Sveriges nya statsminister

 

Han har kallats för nödlösning och kompromiss. Hur rustad är svetsaren från Ådalen att leda Sverige?

 

Söndagen den 22 januari 2012 träffas Socialdemokraternas verkställande utskott på Sveavägen 68. Dagen innan har Håkan Juholt avgått som partiledare.

Partiet är i djup kris och i akut behov av ett starkt ledarskap. Konflikter och falangstrider har uppenbarats under Håkan Juholts styre, strider som under föregångarnas starka ledarskap har kunnat hållas i schack. Läget är kaotiskt.

Journalister från hela Sverige vakar på gatan utanför porten, och rapporterar i realtid så fort någon utskottsledamot går in eller ut ur byggnaden.

Vad exakt som sägs under de där dramatiska dygnen på det socialdemokratiska partihögkvarteret vet bara de 13 ledamöter och suppleanter som ingår i  vu. Det som diskuteras i vu är av tradition hemligt och dokumenten offentliggörs först efter 25 år.

Men flera från den innersta kretsen har berättat om vad som försiggick bakom de fördragna gardinerna.

Partistyrelsen tvingas utse den nya partiledaren utan en extra partikongress, och vu fungerar denna gång som valberedning. Kandidat efter kandidat stryks från listan på möjliga efterträdare. De som har drivit på Håkan Juholts avgång och personer som är för kontroversiella och som det råder interna motsättningar kring räknas omedelbart bort. Sedan väl förankrade personer som Anders Sundström, Carin Jämtin och Leif Pagrotsky tackat nej är läget uppgivet. Men redan på måndagen den 23 januari tas Stefan Löfvens namn upp. Han sitter med i vu i egenskap av sin roll som fackförbundsordföranden för IF Metall. Men han vill inte. Det blir till slut en fråga om övertalning. Först skickas Wanja Lundby-Wedin fram för att övertala Löfven, men hon lyckas inte. Då kopplas lo:s Karl-Petter Thorwaldsson in, han har en stark relation med Löfven. Under flera dagar ligger han på. Även Ingvar Carlsson tar kontakt med Stefan Löfven. Till sist tar två av vu-ledamöterna, Heléne Fritzon från den så kallade Skånevänstern och Sven-Erik Österberg från Mälardalshögern, Stefan Löfven åt sidan i ett litet rum. Heléne Fritzon blockerar utgången. I boken Humlan som flyger, berättelsen om Stefan Löfven av journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson berättar Fritzon hur Löfven liksom glider ner från stolen, och till slut hamnar nästan på golvet. ”Ibland får jag den där bilden på näthinnan. Vi har en sådan respekt för partiledaren, och det ska man ha. Men det här var ett uttryck för att det kom över honom att ’det kan vara möjligt att det är jag som ska leda det här landet’. Det var en väldigt vacker bild”, säger hon i boken.

Medan den samlade svenska journalistkåren ännu står och fryser på gatan i januarikylan blir det lokalreportern Jörgen Sundin på Ångermanlandstidningen Allehanda som kammar hem den stora nyheten om vem som blir Håkan Juholts efterträdare. Han ringer upp Stefan Löfvens då 83 år gamla mamma, som intet ont anande bekräftar att Stefan Löfven har utsetts till ny partiordförande för Socialdemokraterna.

Sveriges största parti hade äntligen fått en partiledare. Problemet var bara att han inte var politiker.

Den man som kan bli Sveriges nästa statsminister börjar sina dagar tidigt.

Strax före klockan fem ringer väckarklockan. Han stiger upp, sätter på Morgonekot och rakar sig. Han tar en dusch, det är då han vaknar. Över en kopp svart kaffe bläddrar han sedan igenom morgontidningarna. Han tar på sig en skjorta, oftast vit. Han knyter en, oftast röd, slips runt halsen. Sedan tar han på sig en kostym, oftast grå. Medan gatorna ännu är tysta och tomma lämnar han bostaden på Wallingatan i Vasastan och tillsammans med sin livvakt promenerar han de få hundra metrarna till det socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen 68.

Klockan är strax före sju när han går in genom de dubbla säkerhetsdörrarna, tar hissen till våning två, och korsar det tomma kontorslandskapet till rummet längst in i lokalen.

Stefan Löfvens tidiga morgonvanor sitter kvar sedan tiden på verkstadsgolvet.

– Jag har inte alltid varit så morgonpigg. Under skoltiden fick nog mamma oftast väcka mig ett par, tre gånger innan jag steg upp. Det var när jag började jobba på Hägglunds (försvarsmaterieltillverkaren Hägglunds & Söner, reds anmärkning) som det blev tidiga morgnar. Och då tyckte jag också om att inte bara komma, stämpla in, byta om och köra i gång, utan att komma tidigare. Sitta ett par minuter och dricka kaffe och läsa tidningen, snacka med folk, säger han.

