Norrmannen är världens bäste schackspelare

 

Med 10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 möjliga drag per parti är schack inte en sport där vem som helst blir världsmästare. Amerikanen Bobby Fischers genialitet förvandlades till galenskap under 1970-­talet och Garri Kasparov utmanar nu Vladimir Putin om makten i Ryssland.
Så var kommer Magnus Carlsen, 22 år, från Norge att sluta?

 

Han värmde upp med Kalle Anka. Det var en torsdagseftermiddag i mars 2004, och ett par timmar senare skulle Magnus Carlsen inleda det viktigaste schackpartiet i sitt dittills 13-åriga liv.
I Reykjavik stod en turnering i snabbschack på schemat. När andra speldagen lottades ställdes Magnus mot en levande legend – tävlingens affischnamn, den främste av alla ryska stormästare och historiens högst rankade spelare.

Garri Kasparov.

Det var ett möte som skulle förändra schackvärlden.
I norska schackkretsar var man redan överens. Den unge spelaren från Bærum utanför Oslo hade utvecklats fenomenalt de senaste åren, och framstod mer och mer som den främsta talang som den lilla nationen nästan helt utan schacktradition dittills hade producerat. Under vintern hade pappa Henrik tagit ett år ledigt från sin konsultfirma, samtidigt som Magnus fick lov att sköta skolan på distans. Nu pendlade familjen Carlsen mellan kontinentens schackturneringar i en minibuss. I Norge fanns inga utmaningar kvar, Magnus behövde utveckla sitt spel mot nytt motstånd.
Läxorna? De gjorde han i bilen mellan tävlingarna.

På onsdagen hade Carlsen spelat schack till midnatt. Dagen därpå sov han till klockan två på eftermiddagen. Sedan satte han sig vid sin dator och slog upp några av Garri Kasparovs klassiska spelöppningar.

– Jag hade inte insett att det var Kasparov som hade uppfunnit alla dessa olika öppningsvarianter som jag redan kände till. Jag funderade på vad jag skulle hitta på i ett parti mot den som har uppfunnit allt och kan allt. Jag var väldigt nervös, berättar Magnus Carlsen när jag träffar honom, nästan på dagen åtta år senare.

Kanske var det därför han la sig på hotellsoffan i Reykjavik och läste serietidningar i stället. Ett dokumentärteam från norsk tv följde Magnus Carlsen under turneringen på Island, och ingen nervositet syns i de sekvenser som sedermera hamnade i NRK-filmen Prinsen av schack. Magnus Carlsen bläddrar i sin Kalle Anka och ser ut som vilken unge som helst.

Turneringen äger rum i en nattklubb konverterad till schackarena. Carlsen är liten till växten, han har inte kommit i puberteten än. Med grå huvtröja, rufsigt hår och ett barns oskyldiga blick ser han inte ut att vara en dag äldre än tio där han sitter ensam vid sitt schackbräde i Reykjavik och väntar på Garri Kasparov. Den rysk-armeniske legendaren, känd som ”Besten från Baku”, är försenad.

Magnus hämtar ett glas saft medan han väntar och det tar nästan en halvtimme innan Kasparov, 40 år och med grånat hår, dyker upp i schack­arenan. När mästaren väl kommer är han klädd i mörkblå kostym, slipover, skjorta och sober slips. Han går med bestämda steg mot bordet och skakar hand med den lille pojken som om han vore vilken motståndare som helst.

Kasparov sätter sig, rättar till sina bönder i en perfekt formerad rad och dammar av sin sida av schackbrädet med några kvicka rörelser – lite som en golfare som städar en green på gruskorn innan han ska putta. Samtidigt gör Magnus Carlsen, som har de vita pjäserna, sitt första drag: bonde till ruta d4.

Vad som följer är ett av 00-talets mest omskrivna schackpartier.

Att läsa schackreferat är för den oinvigde närmast som att försöka förstå ett krypterat chiffer. Pjäsförflyttningar återges i serier av bokstavs- och sifferkombinationer samtidigt som spelvarianterna har namn hämtade ur schackhistoriens egen mytologi. Referaten blir av nödvändighet tekniska, nästan kodliknande. Betydelsen av en enskild pjäsförflyttning är i princip omöjlig att tolka för den som inte är väl bevandrad i spelets mekanik.

Därför spelar det kanske inte så stor roll att Magnus Carlsen genom sitt förs­ta drag i Reykjavik undvek något som kallas Najdorfvarianten på siciliansk öppning, eftersom han visste att det var en av Kasparovs favorittaktiker när ryssen har svarta pjäser.
Eller att Garri Kasparov lite senare i stället spelade vad som är känt som Cambridge Springs-försvaret.
Eller, slutligen, att Carlsen i sitt 50:e drag valde att attackera Kasparovs kung i ruta f7 med ett torn mot c7 i stället för en löpare mot d8 – något som försämrade hans läge och antagligen kostade honom segern.
Den typen av analyser får erfarna schackspelare göra.

