Konst på liv och död

Hon kompromissar inte. Och hon ger sig aldrig. Marina Abramović är en av världens mest hyllade konstnärerpå vägen dit har hon riskerat allt. Inklusive sitt eget liv.

 

Det stod en tom stol på Museum of Modern Art i New York. För alla som befann sig på MoMa den där vintermorgonen var det en helt vanlig stol i trä. Men för Marina Abramović var den en livsuppgift, ett Mount Everest som skulle bestigas. Under tre månader skulle hon sitta på stolen.

Ingen mat. Inget vatten. Inga toalettbesök.

Framför stolen stod ett bord. Och sedan ännu en stol. Vem som skulle sitta mittemot henne visste hon inte. Bara att det skulle sitta någon, förhoppningsvis många. I värsta fall ingen.

Skulle hennes kropp klara av den enorma påfrestningen det innebar att sitta orörlig så länge? Skulle hennes sinne orka?

Likt en höghöjdsklättrare hade Abramović tränat inför uppgiften. Under ett års tid hade hon vant sin kropp vid extrema förhållanden genom att äta och gå på toaletten enligt ett strikt schema: frukost tidigt på morgonen, ingen lunch, bara dricka vatten, och kissa på kvällen. En performance som sträckte sig över många dagar var inte något nytt för den serbiska konstnären. Hon hade gjort verk som pågick i 3 dagar, 12 dagar, 16 dagar … Men 90 dagar – åtta timmar per dag – var extremt, till och med enligt den Abramovićska måttstocken.

Verket med de två stolarna mittemot varandra var helt nytt. Abramović hade skapat det tillsammans med MoMas kurator Klaus Biesenbach som juvelen i den krona som hennes 40 år långa performancekonst utgjorde. MoMa skulle hylla Abramović med en retrospektiv som skulle fylla hela museets sjätte våning. Fem historiska verk skulle återskapas, bland annat provokativa Imponderabilia, där två nakna performancekonstnärer står mittemot varandra och skapar en symbolisk dörr som besökarna måste tränga sig igenom.

I medierna pågick en debatt om vad som egentligen hörde hemma på MoMa. ”Detta påstår de alltså är konst?!”, rasade Fox News. Men debatt var inte heller något nytt för Abramović, som under hela sin karriär hade utmanat konstnärliga konventioner och rotat runt i mänsklighetens mörkaste drivkrafter.

Idén för det nya verket var mycket enkel: Under hela utställningsperioden, från den 14 mars till den 31 maj, erbjöds museets besökare att i tysthet sitta mittemot Abramović på en stol och titta henne i ögonen. Inget prat. Ingen beröring. Inga gester eller stora minspel. Bara ögonkontakt – så länge de ville. En efter en, timme efter timme, skulle hon möta deras blickar.

Hon tog de första stegen mot stolen. Ramarna för verket var satta, nu var det upp till publiken. Verket hade hon döpt till The Artist Is Present.

Marina Abramović var fylld av en känsla: skräck.

 

Sopranen Maria Callas röst fyller fotostudion Industria i Brooklyn. Marina Abramović har önskat stycket Casta Diva av Vincenzo Bellini som soundtrack till icon:s fotografering, framförd av hennes stora idol (”spela den högt!”). Utanför smattrar novemberregnet, innanför tegelväggarna poserar hon självsäkert framför kameran. Korpsvart hår, skarp näsa, djup blick, arvet från Balkan – Abramović känner släktskap med Callas inte bara genom deras utseendemässiga likheter. Enligt egen utsago har hon varit mer eller mindre besatt av operastjärnan i 20 års tid. Hon håller på med ett hyllningsprojekt till Callas, en film som heter 7 Deaths, där Abramović ska iscensätta sju stycken dödsscener från olika operor – samtliga framförda av Callas.

Det är en intensiv period. Marina Abramović släppte nyligen sin självbiografi Walking Through Walls, den 30 november fyllde hon 70 år, och i februari 2017 var det vernissage för utställningen The Cleaner på Moderna Museet i Stockholm, en retrospektiv som enligt Abramović själv är den mest kompletta någonsin.