Klockan halv nio är det dags för dagens första möte med valledningen, som består av partisekreteraren Carin Jämtin, ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson, gruppledaren Mikael Damberg, lo-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, valledaren Janne Larsson, stabschefen Emma Lennartsson och presschefen Odd Guteland. De sammanträder två gånger om dagen, klockan halv nio på morgonen och halv tio på kvällen, ibland blir det över telefonen. Efter en halvtimmes genomgång och strategiplanering är det morgonmöte med stab och pressekreterare. De redogör för aktuella händelser och går igenom frågor som ska upp för beslut i riksdagen.

I partiledarens schema under valrörelsen går inte en minut till spillo. Stefan Löfvens valrörelse är upplagd för att långsiktigt hålla i huvudfrågorna jobb, skola och välfärd och inte tappa fokus från dessa områden, men det finns också en flexibilitet för att vara snabb på bollen när annat händer.

Halva tiden tilbringas i Stockholm för intervjuer, möten och förberedelser och halva tiden ute på kampanjbesök i landet.

Årets val är ett ödesval för partiet. Förra valet var partiets sämsta val sedan införandet av demokrati i Sverige. Förlorar de valet i år igen är det den längsta perioden som socialdemokraterna har suttit i opposition sedan den allmänna rösträtten infördes. De som i år röstar för första gången gick på mellanstadiet när Sverige senast styrdes av en Socialdemokratisk regering. Ingen vet vad som händer med partiet, om de förvisas till ytterligare fyra år av ökenvandring. Men Stefan Löfven är segerviss.

– Vi har all anledning till att ha självförtroende. Värderingarna är på vår sida nu. Det finns ett momentum. Folk ser vad som händer i samhället, vart vi är på väg, och att det inte är bra, säger han och lutar sig tillbaka på stolen. Han har ingen kavaj på sig, det är varmt i hans arbetsrum i högsommaren.

Om han vinner valet kan Stefan Löfven bli den socialdemokratiske statsminister som har regerat med lägst stöd för det egna partiet i regeringsställning. Det skulle innebära att han blir betydligt mer beroende av att samarbeta med andra partier än någon av sina företrädare.

– Vi har en lång erfarenhet av regeringssamarbete. Det politiska hantverket sitter ju här, i organisationen, säger han och nickar mot väggarna i den socialdemokratiska borgen.

Stefan Löfven är en nybliven politiker. Men han arbetade som svetsare i 12 år och inom facket i 30. Att en partiledare för Sveriges största parti inte sitter, eller någonsin har suttit, i riksdagen är ovanligt. Blir han statsminister är det historiskt. Inte heller finansministerkandidaten Magdalena Andersson har en riksdagsplats. Det betyder att de inte kan driva sina egna frågor direkt i riksdagen och får ta del av det pågående riksdagsarbetet genom möten med riksdagsgruppen varje tisdag.

– Jag har en annan erfarenhet, och den är jag stolt över. Det är många som kommer in i regeringen som inte har ministervana, väldigt många. Reinfeldt hade ingen ministervana. Dock har han riksdagsvana, det har inte jag, erkänner Stefan Löfven.

Olof Palme. Stefan Löfvén omslagsintervju, omslag, intervju, Icon magazine. Sveriges statsminister 2014

Den unge svetsaren Stefan Löfven träffar Olof Palme på besök på försvarsmaterieltillverkaren Hägglunds & Söner i mitten av 1980-talet.

 

Han framhåller gärna sina erfarenheter som fackförbundsledare. Under hösten 1981 valdes han för första gången till fackligt kontaktombud på Hägglunds & Söner försvarsmaterieltillverkaren där han då arbetade. Efter ett tag blev han ordförande för Metalls avdelning i Örnsköldsvik. Han kom in i överstyrelsen och förbundsstyrelsen, och när Hägglunds & Söner, lades ner 1995 blev han erbjuden jobbet som förhandlingsombudsman på förbundskontoret i Stockholm. Då hade han nyligen mött sitt livs kärlek, Ulla. De hade träffats genom jobbet, han var facklig representant på det företag där hon arbetade som sekreterare, och de hade just flyttat ihop.

– Så just när vi flyttade ihop började jag veckopendla, konstaterar Stefan Löfven med ett skratt.

När Metall 2006 slogs samman med Industrifacket och blev IF Metall, blev Stefan Löfven vald till dess förste förbundsordförande. Då hade fackförbundet totalt 440 000 medlemmar.

– Min erfarenhet tycker jag är nog så bra faktiskt. Det jag inte har från riksdagen kompletterar jag med kunnande om näringslivet och industrin. Lokalt, och centralt. Och att jag faktiskt stått på ett verkstadsgolv och käkat blodpudding ur en matdosa. Och upplevt den världen. Sedan är det viktigt för mig att ha människor runt om mig som har lång erfarenhet av riksdagsarbetet. Vi har människor som har jobbat som statsråd eller statssekreterare i regeringskansliet, säger han.