Vi andra nöjer oss med den korta versionen: Magnus Carlsen, 13, var nära att vinna mot mannen som av många anses som historiens främste schackspelare.

Scenerna i NRK:s dokumentär visar hur Carlsen mitt under partiet reser sig från bordet och tar en promenad för att titta på dem som spelar på borden runt omkring. Under tiden verkar Kasparov chockad av utvecklingen.

Den ryske stormästaren ser uppgiven ut. Han skakar på huvudet, drar händerna genom håret och stirrar intensivt på pjäserna framför sig medan han överväger hur han ska fortsätta.
En dryg halvtimme efter att Magnus Carlsen har flyttat sin första bonde slutar hans möte med Garri Kasparov i remi, schacklingo för oavgjort.

Spelmässigt var partiet inte revolutionerande på något sätt. Men faktumet att Besten från Baku hade pressats av en gullig pojke var en sensation.

Eftersom partiet blev oavgjort möttes de igen. Den här gången vann Kasparov enkelt, 21 drag och matt. Efteråt förklarade en frustrerad Magnus Carlsen, 13 och inte ens i målbrottet, varför han hade tappat returen mot mästaren:
– Jag spelade som ett barn.

Världsmästare

Magnus Carlsen har hunnit bli 21 år gammal. Numera är han världens högst rankade schackspelare, och tar tillsammans med sin manager emot i ett konferensrum på åttonde våningen i en av husen i Oslos finans­kvarter. Det är glasväggar på alla sidor, både utåt gatan och inåt kontorets korridorer. Jag slår mig ned i en ljus skinnsoffa medan Carlsen sjunker ner på en stol mittemot.

Den gullige 13-åringen från turneringen i Rejk­javik har blivit en ung man med kraftig haka och buskiga ögonbryn. Men den bångstyriga kalufsen är kvar.
När jag träffar honom, i februari 2012, har Magnus Carlsen varit på resande fot i minst 200 dagar under det senaste året.

– Nu senast var det en turnering i Holland. Mot slutet kände jag mig väldigt loj. Jag hade varit där i nästan tre veckor. Men annars är det fint att resa på turneringar. Ibland går jag runt lite och ut­forskar staden mellan matcherna, men turistgrejer intresserar mig inte. När jag var i London senast var jag inne en sväng på Harrods, säger Magnus Carlsen.

Vad gör du annars mellan matcherna?
– Jag tittar mycket på tv-serier. Har du sett sista säsongen av Curb Your Enthusiasm? Det är något slags Sverigetema i första avsnittet. Larry ska skilja sig, han vill ha en judisk advokat men så visar det sig att han är svensk. ”I’ve got a Swedish lawyer – she’s gonna take everything!”

Är det tråkigt att det inte finns några svenska schackspelare som du kan slå?
– Ulf Andersson var ju väldigt bra. I ett av mina partier använde jag bara hans idéer. Både Sverige och Danmark har varit bättre än Norge tidigare. Men det är klart att det hade varit roligt att ha en svensk motståndare.

I dag är Magnus Carlsson mångmiljonbusiness. När vi ses i Oslo är Carlsen klädd i kavaj med logotyper från sina sponsorer – en norsk investmentbank samt den advokatbyrå som har skött hans affärer sedan mitten av 00-talet.

Hans norska bolag omsatte 2010 närmare 10 miljoner svenska kronor, delvis tack vare ett lukrativt sponsorkontrakt med holländska jeansjätten G-Star, som använde Magnus Carlsen som modell, tillsammans med den amerikanska skådespelaren Liv Tyler, i sina globala kampanjer.

Magnus Carlsen tackade nej till att delta i årets VM – han gillar inte det internationella schackorganet FIDE:s upplägg med en tävlingscykel där de som vill utmana Indiens regerande världsmästare Viswanathan Anand först kvalspelar mot varandra.
Därför kommer det att dröja åtminstone ett år innan han officiellt kan titulera sig världens bäste schackspelare. Men redan nu är han tveklöst världens mest upphöjde schackspelare.

Enligt FIDE:s så kallade Elo-rating har Magnus Carlsen i skrivande stund 2 835 poäng, vilket inte bara gör honom till etta i världen (Anand som är rankad fyra har 2 791).
Det innebär också att Magnus Carlsen är näst högst rankad i historien efter Garri Kasparov, som innan han pensionerade sig från professionellt spel 2005 nådde 2 851 poäng.

Men mer talande är det genomslag Magnus Carlsen har fått i bredare samman­hang sedan han prydde G-Stars reklamtavlor med Liv Tyler för två år sedan.

