Livet på is

Vetenskapen har aldrig varit närmare nyckeln till evigt liv. I väntan på genombrottet ligger 148 döda kroppar i ett skottsäkert rum i Arizona.

 

Matheryn Noavaratpong var som vilken tvåårig tjej som helst. Tills en morgon i april 2014, då hon helt enkelt inte vaknade. På sjukhuset i Bangkok upptäckte läkarna att alla föräldrars mardröm hade blivit verklighet: en sällsynt, medfödd cancer hade invaderat Matheryns hjärna och försatt henne i koma.

Matheryns desperata föräldrar, som båda var läkare, gjorde allt som människan i dag är kapabel till för att försöka rädda sin dotters liv. Månaderna som följde blev en berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan, där Matheryn genomgick otaliga operationer och strålbehandlingar och, när det gick som bäst, återfick medvetandet och en viss rörelseförmåga i den högra sidan av sin lilla kropp.

Men snart kom cancern galopperande igen, och när vintern kom hade Matheryn förlorat rörelseförmågan helt.

”Då insåg vi att vi var tvungna att förbereda oss på att säga adjö”, berättade pappan Sahatorn Noavaratpong för nättidningen Motherboard om hur de 18 minuter över 18, den 8 januari 2015 frigjorde sin dotter från de livsuppehållande maskinerna och ”lyfte den tunga bördan från hennes axlar”.

 

alcor_hemsida_3
Vänster: Den yngsta bevarade patienten på Alcor Life Extension är Matheryn Noavaratpong, som var två år när hon dog. Föräldrarna, som båda är läkare, har även bokat in sig själva för frysbevaring hos Alcor för att kunna återförenas med dottern. Höger: De döda patienterna fraktas till operationssalen. Där påbörjas ned­kylningen, som tar flera veckor.

 

Juridiskt sett blev Matheryn Noavaratpong bara två år. Men för hennes föräldrar, liksom för en växande skara av forskare och futurister, är hon inte död. Hon ligger på paus, nedfryst till 196 minusgrader i en ståltub i Scottsdale, Arizona, redo att väckas när tiden har blivit mogen.

Redan innan hennes hjärta slutade slå hade ett standby-team från Alcor Life Extension vakat vid hennes sida dygnet runt. Så fort sjukhuspersonalen hade dödförklarat henne kunde teamet skrida till verket. En hjärt-lungmaskin kopplades in, hon fick åtta olika typer av skyddande mediciner och hennes kropp sänktes ned i ett isbad. Hennes blod byttes ut mot kylande vätska och kroppen lades på torris och flögs över till Alcors anläggning i Arizona, där den under två veckor kyldes ned ytterligare 100 grader innan den slutligen kapslades in i det stora röret i rostfritt stål.

Där ligger den nu, i väntan på en framtid som har uppfunnit sätt att både läka hennes cancer och återuppbygga de celler som har förstörts.

– Ibland kallar vi det för en medicinsk tidsresa, säger Alcors vd Max More vid anläggningens konferens-bord. Om du är akut sjuk och någon skickar en ambulans som flyttar dig till en klinik där de kan hjälpa dig, förflyttar de dig genom rummet. Vi flyttar dig genom tiden i stället, till en tid då de kanske kommer att kunna hjälpa dig.

Om en stund ska han trycka på en knapp som hissar upp en mekanisk metallgardin framför det lilla fönstret av skottsäkert glas som vetter in mot frysrummet. Där inne står de höga, vakuum-isolerade behållarna och blänker i taklampornas kalla sken. Inuti dem finns de 148 patienter som för närvarande finns frysbevarade i Alcors vård. Alla har betalat mellan 700 000 och 1,8 miljoner kronor för att antingen frysa ned hela kroppen eller bara huvudet. Men frysa är inte rätt ord, påpekar Max More.

– Vi fryser inte människor utan vi vitrifierar dem. När man kommer ned under 130 minusgrader låser man fast allting på en och samma plats, det finns ingen rörelse i någon molekyl, ingen ämnesomsättning och ingen nedbrytning.