Första sommaren som nybliven partiordförande bjöd Stefan Löfven in de socialdemokrater som tidigare hade haft positioner i Regeringskansliet till ett sommarmingel. Många jobbade inte längre i politiken men hade, till skillnad mot Stefan Löfven, lång politisk erfarenhet. Han bad gästerna att lämna sina visitkort och skriva dit vilka specialkompetenser de hade. Han behövde deras hjälp. Han har också regelbundna möten med sina företrädare.

– Jag ser ingen prestige i det, man ska ta till sig av andras synpunkter, konstaterar han.

Det var inte politikern Stefan Löfven som valdes till partiordförande för Socialdemokraterna. Det var svetsaren.

Berättelsen om arbetarklassen är viktig i partiet.

Nästan alla socialdemokratiska partiledare har haft en arbetarklasshistoria att berätta, utom Olof Palme. Han försökte tona ned sin överklassbakgrund och kompensera sin bristande sociala förankring med internationellt engagemang, och genom att glänta på dörren till radhuset i Vällingby för att visa vilket folkligt liv han levde. Inte heller Tage Erlander hade arbetarklassbakgrund, men hans räddning var att farfadern var fattig smedsson. Senare generationer framstående socialdemokrater som Mona Sahlin och Per Nuder har inte alltid haft fattiga uppväxter eller typiska arbetarklassföräldrar. I stället har de fått omformulera sig, genom att framhålla att de tillhör en generation som kunnat njuta frukten av det välfärdssamhälle som socialdemokratin har byggt upp.

Men inte sedan Per Albin Hansson ”springpojken från Fosie” har en socialdemokratisk partiledare haft en lika stark arbetaridentitet som kroppsarbetaren Stefan Löfven.

”I takt med att partiets kris vuxit, har arbetarbakgrunden och vikten av att ha en ledare som är en av folket blivit viktigare”, menar Petra Pauli i avhandlingen Rörelsens ledare. Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet.

Man skulle kunna säga att Stefan Löfven växte upp med socialdemokratin.

Mamma Iris Melander som arbetade som hemsamarit var aktiv i kvinnoförbundet, och Stefan Löfven följde med och lyssnade på mötena ibland.

– Det kom naturligt att man pratade om de frågorna. Jag minns att pappa blev arbetslös ett tag och det har jag en jättetydlig bild av. Jag var kanske sju, åtta år. Jag minns tydligt hur det kändes. Man kunde ta på stämningen. Jag kände att här var det en man som hade jobbat sedan han var 13 år, i skogen och på fabriken, och så har han inget arbete längre. Jag kunde känna att något var fel.

Det var mamma Iris Melander som hjälpte honom att tillsammans med några kompisar starta den första lokala ssu-klubben 1972, ssu-Boteå.

Men förutom den korta perioden i ungdomsförbundet är Stefan Löfvens tidigare partipolitiska engagemang begränsat till två lokala förtroendeuppdrag hemma i Örnsköldsvik. Han var ordförande i det kommunala bostadsbolaget och ledamot i tekniska nämnden.

När han blev partiordförande var han tvungen att snabbt sätta sig in i sakfrågorna.

Den politiske kommentatorn K-G Bergström har bevakat socialdemokratiska partiledare i över tre decennier. Han tror att Stefan Löfvens korta erfarenhet av politiken skulle påverka hans arbete om han blev regeringschef.

– Den klena erfarenheten kommer att påverka honom som regeringschef. Valet av honom var en nödlösning. Olika läger blockerade varandra. Trots de uppenbara bristerna blev det Löfven, säger han.

Men kanske var det ingen dålig nödlösning. Enligt opinionsmätningar är Stefan Löfven mer populär än sitt parti.

Stefan löfven föddes den 21 juli 1957 på Södra BB i Stockholm. Men bara en månad gammal lämnades han bort till ett barnhem, efter ett beslut av Stockholms stads barnavårdsnämnd. Mamman, Margareta Löfven, hade redan ett barn, den äldre brodern Ulf, och kunde inte ta hand om ett till. Den biologiska pappan, Karl Alvar Hedberg, dör två år senare, och Stefan Löfven hinner aldrig träffa honom. Det barnhem Stefan Löfven hamnar på är Nybodahemmet i Liljeholmen, som senare har utpekats som ett av de mest vanskötta barnhemmen under denna tid.

Det var den engagerade distriktssköterskan Nelly Viklund som hittade Stefan Löfvens nya familj. Hon arbetade för att barnhemsbarnen skulle få komma till fosterfamilj och frågade paret Melander i Ådalen om de ville ta sig an pojken. Trots att de hade tre egna barn sa de ja.

