Kan man

utplåna allt liv?

 

Människan tycks aldrig tröttna på att förutspå jordens fall. Men vilka är de största hoten mot livet på jorden? Och vilken livsform kommer att överleva alla de andra?

 

Hot mot planeten jorden har skildrats på film ända sedan människan började hålla upp en kamera. Civilisations­dödande vapen i händerna på en skurk, en naturkatastrof eller en armageddon­asteroid som måste stoppas.

Men i verkligheten är vårt 5 972 triljoner ton tunga jordklot robust. Med 4,5 miljarder år på nacken har jorden varit med om det mesta, och att förstöra den är svårare än man kan tro.

En av de största farorna för livets existens är natur­katastrofer. Tornador, översvämningar och jord­bävningar – jordens naturfiender är många och kan göra mycket skada. Värst av alla är vulkanutbrott.
Den mest våldsamma och destruktiva naturkraft som finns på jorden anses vara de så kallade supervulkanerna. De ger ifrån sig mer än 1 000 kubik­kilometer aska och har det högsta värdet, 8, på skalan för vulkanisk explosivitet.

I Yellowstones nationalpark i USA ligger en vilande super­vulkan. Den är en av de största och farligaste av sitt slag på jorden. Utbrotten sker med förödande kraft. Enorma mängder sten, aska, damm och svaveldioxid kastas ut i den övre atmosfären, solstrålar blockeras av askan och temperaturen på jorden sjunker. Effekten kan bli så stor att det kan förstöra en hel civilisation.

– Där vulkanutbrott uppstår blir det förödande konsekvenser för allt liv, men inte för hela planeten, säger Karsten Pedersen som är professor i mikrobiologi och studerar mikroorganismer i geologiska sammanhang.

En vulkanvinter kan lägga sig över hela globen, men det finns mikroorganismer i underjorden och i havsleror som kan kapsla in sig och vänta tills det blir bra förhållanden i igen.

En annan ödeläggande kraft är kärnvapnens. Det har ofta sagts att det finns tillräckligt med kärnvapen för att spränga jorden flera gånger om, men stämmer det?

Det finns vad man vet ungefär 20 000 kärnvapenspetsar i världen, fördelade på nio länder. 95 procent av laddningarna finns i USA och Ryssland och kan användas inom loppet av några minuter. Om alla avfyrades samtidigt skulle säkerligen allt liv på markytan dö, men jorden under oss skulle klara sig förvånansvärt bra. Det krävs otroliga mängder energi för att hetta upp jorden, så även om markytan blir till aska – och kärn­vapnens radioaktiva avfall ger katastrofala eftereffekter – kan jorden under oss förbli oskadd.

Myten om att kackerlackor skulle klara ett kärnvapenkrig har levt länge. 1945, då USA attackerade Hiroshima och Nagasaki med atombomber, följde rapporter om att den 300 miljoner år gamla insekten stod som ensam överlevare i de bombade städerna.

Nu har forskare utsatt kackerlackan för radioaktiv strålning och sett att den klarar 100 gånger mer av de dödliga strålarna än vi människor, men sedan ger den vika. Även om den överlever människan får alltså inte kackerlackan ärva jorden om ett kärnvapenkrig skulle utbryta.
Men mikroberna kan göra det.

Mikrober är organismer som lever i isolerade ekologiska nischer, utom räckhåll för vanligt liv. På senare år har forskare upptäckt att vissa mikrober kan utstå mycket svåra förhållanden, från skållheta vulkaner till Antarktis torraste isvidder. Andra kan överleva i salta sjöar, metallförorenade gruvor och kärnreaktorbassänger.

En av de bästa överlevarna är bakterien Deinococcus radiodurans, som tål 3 000 gånger starkare radioaktiv strålning än människor. Bakterien står med i Guiness rekordbok som världens tuffaste bakterie, och med god rätt: den över­lever torka, värme, vakuum och syror och räknas som en av planetens mest strålningsresistenta livsformer.
Karsten Pedersen förklarar:
– Livet är otroligt tåligt hos mikro­organismer. Planeten är genomborrad av bakterier långt ned i underjorden. Det livet kommer att finnas kvar. För att utplåna dem måste den totala katastrofen inträffa: att jorden slukas av solen.

När solen har förbrukat allt sitt väte kommer den att slockna. Innan den dör ut för alltid sväller den upp och sträcker sig över jordens omloppsbana – krampryckningar som kommer att betyda ett oåterkalleligt slut för allt liv på jorden.

När kommer denna förödande profetia att slå in?
Om cirka 4 miljarder år. Innan dess kommer jorden förmodligen också utstå en och en annan asteroidkrock. Vid en sådan skulle hela jordytan steriliseras, haven kokas upp och berggruden förgasas. Det är möjligt att växter och djur inte klarar sådana påtryckningar från universum, men djupt nere i jordskorpan kan livet fortsätta. De resistenta mikro­organismerna kan frodas i små sprickor, flera kilometer ned i marken, och till slut stå ensamma kvar.

Kan det bli en ny evolution?
– Det tuffa jobbet är gjort: att skapa liv, säger Karsten Pedersen. Resten kommer att gå rätt fort. Men om det då blir samma evolution igen är en helt annan fråga.