Pappa till tusen

 

Ole Schou grundade Cryos International i Århus, världens största spermabank. Hit kommer par och allt fler ensamstående kvinnor för att köpa anonyma spermadonationer – något som är förbjudet i Sverige. Har vi alla rätt till kunskap om vårt genetiska arv?
Icon reser till Danmark och synar en bransch i förändring.

 

Ole Schou vaknade en morgon av en intensiv dröm om ett ishav med spermie-stim fastfrusna i vågorna. Detta var i början på 1980-talet, Ole Schou gick på Handelshögskolan i Århus och planerade en framtid som civilekonom. Han kunde inte glömma drömmen, utan gick till biblioteket för att söka information om nedfrysning av spermier. Ju mer han läste, desto mer engagerad och intresserad blev han. Vid den här tiden bodde han fortfarande hemma hos sina föräldrar. Utan att berätta för dem började han experimentera med sin egen sperma. Han onanerade ned i plastpåsar och frös dem i sina föräldrars frysbox. Detta låter som upptakten på en historia som kan sluta hur som helst. Men i det här fallet blev resultatet framgångsrikt.

Ole Schou grundade och leder i dag världens största spermabank, Cryos International. Numera är han van vid att svara på frågor om sitt företag och kall i livet.

– Om jag är på en middag eller fest och berättar att jag jobbar med en spermabank så slutar aldrig frågorna, säger han.

Cryos International huserar på ett eget våningsplan i ett tegelhus i centrala Århus. När man kliver ur hissarna mittemot den blänkande receptionen är första intrycket att Cryos skulle kunna vara en lyxigare läkarmottagning, eller kanske ett biotechföretag. Något som dock bryter av den svala skandinaviska looken är att det från taket hänger tecknade spermier i kartong med – eftersom detta är i december – små röda tumteluvor i tyg.

Vi är där en tisdag och det är drop-in för spermadonatorer. I entrén finns identifieringsapparaturen: en fingeravtrycksavläsare och en dosa där donatorn trycker in en personlig kod.

– Id-kort är inte någon säker identifiering, men fingeravtryck är det, säger Ole Schou.

På ena sidan av lokalen finns donatorrummen och läkarmottagning, längre bak den kliniska delen med frystankar och laboratorium.

– Här har vi en rad olika donatorrum, förklarar Ole och visar hur donatorn kan låsa in sig och hur det då lyser en röd lampa utanför dörren.

Inne i rummen, som är något rymligare än en toalett, finns instruktioner uppsatta på väggen, behållare för sperman och en vägg med olika ”stimulerande” tidningar. En tv-skärm börjar rulla porrfilmer utan ljud när dörren stängs. Donatorn ska tömma sin sperma direkt ned i behållaren. Det är viktigt att sikta, eftersom enligt instruktionerna är ”den bästa sädkvaliteten i de första dropparna”.

Efteråt får sperman vila i en halvtimme så att den blir helt flytande, sedan kontrolleras den – ju högre antal spermier desto mer betalt får donatorn. Spermierna behandlas så att de tål nedfrysning och sugs upp i ”strån”. Varje donation ger mellan 5 och 20 strån, med vardera 0,5 milliliter sperma och mellan 2,5 till 15 miljoner spermier. Donatorerna har ett konto hos spermabanken där de kan följa sina utbetalningar och spermakvalitet. De flesta bör avhålla sig från utlösning två till tre dagar innan de donerar, men vissa män kan donera fem dagar i veckan.

– Det är faktiskt så simpelt att ju större testiklar man har desto mer sperma kan man producera. Testiklarna trivs bäst i 33–34 grader, så egentligen borde män bära kjol, säger Ole och beskriver sädescellernas uppkomst på en gammal undervisningsaffisch med en penis och scrotum i genomskärning.

– Vi ser oss lite som en fabrik – ett mejeri. Vi vill hitta den bästa sperman, crème de la crème helt enkelt.

Spermierna fryses ned i minus 196 grader. Vid minus 140 grader upphör allt liv. Tanken på att könsceller kan frysas ned och sedan tinas upp och ”leva” igen är inte underligare än att andra celler fungerar på samma sätt.