– Men det var inte för adoption, jag var ett fosterbarn. Så de måste ju ha levt med att tänka ”han kanske ska tillbaka om ett år, två år, fem …”. Det måste ha varit jobbigt, säger han.

Varje år kom någon från barnavårdsnämnden och följde upp hur det gick för Stefan hos familjen Melander. Avsikten var länge att han skulle tillbaka till sin biologiska mamma, men tiden gick och han blev kvar hos familjen i Ådalen.

– De var väldigt kloka med det att de alltid gjorde min biologiska mamma närvarande. De pratade om ”mamma Margareta”. Eftersom jag sa ”mamma Iris” till min andra mamma. De ville att jag skulle vara medveten om att hon fanns, så det var aldrig några hemligheter eller konstigheter. Det blev naturligt för både mig och mina kompisar att jag hade en mamma till som bodde någon annanstans.

Under hela uppväxten hade Stefan Löfven brevkontakt med både sin biologiska mamma och sin äldre bror i Stockholm, utan att någonsin träffa dem.

Det var inget han funderade över särskilt mycket, tills en dag när han hade hunnit fylla 20 år.

– Plötsligt bestämde jag att det var dags. Då kände jag att nu ska vi träffas. Så jag åkte bara dit och ringde på dörren, säger han.

Av en tillfällighet var brodern Ulf på besök hos sin mamma i lägenheten i Kärrtorp just den dagen. När de öppnade dörren och såg Stefan kände de omedelbart igen honom, och mamma Margareta brast i gråt. Efter det första mötet blev det många fler, Margareta kom på besök till Örnsköldsvik och de båda bröderna började umgås mer och mer. I dag står de varandra nära, trots att de står på olika sidor i politiken och håller på olika hockeylag – Stefan Löfven är Modosupporter och Ulf Löfven håller på Djurgården.

– Vi pratas vid flera gånger i veckan. Jag tycker inte att han har förändrats på något sätt sedan han blev partiledare. Det han gör är det han tror på. Det är äkta. Det man ser är det man får, han är sådan alltid, säger Ulf Löfven.

Trots att hon lämnade bort honom, säger Stefan Löfven att han aldrig har klandrat mamma Margareta för det.

– Det är kanske bland det svåraste en kvinna kan göra, tror jag. Gör man det då är man i en sådan situation att man är tvungen, och jag kan inte klandra henne för det. Och jag försökte berätta det för henne. Men jag förstår att hon aldrig blev av med den känslan, även om jag sa det hundra gånger. Hon bar alltid på ett ärr från den tiden.

När Stefan Löfven är 34 år träffar han Ulla Johansson. Hon arbetar som sekreterare på abb Railcar, tidigare Hägglunds där han då arbetar. Hon är sex år äldre, gift och har två barn, men de blir kära. Elva år senare gifter de sig, men får aldrig några egna barn.

– Det blev inte av. Det är väl sådant jag kan tänka på ibland att visst kan man sakna att det inte blev några barn. Men det är inget som tyngt mig under längre tider, säger Stefan Löfven.

Men när han berättar om Ullas barnbarn, fyra småtjejer, lyser han upp i hela ansiktet och rösten blir varm.

– De tycker man ju om som sina egna. Barn är ju underbart spännande varelser. De är så otroligt spontana, säger han. Han tänker efter igen.

– Det klart att när jag har sett något barn som kommer och säger pappa till någon så kan jag ju tänka att det skulle säkert vara mysigt om någon liten kom och sa det till mig. Så kan jag ha tänkt. Men jag har inte gått och grämt mig och tänkt att ”precis nu är det för sent”.

När Margareta Löfven 77 år gammal avlider i sviterna av en hjärnblödning är brodern Ulf bortrest och Stefan Löfven den som sitter med henne vid dödsbädden. Han beskriver det som att cirkeln sluts, att han får vara med henne då.

Stefan Löfven sjunker ned i flygplanssätet och tittar på klockan. Den har ett svart skinnarmband och på boetten finns symbolen från ett amerikanskt fackförbund, en gåva från en av hans många resor som ordförande för IF Metall. Men nu är han på väg till Tallinn för att diskutera säkerhetspolitik med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves. Konflikten i Ukraina har spridit oro i Estland sedan president Vladimir Putin gått ut och sagt att han vill skydda ryska intressen i andra länder. Estland har inte varit självständigt från Sovjet i mer än 23 år och en fjärdedel av befolkningen är rysk. Nyligen höll Nato militärövningen ”Steadfast Javelin 1” i landet där 6 000 soldater från Estland, Belgien, Danmark, Frankrike, Litauen, Lettland, Polen, USA och Storbritannien deltog med anledning av Ukrainakrisen.