– Retrospektiven på MoMa handlade bara om mina performanceverk, men på Moderna visar vi flera delar av mitt konstnärsskap: fotografi, videoinstallationer och målningar. Jag är så blyg för att visa upp mitt måleri! Jag höll mest på med det i början av min karriär, med det är fantastiskt att Moderna har hittat en röd tråd genom mitt konstnärskap som inte ens jag själv har sett tidigare, säger hon.

Mätt i genomslag är Marina Abramović fullt jämförbar med konstvärldens giganter som Jeff Koons, Damien Hirst eller Olafur Eliasson. Mätt i pengar, inte alls. Abramović, som har sinne för svart humor, verkar mer road än bekymrad över denna ironi.

– Det finns knappt någon marknad för mig, trots min popularitet. Folk vet inte vad de ska köpa! Mina performanceverk förser betraktarna med redskap för deras egen upplevelse, och det är knappast något som en vanlig samlare vill investera i.

”Det har gått bra för Marina, men hon är inte rik”, konstaterade Sean Kelly i New York Magazine nyligen, hennes gallerist sedan 25 år tillbaka.

”Hon är inte en Richter, Koons eller Cattelan.”

Där flera av de största konstnärerna har ateljéer med hundratals anställda är camp Abramović något annat: nio personer jobbar heltid på kontoret på Varick Street i West Village, och här i Brooklyn har hon med sig sin assistent Allison Brainard och Cris Biato, en hår- och makeupartist som brukar assistera Abramović vid fotograferingar. Kläder har hon valt ut och tagit med sig själv. På ett rack i krom hänger ett tiotal jackor, blusar och klänningar som är designade av hennes vän Riccardo Tisci, tidigare chefsdesigner på franska modehuset Givenchy. På fötterna bär hon ett par stadiga svarta platåskor, även dem från Givenchy. Det är skönt att komma upp, utan att bära klackar, säger hon.

Abramović är ofta på resande fot, men hon har sitt hem i New York, dit hon flyttade 2001. I många år bodde hon i Amsterdam, där hon också gjorde sitt livs affär. 1988 köpte hon en nedsliten fastighet av en knarklangare för 20 000 dollar i utbyte mot att han fick bo kvar på ett av våningsplanen utan att betala hyra. Och att han slängde ut alla sina knarkarkompisar från resten av huset. 20 år senare sålde hon fastigheten för 4 miljoner dollar, och kunde finansiera sitt hus i Malden Bridge, upstate New York. I dag delar hon sin tid mellan huset och lägenheten på Manhattan, där också kontoret ligger.

När icon träffar henne i november 2016 är hon i full färd med att få bitarna på plats inför utställningen i Stockholm och att planera sitt 70-årsfirande.

Abramović tar plats i en av studions rödglansiga chesterfieldfåtöljer, som hon roat beskriver som ”en av de fulaste jag har sett”, och får en take away-capuccino i handen av sin assistent Allison.

Med ett flin på läpparna berättar hon om festen som ska äga rum på Guggenheim om några veckor. Hur de 350 gästerna ska få sätta på sig hörlurar som blockerar allt ljud, att de ska få sitta helt tysta den första timmen. Att de ska få dricka champagne och äta surdegsbröd utan pålägg (”för att inte bli för fulla”) och att hennes vän, artisten, Anohni Hegarty, ska sjunga Nina Simones version av My way.

– Jag ville egentligen att han skulle sjunga den på min begravning. Men Anohni gillar inte begravningar, så då bestämde vi oss för att köra nu i stället. När man fyller 70 är det ett bra tillfälle att bjuda in alla, vänner och fiender, och ge dem en liten föreställning, så det tänkte jag göra.

Hon säger att hon är lyckligare än någonsin, och att livet är mycket bättre nu än vid 40 och 50. Men hon återkommer flera gånger till att livets sista skede börjar.