Han har det senaste året både gästat Skavlan (Noel Gallagher satt i fåtöljen bredvid) och tagits emot med öppna armar på andra sidan Atlanten. Spelet har haft en mer framskjuten plats medialt i USA än i Europa sedan kalla krigets dagar, då amerikanen Bobby Fischer utmanade den berömda sovjetiska ”schackmaskinen”.
När den hyllade dokumentären Bobby Fischer Against the World kom 2011, introducerade den dessutom schacksporten för en ny generation amerikanska storstadshipsters.

Magnus Carlsen har följaktligen även porträtterats av både The New Yorker och CBS 60 Minutes. Under de månader som går mellan att jag träffar honom i Oslo och skriver den här artikeln hinner han göra en ny vända till New York, intervjuas av komikern Stephen Colbert i satirprogrammet The Colbert Report, hänga med Jay-Z på en basketmatch med Brooklyn Nets – samt bli erbjuden en roll som science fiction-schackmästare i J J Abrams kommande storfilm Star Trek 2.

I Sverige har Mitt i schack, ett tv-program som sänds för en liten men hängiven publik via nätet och Öppna kanalen i tolv svenska städer, länge varit Magnus Carlsen-supportrar. En av programledarna är Antonia Krzymowska, som producerar Mitt i schack tillsammans med sina syskon. Magnus Carlsen har blivit en ledstjärna för unga schackspelare i hela världen, tror hon.

– Han är ett bevis för att man kan bli bäst även om man är ung i en så konservativ och hierarkisk värld som schackets. Bobby Fischer hade en enorm betydelse på 70-talet, då han nästan på egen hand återupplivade schack i västvärlden. Det finns inget kallt krig i dag, men Magnus har samma roll för unga schackspelare, säger Antonia Krzymowska.

I det glasomgärdade kontoret i Oslo har en assistent burit in en bricka med juice och småkakor. Jag frågar Magnus Carlsen om turneringen i Reykjavik.

Kommer du ihåg partiet i detalj?
– Mer eller mindre. Till slut kunde jag välja mellan två drag. Ett av dem trodde jag skulle ge mig segern, det var det mest uppenbara och det jag till slut inte spelade. Jag hade någon minut att fundera på det. Det andra draget – som blev det jag valde – skulle ge mig vins­ten bara jag kunde överleva det. Men jag var inte helt säker på om jag hade tillräckligt med pjäser för att kunna vinna. Jag funderade på det tills min tid gick ut. Sedan fick jag mer eller mindre panik och spelade det andra draget.

Under partiet gick du bort från bordet vid ett tillfälle. I dokumentären som sändes i norsk tv verkar det som om du blev uttråkad?
– Jag kände bara att jag inte hade något att vinna på att sitta där och titta, och tänkte att det vore mer intressant att titta på de andra partierna. Men i dag hade jag inte gjort samma sak. Det skulle uppfattas som arrogant.

Tror du att Kasparov uppfattade det så också?
– Det är nog inte det mest tydliga minnet för hans del. Han höll nästan på att förlora mot en liten kille.

I samma veva hade Magnus Carlsen spelat en turnering i Holland där han imponerade så mycket på Washington Posts schackkolumnist Lubomir Kavalek att han kallade Carlsen ”schackets Mozart” i sin rapport från tävlingen.

Ryktet om underbarnet från Norge började sprida sig och fick resonans långt utanför schackvärlden. När familjen Carlsen kom hem till Bærum efter Islandsresan väntade inbjudningar till samtliga norska tv-soffor. BBC och New York Times hörde av sig och ville intervjua. Men föräldrarna tackade nej.

I stället flög Magnus och Henrik Carlsen till Moskva. Några veckor efter turneringen i Reykjavik fick Magnus nämligen en bok på posten. Det var en av de många biografier som Garri Kasparov hade skrivit om sina spelar­förebilder, gamla mästare som Alexandr Alechin och José Raúl Capablanca. Bokpaketet hade ingen avsändare, men på titel­bladet stod en hälsning:
”Försumma inte schackhistorien”, undertecknad av Garri Kasparov.
Världens bäste schackspelare hade utsett sin arvtagare. Nu ville han ses och diskutera framtiden.

Magnus Carlsten - Världsmästare

Schack har spelats i över 1 500 år. I 500-talets Indien var spelet känt som chaturanga och användes som taktisk träning för militärbefäl. Pjäserna föreställde truppslagen i regionens arméer: infanteri, kavalleri, stridsvagnar och elefanter.

Under 1000-talet nådde spelet Europa via Persien, och kallades då schack (efter persiskans shah, som betyder ”kung”). Samtidigt ändrade pjäsuppsättningen karaktär, och kom i stället att likna det medeltida feodalsamhället. Kungen och drottningen flankerades av adelns riddare (springare), prästerskap (löpare) samt fästningar (torn). Längst fram stod de som kunde avvaras: bönderna.
Det var ett spel för härskare.