Sverige är det utländska land som står för flest investeringar i Estland, och i finansdistriktet kring hotell Radisson Blu där Stefan Löfven och hans stab checkar in, finns de flesta svenska banker representerade med stora neonskyltar på höghusen.

– Vi vill ju veta vad som sägs om situationen inom Nato och det här är ett bra sätt att få information, säger Stefan Löfven samtidigt som han hoppar in i en av den svenska ambassadens bilar som kört in framför hotellentrén.

Schemat är intensivt, efter ett frukostmöte på ambassaden i den gamla delen av Tallinn åker Löfven direkt vidare till nästa, med den estniske presidenten Ilves. Han är socialdemokrat och född i Sverige, dit hans föräldrar flytt under Sovjets ockupation av Estland, men uppvuxen i USA. En stor park leder fram till det rosa presidentresidenset i utkanten av staden. Utanför står vakter med maskingevär. Presidenten är känd för att vara frispråkig, excentrisk och för att alltid bära fluga. Så även i dag, när han glatt tar emot Stefan Löfven och hans följe, med bland andra partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin och utrikespolitiske rådgivaren Oscar Stenström. Presidentens och presidenthustrun Evelins två hundar ligger utsträckta i solen mellan två fontäner på bakgården. Trots sin lättsamma framtoning är Ilves oroad över den ryska aggressionen. Han menar att många EU-länder inte har förstått hur allvarligt Rysslands agerande är och att många länder främst ser till sig själva och sina fördelar. Det internationella nätverket är viktigt för en socialdemokratisk partiledare. Så fort Stefan Löfven tillträdde som partiordföranden lades ett för en oppositionsledare ambitiöst reseschema. Under sina första månader träffade han alla sina nordiska partiledarvänner, de tyska, brittiska. Han åkte till USA, och besökte Israel och Palestina. Socialdemokraterna vill hålla hög profil i utrikespolitiken, det är en viktig del i partiets identitet.

– Vi är ett litet land, men vi är respekterade, och det ska vi utnyttja. Det som Olof Palme arbetade för är ju det vi kallar gemensam säkerhet, att vi måste åstadkomma en gemensam säkerhet där alla länder kan leva säkert, det är då det blir en varaktig fred, säger Stefan Löfven.

Partiets partiledare har en tradition av att uttala sig om och fördöma krig och konflikter. En socialdemokratiskt ledd regering har bland annat sagt att de kommer att erkänna den fria staten Palestina.

Med så många parallella krig och humanitära katastrofer förutspås utrikespolitiken bli en mer betydelsefull valfråga än vanligt, även om utrikespolitik normalt sett inte är en avgörande valfråga i Sverige.

– Vi kommer att utveckla vårt FN-engagemang, precis som vårt engagemang i freds- och nedrustningsfrågor. Vi är ett av kandidatländerna till Säkerhetsrådet 2017–2018 och kommer aktivt att jobba för att vi får en plats i Säkerhetsrådet. Den nuvarande regeringen lägger inte två strån i kors för att det ska bli något, säger Stefan Löfven.

Det Europa han kan bli tvungen att samarbeta med som statsminister är ett Europa med många utmaningar. Med hög arbetslöshet för unga. Med en växande främlingsfientlighet och fascism.

– Vi ska i vårt eget land vara en förebild för minskade klyftor. Det är när klyftorna ökar, när människor tappar hoppet, som de där fascisterna får utrymme. Men om man visar människor att de har en plats i vårt framtidsprojekt, att de är med, då minskar utrymmet för extremisterna. Vi ska göra vad vi kan inom ramen för EU, det är vår hemkontinent, säger han.

Han tycker att den politiska debatten har blivit för ”introvert”.

– Trots att vi lever i en global ekonomi så har det blivit för inåtblickande i Sverige. Se på Olof Palme, trots att vi är ett sådant litet land hade vi ett sådant självförtroende. Det tycker jag vi skulle ha mer av, självförtroende i internationella frågor. Det hänger ihop med tron på politiken här hemma. Det har blivit mer och mer ödesbestämt. Som om vissa saker bara händer och inte går att påverka för att vi lever i en global ekonomi. Så är det inte, det är mycket vi rår över och som vi tillsammans faktiskt kan avgöra. Mitt liv i fackföreningsrörelsen har lärt mig att ju fler man sitter med från andra världsdelar desto mer upptäcker man hur mycket man har gemensamt. Det handlar om jobb, vem som ska ta hand om barnen, de äldre, hur man klarar sig om man blir sjuk. Då inser man att det är mycket som går att göra tillsammans.

Stefan Löfvén omslagsintervju, omslag, intervju, Icon magazine. Sveriges statsminister 2014

På väg hem från besöket i Estland med Andrine Winter, internationell sekreterare hos Socialdemokraterna.