– Det enda jag är rädd för är att dö riktigt sjuk. Att sitta i rullstol eller få alzheimer. Jag vill dö medveten, utan rädsla och utan vrede. Och jag vill ha tid att förbereda mig för det. Att fylla 70 år handlar mycket om det för mig, att öppna den dörren till att finna någon sorts ro. Nu är det sista delen av mitt liv, och då är det viktigt att möta det på bästa möjliga sätt.

Vad gör du konkret för att möta det på bästa sätt?

– Jag tänker på det varje dag. Det blir ett sätt för mig att njuta av livet och att skala bort sådant som inte är tillräckligt viktigt. Du vet hur det är när folk blir gamla, de blir trötta och tycker synd om sig själva. Man måste överraska sig själv, och se till att göra sådant som man verkligen brinner för. Det viktiga är att göra allt med passion. Oavsett om man är kock, astronaut, skomakare eller konstnär. Gör det med passion eller gör det inte alls. Livet är kort och man måste ta de chanser man får, för man får inte så många.

Har du missat några chanser?

– Om jag tittar tillbaka så ångrar jag ingenting. Allt dåligt som har hänt mig har hänt av en anledning. Jag har lärt mig av det, och har blivit starkare av det. Titta på mina performanceverk, i början var det 20–30 personer i publiken. I dag är det hundratusentals människor som upplever mitt arbete. Och arbetet hade inte kunnat utvecklas om inte jag hade gjort det. Jag har varit tvungen att arbeta med mig själv för att nå dit. Och det tar lång tid.

Har du alltid haft en dröm om att till slut nå ut brett?

– Nej, men jag ser hela mitt liv som en möjlighet till utveckling. När jag träffar unga konstnärer som säger att de vill bli rika och berömda så säger jag åt dem att de inte är riktiga konstnärer. Pengar och berömmelse är sidoeffekter av riktigt konstnärskap. Ibland händer det, och ibland händer det inte. I dag har jag större möjlighet att bli hörd, men därmed också ett större ansvar. Jag tror också att det är viktigt att framgången kommer sent i livet, när man är ung är det lätt att bli upfuckad. Man tror att man kommer att vara stjärna för evigt, och sedan hamnar man i ett svart hål utan att ha en aning om vem eller var man är.

 

Vad är en performance? För Marina Abramović finns det en tydlig definition. Hon beskriver det som ”en mental och fysisk konstruktion som konstnären utför vid en given tidpunkt – på en plats framför en publik.” Där och då sker en energidialog, och publiken och konstnären skapar verket tillsammans. Skillnaden mellan performance och teater är enkel: i en performance är inte blodet gjort av ketchup.

1974 genomförde hon sin mest kontroversiella performance i en helt annan studio, Studio Morra i Neapel. I verket Rythm 0 ville Abramović testa exakt hur långt publiken var beredd att gå i samspelet med en konstnär.

I studion fanns ett bord med 72 olika objekt: bland annat ett glas vatten, en kappa, en sko, en ros. Men också en knivar, ett rakblad, en yxa, en hammare och en pistol med en kula. Det fanns instruktioner som löd: ”Jag är ett objekt, ni kan använda allt på bordet på mig efter behag. Under den här tiden påtar jag mig fullt ansvar. Tiden är sex timmar.”

Inledningsvis gick Rythm 0 lätt. Någon i publiken gav Abramović rosen, och vattenglaset att dricka ur. Men mycket snart tog situationen en obehaglig vändning när en man klippte sönder hennes kläder med en sax. Någon tog taggarna från rosen och stack in dem i hennes mage. En annan man skar henne i halsen och drack hennes blod. De bar runt henne och lade henne på bordet och satte kniven mellan hennes ben. Någon tog pistolen och kulan och satte den mot hennes tinning.