– Könsceller är okomplicerade. De kan inte dö, de har ingen själ, säger Ole.

I sina frystankar förvarar de också sperma från omkring 200 cancerpatienter, som före strålbehandlingar valt att spara sperma här.

Just nu säljer banken sperma från 495 olika donatorer, det är flest antal donatorer i världen. Spermaförsäljningen koncentreras mer och mer till några få stora banker. Tidigare kunde alla universitetssjukhus ha en liten andel nedfryst sperma.

– Tidigare var vi enbart ”business-to-business”, alltså att vi försåg fertilitetskliniker med sperma. I dag är vi mycket mer ”business-to-consumer”, och säljer sperma direkt till kvinnorna, utan mellanhänder, säger Ole.

Den allra största förändringen för dem är nämligen kunderna. När Cryos startade på 1990-talet var alla mottagare heterosexuella par. Sedan kom lesbiska par och ett fåtal ensamstående kvinnor. 2005 stod ensamstående kvinnor för 10 procent av köpen.

– Sedan dess har det kommit en tsunami av ensamstående kvinnor. I dag är 40 procent av köparna ensamstående kvinnor och om ett par år är de minst hälften, säger han.

Kvinnokroppen är som bäst lämpad för graviditet mellan 15 och 30 år gammal, därefter minskar fertiliteten. Efter 35 års ålder markant. Cryos ensamstående kunder kommer främst från Norden, och profilen är tydlig.

– Heterosexuella, välutbildade kvinnor över 35 år, som inte har funnit den rätte och som vill försöka få barn innan det är för sent, säger Ole Schou.

 

Sverige och Danmark har valt att gå skilda vägar i två frågor som rör fertilitetshjälp.

Den första gäller ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. I Sverige har hetero- och homosexuella par rätt till hjälp, men inte ensamstående kvinnor. Främsta argumentet för den här lagstiftningen är att ett barn måste ha både en far och en mor. Men många barn lever inte i kärnfamiljer, och ensamstående har haft rätt att adoptera ända sedan sent 1980-tal, så argumentet håller inte. I början av 2012 föreslogs en lagändring, (dock mot Kristdemokraternas vilja).

Barbro Westerholm är riksdagsledamot för Folkpartiet, läkare och ledamot i Socialutskottet. Hennes första motion i riksdagen 1992 handlade just om att tillåta assisterad befruktning åt ensamstående kvinnor.

– Det känns inte bra att hundratals svenska kvinnor per år åker över sundet för att utföra något de borde ha rätten att göra här. Just när det gäller ensamstående kvinnor som får barn genom insemination är det snarare så att dessa barn har det snäppet bättre än andra barn. Detta är ansvarskännande kvinnor med breda sociala nätverk och god ekonomi, säger hon.

På Cryos i Danmark är vem som helst välkommen att bli kund. Att handla direkt från en spermabank och göra insemineringen själv skiljer sig på så sätt mot när barnlösa söker sig till en fertilitetsklinik där de – både i Sverige och Danmark – får genomgå samtal och tester för att fastslå att de är friska och även någorlunda lämpliga som föräldrar. Ole Schou ser inget problem med det.

– De får skriva under avtalsvillkor där de intygar att de är myndiga, men det är ingenting vi kan kontrollera. Vi kan garantera en bra vara. Kvinnor kan gå ut och ha samlag med vem som helst som ställer upp, och bli gravida, det är ingen som förhindrar det.

Trots att det bara är en tidsfråga innan ensamstående kvinnor i Sverige kommer att tillåtas assisterad befruktning så kommer fertilitetsturismen till Danmark sannolikt inte att minska drastiskt. Här kommer nämligen den andra skiljelinjen mellan Sverige och Danmark in i bilden: rätten till kunskap om det genetiska arvet. I Danmark är det tillåtet med anonyma donatorer. I Sverige, däremot, är anonym sperma- och äggdonation helt förbjuden. Alla barn som föds med hjälp av donation i Sverige har rätt att vid myndig ålder få reda på identiteten på sin donator, och rätt att kontakta denne. I Sverige råder det brist på donatorer och efterfrågan är hög. De som ger sperma är något äldre jämfört med den typiska danska donatorn – en universitetsstudent som vill hjälpa till, men också tjäna fickpengar.