 

Det har i samhällsdebatten blivit en närmast vedertagen sanning att de stora partierna står varandra nära. Många menar att ett eventuellt maktskifte i höstens val inte kommer att förändra så mycket. Vad säger Stefan Löfven om detta, kommer Sverige att förändras och i så fall hur?

– Vi vill samla landet på riktigt, ha en stående dialog med näringsliv, fackliga organisationer, forskare. Vi bygger landet tillsammans. Mer investeringar i jobben, och utbildning. Vi tror på samarbetssamverkan, att inte peka ut särintressen.

Är det alliansens politik som har skapat klyftorna menar du?

– Arbetslösheten är högre än när alliansen tillträdde fastän de då kallade det för massarbetslöshet när de tog över makten. En hög del människor är i dag beroende av försörjningsstöd. Försörjningsstödet har ökat från 2,5 miljarder till över 10 miljarder kronor. Den stora skillnaden nu är att de som har det allra sämst får det sämre. Det som hände förut var att de som hade det riktigt bra kunde få det ännu bättre, men alla såg en resa framåt och det gör inte alla nu. Den stora skiljelinjen går mellan dem som har jobb  och dem som inte har jobb. När regeringen dessutom straffar dem som söker arbete och är sjuka med sämre ersättning, och skickar ut dem efter x antal dagar i sjukförsäkringen – då ökar klyftorna.

Stefan Löfven har ibland fått kritik för att vara slätstruken. Men när han talar om de ökade klyftorna blir han engagerad.

Vad upprör dig mest i Sverige i dag?

– Arbetslösheten. Människors egen frihet ökar om de får arbeta och själva bestämma över sin lön. Och så är det oroväckande när allt färre ungdomar klarar grundskolan så de inte kommer in på gymnasiet. Välfärden räcker inte heller till. 100 000 människor, framför allt kvinnor, har slutat eller dragit ned på arbetstiden för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Hur ska ni bära er åt för att skapa fler jobb?

– Mer aktiv näringspolitik. Samverkan mellan politik och näringsliv. Vi kan aldrig besluta om att det ska finnas ett visst antal jobb i näringslivet. Men vi kan lägga förutsättningar för att det skapas jobb. Då tänker jag på att utveckla nya produkter, hur ser vi till att vi har de bästa produkterna som omvärlden efterfrågar. Vi vill hjälpa småföretagare att växa genom att ta bort ansvaret för andra sjuklöneveckan för småföretagare. Vi vill ge stöd för att ett litet eller medelstort företag ska kunna exportera och komma ut på världsmarknaden med både varor och tjänster. Och genom att satsa på utbildning, 80 000 människor är arbetslösa i onödan för att företag efterfrågar människor men inte hittar dem med rätt utbildning, eftersom man har skurit ned på utbildningsambitionerna.

Vilka andra frågor förutom jobben är viktigast, tycker du?

– Transporter och bostäder. Vi tycker att bostäder är ett samhällsintresse, medan alliansen säger att marknaden fixar det. Vi har också en mer aktiv näringslivspolitik där vi tycker att man kan stödja näringslivet på olika sätt medan alliansen tycker att marknaden sköter sig själv. Vi vill få en balans mellan en marknad som är rationell och en som samtidigt kan ge människor acceptabla villkor. Att vara den bryggan, det är vår specialitet, vår identitet.

Kan er politik minska det utanförskapet? 

– Ja, allt detta syftar till att minska klyftorna. Samhället ska hålla ihop. Det absolut bästa sättet att göra det på är att se till att människor kommer i arbete. oecd:s mätningar visar ju att vi är ett av de länder som faktiskt har den största ökningen av ojämlikheten. Och det är inte så konstigt om man tittar på vad som hänt.

Vinster i välfärden är en omdiskuterad fråga inom socialdemokratin. Du är emot ett förbud, varför?

– Vinst får aldrig vara en drivkraft i välfärden. Alla privata alternativ är ju inte dåliga, och vi kan inte bara stänga alla tusentals skolor som inte är offentligt ägda. Men det ska finnas krav på kvalitet och att man redovisar vad man gör med pengarna. Du kan inte göra som de stora skolföretagen och dra ned på personalen. Du måste alltid leverera kvalitet. Det var ju inte så att när allt var kommunalt eller landstingsdrivet var alla nöjda.

Den svenska politiken har anklagats för att vara visionslös. Är den det?

– Allmänt sett har det blivit väldigt fokuserat på här och nu. Man törs knappt tänka en politisk tanke förrän någon säger ”och hur tänker ni finansiera det?” Men man måste ju tänja ut linjen och se till vad som händer om tio år. Det är för kortsiktigt. Vi behöver mer värderingar, ideologi och långsiktighet. Sedan ska det såklart kopplas ihop med de förslag vi lägger här och nu. Krona för krona har blivit ett mantra. Konkreta förslag ska finansieras, men man måste också tänka på hur till exempel skolan ska se ut om tio år.