”Kvinnorna sade åt männen vad de skulle göra”, berättade Abramović i sitt ted-talk, som har visats 1,5 miljoner gånger. ”Och männen våldtog mig inte för det var bara en vanlig utställning. Och allt var offentligt, och de var där med sina fruar.”

Efter sex timmar var Rythm 0 över, Abramović började gå mot publiken. Hon var helt förstörd, halvnaken, täckt med blod och tårarna rann nedför hennes ansikte. Men åskådarna klarade inte av att möta henne. De flydde ut ur lokalen.

”De kunde inte konfrontera mig som mig själv, som en normal människa.”

– Tid och rum skapar förutsättningarna för publiken, och är helt avgörande, förklarar hon 42 år senare. Om man ska göra något i en timme så är det en timme som gäller. Säger man tre månader så är det tre månader. Men man måste bestämma reglerna innan man börjar, och sedan ändrar man dem inte under verket. Det är svagt.

Hur avgör du om det är en timme eller tre månader?

– Jag försöker alltid sätta upp ett ramverk som är lite ”mer” än vad som är nödvändigt. Jag tror på att ge 120 procent, inte 100 procent. Det är det som är hela skillnaden, och som gör att något blir exceptionellt i stället för okej. Men för att klara det måste man verkligen pusha gränsen. Det som sedan händer inom ramen för en performance är en del av verket. Om man förlorar medvetandet eller blir skjuten av publiken så blir det den del av konsten. Det är ödet, och ödet kan man inte bestämma.

 

Performancekonsten på 1960- och 1970-talen var en motpendel på kommersialiseringen av mer konventionell konst, en reaktion på ägandet, och samlandet. Här kunde kontroversiella ämnen behandlas med bara kroppen och rummet som redskap.

Marina Abramović beskriver sitt förhållningssätt till konsten som bokstavligt talat på liv och död. Hon har utforskat den experimentella performancevärlden sedan 1970-talet, och under tolv år, 1976–1988, tillsammans med sin stora kärlek, den tyske konstnären Frank Uwe Laysiepen, mer känd som Ulay. Tillsammans reste Ulay, Marina och deras hund Alba runt i Europa i en gammal svart Citroën och gjorde performanceverk som Light/Dark (1977), där de under 20 minuter turas om att ge varandra örfilar i ett rytmiskt tempo,  Expansion in Space (1977), där de under 32 minuter springer fram och tillbaka nakna och kolliderar med varsin pelare i ett Sysofosaktigt försök att flytta dem.    

I Breathing in/Breathing (1977) pressar de ihop sina munnar och andas varandras luft i 20 minuter tills de svimmar av syrebrist, och i Rest Energy (1980) sätter Abramović livet på spel när de två lutar sig bort från varandra med hjälp av en spänd pilbåge som riktar pilen direkt mot Abramovićs hjärta.

Mycket av Abramovićs och Ulays konst handlade om samspelet mellan individer, att vara i nuet, och att våga känna total tillit till en annan människa. Magi uppstod när det fungerade. Men det blev katastrof – skulle det visa sig – när förtrollningen bröts.

Nightsea Crossing var en serie performanceverk där Ulay och Marina skulle sitta mittemot varandra under åtta timmar utan att äta, dricka eller röra sig. Serien utfördes på olika platser i världen mellan åren 1981–1987. Som längst 16 dagar i sträck. Båda två rasade i vikt. Vid ett par tillfällen klarade inte Ulay av smärtan som uppstod vid stillasittandet. Han reste sig och avbröt. En läkare konstaterade svullen mjälte, och avrådde både Ulay och Marina från att fortsätta. Ulay tyckte att verket inte var fullbordat om inte de båda kunde sitta distansen ut – att det var Abramovićs plikt att också resa sig. Men Abramović vägrade. Varje gång Ulay reste sig och avbröt, så satt hon kvar.

Du beskriver Nightsea Crossing som början på slutet för dig och Ulay. Har du funderat på vad som hade hänt om du också hade rest dig?