Den moderna schacksporten utvecklades under slutet av 1700- och början av 1800-talet. Mängder av schackklubbar dök upp i Europa och USA, och 1851 hölls historiens första officiella schackturnering i London.
Schack sågs som en intellektuell övning, en självklarhet för dåtida samhällsbärare att behärska. Under 1900-talet växte schacksporten, och 1924 grundades organisationen FIDE. Under en 20-årsperiod dominerades sporten nästan totalt av José Raúl Capablanca och Alexandr Alechin, innan andra världskrigets slut samtidigt markerade inledningen på en ny era – den sovjetiska hegemonin.
Mellan 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991 var bara en enda världsmästare icke-sovjet: amerikanska Bobby Fischer.

Fischer var ett av schackens underbarn. När han blev stormästare som 15-åring 1958 var han den dittills yngste i historien som erövrade titeln. Under 1960-talet blev han en rikskändis i USA. Enligt många schackhistoriker har ingen spelare, varken förr eller senare, varit så dominerande som Bobby Fischer.
Det var bara en tidsfråga innan nationen kallade för en symbolisk strid mot jätten i öst.

1972 besegrade Bobby Fischer, som då var 29 år gammal, ryssen Boris Spasskij och blev ny världsmästare i schack. Precis som Magnus Carlsen och Garri Kasparov möttes Fischer och Spasskij i Reykjavik, och även den matchen har gått till historien.

Fischer förändrade schacksporten, men blev också en pjäs i ett storpolitiskt propagandaspel. Reykjavikmatchen blev en symbol för stormakternas kamp under kalla kriget, något som senare inspirerade Tim Rice, Björn Ulvaeus och Benny Andersson när de skrev musikalen Chess.

Efter att ha hållit världsmästartiteln i tre år gav Bobby Fischer upp den på walkover. Han vägrade möta utmanaren Anatolij Karpov eftersom han inte kunde komma överens med FIDE om villkoren för matchen. Som många andra schackspelare var Fischer en djupt egensinnig personlighet – och dessutom paranoid antisemit.

Från mitten av 1970-talet höll han sig undan från rampljuset och var mer eller mindre försvunnen i över ett decennium.
Under 1990-talet återvände han till schackscenen – en sämre spelare, och allt mer stollig i sina kontakter med omvärlden. Efter en utdragen konflikt med USA:s myndigheter avsade sig Bobby Fischer i mitten av 00-talet sitt amerikanska medborgarskap. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Island.
I dag minns schackvärlden honom som en legendar, men också som ett varnande exempel.

Det finns en vanlig missuppfattning om unga schackgenier – nämligen att de är just genier. I själva verket kan antagligen de flesta med hyfsat minne och matematisk talang också bli bra på schack. Nyckeln är att träna.

I sin bok Framgångsfaktorn lanserade Malcolm Gladwell, amerikansk journalist och populärsociologiskt fenomen, i slutet av 00-talet en numera väldigt populär teori. Elitidrottare eller popstjärnor, människor som presterar långt över genomsnittet, har enligt Gladwell alltid tränat minst 10 000 timmar inom sitt givna fält innan de når den nivå de verkar på i dag.

Det är en tes som har fått en hel del kritik – men i Magnus Carlsens fall stämmer den till punkt och pricka.
Att han hade minne och mattetalang insåg hans föräldrar tidigt.
Magnus lade 32-bitarspussel innan han ens hade fyllt två, och som femåring kunde han efter att ha försjunkit i geografiböcker rabbla huvudstäderna i varenda land på jorden – men också namn, invånarantal och yta på samtliga Norges fylken och 435 kommuner.
Däremot var Magnus Carlsen inte särskilt intresserad av schack.

Hans pappa var själv en skicklig schackspelare, och försökte nu introducera spelet för sina barn. Storasystern Ellen blev uppslukad, men när Magnus inte spelade fotboll eller åkte längdskidor satt han i stället själv, i timmar, och byggde avancerade Legomodeller.

Det var först när Magnus Carlsen, sent i sjuårsåldern, blev sugen på att tävla mot sin storasyster som han själv började spela schack. Då gick det å andra sidan snabbt.

Han började vinna mot Ellen, och när han hade spelat i ett år slog han för första gången pappa Henrik. Han dök ned i spelets tekniska detaljer, och studerade spelvarianter och schackstrategi med samma frenesi som han tidigare hade angript sitt Lego.

2001, strax efter att han hade fyllt tio, började Carlsen samarbeta med idrottsskolan Norges toppidrotts­gymnasium (NTG). Där togs han under vingarna av schacktränaren Torbjørn Ringdal Hansen och Simen Agdestein – näst bäst i världen som junior under 1980-talet, sjufaldig norsk schackmästare och Norges dittills internationellt sett mest meriterade schackspelare.