Hur ser dina visioner ut?

– På ett filosofiskt plan utgår socialdemokratin från människors lika värde. Och om de ska få det måste man utgå från frihet. Vi är i grund och botten en frihetsrörelse. När vi grundades var friheten huvudfrågan, mot förtryck och dåliga villkor. Nu ser friheten lite annorlunda ut. Vi har demokrati, men börjar få mer av tillfälliga jobb och folk som sitter med mobilen och väntar att bli uppringda för att jobba.

Hur kan de förverkligas?

– Nu ska vi fokusera på jobb. Som vuxen ska man ha chansen att arbeta och tjäna pengar, så man kan göra som man vill. Det är en frihetsfråga. Därför satte vi upp målet i vår på kongressen att vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det är banne mig inget dåligt mål. Men det är det aldrig någon som pratar om.

Det har varit många strider i partiet mellan olika falanger. Vilken falang räknas du till, höger eller vänster?

– Falanger … Ibland kan det bli lite självgående sanningar det där. Men det är för mig inte så konstigt i ett parti som samlar så många som vi gör. Jag har svårt att peka ut olika falanger men det måste finnas den bredden och det ska finnas den, det ger spänst. Intellektuell spänst, i organisationen. Jag har aldrig haft ett intresse av att tillhöra det ena eller det andra. För mig har det varit sakpolitiken som har varit avgörande.

I den politiska debatten har Stefan Löfven gjort sig känd för att ligga lågt och ge vaga besked. Väljarna uppger att de är osäkra på vilken typ av politik Stefan Löfven egentligen står för. Bara tre månader före valet uppgav 39 procent i en Ipsosmätning att de vet vilken politik han vill bedriva.

Stefan Löfven har från första början fått kritik för att vara allt för vag. ”Vem pratar först, Estelle eller Löfven?”, skämtades det i sociala medier då prinsessan Estelle föddes bara en månad efter att han hade utsetts till partiledare.

En anledning till att ligga lågt skulle kunna vara att Socialdemokraterna efter en potentiell valseger blir tvungna att samarbeta med andra partier, och då kan det vara en fördel att inte ha låst sig allt för mycket i löften. En annan förklaring kan vara att partiet är långt ifrån enigt i flera frågor, till exempel vinster i välfärden.

Stefan Löfven har beskrivits som att stå till höger inom socialdemokratin. Det finns de som menar att han är den mest högerorienterade partiledare Socialdemokraterna någonsin har haft.

När Håkan Juholt använde vänsterretorik och pratade barnfattigdom pratar Stefan Löfven företagsklimat och innovationer.

– Man kan säga att han är några streck mer åt höger från mittenpunkten i partiet. Han är tillväxtorienterad och kärnkraftsvänlig. På så sätt skiljer han ut sig från tidigare s-ledare. Men jag vet inte om han är mer högerorienterad än Mona Sahlin, säger K-G Bergström.

Sveriges största partis sjunkande väljarsiffror är inte bara ett resultat av ett parti som har genomgått en kris. Det är effekten av en strukturell samhällsförändring som har pågått under lång tid i hela Europa. Det gamla industrisamhället är borta, och med det relevansen i de gamla tidernas problemställningar.

– När Moderaterna tog över tappade Socialdemokraterna styret, framtidsblicken och farten, man tappade egentligen allt. Sedan måste man anpassa sig till ett nytt samhälle och en ny samhällsbild och det gör man inte över en natt. Stefan Löfvens roll blir att öppna för den nya generation som måste komma fram, säger Christer Isaksson, författare som har skrivit flera böcker om Socialdemokraterna.

Han tror inte att Stefan Löfven kommer att leda partiet länge.

– Ju mer tiden har gått och ju mer jag har sett av honom desto mindre tror jag att han är en långsiktig lösning för Socialdemokraterna. Han har skapat lugn och ro och ordning och reda i partiet. Det är inga äventyrligheter längre utan en rätt trygg bild av Socialdemokraterna man kan få nu. Väljarna blir ganska lugna av att se honom. Samtidigt är det ju inte mycket nytt han har kommit med. Och nu när tåget går med Fi och jämställdheten mellan män och kvinnor så är han inte riktigt med i den debatten och därmed är inte Socialdemokraterna med. Där är det något som saknas och jag undrar om Stefan Löfven klarar av att ta den positionen långsiktigt, säger Christer Isaksson.

Den gröna trädörren in till Hansarummet på Clarion Hotel Wisby slås upp på vid gavel. Inne i det gamla kryssvalvsrummet är det fullt av människor.

I mitten står Stefan Löfven. Klockan är halv sju och om 30 minuter ska han hålla sitt tal från stora scenen i Almedalen.