– Varför ska jag kompromissa bara för att han inte klarar det? Jag ser ingen anledning till det. Jag hade aldrig kunnat göra det. Det var ödesdigert för vår relation. Och hans lidande hamnade i det offentliga rummet, men det hade lika gärna kunnat hända mig. Han borde ha kunnat vara starkare och slutfört det på samma sätt som jag gjorde. Det finns inte utrymme för kompromisser, säger hon utan att tveka.

1988 hade Ulay och Abramović bestämt sig för att gå skilda vägar. Versionerna av exakt vad som hände mellan de båda konstnärerna skiljer sig, men sista tiden präglades av misstänksamhet, svartsjuka och otrohet, och bitvis, i Ulays fall, även droger.

Åtta år tidigare hade Marina och Ulay börjat prata om ett performance som de kallade The Lovers. Idén gick ut på att vandra den kinesiska muren från varsitt håll, mötas på mitten och gifta sig. Projektet hade fastnat i den kommunistkinesiska byråkratin, men 1988 hade de slutligen fått klartecken att – under strikt övervakning – genomföra vandringen. Under tre månader gick de längs världens längsta byggnadsverk från varsitt håll. När de väl möttes var det slutet på en tolv år lång relation. Verket blev The Great Wall Walk.

Från 1988 och fram till i dag har relationen mellan de båda konstnärerna varit komplicerad. De första tio åren hade de ingen kontakt, och 1999 köpte Abramović rättigheterna till deras gemensamma verk. Bland annat fotografier och reproduktioner som såldes vidare av Abramovićs gallerist Sean Kelly. Enligt avtalet var Ulay berättigad till 20 procent av intäkterna (galleriet skulle få 50 procent och Abramović 30 procent). 2015 stämde Ulay Abramović för uteblivna intäkter, och i september 2016 förra året dömde en holländsk domstol till Ulays favör. Man slog fast att parterna haft olika syn på hur och i vilken ordning pengarna skulle fördelas, och Abramović dömdes att betala 301 000 dollar till sin före detta livskamrat.

Den 16 februari, på vernissagen av The Cleaner på Moderna Museet, stod Abramović och Ulay sensationellt nog sida vid sida åter igen. Från scenen berättade att de hade bestämt sig för att gräva ned stridsyxan och gå vidare som vänner.

 

marina_hemsida_3

 

Det är ett mörkt samtal. Abramović har bett om att få sänka ljuset i lokalen för att komma i stämning. Endast de neddimmade glödlamporna runt sminkbordet lyser. Det går fort när hon pratar, och hon sicksackar mellan ämnen. Då och då kontrar hon med en motfråga: ”Hur tycker du att det känns att åldras?”, ”Är du lycklig?”

I mörkret berättar hon att det inte finns några vanliga dagar i hennes liv. I går låg hon i vattnet i tre timmar och ägnade sig åt högvibrationsträning med två brasilianska shamaner. Hon säger att hon gillar att äta svarta vinbär, hallon och müsli till frukost. Och så dricker hon kaffe. Hon säger att hon är förälskad i livet, och att hon kan locka fram det bästa ur människor, men också att hon är trött på hjärtesorg – och på män som sitter hemma och väntar på henne när hon arbetar. Hon har gjort tre aborter i sitt liv, och har aldrig bildat familj. ”Det hade varit en katastrof för mitt arbete”, sa hon i en intervju med tyska dagstidningen Tagesspiegel i somras. Men hon hoppas snart träffa någon ny man, som är lika upptagen som hon själv, och som har samma energi och passion.

– En relation kan inte bygga på disk och smutstvätt.

I den snabba svadan kommer hon själv ofta tillbaka till sina livsval, och vikten av att stå upp för dem.

– För mig har det viktigaste varit att ta kontroll över mitt liv och göra de saker som jag har tyckt varit viktiga. Jag har fått mycket skit. Varför har jag inte bildat familj? Varför har jag gjort tre aborter? Jag har blivit anklagad både för att vara rasist och satanist. Men för mina kritiker tror jag att jag blir en påminnelse om deras egna misslyckanden, deras egna rädslor för att bryta upp från olyckliga äktenskap, eller misslyckade karriärer.