Han pratar snabbt, som om hans tankar redan har hunnit långt förbi det han säger. I sin långa, muskelbyggda kropp och sina svarta kläder påminner han om en superhjälte. Men kanske är det för att jag redan vet att han var besatt av superhjältar som barn. Jag vet också att han döptes till Max för att han var störst på bb och att han senare bytte efternamn till More för att det passade hans filosofi – att pressa mänsklighetens gränser så långt det bara går och bli ”mer” än människa.

Allt det har jag läst i en artikel som den teknik- och framtidsinriktade tidningen Wired skrev redan 1994, om den excentriske britten som doktorerade i filosofi vid Oxford och som startade Extropy Institute för 25 år sedan. Organisationens filosofi var en föregångare till transhumanism, som först nu har blivit etablerat av svensken Nick Boström vid just Oxford och som fått kända anhängare som Stephen Hawking, Max Tegmark och Elon Musk.

 

_C0B3502_cut
Max More, filosof och vd på Alcor, i anläggningens operationssal.

 

– Vi var lite före vår tid, säger Max More om sitt framtidsfilosofiska projekt. Men att överskrida mänskliga gränser – sådant som att stoppa eller backa åldrandeprocessen, att leva utanför jorden, att göra oss själva smartare och lösa evolutionära problem som gör att vi krigar och gör andra korkade saker – rimmar fortfarande med mina grundvärderingar.

Att stoppa eller backa åldrandeprocessen lät mer som science fiction än science 1991. Men på senare år har forskningen kring livsförlängning gjort flera revolutionerande genombrott.

– I dag kan vi med hjälp av mediciner förlänga livet med upp till 40 procent hos möss, och med tio gånger hos enklare system som maskar, säger Brian Kennedy som är chef på amerikanska Buck Institute – det äldsta och mest etablerade forskningsinstitutet som är inriktat på att förlänga människans friska liv.

I stället för att behandla specifika åldersrelaterade sjukdomar som cancer, hjärt-kärlsjukdomar och alzheimer vill Buck Institute hitta den underliggande orsaken till själva åldrandet, så att det kan bromsas eller till och med backas.

Och de är inte ensamma. Google-ägaren Alphabets hemlighetsfulla företag Calico, vars namn står för California Life Company, startades med samma målsättning och samarbetar nu med Buck Institute. Faktum är att så många livsförlängande forskningsinitiativ startats på senare år att medierna talar om döden som det senaste problemet för Silicon Valleys investerare och uppfinnare att hitta en lösning på.

Den kontroversielle Paypal-grundaren Peter Thiel berättade nyligen i en intervju att han är intresserad av blodtransfusioner från yngre människor. Parabios, som tekniken heter på medicinspråk, har visat sig föryngra äldre möss och testas nu på människor.

Peter Thiel är också en av de kändisar som har bokat in sig för frysförvaring hos Alcor. Likaså futurologen och uppfinnaren Ray Kurzweil som är utvecklingschef på Google.

Medan vi går igenom korridoren på Alcors anläggning berättar Max More att Peter Thiel har varit medlem i många år, men att han fram tills nu velat vara anonym.

– Sedan jag tillträdde som vd här på 1990-talet har vi sett en stor förändring i inställningen till frysförvaring. Tidigare togs vi inte på allvar av varken medierna, akademin eller de sjukhus där våra patienter inväntar sin död. Förr kunde det vara svårt att få påbörja vår process i sjukhusens lokaler, nu vill läkarna gärna vara med och se hur det går till, säger han.

Längs korridorens väggar hänger porträtt på de människor (och husdjur) som finns bevarade här. Den äldsta är James Bedford, en läkare som lät frysförvara sin kropp redan 1967, insvetsad i en tank som förvarades i familjens hem fram till 1991 då de lät honom flyttas till en av Alcors modernare tuber.

