Margot Wallström

 

I dag utsågs Margot Wallström till Sveriges nya utrikesminister. För två år sedan följde Icons reporter Anders Rydell och fotografen Calle Stoltz under hennes arbete med FN i Elfenbenskusten. Läs hela reportaget här:

Sex hundra mil från den socialdemokratiska stormen står FN-delegaten Margot Wallström mitt i sitt livs prövning: att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor. Men i april går hennes mandat ut och en hel nation ställer sig nu frågan: Kommer Margot hem? Icon tecknar ett unikt porträtt av den svenska toppolitikern som offrat både partiliv och privatliv för att förändra världen.

 

”Det här är mänsklighetens vagga. Kan du känna det?”

Margot Wallström älskar Afrika, men även mänsklighetens vagga har sina sämre dagar. Margot har sprängande huvudvärk. Kisar med ögonen, snörper ihop munnen. Fukten ligger som ett varmt täcke över byn Bingerville i södra Elfenbenskusten. Hettan får svetten att tränga ut genom uniformerna och bilda mörka kontinenter på soldaternas ryggar.

Margot tittar på soffan, som står som en afrikansk tron framför en fotbollsplansstor gräsplan, och tycks för en sekund fråga sig om hon är värdig att sitta i den. Hundratals, kanske tusentals barn och kvinnor sitter på benvita plaststolar runt planen och skruvar på sig. Bakom soffan, på utburna kontorsstolar, sitter tjänstemän, polischefer, överstar, korpraler, läkare och andra vip:s. Margot skjuter de svarta solglasögonen ända in till näsroten, trots att solen står i moln – och sjunker ner i soffan.

– Min kostym skulle kunna stå utan mig, viskar Mattias Sundholm, Margot Wallströms pressekreterare som sitter bredvid mig några rader längre bak, samtidigt som han baddar pannan med kavajslaget.

Margot Wallström blickar rakt fram, mot det lilla podiet mitt på gräsplanen som står på en scen klädd med en parkettmönstrad plastmatta. ”Väldigt afrikanskt”, kommenterar Mattias stilen.

Margot Wallström är utmattad. Sedan hennes FN-flygplan ett par dagar tidigare tog mark på Félix Houphouët-Boigny Airport i Abidjan (döpt efter landets gamle excentriske diktator) har schemat varit så på minuten späckat att till och med toalettbesöken nästan måste förbokas. Det har dock inte varit synonymt med god organisation. Schemat är inne på sin 27:e version. På tre dagar har Margot i egenskap av FN:s särskilda representant för att förhindra sexuellt våld under och efter konflikter plöjt igenom ett trettiotal mer eller mindre förberedda möten, sammankomster och ceremonier.

Margot vaknar till och byter solglasögonen mot sina svartbågade Dior-glasögon. Det är dags.

– Représentante spéciale du Secrétaire Général Madame Wallström, ekar ur högtalarna samtidigt som Margot skrider ut på planen. En man halvspringer bakom henne för att ge henne skugga med ett stort parasoll. Tyngden får honom att huka sig så mycket att det ser ut som om han vilken sekund som helst kommer att falla över henne.

Från scenen kan Margot se de vita tälten längre bort, där tusentals flyktingar har bott sedan förra vinterns inbördeskrig. Många av dem har sett och varit med om obeskrivliga saker. Margot har under den här resan nästan hört mer än hon önskar. Om våldtäkterna, om stympningarna, om morden. En bild hon inte kan släppa är kvinnan som berättade hur hennes 7-åriga dotter våldtogs av flera män om och om igen tills hon dog.

”Det känns som att tårarna ibland tar slut”, skrev hon i dagboken då. Nu får hon inte gråta. Hon vet att hon aldrig får gråta när de ser. Hon måste spela sin roll. Hon är här för att skydda dem, kvinnorna.

Nyligen har en insikt vuxit fram hos Margot, en känsla av politisk färdighet. Inte som att hon har gjort sitt, utan som att det är först nu hon är redo, att hon aldrig har varit mer redo för ett stort uppdrag. För att åstadkomma något.

Margot har aldrig lärt sig spela Månsken över Ångermanälven på det där dragspelet hemma i Norrland. Hon har återkommit till det där i intervjuer under nästan ett decennium – senast för två år sedan, när det var dags att flytta hem från Bryssel. Det är som att hon genom Karl Grönstedts glada men ändå vemodiga toner vill säga: ”Snart kommer jag hem.” Hon säger att hon fortfarande drömmer om att lära sig de där tonerna. Det finns andra, och de är många, som också vill höra henne spela. På Twitter skriver någon samma dag: ”Margot, kom hem! Vi behöver dig!”

Ändå står hon här, 600 mil hemifrån, på en parkettmönstrad plastmatta och med sprängande huvudvärk. 600 mil från familjen och från ett parti som aldrig slutar hoppas.

En snöslaskig decemberkväll, ett par veckor före jul 2009, träffar jag Margot Wallström för första gången. Bakom glasportarna i EU-huset på Regeringsgatan i Stockholm håller hon hov. Hon är precis på väg att lämna posten som vice ordförande i EU-kommissionen. Jag sitter i en panel för att utvärdera hennes arbete med sociala medier. Salen är fullsatt. Margot har en vit polotröja under sin svarta kavaj, en tjock scarf hänger runt halsen.

– Jag har satt öron på EU, säger hon.

Många vill höra vad en av Sveriges mäktigaste och populäraste politiker har att säga. Och framför allt vill de ha svar på den fråga som alltid svävar över henne: ”Vad ska du göra nu?” Hon har en månad kvar som en av Europas mäktigaste personer. Det är tio månader kvar till det svenska valet. I en artikel i Svenska Dagbladet har hon hintat om att hon kan tänka sig att spela ”någon begränsad roll” i valrörelsen. Inte mer. Det är redan officiellt att hon har sökt FN-tjänsten, och att hon har Carl Bildts stöd. En del säger att regeringen mer än gärna ser Socialdemokraterna utan sin stjärna i ännu ett val.

Margot Wallström har varit i exil ifrån svensk partipolitik i över ett decennium – alltsedan hon efter katastrofvalet 1998 hastigt lämnade Sverige för världen. Att Margot Wallström har något som få andra politiker har är det ingen tvekan om. Vad det är för något, är det svårare att sätta fingret på. En del säger att hon har en unik charm, andra att hon likt en katt i alla situationer tycks landa på fötterna. Hon tillhör den där lilla klicken av ”orörbara”. Hon är obefläckad, både av de falangstrider som slitit isär socialdemokratin och av de personliga skandaler som har drabbat många av hennes partikollegor.

De få skandaler som funnits har runnit ut i sanden. Hon tycks besitta den där utrotningshotade Tage Erlanderska egenskapen socialdemokratisk hederlighet. En sådan där människotyp som lämnar tillbaka pennorna till statsverket. Rättfärdig ända ner i graven.

Kanske är det något av det som gjort henne så populär. 2006 utsågs hon till Sveriges populäraste kvinna, och brädade därmed både Carolina Klüft och drottning Silvia. En EU-politiker dessutom. När Sifo 2010 lät svenskarna önska sin drömregering brädades hon bara av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.