Med Simen Agdestein och Torbjørn Ringdal Hansen som mentorer började Magnus Carlsen träna mer systematiskt. Skolan hade han helt tappat intresset för – ”i hela trean gjorde jag antagligen inte mina läxor en enda gång”, förklarade Carlsen i New Yorker-intervjun förra året. I stället började och avslutade han sina dagar med schack.

Under frukosten provade han nya drag, när han kom hem igen på eftermiddagen läste han schackböcker och letade nytt motstånd via nätet – han hade blivit för bra för att spela mot familjemedlemmar eller kompisar.

Mellan 2001 och 2005 spelade Magnus Carlsen över 7 000 partier schack bara via internet. Till det kom träningssessionerna med Agdestein och Ringdal Hansen varje vecka.
10 000 timmar? Trots att Magnus Carlsen inte började spela schack förrän han var åtta hade han antagligen fyllt den kvoten redan i sina tidiga tonår.

Jesper Hall är riksinstruktör på Sveriges schackförbund, och arbetar just nu med schack som pedagogiskt verktyg i skolan. Tidigare har han varit talangutvecklare och tränare i svenska juniorlandslaget i schack – men också det norska. I den senare rollen tränade han Magnus Carlsen på ett tiotal tränings­läger, då han var 10–14 år.

– Att han hade exceptionell talang kunde jag se redan första gången jag träffade honom, säger Jesper Hall.
När de andra norska juniorerna gick ut och spelade fotboll efter schack­träningen, kom Magnus Carlsen i stället fram till Jesper Hall och bad om tips på nya schackböcker att studera.

– I dag är han geniförklarad. Men bakom det ligger i slutändan kanske 10 procents talang och 90 procents träning. Inom schack utvecklas barn platåmässigt. De ligger på en viss nivå ett år eller två, sedan gör de nästa ryck. Jag reste till Norge ungefär en gång i halvåret och körde helgläger med juniorerna. När Magnus var 10–11 år fanns det fortfarande barn i hans ålder som var lika bra. Men när jag kom dit nästa gång hade han redan gått upp en platå till. Hans utvecklingskurva var mycket brantare än alla andras. Det var det som var så frapperande med Magnus. Det fanns liksom ingen hejd, säger Jesper Hall.

På nätets schackforum påstås det ibland att Carlsen, underbarnet, skulle lida av Aspergers syndrom – en funktionsnedsättning som försämrar det sociala samspelet, men som också kan leda till extrem koncentration på ett visst område. Jesper Hall avfärdar sådana spekulationer.
– Folk vill hitta nyckeln till ”geniet”, de söker speciella förklaringar och mellan snille och dille är ju språnget kort, som det brukar heta. Men när partierna var över var Magnus som alla andra barn i samma ålder.

I Oslo frågar jag Magnus Carlsen om han själv har någon aning om varför han är så bra på schack. Han säger att spelet till en början bara var en hobby, men han utvecklades så snabbt att han liksom bara drogs med.

– Jag märkte bara att jag hade mer anlag för schack än andra. Jag förstod spelet bättre. De andra barnen var lika smarta som jag, men de förstod inte mönstren i spelet på samma sätt. Jag kunde se vilka saker som var relevanta. På den tiden satt jag mycket och spelade schack bara mot mig själv, och på det sättet nötte jag in vad som fungerar på ett bräde. Det har nog alltid varit väldigt viktigt för mig, den intuition som jag tog med mig därifrån.

På nätet finns folk som jämför dig med Dustin Hoffmans rollfigur i filmen Rain Man. En del spekulerar i om du kanske är autistisk. Vad säger du själv om det?
– Det är märkligt att folk kan tro det. Jag är ju själv väldigt säker på att jag inte är autist. Men för att bli bäst i världen i schack måste du ha en väldig fokus. Man är ensam ansvarig för sin framgång, och det är något med spelet som har gjort att många har blivit helt uppslukade av det. Bobby Fischer satt ju hela tiden och spelade, men det klarar jag inte av att göra. Och det finns de som har varit lika bra som Fischer på schack som också har varit normalt fungerande människor. Det är många som säger att Fischer var galen men att schackbrädet var hans räddning. Utan det hade han tappat förståndet helt.

I mars 2005, nästan på dagen ett år efter deras första möte i Reykjavik, gick Magnus Carlsen ombord på ett plan till Moskva för att träffa Garri Kasparov. Den ryske stormästaren hade bara några dagar tidigare tillkännagivit att han tänkte pensionera sig som professionell schackspelare. Böcker och politik (Kasparov började göra sig ett namn som ledande kritiker av Vladimir Putin) lockade mer.