– När de tog ut honom var isbitarna kvar därinne, berättar Max More. Just nu är han äldst i världen, om man inte räknar honom som död. Han är långt inne på sitt 123:e år, och det längsta dokumenterade livet är ju fortfarande den där franska kvinnan som levde 122 år.

 

Under det senaste århundradet har människans livslängd ökat stadigt. I Sverige, som ligger bland världens topp tio, har den förväntade livslängden stigit från 45 till 83 år sedan 1990-talets början. Vid slutet av 2000-talet förväntas den nå 100 år, och då har man inte räknat in eventuella framsteg inom den nya, livsförlängande forskningen.

– Det senaste århundradets dubblering av livslängden har berott på att man har kunnat tackla problem som tidigare dödat oss i högre grad, som spädbarnsdödlighet och smittsamma sjukdomar. Nu är åldrandet det stora problemet. Det är århundradets största medicinska utmaning, säger Brian Kennedy på Buck Institute.

Kennedy vill inte gå så långt som den radikale, skäggige livsförlängnings-forskaren Aubrey de Grey (också han en Alcormedlem), som säger att den första som kommer att leva 1 000 år redan går omkring ibland oss. Men han håller inte heller med de som tror att det finns en inprogrammerad livsgräns för människan.

– Evolutionen har redan gjort ett fantastiskt jobb när det gäller livsförlängning – titta bara på valar, säger han.

 

alcor_hemsida_2
Vänster: Inuti varje behållare står fyra kroppar med huvudet ned i flytande kväve. Höger: Bild från en frysbevarad hjärna.


I
nne i Alcors operationsrum ligger en människodocka genomborrad av slangar i en kuvösliknande, genomskinlig behållare. Dockan används för att demonstrera för patienter och anhöriga hur anläggningens frysförvaringsprocess går till.

Max More står vid en stor tv-skärm som visar en magnetkamerabild av en av de senaste patienternas hjärna.

– Det här är en väldigt lyckad nedkylning, säger han och pekar på bilden som visar att det bara är ögongloberna som innehåller vattenis – något man helst vill undvika eftersom det kan skada kroppens vävnader.

Han säger att Alcors frysförvaringsprocess är så bra som möjligt med dagens medicin, men att den inte är perfekt. Den nedkylande vätskan som pumpas in i patienternas blodomlopp innehåller ämnen som kan var giftiga för kroppen.

Patienterna kan välja på att frysförvara hela kroppen eller bara huvudet. More, som varit medlem hos Alcor sedan 1986, kommer att nöja sig med att vitrifiera sin hjärna.

– När man väl har uppfunnit teknik för att reparera 85–100 miljarder skadade hjärnceller, backa åldrandeprocessen och skadorna från nedfrysningen, då kommer det jämförelsevis att vara ganska lätt att odla eller klona kroppen, säger han och tillägger att en kloning av kroppen kanske inte ens blir nödvändig.

– I stället kanske man bara scannar hjärnan på en djup nivå och helt enkelt gör en mjukvaruversion av dig. Det där beror på din filosofiska åskådning. För en del människor är det inte ditt riktiga jag, bara en kopia. Originalet är dött, och då blir det inte till någon tröst. Andra, inklusive jag själv, tycker att det faktiskt skulle vara jag, eller att jag överlever och fortgår i den formen.

Om tekniken var helt ofarlig och du visste att du skulle kunna återupplivas, skulle du välja att bli frysförvarad nu för att återuppstå om 70 år?

– Nej, jag skulle mycket hellre vilja leva vidare nu än att ligga i en tank fylld med flytande kväve. Det här är plan B. Plan A är att inte dö alls. Men jag hade trott att den forskningen skulle ha gjort större framsteg vid det här laget.

 

När anses man vara död? I dag går den medicinska gränsen när hjärtat har stannat och hjärnan inte visar någon aktivitet. Men med dagens återupplivningstekniker, som ofta innehåller nedkylningsmoment och på många sätt påminner om vad de gör här i Alcors operationsrum, har den gränsen flyttats och blivit alltmer suddig.