Med Stefan Löfvén är Socialdemokraterna inne på sin tredje partiledare på bara ett par år – en historiskt unik händelse för ett parti som är vant vid ledare som styr skutan i decennier. Händelserna tycks inte ha stillat längtan efter partiets mest ovilliga kandidat – tvärtom. I en väljarundersökning av YouGov från november 2011 är Margot Wallström fortfarande en av de allra populäraste statsministerkandidaterna. Den 11 januari i år skickade Expressen ut en enkät till tusentals förtroendevalda S-politiker med frågan ”Om Håkan Juholt väljer att avgå före nästa val, vem vill du då helst se som hans efterträdare? ”Margot Wallström var den överlägsna vinnaren med 31 procent, långt före Thomas Bodström på andraplatsen med 13 procent.

Inför andra omgången i kommissionen 2004 var hon så populär att varken Göran Persson eller Moderaterna på riktigt vågade utmana henne. Persson erbjöd henne att ”ta vad hon ville ha” om hon kom hem, och lät för första gången antyda att hon var en tänkbar efterträdare. Men Margot gav honom nobben.

Göran Persson gjorde sitt sista försök att få tillbaka Wallström inför valet 2006. Enligt Erik Fichtelius i boken Aldrig ensam Alltid ensam (2007) hade den svenska politiska scenen kunnat se annorlunda ut om han lyckats: ”En oanfrätt, nyss hemkommen hjältinna från Europa skulle ha kunnat möta den framstormande borgerliga alliansen. Det är möjligt att valet då hade slutat på ett annat sätt.”

Det blev som bekant aldrig så.

Det finns något ödesmättat över de ständiga ropen på Margot Wallströms återkomst. Efter mordet på Anna Lindh och Mona Sahlins avgång är hon den sista av Ingvar Carlssons ”arvtagerskor”. Och den mest egensinniga av de tre.

Hon är visserligen passionerad federalist och stämplad högersosse, men ändå är hon politiskt svårgreppbar. Var står hon? Få minns vad hon gjorde eller åstadkom som minister. Hennes övertygelse om ett starkt EU har aldrig varit lika stark bland väljarna. Det är inte hennes politik som gjort henne så populär. Det har alltid varit någonting annat. Något som i sagan om ett partis uppgång och fall har skänkt henne rollen som den ofrivillige frälsaren.

Abidjan ser vid första anblicken ut som en vanlig afrikansk metropol. Skyskrapor samsas med mastodontprojekt i betong, byggda under landets ekonomiska boom under 1960- och 70-talen. Det är först när man kommer nära som man ser man att något inte stämmer. Ett tjockt lager smuts ger skyskraporna en glåmig hinna i den västafrikanska solen. Sönderskjutna glasrutor gapar och kastar ut färgglada men trasiga gardiner som slickar fasaderna. Sotfläckar färgar betongen. Abidjan, Elfenbenskustens största stad, är fortfarande märkt av kriget. På dörren till vårt hotell sitter en liten klisterlapp med en överkryssad AK5:a – inga vapen på rummen. I lobbyn sitter en minnestavla över hotellets föreståndare, som sköts förra året när han försökte skydda sin personal.

Vi anländer nästan på årsdagen av konfliktens början. Den 28 november 2010 hölls det presidentval som ledde till förra vårens blodbad då minst 3 000 civila dödades och hundratals kvinnor våldtogs.

Margot Wallström arbetar med FN för att stoppa det sexuella våldet i konfliktzoner. Icon Magazine.

 

I presidentvalet vann utmanaren Alassane Ouattara, enligt internationella observatörer, över den sittande presidenten Laurent Gbagbo. Presidenten vägrade dock erkänna sig besegrad, och under den konflikt som följde började säkerhetsstyrkor angripa Ouattaras anhängare. Politiska ledare och andra anhängare greps, och återfanns senare arkebuserade, ihjälslagna med tegelstenar eller ihjälbrända – enligt Human Rights Watch-rapporten They Killed Them Like It Was Nothing. En ökänd händelse är den som kom att kallas ”Article 125”, benämnt efter summan av 100 ivorianska franc för en liter bensin och 25 franc för en ask tändstickor. Hundratals människor stoppades vid vägspärrar, misshandlades och brändes levande. Kvinnor som stödde Ouattara, eller vars män gjorde det, utsattes för brutala gruppvåldtäkter – ofta inför sina familjer.

Inbördeskriget i Elfenbenskusten var komplicerat, på grund av den sortens överlappande konflikter som plågar även andra länder i Västafrika. Det rådde motsättningar mellan etniska grupper, 65 olika språk talas i landet. Och framför allt splittringen mellan den mer kristet präglade södern och de muslimska norra delarna. Den kris som uppstod efter presidentvalet var på många sätt en direkt följd – och en upprepning – av det blodiga inbördeskriget 2002 som kastade ner landet i en våldspiral. FN gick in med en styrka i Elfenbenskusten 2004, och bildade ett slags fredsbevarande mur för att skilja norr från söder. En 9 000 man stark FN-trupp är i dag på plats för att förhindra att landet slits isär.

Några timmar efter att vi landat i Abidjan tar vi oss till Pullman, stadens förfallna grand dame till hotell. En grå fläckad eminens med utsikt över en igenväxt bukt och en olycksdrabbad motorväg. Sorlet i Pullmans bar i empirestil luktar hemligheter, klientelet tycks innefatta ett par av de människotyper som dras till konflikthärdar: affärsmän med rymligt samvete, exhibitionistiska diplomater, uppklädda rebelledare, expats i foppatofflor och eventuellt en och annan fransk spion.

Mattias Sundholm har svart tajt kostym, smal slips, slätkammad sidbena, FN-blå strumpor, och pratar som en Aaron Sorkin-författad lobbyist i Vita Huset. Vilket kanske inte är helt förvånande – innan han landade hos Margot häromåret tillbringade han fyra år i Washington som en av EU:s två talespersoner.

– Vår tid är nu. Alla vindar blåser åt vårt håll, säger Mattias nästan ödesmättat, medan han kastar i sig små knapriga jordnötter från en silverbricka.

Han syftar på Margots mandat och frågan om sexuellt våld i konflikter. Den första resolutionen som specifikt riktade sig mot sexuellt våld i konflikter drevs igenom så sent som 1999. Under det senaste decenniet har flera resolutioner förstärkt möjligheten att ingripa mot sexuellt våld. Inte minst är det den decennielånga konflikten i Kongo som har gjort problemet omöjligt att ignorera. Sedan 1998 tros över 200 000 flickor och kvinnor ha blivit våldtagna i landets östra delar. Margot Wallströms särskilda mandat, som hon är först med att inneha, inrättades som ett led i FN:s ökade fokus på frågan. Häromåret stärktes mandatet ytterligare genom resolution 1960, som ger större möjligheter att åtala och aktivt jaga förövare. Mattias berättar att Margot har fått det annars trögrörliga FN-systemet att agera snabbare än vanligt.

– Vi har blivit uppbackade av både Säkerhetsrådet och usa. Resolution 1960 var ett stort steg framåt, som till största delen drevs igenom av usa. Det känns att det är en prioriterad fråga just nu.

En viktig del av uppdraget är att etablera själva frågan om sexuellt våld som används som ett vapen och som en taktik i konflikter. Det är ett relativt nytt begrepp, och enligt Mattias finns det många missförstånd.

– Det är inte bara våldtäkter som är frågan, det handlar även om steriliseringar och påtvingade graviditeter. Det finns fall där man tvingat kvinnor att klä av sig nakna och gå genom byn för att skambelägga dem.