Den norske journalisten Hallgeir Opedal har beskrivit mötet i sin Carlsenbiografi Smarta drag. Efter att den lilla delegationen från Oslo – Magnus och Henrik Carlsen samt managern Espen Agdestein – hade väntat någon dag på ett väldigt hotell från den sovjetiska eran bjöds de in till Kasparovs etagevåning i centrala Moskva.

Den ryske schackstjärnan gick rakt på sak: Han ville träna Magnus Carlsen.

Under sin aktiva karriär uppskattas Kasparov ha dragit in uppåt 250 miljoner kronor, och det var inte pengar som motiverade honom nu. I Magnus Carlsen verkade han se sin tronföljare, och nu ville stormästaren dela med sig av sina erfarenheter. Kasparov hade en databas där tusentals schack­partier hade samlats och analyserats. Men han visade också Magnus Carlsen något annat: sina öppningar.
Ett schackparti är uppdelat i öppning, mellanspel och slutspel. Oavsett om du spelar vit eller svart är dina första drag avgörande för resten av partiet.

Det intressanta med de öppningar som Garri Kasparov visade Magnus Carlsen i Moskva var att några av dem var helt nya.
– Han hade jobbat på dem under hela sin 20-åriga karriär. Det fick jag tillgång till, vilket hjälpte mig enormt, säger Magnus Carlsen.

Men det skulle dröja nästan fyra år innan samarbetet med Garri Kasparov faktiskt blev av.
– Han hade lagt upp allting och ville säkra sin övertagare, så att säga. Men jag kände inte att jag var mogen för det. Dessutom hade jag haft ett år utan någon riktig framgång. Innan jag skulle ingå något sånt samarbete ville jag vara en av de bästa, säger Carlsen.

I stället fortsatte Magnus Carlsen på ntg i Bærum, samtidigt som han klättrade allt högre på världsrankingen. Schackvärldens officiella organ FIDE delar ut tre titlar – FIDE-mästare (FM), internationell mästare (IM) och stormästare (GM) – och när Magnus Carlsen, 13 år, tre månader och 27 dagar gammal utsågs till stormästare gjorde han det som den näst yngsta spelaren i historien.
Mellan 2005 och 2009 gick han från att vara en av världens mest lovande juniorspelare, till att etablera sig i schackens absoluta världselit.

Våren 2009 tog Henrik Carlsen, i största hemlighet och utan att berätta något för Magnus, kontakt med Garri Kasparov igen. Sedan de hade hörts senast hade Kasparov hunnit ställa upp i ett ryskt presidentval som frontfigur i Det andra Ryssland, en politisk koalition av Putin­motståndare – och dessutom hunnit dömas till fem dagars fängelse efter att ha lett en protestmarsch mot den ryske presidenten utan tillstånd från myndig­heterna.
Politiken tog mycket av hans tid, men han var fortfarande djupt engagerad i schackvärlden. Kasparov kunde tänka sig att träna Magnus Carlsen – bara han själv ville.

Magnus Carlsen hade under sin klättring mot världstoppen gjort sig känd som en extremt aggressiv spelare. Hans intuition var lysande, kanske oöverträffad. Men han hade fortfarande vissa tekniska svagheter, framför allt i öppningsfasen av spelet – vilket var Kasparovs område.
Den här gången sa Magnus ja.

– Den första träningen var en upplevelse för mig. Jag hade spelat schack i tio år och undrade varför jag aldrig hade tänkt på de här sakerna förut. Det var som om Kasparov öppnade dörren till en ny dimension, berättar Magnus Carlsen.

Som personlighetstyper var han och Kasparov på många sätt varandras motsatser. Kasparov visade hela tiden vem som var chefen, när han kom in i ett rum tog han över det. Magnus Carlsen beskriver sig själv som mer tillbakadragen, ”mer nordisk, kanske”.

Men de möttes i sin egensinnighet – och i viljan att hela tiden bli bättre.

Nyheten om Magnus Carlsens samarbete med Garri Kasparov slog ned som en bomb i schackvärlden. Senare på året vann Magnus Carlsen världsmästerskapet i blixtschack. När han i december 2009 dessutom segrade i London Chess Classic, en av schackvärldens tyngsta turneringar, klättrade han till första platsen på FIDE:s världsrankning.

Som så många gånger tidigare var Magnus Carlsen den yngste spelaren i historien även med denna bedrift.
Som etta på världsrankningen och med Kasparov som tränare gick Magnus Carlsen plötsligt in i varje turnering både som affischnamn och favorit. Dessutom verkade han ha gjort en del av sin nya mentors temperament till sitt eget.