Släpper du någonsin kontrollen, i privatlivet eller i ditt arbete?

– Jag har skrivit ett manifest. Där står det att man måste ha 100 procent kontroll i sitt arbete, men ingen kontroll i vanliga livet. Man måste låta livet och ödet hända, sedan får man hantera det som uppstår: katastrofer, brustna hjärtan, kärlek till fel person, vad som helst.

Som för att manifestera sin filosofi skapar Abramović ett lotteri med frågorna flera gånger under intervjun.

– Vänta, vänta, säger hon och blundar innan hon sätter ned pekfingret på ett av mina papper.

– Vad är det här för fråga?

När du var 14 år lekte du och en vän rysk roulette med din pappas pistol. Ett skott brann av när du riktade pistolen mot en bokhylla. Vad drev dig att tänja på gränserna på det sättet?

– Det är konstigt hur man uppfattar rädsla. Jag minns när jag var ute i skogen med min farmor när jag var liten, och vi fick syn på en orm. Hon skrek och blev jätterädd. Jag med. Men inte för ormen. Utan för min farmors rädsla. Det var lite samma sak med pistolen. När jag såg den ligga där på bordet kände jag ingen rädsla. Men i samma sekund som skottet brann av insåg jag allvaret, och då började jag skaka av rädsla. Skottet träffade boken Idioten av Fjodor Dostojevskij, visste du det?

Jag läste det i din biografi. Fick dina föräldrar reda på vad som hände?

– Haha, nej, aldrig.

Hon beskriver sin barndom som mycket problematisk. Hennes föräldrar var krigshjältar från andra världskriget där de hade kämpat mot nazisterna med de kommunistiska partisanerna. I efterkrigstidens Jugoslavien levde familjen Abramović, Marina, hennes lillebror Velimir och deras föräldrar, ett gott liv i en åttarumslägenhet i centrala Belgrad. Mamma Danica var chef för ett konstmuseum och pappa Vojin ingick i Titos elitgarde. Men föräldrarnas relation var fylld av konflikter. ”Deras äktenskap var som ett krig. Jag såg dem aldrig kyssas eller kramas, eller visa någon form av kärlek till varandra”, skriver hon i biografin Walking Through Walls. Pappa Vojin var ofta frånvarande från familjen och otrogen med många olika kvinnor – han döpte till och med sin dotter efter en av dem, den ryska soldaten Marina. Abramović beskriver sin mamma Danica som besatt vid ordning och reda, och mycket sträng. Abramović kunde bli väckt mitt i natten av Danica som ville bädda sängen för att dottern hade stökat till lakanen när hon sov. När Abramović gjorde något opassande fick hon ofta stryk av sin mamma eller stängdes in i en garderob.

Konsten kom in i Marina Abramovićs liv samtidigt som rysk roulette. Hon visste att hon ville bli konstnär redan när hon var 7 år, men hon började måla när hon var 14 år och fick sina första penslar av sin pappa. En dag fick hon se några militärplan flyga över himlen, och lämna vita streck efter sig. Det blev en uppenbarelse för Abramović hur begränsande det var att ägna sig åt måleri. Konsten fanns ju överallt. Om hon ville göra något med eld, vatten eller den mänskliga kroppen så stod det henne helt fritt att göra det.

 

marina_hemsida_1
Självbiografin Walking Through Walls släpptes i oktober 2016 efter två års arbete.

 

Den som känner New Age-skepsis mot att prata om högre och lägre medvetande, mänskliga energier och karma bör stålsätta sig inför ett möte med Abramović. Detta är en kvinna som beskriver sig själv som en spirituell krigare. Hon har djupdykt i österländska filosofier, refererar ofta till Siddharta Gautama, besöker regelbundet retreat och kloster och använder meditation, mindfulness och telepati som redskap i sitt konstnärsskap.