Ett viktigt uppdrag är också att konkret jaga och svartlista förövarna, bland annat i samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Häromåret greps den kongolesiska rebelledaren ”överste” Mayele i aktivt samarbete med Wallströms stab. Mayeles rebellgrupp misstänks stå bakom våldtäkter på upp till 500 barn, kvinnor och män i östra Kongo.

Fokus för Margots stab är sju specifikt utvalda länder i vilka läget anses vara mest kritiskt. Utöver Elfenbenskusten är det Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Liberia, Sydsudan, Colombia och Bosnien.

Plötsligt dyker Margot upp vid vårt bord tillsammans med halva delegationen: Innocent Balemba, en kortväxt, ständigt leende kongoles som är gruppens juridiska expert och programchefen Edem Blege, en bredaxlad, något tillbakadragen man från Ghana. Han är i trettioårsåldern och påminner om en ung Danny Glover.

– Mattias, tror du de orkar höra på ditt prat efter att ha flugit i ett dygn? Berätta gärna lite mer om FN:s styrelseformer. De är jätteintresserade, säger Margot och sätter sig i soffan. Hon tycks entusiastisk och pigg trots att hon på mindre än en vecka har avverkat både Sierra Leone och Liberia.

– Jag har inte ens börjat med resolution 1325, svarar Mattias i en avmätt ton som förstärker den knastertorra FN-humorn.

Som en metallhumla svävar den ryska helikoptern ovanför den gröna djungelmattan. Den långsamma nedstigningen får metallkroppen att skaka så våldsamt att det känns som att mitt skelett ska hoppa ut ur kroppen. Den enda som ser oberörd ut är Gillian Holmes, sektionens kordinator med lång erfarenhet av globala kvinnofrågor. Gillian är en medelålders brittiska med maratonfysik, och den enda i gruppen som sällan ler.

– Man frågar aldrig hur gammal en helikopter är, säger Margot med ett snett leende. Hon gillar inte att åka helikopter i Afrika. Hon tittar ut genom ett av de runda fönstren. Nedanför väntar en beväpnad konvoj med ett tjugotal fordon på henne.

Vi har rest från Abidjan i öst till Duékoué i landets oroliga västra delar, nära gränsen till Liberia. Här pågår fortfarande strider. Duékoué är känt eftersom en av konfliktens värsta förbrytelser begicks här, när styrkor som stödde Alassane Ouattara tog hämnd.

Den 29 mars angreps byn, vars invånare till största delen tillhörde folkgruppen guére som ansågs vara lojal mot president Gbagbo. Soldater gick från hus till hus, drog ut männen och avrättade dem på plats. Hundratals ligger begravda i massgravarna utanför byn. Duékoué var inte den enda byn som drabbades. Några av de värsta övergreppen i form av våldtäkter och mord begicks av Gbagbo- och Ouattara-styrkor i västra Elfenbenskusten.

Innan helikoptern har landat lyfter Margot av sig hörselskydden och rättar till frisyren. Bredvid henne sitter Bert Koenders, FN-truppens nya civila chef. En två meter lång holländare med brunlockigt hår och romersk näsa.

– Margot Wallström är en hjälte. Hon har den personlighet och den position som krävs för att tala både till landets högsta ledning och våra trupper här, säger Koenders som besökte henne i New York i september för att planera den här resan.

– Du måste förstå att den här frågan bara är känd i en väldigt liten krets. Det är en av de mest underprioriterade och underfinansierade frågorna i världen.

Några timmar senare har Margot hållit tal för den lokala polisen och den marockanska FN-styrkan, som är stationerad i Duékoué, om vikten av att förebygga sexuella övergrepp. När Margot talar skruvar soldaterna på sig. Frågan är obekväm. När hon tar frågor från soldaterna blir det tyst.

– Det är svårt att få dem att förstå. Många soldater tror att jag talar om dem, om övergrepp begångna av FN-styrkorna. Det förekommer, men är inte alls det jag menar. Jag talar om när sexuellt våld används som en taktik i konflikter. Som ett vapen. Det är ett mycket billigt och effektivt vapen. Det är ett sätt att förnedra motståndarna, att tysta dem och avskräcka dem från att engagera sig politiskt, säger Margot när jag pratar med henne senare. Orden är hennes evangelium, hon återberättar dem gång på gång. Hon är övertygad om att sexuellt våld har stora inverkningar på samhället, inte bara på offren.

– En anledning till varför att det är så effektivt är att det inte bara påverkar individen, utan familjer och samhällen över generationer. Genom graviditeter, sterilisering, förnedring. Övergreppen finns kvar som sår i samhället långt efter konflikten.

Det var efter kriget på Balkan som sexuellt våld i krig började uppmärksammas. Under kriget i före detta Jugoslavien beräknas 50 000 kvinnor ha våldtagits, bland annat i organiserade våldtäktsläger. Ännu har dock bara ett 30-tal fall tagits upp i domstol, vilket är en av anledningarna till att Margot har utsett Bosnien och Herzegovina till ett av sina fokusländer.

– Även om det har gått snart tjugo år måste vi sätta dit förbrytarna. Vi måste se till att rättvisan segrar. Det är jätteviktigt. Jag funderar på om man ska organisera grupper, där många kvinnor går samman för att driva grupptalan.

Det är oklart hur många kvinnor som har våldtagits i Elfenbenskusten under den senaste konflikten. Human Rights Watch har 150 dokumenterade fall. De flesta observatörer är dock övertygade om att mörkertalet är stort. Det är lättare att räkna kroppar än sexuella övergrepp.

Våldtäkterna i Elfenbenskusten hade i de flesta fall politiska motiv. I flera dokumenterade fall hölls kvinnor som sexslavar flera dagar. I vissa sköts deras män och söner inför deras ögon medan de våldtogs. I andra fick de vapen uppstuckna i underlivet. Margot har hört så mycket att hon har slutat förvånas av grymheterna.

– När jag började kunde jag inte förställa mig hur hemskt det var. Men nu har jag hört nästan allt. Det är lätt att bli cynisk och kall, man ska nog inte underskatta vad allt detta gör med en. Jag är aldrig cynisk när jag träffar de utsatta kvinnorna, men kanske i andra sammanhang. När man är på Starbucks och folk klagar över att deras kaffe har för lite hasselnötssmak. Då vill man bara säga ”Åk till Kongo för helvete”. Det var nära att jag sa så vid ett tillfälle, säger Margot och försöker hålla tillbaka ett skratt.

– Jag får ofta känslan av att beväpnade män måste återuppfinna ondskan i varje ny konflikt. ”Kan vi våldta barn till döds? Kan vi bränna dem levande? Kan vi skjuta dem i underlivet?” Det är som att man hela tiden försöker göra det värsta man kan komma på. Det är svårt att som kvinna förstå hur män kan genomföra sådana handlingar. Hur går det till rent fysiskt? Det försöker jag fortfarande förstå…

Hon säger sig ofta känna mer ilska än sorg.

– Allt dessa kvinnor gör är att försöka leva. De är helt oskyldiga. Varför ska de drabbas av denna ondska? Allt ont ska tas ut på kvinnorna. Då får man ibland bara lust att gå ut och slå ner någon. Man får primitiva tankar. Kastrera dem! Ge kvinnorna skjutvapen!