2004 blev den brittiska pojken Joe Towey historisk när han återupplivades och återhämtade sig helt och hållet efter att han drunknat i en sjö och varit kliniskt död i sju timmar. Och liknande fall dyker upp med jämna mellanrum – fall som också har gett forskarna större förståelse av vad döden egentligen är.

”Till skillnad mot vad man tidigare trott förstår vi nu att döden inte är ett specifikt ögonblick utan en process – en process som kan avbrytas långt efter att den har påbörjats”, skriver återupplivningsläkaren Sam Parnia i sin bästsäljande bok Erasing Death, där han presenterar de banbrytande studier han gjort på människor som varit kliniskt döda och återupplivats.

Max More menar att det är där, i gränslandet mellan livet och döden, som Alcor kommer in.

– Om någon trillade ihop på gatan och slutade andas på 1960-talet skulle man kolla om det fanns någon puls, och om det inte fanns det skulle man helt enkelt säga att den här personen är död. I dag tycker vi inte att den personen är död, men att de kommer att dö om vi inte gör något. Så vi gör hjärt-lungräddning och defibrillering och en massa andra saker för att återuppliva dem. Så när 1960-talets människor sa att en person var död, var den det? Nej, inte med dagens mått. Och vår analogi är att när en läkare dödförklarar dig i dag är du inte död, men du kommer att dö om vi inte ingriper. Vi ser oss som en förlängning av akutmedicinen. När du når gränsen för dagens medicin, låt oss ta över.
Var tror du att era patienters medvetanden är nu, deras tankar, känslor och personligheter?

– De är ingenstans. Det är som att fråga var ditt Worddokument finns när du stänger av datorn, det finns inte just nu men det ligger latent och dyker upp när du sätter på datorn igen.

 

alcor_hemsida_4
Vänster: Flera husdjur finns frysbevarade hos Alcor. Vd:n Max More säger att de ofta kan få en bättre behandling, eftersom man kan påbörja nedkylningen innan hjärtat slutat slå (vilket inte är lagligt att göra med människor). Höger: James Bedford är den äldsta frysförvarade patienten hos Alcor. Han föddes på 1890-talet.

 

Om Max More, Brian Kennedy och de andra futuristerna får som de vill kommer kanske döden att bli något man själv bestämmer sig för.

Samhällseffekterna av 200-åriga generationer går att diskuteras länge, och frågan om huruvida längre människo-liv är något eftersträvansvärt är vilt debatterad bland såväl sociologer som makroekonomer.

– Jag var med i en radiodiskussion med en filosof i förra veckan, berättar Brian Kennedy. Filosofen menade att vi genom att eliminera döden också riskerar att eliminera själva livsgnistan. Om du har en evighet på dig, varför göra något i dag? Jag svarade att det är omöjligt att föreställa sig hur det känns att ha levt i 150 år, men att jag hellre skulle dö av tristess än cancer.

Innan Max More vinkar adjö går vi förbi hans kontor, som känns som en kuliss från 1990-talssåpan Glamour. Bakom skrivbordet står en gongong, och när han slår i den ekar dess metalliska klang genom Alcors tysta korridorer.

Skulle du vilja leva för alltid?

– Jag vet inte, säger han. Allt jag vet är att just nu känns 100 år som löjligt lite tid. Det finns så mycket jag vill göra, uppleva och lära mig, jag skulle kunna göra en lista redan nu som skulle hålla mig sysselsatt i ett par hundra år till. Och vid det laget kommer jag att ha kommit på en massa fler grejer. Så länge jag njuter av livet och är produktiv och kreativ, varför inte låta det fortsätta? Fråga mig igen om 1000 år. •

Maja Persson | är journalist. Hon vill inte frysbevara sig utan ser fram emot döden som en resa mot det okända. 

Anders Lindén | är fotograf. När han hade anlänt till Arizona stoppades han av polisen för att han körde för långsamt.