Lena Essling är kurator på Moderna Museet och den person som har jobbat närmast Abramović. Hon beskriver konstnären som någon som ”kan ta vem som helst, när som helst, hur som helst”. Essling fascineras också av Abramovićs förmåga att ladda ett rum.

– Hon tar en plats i besittning, men hon jobbar också med energier mellan människor i grupp. Och hon tar det till höjder som man inte riktigt förstår.

Essling imponeras av Abramovićs genomslag.

– Hon har lyckats göra en oerhört smal konstform till något som är en angelägenhet för alla. Hon har ett mod att gå utanför konstvärlden, och hon bryr sig inte om gränser. Hon vill nå många.

MoMa slog rekord för performance med sammanlagt 750 000 besökare under The Artist Is Present, och 1 500 människor kom och satte sig mittemot Abramović under den tre månader långa utställningsperioden. Hon insåg tidigt att verket inte alls handlade om henne själv, utan om hennes besökare. Att hennes ansikte fungerade som en spegel för dem som satte sig på andra sidan bordet, en möjlighet för människan att möta sig själv och sina innersta känslor – genom någon annans ögon.

Redan första dagen kom det tårar. Utan förvarning tog Ulay plats mittemot henne. De hade för första gången på många år träffats inför förberedelserna av utställningen, men hans besök på museet kom ändå som en chock för Abramović. Sekvensen när de båda sitter tysta i en minut och tittar på varandra innan Abramović slutligen, till publikens jubel, sträcker sig fram och tar Ulays händer (den enda gången hon bröt mot regeln om beröring), har setts över 15 miljoner gånger på Youtube.  

Snart började människor sova utanför entrén för att säkra en plats i kön. Kändisar som Lady Gaga, James Franco, Lou Reed, och Sharon Stone ville ta del av mystiken. I dokumentären The Artist Is Present av Matthew Akers och Jeffrey Dupre från 2013, ser man hur hajpen växer allt eftersom veckorna passerar. Besökarna blir mer och mer desperata för att hinna fram till heta stolen. För Abramović själv flöt livet och konsten slutligen helt samman och blev ett. En milstolpe i en process som hade pågått hela livet.

– Innan The Artist Is Present hade jag gjort performanceverk som varade i flera dagar. Då finns det en uppdelning mellan konsten och livet. Men när man gör något som pågår i tre månader så upphör den uppdelningen. Allt jag gjorde – vaknade, gick till museet, satt på museet, gick hem, sov – var en del av konstverket. Det var en så oerhört stark process av äkta förvandling som inte hade varit omöjlig att göra om jag inte hade haft den långa tidsaspekten med i konstverket.

Var du någon gång nära att avbryta?

– Jag var livrädd för att jag inte skulle klara av det, fysiskt eller mentalt. Varje dag som jag satte mig där var jag medveten om att det kanske skulle bli den sista, men jag lovade mig själv att det enda som skulle få mig att sluta var om jag kollapsade och föll ihop medvetslös.

Blev du beroende av energin du kände från andra människor?

– Nej, inte beroende …

Abramović tystnar.

– … Den fysiska smärtan för mig fanns där hela tiden. Men jag kunde aldrig tro att jag skulle uppleva sådan känslomässig smärta från dem som satte sig mittemot mig. Men också villkorslös kärlek på en spirituell nivå som jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag har gjort performance där jag har försett publiken med vapen och gett dem möjligheten att döda mig. Men The Artist Is Present är det totalt motsatta, och det har tagit mig alla dessa år att komma fram till det. Det är en enorm tillfredställelse att jag kan få människor att plocka fram det bästa ur sig själva genom mitt arbete. •

 


Peter Smirnakos | är chefredaktör på ICON. En gång satt han i en bil i sju timmar vid gränsen mellan Jugoslavien och Bulgarien.

Mikael Schulz | är fotograf. Han tycker att Maria Callas satte helt rätt stämning under plåtningen av Marina Abramović.