När vi går tillbaka mot helikoptern pekar Margot på en av sina livvakter. Han bär på vad som ser ut att vara en halvmeter stor guldpokal – en gåva från den marockanska FN-bataljonen.

– Ingen aning om vad det är, säger Margot och ler. Kanske en haschpipa?

”Drinks, drinks, drinks!”

Margot slår otåligt med handflatorna i bordet. Vi sitter på Pullmans terrass, bredvid hotellets förfallna pool, och solen sjunker ner över ett disigt Abidjan. Miljontals fladdermöss har stigit upp ur sina gömställen och bildat en enorm, spöklig svärm ovanför staden.

– Ger man mig en banan då och då så funkar jag bra. Bara jag slipper vara hungrig.

– Ja, det ligger i allas intresse, säger Mattias och springer iväg för att hämta Flag, den lokala ölen, och salta nötter.

Dagen har varit utmattande. Margot har precis avslutat sista intervjun på schemat, med FN:s egen radiostation. Nu återstår bara en sak – ett videotal som ska skickas till irländska regeringen. När Mattias kommer tillbaka börjar han skissa ner talet på en papperslapp. Margot suckar och vill hellre prata om att Mattias har så mycket packning med sig att han ”behöver ett eget Herculesplan”.

– Jag gillar att vara lat, men jag får hemskt dåligt samvete när jag är det. Jag är nog lite bipolär, säger Margot och berättar att arbetsmoralen kom med modersmjölken.

– Min mamma tyckte att det var härligt att gå upp fem på morgonen och sticka. Lat var det värsta man kunde vara. Jag tillhör kanske den sista generationen som har det här inpräntat i mig.

Det brukar sägas att Margot Wallström är ett barn av rörelsen, fostrad och utbildad inom Socialdemokratin. Hon föddes i en sågverksarbetarfamilj i Kåge i Västerbotten 1954.

– Från mamma kommer det plikttrogna, att göra rätt för sig. Men från pappa kommer det där att aldrig låta någon sätta sig på en. Jag har alltid velat förbli en fri människa. Velat bestämma själv. Jag har ett väldigt frihetsbehov.

Det fanns ingen tradition av politiskt engagemang i familjen, och hon säger att hon inte ens vet vad hennes föräldrar röstade på. ”Vi pratade inte om sånt.” På senare tid har hon funderat på varför hon började engagera sig politiskt. För något år sedan träffade hon en gammal klasskompis som förändrade hennes självbild.

– Vi träffades på en bar i Stockholm. Hon hade tagit sig några glas, så hon var väldigt öppenhjärtig och sa: ”Du var så otroligt jobbig i skolan. Jag gick ofta hem och sade till morsan: ”Den där jävla Margot Wallström, hon ska alltid ha sista ordet.” Jag visste inte att det var så.

Det politiska engagemanget började med en granne, som var medlem i Socialdemokraterna.

– Hon frågade om jag inte ville bilda en ssu-klubb. Jag tror hon tyckte att jag var en liten uppkäftig besserwisser. En sådan som borde bli politiker.

Den politiska karriären tog fart när hon efter gymnasiet flyttade till Karlstad där hon blev ombudsman för SSU, och snart avancerade till distriktsordförande i Värmland. Men samtidigt som den politiska karriären snabbt tog fart gick en annan i stöpet.

– Jag ville verkligen bli den första i släkten som tog universitetsexamen. Det blev aldrig så. Och det har varit mitt stora komplex genom hela livet. Då hjälper det inte att man är hedersdoktor vid University of Massachusetts. Det är inte på riktigt.

1979 valdes Margot in i riksdagen, 25 år gammal. Vid valet tre år senare anslöt Mona Sahlin och Anna Lindh, båda 25. De tre fann snabbt varandra, och bildade föreningen rus (Riksdagens unga socialdemokrater). Den blev dock mer känd, eller ökänd, under namnet Kräkklubben. Tillsammans brukade de dricka vin på kvällarna i något av tjänsterummen i riksdagen, stötta varandra och spy galla över partiets gamla buffliga stötar.

– Vi kände att vi inte fick uppgifter som motsvarade vårt engagemang och intresse. Det var väldigt hierarkiskt på den tiden. Man skulle i princip sitta vid väggen i flera år och inte säga någonting. Man skulle vara suppleant.

Trion drev en slags internopposition för att ta sig fram i partiet. Men förändringen kom först under Ingvar Carlsson, som efter Olof Palmes död inledde en föryngringsprocess av partiet. Det var han som lyfte fram de unga stöddiga kvinnorna i Kräkklubben.

– De tre hängde ihop – Anna, Mona och Margot. Jag gjorde inte så stor skillnad på dem. Jag såg dem som en grupp som var mycket framåt. Jag ville ha en yngre och fräschare socialdemokrati, och det stod de för, säger Ingvar Carlsson när jag når honom på telefon. Han säger att han redan tidigt imponerades av Margots relation till media.

– Hon var en lite ovanlig politiker. Modern, och duktig med media, mycket duktig med media.

– Ingvar Carlsson var den första partiledaren som sade att ”här kommer en ny generation socialdemokrater som ska efterträda mig”. Har du någonsin hört talas om det? Det är oöverträffat än i dag. Han presenterade oss som nästa generation, minns Wallström.

Under Carlssons ledning blev de tre ministrar. Margot var först. 1988 tillträdde hon som biträdande civilminister och under det kommande decenniet blev hon kultur- och socialminister.

– Jag har alltid sagt ”Ingvar for president!” Han signalerade alltid ärlighet och stor respekt för uppdraget. Inga utsvävningar. Det är väldigt viktigt för mig. Ska jag säga något ärligt om Reinfeldt så är det vad jag gillar med honom. Han är seriös. Han tar sitt arbete på allvar. Jag tycker att det är sympatiskt.

När vi kommer in på dagens kris för Socialdemokratin suckar hon djupt, det märks att det är ett ämne som hon måste anstränga sig för att orka prata om.

– Det är sorgligt, säger hon när hon tänker på opinionssiffrorna som nästan har halverats sedan hon själv trädde in i sin första regering 1988. Då styrde Socialdemokratin Sverige, med betoning på styrde.

Oavsett det rådande politiska klimatet har Margot gjort det till en regel att prata så lite som möjligt om politiken på hemmaplan. Hon vet att minsta antydning kan få konsekvenser. När hon 2009 berömde Reinfeldt och regeringens EU-engagemang vinklades det som kritik mot Mona Sahlin. Hon tycker att den svenska politiska debatten i dag är långt i från de viktiga sakfrågorna.

– Den svenska politiska debatten. Usch! Den är så trist. Hela debatten kring Juholt. Det blir väldigt… futtigt.

När Margot Wallström säger detta vet hon inte om att hennes partiledare bara har några månader kvar på sin post. Det politiska landskapet har förändrats mycket sedan hon själv lämnade den svenska politiken.

– I dag är politiken helt medialiserad. Kraven på politikerna är mycket högre. Och den socialdemokratiska hegemonin finns ju inte längre där. När makten var koncentrerad till socialdemokratin var det enkelt, men i dag måste du som politiker söka lösningar som går tvärs över partigränserna. Det kräver mycket mer fingerkänslighet och kohandlande. Men det är inte bra för någon att vara vid makten för länge. Absolut inte!