För Cryos är det viktigt att skydda anonyma donatorer, liksom föräldrars anonymitet.

– Några få av våra donatorer har lagt ut sina profiler på internationella Donorsiblingregistry.com, men det är mycket ovanligt, säger Ole Schou.

Danska undersökningen Attitudes Among Sperm Donors som gjordes för tio år sedan visar att de flesta donatorer vill veta hur många barn de har gett upphov till, men ingenting mer. De säger att de skulle sluta donera om de inte fick vara anonyma och bara var tionde säger att de bryr sig om vilken typ av barndom avkomman kommer att få.

– För att få ett bra antal donatorer krävs en bra balans mellan altruism och betalning, säger Ole.

För lite betalning gör att få ställer upp, medan för mycket attraherar donatorer enbart för pengarna. Cryos betalar i snitt 250 kronor per donation.

Om spermabankerna skulle få snävare regler tror Ole att många barnlösa skulle vända sig till ”den gråa marknaden”, det vill säga att köpa av vänner, eller okända, alternativt ha tillfälligt krogsex för att bli gravida.

Vi har bett de två receptionisterna på Cryos att fråga alla donatorer som kommer och lämnar sperma i dag om de kan tänka sig att tala med en svensk journalist, anonymt.

Ingen vill det. Flera av de som kommer in och lämnar ser anmärkningsvärt unga ut, uppskattningsvis kring 20 år gamla, klädda i gympaskor, anorak, en ryggsäck över axeln och fjuniga kinder. Det är inga stadiga flerbarnsfäder som denna dag besöker någon av spermabankens onanibås.

– De allra flesta av våra donatorer är studenter vid universitetet här i Århus, konstaterar Ole.

Mellan åtta och tio procent av de som ansöker om att få bli donatorer godkänns. Sperman ska först och främst ha tillräckligt bra kvalitet. Efter läkarundersökning, kontroll av sjukdomshistoria, samtal med psykolog, blodprov, urinprov, hiv-test och test av könssjukdomar och en mängd spermaprov så fryses sperman ned och ligger i karantän i sex månader innan donatorn testas för sjukdomar igen. Är han frisk och i en sista instans godkänner att sperman säljs så är den på marknaden.

Förra året visade det sig att donator 7042 från den andra stora danska spermabanken, Nordic Cryobank, bar på en ovanlig genetisk avvikelse som ärvts av 9 av ”hans” 43 barn. Nu har den danska Sundhedsstyrelsen beslutat att varje donator endast får vara upphovsman till tolv barn vardera. Just nu finns donatorer som gett upphov till över 100 barn var. I Sverige får donatorn ge upphov till sex barn plus syskon.

Reglerna är annorlunda för alla länder. I Storbritannien får en donator ge upphov till barn hos tio kvinnor, plus syskon. I Finland däremot får varje donator bara ge upphov till fem barn. Om en finsk kvinna då åker till en brittisk fertilitetsklinik, följer hon finska eller brittiska lagar? Enligt Ole finns det tre problem med att en donator ger många barn. Det första är en mindre risk för inavel. Det andra är möjlig spridning av genetiska sjukdomar. Den tredje är den psykologiska faktorn.

– För vissa människor – donatorer, föräldrar och barn – är det fint att veta att det kanske finns 50 biologiska halvsyskon eller barn ute i världen. För andra är det svårt att hantera.

Har du egna barn?
– Jag har en son som är tolv år. Det är fantastiskt att få uppleva, att förstå hur stort det är att bli förälder.

Har det förändrat något för dig i arbetet, att du blev förälder?
– Ja. Jag är ännu mer ödmjuk inför det enorma ansvar vi har här på kliniken. Att få uppleva kärleken och förbindelsen till sitt barn är enormt.

Donerar du själv?
– För det första är min säd inte bra nog. Den funkar för hemmabruk, men inte som donator. Men främst kan jag inte av etiska skäl, jag skulle ju veta vilka som köpte den. Ingen som arbetar här får donera.