Stämningen är laddad och uppsluppet förväntansfull bland den del av partiledarens stab som väntar i hotellentrén.

När Stefan Löfven kommer ut från rummet tar han sin fru Ulla i handen och när de går över kullerstenarna på Donners plats sluter staben av socialdemokrater upp kring sin partiledare i en skyddande halvcirkel. Fotoblixtarna smattrar, men alla är tysta. Det finns en andakt i varje steg som leder bort till den gröna Almedalsparken. Det socialdemokratiska följet går in på en bakgård bakom scenen, och smyger fram och tar plats i publiken. Stefan Löfven stannar kvar på bakgården tillsammans med sin fru. Hon har röd känning och röd scarf dagen till ära. Själv har partiledaren för ovanlighetens skull skippat den röda slipsen och den vita skjortan är uppknäppt i halsen. Han drar i kragen och tar fram en näsduk ur kavajfickan som han baddar mot pannan. Ulla borstar av den mörka kostymen en sista gång med handen. Det är dags.

När Stefan Löfven har tagit plats på scenen inleder han med en särskild hälsning till två personer i publiken.

– Ingvar Carlsson och Lisbet Palme, tack för att ni är här i dag, säger han. Publiken jublar.

Att de två socialdemokratiska ikonerna har kommit för att visa sitt stöd för partiledaren är en tydlig markering. En erinran bakåt, till en tid när den svenska Socialdemokratin kallades ett av världens starkaste partier.

Christer Isaksson beskriver Stefan Löfven som en brygga som stabiliserar partiet mellan dåtid och nutid.

Socialdemokraterna har nyligen genomgått sin värsta kris hittills.

Stefan Löfvens uppgift har varit att lotsa partiet ur krisen, och samla ett parti som har varit splittrat internt. ”Det viktigaste är att hålla ihop partiet och landet”, sa Tage Erlander när han skulle beskriva en socialdemokratisk statsministers uppgift. Han var Sveriges statsminister i 23 år. •

    ICON #4 2014
    Text Michaela Möller
    Foto Anders Lindén
    TRONSKIFTET

    sya0ed70

    Lördagen den 21 januari 2012 i köpcentret Flanaden i Oskarshamn tillkännagav den socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt sin avgång. Vem skulle ta över?

    STEFAN LÖFVEN

    Unknown-1

    Ålder: 57 år.

    Familj: Gift med Ulla.

    Bor: Lägenhet i Stockholm och hus i Örnsköldsvik.

    Favoritbok: Utvandrarna av Vilhelm Moberg.

    Bakgrund: Svetsare, ordförande för IF Metall. Partiledare för Socialdemokraterna sedan 2012.

    RÖSTER OM STEFAN LÖFVEN

    Ulf Löfven, Storebror.

    – Stefan har inte förändrats någonting. Hans värderingar kommer från hjärtat. Det han argumenterar för är det han har stått för hela sitt liv. Det är inte någon påklistrad socialdemokratisk ram. Han skulle kunna bli riktigt bra som statsminister. Han har fötterna på jorden och har jobbat i industrin hela vägen, från golvet och upp. Det är ju bara att konstatera att vad som än händer så kommer han att hamna i historieböckerna.

    Christer Isaksson, Författare som skrivit flera böcker om socialdemokratin, som förutspådde att Stefan Löfven skulle bli partiledare för Socialdemokraterna redan innan Håkan Juholt valdes.

    – Vi satt några stycken på en lunch på hösten innan Juholt hade valts och pratade om vilka problem Socialdemokraterna hade och vad de behövde. Vi landade i att de behövde någon som kunde ena partiet, som hade starkt förtroende i partiet som kunde bygga upp detta med arbete, någon man kunde lita på. Och då hamnade vi på Stefan Löfven ganska direkt. Det passade in i vad de behövde, S behövde en nystart och han blev en nystart.

    Mona Sahlin, Tidigare partiledare, Socialdemokraterna.

    – Stefan och jag är födda samma år, och gillar båda fotboll och Bruce Springsteen! Det är tre bra utgångspunkter. Dessutom är han en person som jag alltid har litat på och en politiker som tar sitt uppdrag på allvar. Man kan lita på Stefan.

    Anna Dahlberg, Politisk redaktör och chef för Expressens liberala ledarsida.

    – Det finns något kantigt över Stefan Löfvens debattstil. Man får intrycket av att han har pluggat in svaren utantill och fastnar i samma formuleringar. Det kommer att bli svårt för honom att matcha Fredrik Reinfeldt i statsministerduellerna. Statsministerrollen är oerhört krävande. Man ska kunna hantera allvarliga kriser, leda sitt parti och sin regering och lyfta blicken från dagspolitiken för att fatta strategiska beslut. Löfven är oerfaren som politiker. Har han den kapacitet som krävs? Det vet vi inte.