Den nya generationen unga politiker, och de krav som ställs på dem, är hon kluven till.

– Mediefokuseringen har fött fram en ny politisk generation, där du måste vara perfekt och där du ska bli partiledare när du är trettio. Det är enorma krav. Det är jättebra att gubbväldet störtas, men det är inte bra om man går för långt åt andra hållet heller. Att alla ska vara unga och tv-mässiga. Det blir ytligt! Det blir de som kan prestera bäst soundbites som lyckas.

Själv har hon aldrig känt sig längre från den politiska debatten.

– Den intresserar mig så lite. Så himla lite, säger Margot och låter genuint ledsen.

– Jag vill bara prata om substansfrågorna. Men det här debatterandet, alltså… nej, säger Margot och suckar.

– Jag har gjort det. Det känns inget kul.

Kanske är det minnena från hennes sista år som minister under Göran Persson som gör sig påminda. Striden mellan de två tillhör svensk politisk historia. Under Ingvar Carlsson var Margot utvald, speciell och bortskämd. Hon var det första, och enda, statsrådet som fick jobba hemifrån – två dagar i veckan arbetade hon från Karlstad. Hon blev känd som den ”pendlande ministern”. Ingvar lät till och med hennes personliga engagemang mot kärnvapentesterna på Mururoa 1995 gå före relationerna med Frankrike.

– Jacques Chirac var så sur på henne att han ställde in ett besök som jag skulle ha gjort i Frankrike. När jag försvarade hennes rätt att driva kampanjen mot provsprängningarna och bojkotten mot Frankrike blev han ursinnig. Det tog jag gärna, berättar Ingvar.

Margot Wallström arbetar med FN för att stoppa det sexuella våldet i konfliktzoner. Icon Magazine.

 

Men allt förändrades alltså när generationskamraten Persson blev statsminister 1996 och Margot fick ta över den otacksamma socialministerposten. I valet 1998 skulle de agera vallokomotiv tillsammans. Samarbetet havererade snabbt, och Göran Persson presenterade förslaget om maxtaxa utan att ens blanda in sin socialminister. Vid ett valmöte i Uppsala klagade hon öppet över hur jobbigt det var att vara ”förband” till Persson. Margot hade inte kämpat sig förbi de gamla partibufflarna under riksdagsåren bara för att sluta i skuggan av en buffel från Vingåker.

Trots att hon var populär utmärkte Margot sig aldrig som statsråd. Både tiden som kulturminister och socialminister beskrivs som bleka. Generationsvännerna hade till viss del gått om henne. Göran var statsminister, Mona vice statsminister och Anna miljöminister. Margot sade upp sig och flyttade nästan så långt bort från Rosenbad man kunde komma. Plötsligt, ett par månader efter valet, befann hon sig på Sri Lanka för att leda en biståndsorganisation. Margot Wallström hade checkat ut från svensk politik. Och hon tänkte inte återvända.

Vistelsen på Sri Lanka blev inte långvarig. Hösten 1998 kom Wallström tillbaka för att ta plats som EU-kommissionär med ansvar för miljöportföljen. Nomineringen möttes av kritik, då en del ansåg henne vara för politiskt oerfaren. Men det var i Bryssel, bortom den svenska politiska ankdammen, som Margot Wallström växte och blev den respekterade internationella toppolitiker hon är i dag.

Som miljökommissionär fick Margot Wallström sitt politiska genomslag. Under hennes ledning drevs flera stora miljöreformer igenom. Och hon förhandlade direkt med världens tungviktare, både inom industrin och politiken. Bland annat fick hon Vladimir Putin att lova att skriva under Kyotoavtalet.

– Hennes mjuka framtoning kombinerades med att hon inte var rädd för att gå i strid, berättar Ingvar Carlsson.

Fram träder bilden av en intressedriven politiker, en klassisk idealist. Margot drogs till de stora frågorna, som miljö, demokrati, förtryck. Det politiska spelet, de personliga vendettorna inom partiet – politik för politikens skull, tycks hon aldrig ha varit intresserad av, och kanske aldrig riktigt behärskat heller. Enligt Brysselkorrespondenten Emily von Sydow, som skrivit boken Margot Wallström: Den svenska modellen (2009), fick hon som statsråd rykte om sig att brista i det politiska hantverket.

– Den bild jag fick genom att prata med olika politiker var att hon hade svårt med det konkreta politiska hantverket. Hon har ju egentligen inte så mycket konkret att visa upp som politiker.

Kanske var det så att Wallström aldrig brann för kulturbudgetar och socialförsäkringsfrågor så som hon brann för kampen mot franska kärnvapenprov.

Kanske är det också här vi finner en nyckel till hennes popularitet. Hon är ingen vanlig politiker. Hon vill ta sig an frågor där det är tydligt vad som är rätt och fel. Frågor som av gråsossar skulle betraktas som ”lätta” – men aldrig av henne själv.

– Hennes charm bet aldrig riktigt på de gamla betongsossarna i partikansliet. Den fungerade bättre i EU, säger von Sydow, som beskriver Wallström under den här tiden som ”juvelen i kommissionskronan”.

2002 utsågs Margot till årets kommissionär av tidningen European Voice.

Wallströms roll under hennes andra period, som kommissionens första vice ordförande, var ett mer statusfyllt ämbete. Tiden har dock beskrivits som mindre lyckad. Rollen som kommissionens ”propagandakommissionär” saknade konkreta maktmedel. Försöken att göra EU-systemet mer ”folkligt” var mer eller mindre dödsdömda. Åren i Bryssel formade henne dock som ledare.

– Jag är mindre nervös nu, tack och lov. Förr skulle allt vara perfekt förberett inför varje möte. Man skulle läsa in sig på allt. Nu kan jag lita mer på min rutin. Jag är betydligt säkrare och mindre naiv nu.

När Margots tid som kommissionär närmade sig sitt slut, spekulerades det mycket kring vad hon skulle göra. I intervjuer sade Margot att hon ville flytta hem till Sverige med familjen, ta den där dragspelslektionen hon fick av Benny Andersson i 50-årspresent och avlägga jägarexamen.

– Jooo, det var meningen det. Familjen var inte jätteglad när jag flyttade till New York, säger hon på släpig norrländska och det är tydligt att hon inte tycker att ämnet är helt bekvämt att tala om. Hon har dåligt samvete gentemot familjen. Ändå var betänketiden kort när jobbet för FN dök upp.

– Jag tänkte på det, men ganska kort tid. Alldeles för kort, tyckte familjen. Jag borde nog ha konsulterat dem lite bättre före. Det var nog något som de kände.

I själva verket hade förberedelsen för FN pågått länge. Margot hade redan i kommissionen arbetat för att FN skulle inrätta tjänsten. Under flera år hade man hållit förhandlingar om att skapa ett nytt FN-organ som bara skulle ägna sig åt kvinnofrågor. Resultatet blev un Woman. En viktig del av dess verksamhet skulle bli kampen mot sexuellt våld. 2009 antogs resolution 1888, som bland annat innebar att FN skulle utse en särskild representant som skulle samordna kampen mot sexuellt våld. Efter några intervjuer – bland annat med Ban Ki Moon över videolänk från Karlstad – var det klart. Margot drog till New York medan familjen – maken Håkan och sönerna Viktor och Erik – stannade hemma i Sverige. Under EU-tiden blev den före detta byggnadsarbetsledaren Håkan känd som ”hemmamannen”, som tog hand om hushållet medan Margot skötte Europa. Trots att Margot kände sig kluven inför New York-flytten har hon aldrig heller känt sig mer förberedd.