 

År 2011 föddes 111 000 barn i Sverige. Ungefär fyra procent av dem blev till genom assisterad befruktning. Antalet som fått hjälp utomlands finns det ingen exakt siffra på.

I Sverige finns organisationen Scandinavian Seed Siblings som bland annat  hjälper sina medlemmar att hitta halvsyskon genom donatornummer. Vet man vilken spermabank donationen kom ifrån och vilket nummer donatorn hade – varje bank har ett eget nummersystem – går det att matcha med andra. Organisationens grundare Maria Hasselblad separerade från sin mycket äldre man när hon var 39 år gammal, efter att ha försökt få barn i många år. Väl ensamstående kunde hon inte förlika sig med att vara barnlös. Hon sökte sig till den stora fertilitetsmottagningen Storkkliniken i Danmark. 2005 gjorde hon sin första insemination och sedan följde fem till innan hon på sjätte försöket blev gravid med sin dotter, i dag sex år gammal.

– Anledningen till att jag startade Scandinavian Seed Siblings är för att jag läste studier som sade att det är intressant för donatorbarn att träffa halvsyskon. ”Då ska jag fixa det”, tänkte jag.

Marias fall fick en ovanlig utveckling. Hon efterlyste halvsyskon på nätet – då sökte hennes donator upp henne. Han hade googlat sitt eget donatornummer.

– Jag tycker att de som donerar bör ha fått egna barn så att de vet vad de ger sig in på. Det finns en idé att donatorerna bara ser det som att donera blod, men det är inte alls samma sak, även om ett sådant synsätt gynnar fertilitetsindustrin. Min donator har sett bilder på min dotter och jag har beskrivit hur hon är. Han säger att hon är mer lik honom än vad hans egna barn är. Det väcker mycket tankar och känslor.

Maria tycker också att antalet barn per donator bör begränsas och att alla barn ska ha rätt till kunskap om donatorn, eftersom hon vet att det kan betyda mycket.

– Det är djupt mänskligt att vara intresserad av sitt genetiska arv, se på all släktforskning. Intresset står inte i konflikt med de kärleksfulla banden inom familjen, säger hon.

 

Ole Schou berättar att de allra flesta söker donatorer som är lika dem själva eller deras partner.

– Vår erfarenhet är enbart att ”kaka söker maka”. Kvinnorna söker män som liknar dem utseendemässigt och akademiskt.

Det har diskuterats om fertilitetsbehandlingar öppnar en marknad för ”designade” elitbarn, särskilt vackra och begåvade. Under 1980-talet uppmärksammades vetenskapsmannen Robert Grahams försök till att skapa en genibank med Nobelprisvinnare och Mensamedlemmar som donatorer, något som beskrevs i boken The Genius Factory (av David Plotz). Men detta är ingenting som Ole märkt efterfrågas på hans spermabank. Däremot kostar det en hel del att bli gravid på teknisk väg. Ungefär 75 000 kronor kan man räkna med att det kommer att kosta med transport och moms. Men sperma av dyraste kvalitet, minst 50 miljoner spermier per milliliter, levererad på kväve i speciell behållare kostar mera, i snitt 120 000 kronor. I Danmark kan barnlösa par under vissa omständigheter få statlig hjälp, men praxis är att man betalar själv, på en privat klinik.

På Cryos Internationals sajt uppdateras hela tiden antalet graviditeter som banken står för. I dag är det 21 163.

Ole planerar för Cryos Internationals framtid. Spermabanken drivs sedan 2006 som en franchise med totalt 50 anställda och målet att öppna banker över hela världen. Omsättningen vill han inte berätta om, men hittills finns kontor i Ålborg, Köpenhamn och New York.

– Innan jag går i pension är mitt mål att öppna ytterligare fem till sex internationella Cryoskontor, närmast i Spanien och Sydamerika. På sikt vill jag att det ska bli 20–25 till så vår kunskap sprids över hela jorden, säger han.