Under Corusturneringen i holländs­ka Wijk an Zee i januari 2010 ställdes Carlsen mot Vladimir Kramnik, landsman men också bitter rival till Garri Kasparov i början av 00-talet. Inför mötet med Kramnik skrev Magnus Carlsen en ovanligt spetsig statusuppdatering på sin Facebooksida: ”Jag ska krossa Kramnik som en insekt.”

Det gick sådär.
Kramnik vann inte bara partiet mot Carlsen, han vann hela turneringen samtidigt som Magnus Carlsen hånades på nätets schackforum för vad vissa tolkade som begynnande storhetsvansinne. Efter turneringen bröt han kontraktet med Garri Kasparov.

Tidigt på hösten petade Viswanathan Anand ned Carlsen från förstaplatsen på världsrankningen, och kritiker menade att modelluppdragen för G-Star hade fått den norska stjärnan att tappa koncentrationen. I så fall var det bara tillfälligt – i slutet av året försvarade han sin titel i London Chess Classic, och när 2011 började var Magnus Carlsen återigen rankad etta i världen.
Sedan maj samma år har ingen lyckats peta ned honom från tronen.

Sedan Bobby Fischer blev stormästare som 15-åring har hans rekord som schackets yngste stormästare slagits över 20 gånger. Förklaringen finns i ettor och nollor.

I maj 1997 vann IBM:s schackdator Deep Blue en sexpartiersmatch mot Gerri Kasparov – första gången någonsin som en regerande världsmästare har fått stryk av en dator. Sedan dess har datorerna förändrat schackvärlden i grunden. I dag har vem som helst med en uppkoppling inte bara tillgång till datoriserat motstånd, utan också databaser med tusentals schackpartier och spelvarianter, gratis träningsvideor samt, förstås, hundratusentals spelare att spela onlineschack mot.

Det går helt enkelt att träna schack väldigt mycket mer effektivt i dag jämfört med för bara 20 år sedan. Därmed har nivån på spelarna i eliten generellt höjts. Magnus Carlsen har som sagt spelat tusentals partier på nätet, men få mot schackprogram. Han har ”aldrig gillat att spela mot maskiner”, säger han.

– Datorerna har blivit en nödvändighet, men för mig är det mest som en hjälp för att analysera motståndaren. Jag har hört om folk som bara sitter och tränar med maskiner, men jag tror inte att en maskin kan lära mig hur jag ska spela schack. Spelträning mot männi­skor har gjort underverk för min spelförståelse. Människor planerar långsiktigt. Maskiner kalkylerar drag för drag. Datorn är aldrig emotionell. Man kan aldrig skrämma den.

Är den psykologiska dimensionen en stor del av spelet för dig?
– Ja, i öppningen till exempel. Som spelare vill man verka självsäker och spela fort för att motståndaren ska tro att man vet vad man vill göra i partiet. Det hänger också ihop med datorerna. Spelar du snabbt och självsäkert tror motståndaren att du har analyserat honom djupare än vad du kanske har gjort.

Magnus Carlsen berättar om sitt möte med Vladimir Kramnik i London Chess Classics vintern 2010, ett av de senaste årens mest omskrivna schackpartier. Carlsen ser Kramnik som sin största rival, och ”det är extra kul att slå honom för att bevisa att det finns fler spelare på hans nivå”, säger han.

– Den här gången spelade jag ganska dåligt och höll på att förlora. Samtidigt kände jag att han inte gjorde de allra bästa dragen och var lite för ivrig att vinna. Jag tänkte att jag skulle se så missnöjd ut som möjligt medan jag gjorde ett drag som verkade öppna för honom att avgöra på en gång – men som i själva verket var en fälla.

Så Magnus Carlsen tog på sig sin mest surmulna min, samtidigt som han låtsades grubbla över nästa drag.
– Kramnik gick backstage för att dricka något och verkade väldigt nöjd. Jag tänkte att mitt drag inte skulle ha någon effekt om han inte märkte att jag såg uppgiven ut när jag gjorde det. Så jag satt och väntade tio minuter innan han kom tillbaka. Då gjorde jag draget som jag redan hade valt. Det var ett billigt trick – men jag var ju en desperat man. Som jag hade hoppats gjorde han sitt drag snabbt och självsäkert, och gick rakt i fällan. Partiet slutade oavgjort, till slut. Sedan vann jag nästa omgång, och hela turneringen.

I början av december förra året gick 2011 års upplaga av London Chess Classic av stapeln. Hela världseliten var på plats, och arrangörerna haussade turneringen som den starkaste som någonsin spelats på brittisk mark.

Men stämningen på schackturneringar är speciell. Jag bodde i London då, och när jag klev in på Olympia­arenan i Kensington i västra London kändes det mer som att besöka en bokmässa på den svenska västkusten än som något av världens främsta idrottsevenemang.

