många år. Med hjälp av den ban­brytande forskning hon gjorde där har hon skapat en oerhörd förståelse för våra närmsta släktingar. Hon är ju en förnuftig människa också. Fler och fler har insett det som hon insåg för länge sedan – att det är tack vare djurparker som flera arter kan överleva i världen.

    LEAKEY’S ANGELS

    Jane Goodall blev en hjälte för andra äventyrs­lystna kvinnor, som när de hörde talas om henne kontaktade Louis Leakey och bönföll honom om att få göra liknande jobb.
    Amerikanska Dian Fossey anlitades för att observera gorillor i Rwanda. Tragiskt nog blev hon mer känd för att ha blivit mördad av inhemska döds­patruller än för sina forskningsframsteg. Hennes öde blev känt i filmen De dimhöljda bergens gorillor, med Sigourney Weaver i huvudrollen.
    Tysk-lettiska Birutė Galdikas, som fick studera orangutanger i Borneo, lever än och arbetar fortfarande med att rädda fortlevnaden av den hotade arten.
    – När Leakey för 45 år sedan upp­muntrade mig att börja forska visste jag vem Jane Goodall var, men hon var inte lika känd då. Nu är hon en levande legend, säger Galdikas. Jane slog upp en bana som ingen, varken män eller kvinnor, tidigare hade utforskat.
    De tre kvinnliga primatforskarna kom att kallas ”Leakey’s Angels” och höll föreläsningar tillsammans.
    – Sista gången jag träffade Dian var vi i USA för att föreläsa, berättar Biruté Galdikas. Redan då sa hon att hon aldrig mer skulle komma tillbaka från Afrika, så på något sätt kände hon på sig vad som skulle hända. Rwanda, där hon jobbade, var inte direkt jordens säkraste plats. Det var väldigt våldsamt och Dian var definitivt riskbenägen. Två och ett halvt år senare var hon död.
    Jane Goodall tror att Dian Fosseys inställning till människor blev hennes död.
    – Dian föredrog djur framför människor. Hon var en sorgsen person egentligen. Hon drack. Och hon vägrade att involvera lokal­befolkningen i gorillorna, för hon trodde att det skulle göra dem mer sårbara för tjuvjägare. Jag försökte säga: ”Dian, om du får lokalbefolkningen att tycka om gorillorna kommer de att hjälpa dig att skydda dem.” Om hon hade gjort det kanske hon fortfarande hade varit vid liv.