– Det känns som om jag är redo först nu. I det här jobbet har jag kunnat få användning av allt det som jag lärt mig under en lång politisk karriär. All politisk erfarenhet, mina kommunikationsegenskaper, mina ledaregenskaper, mitt nätverk och mina kontakter. Det är fantastiskt att dagligen få klura ut hur jag ska få över allt från militärer och ministrar till själva FN-systemet på min sida.

Efter snart två år i FN har hon byggt upp en organisation från grunden, rott in resurser, satt en agenda med fokusländer och drivit igenom en viktig resolution. Det är först nu, menar hon, som det riktiga arbetet kan börja.

– Det är väldigt viktigt att få fast förövarna. Det är först nu vi har en formell möjlighet att föreslå personer som borde åtalas, säger Margot och erkänner att det finns ett slags most wanted-lista, som ännu inte är offentlig. Hon menar att det viktigaste är att ändra attityden kring brott mot kvinnor. Många av de som står på listan är redan åtalade för brott mot barn, men inte för de brott de begått mot kvinnor. De måste också föras in i deras brottsregister.

– Det har länge funnits en tradition att väcka åtal för våld mot barn. Det är lättare för ryssar och kineser att gå med på att det är fel. Men när vi pratar om vuxna kvinnor är det en mycket känsligare fråga. Det är först nu det är rubricerat som ett internationellt brott som faktiskt kräver säkerhetsrådets uppmärksamhet, säger Margot och ställer sig upp och rättar till klänningen.

– Ser jag presentabel ut?

Familjeministern Madame Goudou Raymonde Coffie ser ut som en ivoriansk Margaret Thatcher. En satt och kraftig kvinna som agerar och rör sig med självsäkerheten hos en person som vet att hon har fullständig kontroll över allt och alla i sin närhet. Hon till och med pekar ut var varje person i delegationen ska sitta – jag själv inkluderad. Hennes kontor är stort och brunmurrigt med svällande gardiner i guld som hänger som balklänningar i fönstren.

Mötet är viktigt, familjeministern är en av de huvudansvariga för lösningen av problemet i Elfenbenskusten. Margot måste få henne att förstå frågan – och helst ge något slags löfte om åtgärder. Om hon får henne att lova något framför en tv-kamera har hon vunnit.

Vid dessa möten har varje person i Margots team sin roll, som spelas upp som i en väl repeterad pjäs. Margot står längst fram på scen. Hon är stjärnan och den diplomatiska, mjuka länken, som så snabbt som möjligt försöker skapa en personlig kontakt med publiken. Vapnet är hennes charm, den blonda luggen, det ständiga leendet, den västerbottniska dialekten. Och framför allt humorn. Medan Margot är vänlig och diplomatisk är Gillian sanningssägaren. Det finns inget vänligt i hennes röst, snarare något anklagande. Gillian ställer de hårda och lite obekväma frågorna. Vilket ansvar har ministern? Vilka åtgärder kommer hon att vidta? Det är ett slags good cop, bad cop-teknik. Edems och Innocents uppgift är att backa upp Margot med konkret information. De står för pjäsens fördjupning och utgör gruppens hårda kärna, både teoretiskt och praktiskt. Innocent är den juridiska experten som kan skräddarsy ett lagförslag, medan Edem är gruppens strateg som håller stenkoll på de politiska och sociala relationerna. Han finns alltid i närheten av Margot, för att ge henne taktiska tips.

– Du måste alltid vara väldigt artig. Du kan inte bara komma som en satellit uppifrån och bossa runt folk. Du måste förklara för dem att du respekterar det sammanhang du befinner dig i. Att du förstår deras situation. Sedan ska du få dem att förstå din situation, säger Margot när jag lite senare pratar med henne om taktiken inför mötena.

Humorn betraktar Margot som en isbrytare, men också som ett slags försvar.

– Man måste skämta. Man måste visa att man inte tar sig själv på för stort allvar. Det kan vara svårt att skämta. Det är inte alltid det går hem. Så ibland måste man vara övertydlig. Men i teamet skämtar vi hela tiden, om allt! Det är det som gör att man står ut. Man måste kunna ta ett glas ihop.

Margot Wallström på FN-uppdrag i Elfenbenskusten.

 

Margot är känd för att omge sig med lojala medarbetare, eller snarare för att skapa dem. I boken Margot Wallström: Den svenska modellen (2009) som i huvudsak handlar om hennes år i kommissionen skriver Brysselkorrespondenten Emily von Sydow: ”Alla som har jobbat med henne är, utan undantag, bedårade, entusiastiska och beredda att gå på glödande kol för att visa sin lojalitet gentemot Wallström. Hon skapar en närmast hänryckt stämning runt sig, som jag aldrig tidigare har stött på kring någon politiker.”

Hennes ledarstil kan kallas typiskt svensk – antiauktoritär, med andra ord. Ändå råder det aldrig någon tvekan om vem som är gruppens ledare, det är snarare hennes lojala medarbetare som bär fram henne. Margot behöver sällan, eller aldrig, hävda sin position.

– Jag väljer nog medarbetare, de närmsta, som är sådana som man kan prata om allt med. Men teamet måste kunna ha olika åsikter. Man får inte bara ha medarbetare som klappar en på ryggen och säger att allt är bra. Jag tycker det är kul att det finns en folkpartist här och där, säger Margot och sneglar på Mattias som sitter och mejlar på sin Blackberry.

Hon ger ofta ett lite rörigt intryck och tycks inte alltid riktigt veta vad som ska hända härnäst.

– Jag är dålig på detaljerna. Jag måste ha någon som hjälper mig med det.

Precis som Wallström är en motvillig ledare i sitt eget team, tycks hon också hysa en liknande motvilja mot att ta det yttersta ansvaret. Själv beskriver hon det som en rädsla för att känna sig fången.

– Det är nog mitt frihetsbehov som ligger bakom att jag aldrig strävat mot att befinna mig högst där uppe. Jag vet vad det innebär: att man aldrig mer blir fri. Då är du ett offer för hela parti-hierarkin. Jag har aldrig längtat efter det.

Inom socialdemokratin har det väl funnits en kultur att man ska komma när plikten kallar? Att man ska ta ämbetet om man blir tillfrågad? 

– Det är en väldigt konstig dynamik i det där. Det kommer skada partiet. Ingen kan ju säga att den vill. Men jag tror att vi är på väg mot en förändring. Man kan inte komma när plikten kallar. Det går inte till så. Övertygelsen måste komma inifrån. Man måste känna att det är rätt från början. Det skulle aldrig fungera för mig. Aldrig! Man måste vilja vara där på toppen.

Du har länge befunnit dig nära den yttersta makten. Vad är det för slags människor som ställer sig längst fram?

– Alla dessa människor har drag av makthunger. Du måste vara en del exhibitionist, en del idealist och en del galning, rätt och slätt. Du måste kunna stå där uppe och få hjärtklappning och känna det som att du kommer att dö, men ändå få ut något av det. Det är det som krävs. Du måste vilja vara där på toppen. Du måste vilja ha makt. Du måste tycka om det. Jag har aldrig varit så hungrig.