Magnus Carlsten

Även om det var mycket folk på plats var det långt ifrån trångt i den stora byggnaden. På den våning i Olympia där turneringen hölls passerade jag en hall med ett ganska ödsligt kafé samt ett antal bås där lokala schackhandlare sålde spelstrategiböcker och dvd:er med Bobby Fischer-dokumentären.

Själva matcherna spelades i en stor sal med branta bänkrader. På scenen längst fram stod fyra bord uppställda, inramade av tunga sammetsdraperier. De högst rankade schackspelarna i världen klev upp på balustraden och presenterades en efter en – Viswanathan Anand, Levon Aronian, Vladimir Kramnik, amerikanen Hikaru ”H-Bomb” Nakamura, och så Magnus Carlsen.

Publiken – som i princip bestod av män över 40 eller barn under 13 – applåderade entusiastiskt. Någon kanske till och med tjoade. Men det var inte direkt extatiskt jubel, snarare den typ av varmt men liksom moget välkomnande som möter en populär föreläsare som gästar någon institution.

Att schack som sport talar till intellektet snarare än känslorna kunde knappast få en tydligare illustration.
Planen med besöket var att ställa ett par snabba frågor till Magnus Carlsen, samtidigt som Icons fotograf Bobo Olsson skulle ta porträttbilder av honom. Det gick inget vidare.

I efterhand visade det sig att managern Espen Agdestein inte ens hade meddelat Magnus Carlsen att den svenska tidskriften var på plats – han ville inte störa uppladdningen, som jag förstod det.

Medan Bobo fotograferade Magnus Carlsen från bänkraderna i tävlingshallen satte jag mig i stället i kaféet och spionerade på Henrik Carlsen. Magnus pappa följer honom fortfarande överallt. Det här var samtidigt som amerikanska CBS gjorde sitt 60 Minutes-reportage om Magnus Carlsen, och medan jag hamstrade en flaska vatten stod Henrik några meter bort och blev intervjuad av CBS-korrespondenten och journalistlegenden Bob Simon.
– Varför är du inte där inne, Magnus spelar ju nu?, frågade Simon.
– När jag väl har gått därifrån vill han inte att jag kommer tillbaka. Han skulle bara bli störd. Och det finns ändå ingenting jag kan bidra med, svarade Henrik Carlsen.

Lite senare bytte jag några ord med Bob Simon. Han hade inte märkt av någon Magnuseffekt i USA, sa han – ”schack är ju inte direkt någon publiksport”, smålog CBS-korren och tittade sig omkring. Men han var djupt fascinerad av Magnus Carlsen, förklarade han:

– Schack är en vildsint sport. Det handlar om att förinta motståndaren, eller hur? Den bästa schackspelaren i världen är norrman. Det är lika oväntat som att den bästa tennisspelaren i världen är från Serbien. Vi letar alltid efter exceptionella berättelser. Den om Magnus är en sådan.

    Text Johan Wirfält
    Foto Bobo Olsson
    MAGNUS CARLSEN

    Född: 30 november 1990 i norska Tønsberg.

    Aktuell: Räknas som schackvärldens största underbarn sedan Bobby Fischer. Rankas ohotat som världens bäste schackspelare sedan maj 2011. (Blev världsmästare 22 november 2013)

    Karriär: Slog igenom som 13-åring då han först besegrade förre världsmästaren Anatolij Karpov och spelade oavgjort mot Garri Kasparov, den främste schackspelaren genom tiderna.

    RÖSTER OM MAGNUS CARLSEN:

    Jesper Hall
    Riksinstruktör på Sveriges schackförbund och tidigare tränare för norska juniorlandslaget:
    ”Magnus Carlsen har inga spelmässiga svagheter. Vad som blir avgörande för om han kan dominera schacksporten på samma sätt som Garri Kasparov gjorde är motivationen. Kasparov var exceptionell på det viset, att han trots 20 år på tronen hade motivationen att vara bäst. Har Magnus samma motivation och vilja att utvecklas? Vad jag vet har han ingen flickvän, men vad händer när det kommer in i hans liv? Och hur utvecklas relationen med hans pappa, som varit otroligt viktig för honom hittills? Hittar de en schysst balans eller blir ett senkommet fadersuppror? Magnus har all potential att dominera schackvärlden i åratal framöver. Men då måste han behålla motivationen och samtidigt hitta en bra balans i livet utanför schacket.”

    Nils Grandelius
    Vann junior-SM som 14-åring 2007 och anses vara Sveriges största schacktalang:
    – Bobby Fischer var mer överlägsen sina samtida spelare än vad Magnus är, men Magnus Carlsen kommer att spela det bästa schacket som någonsin har spelats eftersom spelet har utvecklats så mycket. Det är svårt att se hur någon ska gå om honom de närmaste 20 åren. Spelmässigt har han betytt mycket. Han spelar mindre vetenskapligt och tar mer risker än många andra i världseliten.