Från att tidigare ha varit skeptisk mot vad han kallar den ”amerikanska modellen” med säljiga profiler för donatorerna och personligt val är han i dag helt omvänd. Nu vill han ha ett brett register av donatorer, där vissa är så öppna som juridiskt möjligt. Cryos anlitar en illustratör som kan formge varje profil. Ole bläddrar fram några exempel på sin dator. En man har träd med frukter i form av fotbollar som fond. En man berättar på engelska med kraftig dansk brytning hur han gillar att segla. Handstilstesterna visar en man som enbart skriver i versaler. Jag kan inte låta bli att skratta.

– Fint! Det är meningen att man ska reagera. Ja, det är lite konstigt att han skriver i enbart versaler, men det är en del av hans personlighet, tycker Ole.

– Kvinnorna ska kunna välja så noggrant som möjligt. Om det är en läkare som väljer är det mer likt en våldtäkt. Kvinnan ska välja mannen, det är rätt och naturligt och något vi ska ha stor respekt för.

Skillnaden är i och för sig att om man ”väljer” i verkligheten så väljer man från ett större urval människor, här väljer man ju från män som har valt att donera sperma?
– Bäst är om man kan finna sin make fritt, men när man inte kan så är detta ett bra alternativ. Om man ser in i framtiden föreställer jag mig att ensamstående kvinnor ska välja genom att ”möta” donatorerna virtuellt, som om de träffades över en middag. Men den tekniken har vi inte än.

Är någon donator särskilt populär?
– I New York var en dansk donator extra populär. Han hade avslutat sitt brev med frasen ”God bless America”.

I USA specialiserar sig exempelvis California Cryobank på donatorer med hög utbildning och kändisutseenden. Är det något ni också kan tänka er?
– Nej, det har vi valt bort. Däremot är det svårare att få donatorer med andra etniska bakgrunder än vit. Så det kan kosta mera. Men jag vill också börja frysa ned ägg. Tekniken har inte varit tillräckligt bra tidigare, men nu skulle vi kunna erbjuda kvinnor att frysa ned sina som en försäkring om de i framtiden får svårt att bli med barn.

 

Konsekvenserna av de skilda vägar Sverige och Danmark har tagit om assisterad befruktning är inte helt utredd. Men vem har ”rätt” – har alla människor rätt till kunskap om sitt genetiska arv?

– Ja, det anser jag generellt. Men man har också rätt att avstå från denna kunskap, säger Göran Hermerén,  professor emeritus i medicinsk etik vid Lunds universitet och ledamot i Statens medicinsk-etiska råd.

Sedan 1970-talet har antalet adoptioner i Sverige halverats medan antalet barn som kommer till genom assisterad befruktning ständigt ökar. Par som vill ha barn men inte lyckas gör numera alltid en fertilitetsutredning. På ett sätt är det en återkomst av en biologistisk syn på familjen och en uppvärdering av blodsband istället för socialt arv.

– Genetiska band mellan barn och föräldrar kan ha ett värde när det gäller att förstå och förutse beteenden. Man känner igen sig i varandra. Men min åsikt är att man fäster överdrivet stor vikt vid det genetiska sambandet. Ett engagerat föräldraskap är mycket viktigare, säger Göran Hermerén.

Reproduktionsteknologi kan ses som en rättvisefråga, något som jämnar ut sociala och biologiska orättvisor mellan män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, ensamstående och kärnfamiljer. Att få barn är ingen mänsklig rättighet, men finns tekniken så ska den inte bara vara till för människor som passar en viss mall, eller som har råd att betala behandlingar privat.

De flesta människor vill veta varifrån de kommer. Se sin plats på jorden och i tiden. Det behöver inte betyda trygghet och kärlek att känna till sina genetiska rötter. Kanske är de mer koordinater i universum för att förstå sig själv lite bättre? För både barn och vuxna är ändå det allra viktigaste människorna vi har närmast. De vi träffar varje dag, de som visar ömhet, tröstar, ger omtanke och kärlek.

Göran Hermerén lyfter också fram några som inte hörs lika mycket.

– Genom att man talar mycket om de ofrivilligt barnlösas problem och mindre om de frivilligt barnlösas livsval bidrar man till att öka det sociala trycket att skaffa barn. Att ha barn är som sagt ingen mänsklig rättighet, men det är heller inte någon skyldighet.