Men är de makthungriga de bäst lämpade?

– Nej, men det måste ändå finnas ett element av makthungrighet. Du måste vilja vara där. Vilja synas. Jag tycker att regeringen kommer så himla billigt undan hela tiden. Som när Reinfeldt står på partikongressen och säger att visioner är något förlegat. Vad är det han säger? Jo, han säger att han är där för maktens skull. Förstår du? Han använder inte makten för att förändra något. Han vill ha makten för maktens skull. Vad betyder det?

När jag frågar hur hon hanterar den ständigt återkommande partiledarfrågan verkar det som om hon helst inte vill prata om det.

– Det har varit jättejobbigt. Men nu är det slut med det. Tack och lov, säger hon och suckar.

– Jag har alltid varit rädd för att känna mig fången. Att inte kunna röra på mig. Det skrämmer mig väldigt mycket.

Till skillnad från flytten med familjen till Bryssel blev den till New York av en mer tillfällig karaktär. Margot bor ensam i en etta på 39:e våningen nära Central Park. Hon gör ingen hemlighet av att hon inte gillar New York.

– Det kan låta lite snobbigt att säga att man inte tycker att New York är det bästa stället på jorden. Jag brukar säga att jag gillar New York varannan vecka. Det är den plats i världen som tydligast illustrerar en ohållbar världsbild. Jag kan se hur amerikanerna åker ut över stupet i en Hummer medan de ropar: ”Yeehaa!” Slöseriet är så stort, säger den före detta miljökommissionären.

– Jag är ingen storstadsmänniska. Jag är tvungen att sova med öronproppar på 39:e våningen. Jag har börjat uppskatta tystnaden. Den är det första jag hör när jag kommer till Norrland. Jävlar vad tyst det är.

Hemma i Sverige väntar bland annat en ordförandepost för Lunds Universitet, om hon vill ha den.

– Hädanefter krävs det nog att jag gör något som går ihop med min familj. Annars har jag nog snart ingen längre.

Har du dåligt samvete för familjen?

– Det har man jämt, eftersom man är långt borta från dem hela tiden. Samtidigt ser de ju att jag trivs i det jag gör. När man är här längtar man hem, men när man är hemma längtar man bort till jobbet. Jag vill ha både och.

Känner du dig kluven?

– Jo, så känns det. Det är först nu som jag tycker att jag duger till någonting. För att man har levt ett tag, för att man har skaffat sig erfarenheter. Man har formats som människa. Man är mer självsäker. Man har rutiner. Det vore skönt att vara någonstans där man får använda allt man har lärt sig. Men samtidigt tänker jag ibland – ska jag inte ta det lite lugnt nu?

Kommer du att kunna ta det lugnt?

– Enligt familjen? Nej! Men jo, säkert 24 timmar eller någon vecka. Men sen…

Men kommer du att återvända till partipolitiken?

– Det har jag inte tänkt mig. Och det finns en sorg över det, förstås. Jag skulle hellre engagera mig väldigt lokalt. I en kommun. På den lägsta nivån i partihierarkin. Det skulle vara roligt att göra något som är väldigt konkret och påtagligt.

I april går hennes FN-mandat ut. Vad som händer då vet hon inte än, och hon vill inte lova någonting.

– Vi får se. När jag tog på mig det här uppdraget var tidsgränsen för mandatet satt till två år. Nu verkar Säkerhetsrådet vara berett att förlänga det. För min egen del är familjesituationen helt avgörande. Men först och främst vill jag se till att mitt team kan arbeta vidare och att uppdraget förlängs, säger Margot.

Familjeministern lyfter handen i en elegant rörelse och knäpper med fingrarna. Det är signalen. Ett fullt pressuppbåd rusar in genom en vit vadderad dörr och trycker undan mig. Madame Wallström och Madame Coffie solar sig i ljuset från kamerablixtarna.

Margot har funnit en lierad, de har till och med klänningar i samma lila färg.

– That’s the kind of women we need, säger Margot glatt när vi lämnar ministeriet.

Stefan Löfven ansågs till slut vara den person inom Socialdemokraterna som är bäst lämpad att ena partiet och utmana alliansen i valet 2014. Om Margot Wallström kommer ingå i Löfvens laguppställning är ännu oklart. Klart är att hon är en team-arbetare som alltid tycks väga sina utspel noga. När jag pratar med hennes medarbetare är det just hennes politiska fingertoppskänsla som de berömmer mest.

– Min bedömning är att hon alltid hamnar rätt i olika politiska ställningstaganden. Vad ska vi säga? Vad ska vi gå ut med? Vad ska vi tycka? Även i FN är mycket politik. På gott och ont. Men Margot tycks alltid landa rätt. Det handlar inte så mycket om chefsskap. Jag vet inte om det är en talang eller en förvärvad egenskap, säger Mattias.

Samtidigt måste man fråga sig om idealisten Margot Wallström verkligen passar som realpolitiker. Hennes framgång har kommit när hon gjort det hon har brunnit för. De bleka åren som statsråd minns varken väljarna eller partivännerna – men Margot själv gör det. Populariteten på hemmaplan bortförklarar hon.

– Det är bara för att jag är långt borta. Ingen ser vad jag gör. Annat var det när jag var minister. Då hade jag alla de där svåra debatterna, om sterilisering, äldreomsorg, tandvård. Jag får déjà vu-upplevelser hela tiden när jag läser om Sverige. Är inte detta löst?

Trots att Wallström är fostrad inom partiet tycks hon inte ha härdats av det politiska spelet. Det har alltid funnits något naivt över henne. Den politiska idealismen har varit hennes tillgång, och har aldrig riktigt kuvats.

– Jag kände väldigt tidigt att hon hade ett starkt internationellt engagemang, säger Ingvar Carlsson. Det kan ju vara så att hon har känt den livslusten som mer stimulerande. Hon har ju haft många chanser att återvända till svensk politik, men hela tiden föredragit de internationella uppdragen.

Margot Wallström hade aldrig den självklara airen av ”arvtagerska” som tidigt omgav både Anna Lindh och Mona Sahlin. Den kom först med hennes internationella framgångar.

– Jag tror att det handlade om självkännedom. Hon var nog inte beredd att möta den exponering och den arbetsinsats som det skulle innebära att bli statsminister, säger Emily von Sydow. Hon lyfter också fram en annan sida av Wallström:

– Margot är en solskenspolitiker. Hon har svårt att ta motgångar. Hon har inte alls Mona Sahlins mentala styrka när det kommer till det.

Wallström själv protesterar kraftigt mot Emily von Sydows beskrivningar och understryker att hon som politiker aldrig har undvikit svåra frågor. Hon nämner att hon som socialminister exempelvis hade hand om områden som äldreomsorgen och tandvården och hanterade frågor som långa vårdköer och stora budgetnedskärningar.

Enligt Ingvar Carlsson är det framför allt hennes förmåga att förmedla sin idealism som gjort henne så populär.

– Hon förmedlar ett äkta engagemang. Det tror jag är en enormt viktig del, det är trovärdigheten i politiken. Folk genomskådar lätt sånt. Är det äkta så känner folk det. Hon talar om saker som hon brinner för. Därför litar man på henne, säger han.

Emily von Sydow menar att Margot har lyckats bygga upp en offentlig bild av sig själv som speglar den gemene svenskens självbild.

– Hon är oerhört sympatisk och skicklig på att använda sin starka medkänsla. Hon är allt som svenskar vill vara. Rolig, kraftfull, sympatisk och snygg. Det är svårt att stöta sig med Margot Wallström.

När jag frågar Ingvar Carlsson vad som var Wallströms främsta politiska insats under hans period svävar han en kort stund på målet, och undviker sedan den konkreta politiken.

– Hon skapade ett förtroende för sin person. Det är otroligt viktigt för en politiker, inte minst i dagens mediala värld. Det var hon väldigt duktig på. Det visar ju alla opionsundersökningar. Hon har egenskaper som går hem hos både journalister och publik.

Margot Wallström i Elfenbenskusten. Icon Magazine.

 

En viktig fråga som man måste ställa sig är vad Margot Wallström egentligen skulle ha att vunnit på att ta ”Sveriges svåraste jobb”, som partiledarposten ibland kallas. Hon är en hyllad, omtyckt internationell toppolitiker som borde kunna välja och vraka bland välavlönade prestigejobb över hela världen. Jämför man med den arbetssökande och partipolitiskt förbrukade Mona Sahlin – som för övrigt numera också tycks längta bort till internationella uppdrag – blir kontrasten skarp. Bortom partidebattens slitningar är Wallström allmänt omtyckt, både till vänster och höger. Det skulle hon inte förbli som partiledare, sin berömda charm till trots. Inom politiken tar det åratal att vinna förtroende men bara dagar att förbruka det. Det har förmodligen idealisten och riskbedömaren Margot Wallström för länge sedan insett. Hon tycks, när allt kommer omkring, fortfarande längta bort. Friheten framför allt.

Det lyser klarrött i solen. Blodet på asfalten har ännu inte hunnit torka. Vi tar oss förbi bilen, som har knycklats samman som en läskburk. Det är inte den första vi passerar när vår konvoj skär genom trafikköerna på Abidjans motorvägar. Längst fram åker en jeep med påslagen siren. En polisman hänger halvt ut genom fönstret. Han viftar vilt med armarna och föser undan gula taxibilar. Vi är på väg till dagens sista möte.

– Det är lite overkill! Jag tror inte att någon vill döda en Special Representative från FN, säger Mattias och tittar skeptiskt på vår konvoj.

Risken för nytt utbrott av stridigheter i Elfenbenskusten är överhängande. I början av december ställdes Gbagbo inför domstol för sina brott. Det är dock mer osäkert om Ouattaras anhängare kommer att möta rättvisan. För Margot är det viktigt att frågan om sexuellt våld integreras i systemet, att det överhuvudtaget är en fråga – speciellt inom militären.

Vi stannar till vid en barackliknande, tungt bevakad anläggning i centrala Abidjan för att träffa generalen för gendarmeriet – en styrka någonstans mellan polis och militär. Vi visas in till ett svalt kontorsrum med stora blomsterkreationer som tronar på båda sidor av generalen och förstärker hans skräckinjagande uppenbarelse. Hans mest anmärkningsvärda drag är den väldiga bröstkorgen, som han blåser upp som en tupp. Han är klädd för att möta ett krig, med kamouflagefärgad uniform, röd basker och en Magnum 45-revolver i hölstret. Men det som skrämmer mest är hästpiskan, som han då och då spänner i en båge mellan sina väldiga händer.

När han får veta att vi är journalister ger han mig en blick som får mig att önska att jag satt på planet härifrån. Han möter oss med en obehaglig tystnad som får teamets välregisserade skådespel att haka upp sig. Ingen vågar kliva ut på scen, alla avvaktar. Det här blir inget vanligt möte. Inget ”good cop – bad cop”. Det här blir en enmansshow. Margot kliver fram, denna lilla norrländska blonda kvinna, och sätter sig bredvid den stora generalen.

En kvart senare har piskan sjunkit ner mellan soffdynorna. Och Margot poserar framför kameran medan hon sätter ett vitt band på generalens bröst, en symbol för kampen mot kvinnovåld. All fientlighet är som bortblåst. Margots charm har segrat. Generalen ler och tittar ner på bandet.

– Jag är tacksam för att du har lagt undan din piska, säger Margot.

– Jaså den, svarar han generat. Jag använder den bara mot stressen. Jag bryter av några piskor i veckan. •

    Text Anders Rydell
    Foto Calle Stoltz
    MARGOT WALLSTRÖM

    ICON_Margot_W_Ivory_Coast_D5_4748

    Född: 1954 i Kåge i norra Västerbotten.

    Familj: Maken Håkan Wallström och sönerna Viktor och Erik.

    Karriär:
    Biträdande civil-minister 1988-91.
    Kulturminister 1994-96.
    Socialminister 1996-98.
    EU:s miljökommissionär 1999–2004.
    EU-kommissionens förste vice ordförande 2004-2010.
    FN:s särskilda representant för att förhindra sexuellt våld under och efter konflikter 2010-2012.
    Utrikesminister 2014-i dag.

    ICON_Margot_W_Ivory_Coast_D4_3259

    FN:s säkerhetsråd antog i september 2009 resolution 1888, som specifikt riktade sig mot att skydda civila mot sexuellt våld under och efter konflikter. 1888 innebar att FN skulle utse en särskild representant som ska leda och stärka FN:s samlade arbete med att stoppa sexualiserat våld mot kvinnor. 2010 blev Margot Wallström den första att inneha detta mandat. Resolutionen gav bland annat verktyg som frysning av tillgångar och reseförbud för misstänkta gärningsmän.

    INBÖRDESKRIGETS OFFER

    Över 3 000 människor dödades och hundratals kvinnor våldtogs i konflikten i Elfenbenskusten 2010-2011. Ett vanligt tillvägagångssätt var att bränna politiska motståndare levande.

    Hundratusentals kvinnor tros ha utsatts för sexuellt våld under det senaste decenniet i samband med olika konflikter i Afrika. Allra värst drabbat är Kongo. En av Margot Wallströms viktigaste uppgifter är att sätta dit förbrytare och ställa dem inför rätta.

    RÖSTER OM MARGOT WALLSTRÖM

    Ingvar Carlsson, före detta statsminister och partiordförande för Socialdemokraterna.

    – Hon drivs av starka socialdemokratiska värderingar som hon vill omsätta i politisk handling. Solidaritet med utsatta människor är en stark drivkraft. Hon reagerar starkt på förtryck och övergrepp. Det är därför hon engagerade sig i kärnvapenfrågorna och nu för Afrika.

    Lena Mellin, Inrikespolitisk kommentator, Aftonbladet.

    – Jag tror att hon har tackat nej till partiledarskapet därför att hon -inser sina begränsingar. Hon vill inte vara med i det politiska spelet. Margot Wallström är en seriös politiker, hon ser inte världen i svart och vitt. En partiledare för Socialdemokraterna måste kunna vara endimensionell och tydlig. Wallström ser världen i gråskala.

    Per Schlingmann, Statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt.

    – Jag är övertygad om att Margot Wallström i sitt internationella arbete har rönt uppskattning hos många. Hon har stått ut med hög integritet och tydliga uppfattningar i en manlig värld. För mig är hon en person som på ett tydligt sätt har stått upp för behovet av ett fördjupat Europasamarbete. Hon har ett pedagogiskt, rakt och vardagsnära sätt att kommunicera.