Russell Simmons

 

Med skivbolaget Def Jam gjorde Russell Simmons Beastie Boys, LL Cool J och Jay-Z till stjärnor. Han förvandlade hiphopkulturen till en miljardindustri och flyttade in med sin drömfru i ett mansion på 3  000 kvadratmeter. Men han ville något mer. I dag är Simmons en frånskild politisk slugger som kämpar för vapenlagar, samkönade äktenskap och fred i Mellan­östern. Och börjar varje dag upp och ner.

 

Den 23 september 2009 har VH1 ställt till med en stor gala på Brooklyn Academy of Music. Det är en viktig kväll för hiphopvärlden. Bland presentatörerna finns komiker som Chris Rock, Tracy Morgan och Jimmy Fallon och på scen ska artister som Eminem, Mary J Blige, Ludacris, krs-One och The Roots göra hyllningsframträdanden till det skivbolag som 25 år tidigare har grundats av Russell Simmons och Rick Rubin: Def Jam.

Det är trångt på röda mattan och flera av gästerna ger entusiastiskt sin version till journalisterna om varför Def Jam har banat väg för en helt ny musikgenre. ”Beastie Boys, ll Cool j och Run dmc började där … Jag behöver inte säga mer”, ler Ludacris med diamanter stora som 50-öringar i öronen. ”De var orädda, redo att sparka  in dörrar och drömde om saker som på den tiden var omöjliga”, säger krs-One.

Eve tackar 1986 års Walk This Way och samarbetet mellan Aerosmith och Run dmc för att hon 15 år senare kunde göra duetten Let Me Blow Your Mind med Gwen Stefani, och Warren g tar upp den aspekt som kanske har fått störst konsekvenser för vad hiphopindustrin är i dag, ekonomin: ”Även om vi är hiphopartister så kan vi också vara affärsmän, den dörren öppnade Def Jam.”

Samtidigt som lovorden ekar på röda mattan sitter de två grundarna Simmons och Rubin i baksätet på en bil på väg till galan i Brooklyn.

Simmons i svart smoking, fluga och keps på sniskan, Rubin med en flaska vatten i handen, ledigt klädd i vit t-shirt och med sitt kännetecken sedan många år tillbaka: skägget. En reporter är med i bilen och samtalet kretsar kring minnen från Def Jam-tiden. Simmons pratar oavbrutet, han minns tydligt när de kämpade med att sälja sina första skivor. Rubin, sedvanligt hemlig och lite besvärad över uppmärksamheten, skrattar och säger att han mest rökte på och att han inte minns någonting speciellt från den tiden. Att allt mest var som en spännande bergochdalbanetur.

”Tänker ni någonsin på arvet ni har lämnat efter er”, fortsätter reportern. ”Att det i varje gathörn …”

– Jag tror att vi tittar framåt, avbryter Rubin och skakar på huvudet som om det är världens mest självklara konstaterande.

– Och inte blickar bakåt speciellt mycket.

Russell ler instämmande och drar i gång ännu svada om vad som driver honom.

– Det är därför jag gillar att hänga med Rick, för jag bryr mig inte. Jag gör verkligen inte det. Jag hoppas att mitt avtryck växer hela tiden oavsett vad jag gör, att jag kan hjälpa fler och fler människor. Jag har inte en enda guldskiva, jag har inga foton … jag sparar inte på gammal skit. Om jag skulle hitta guldskivorna skulle jag kunna sälja dem på Ebay och ge pengarna till välgörenhet, men jag behöver dem inte för att minnas tillbaka.

Häromåret utsåg dagstidningen usa Today Russell Simmons till ”en av de 25 amerikaner som förändrat usa mest under de senaste 25 åren”. Det kan låta som en överdrift, men det är svårt att komma på en subkultur som har förändrat usa – och inte minst omvärldens syn på usa – mer än hiphop de senaste decennierna. Def Jam blev musikhistoriens viktigaste hiphopskivbolag. Eller, ”det sista viktiga skivbolaget”, som Russell själv kallar det.

Det första Russell Simmons säger efter att vi har skakat hand på hans kontor är:

– Jag måste fråga dig: går du på yoga?

I takt med att Simmons har blivit allt rikare har också hans intresse för yoga, hinduism, buddism och andlighet i allmänhet ökat. Den enda hiphopveteranen i usa med en ännu större passion för yoga än Russell är sannolikt Rick Rubin.

– Rick Rubin är en yogi. Det var han som lärde mig göra yoga, berättar Simmons. Jag har hållit på i 20 år, men han har gjort yoga ännu längre. Jag kommer ihåg min första lektion. Det var i Los Angeles i ett rum fullt av tjejer. Två homosexuella män som var tränare och sedan 60 fantastiska tjejer. Då tänkte jag: jag kan leva med den här skiten. Nu är jag besatt. Jag har till och med ett yogaklädmärke, Tantris.

Hans kontor i Manhattans midtown ser ut som om man skulle ha gjort en bildsökning på Google på ”framgångsrik persons kontor”: ett stort mahognyskrivbord, en chesterfieldsoffa, utsikt över Empire State Building och den glittrande Hudson River.

Russell själv ser däremot fortfarande ut lite som en tonåring, med sina stora, nyfikna hundvalpsögon, kepsen som verkar fastlimmad på huvudet och en rymlig Phat Farm-tröja. Han har ett pojkaktigt, entusiastiskt sätt att prata, med läspningar som förvandlar varje s till ett f (”Ruffell”, när vi säger hej) och fler svordomar per minut än många av de rapskivor han har legat bakom.

När vi ses har han precis beställt in sin lunch, en sorts veganversion av klassisk amerikansk soul food: buffalo chicken wings gjorda på sojabönor i stället för kyckling, och i stället för de ”collard greens” som man skulle serveras på ett soul food-ställe i Harlem ackompanjeras de av en rejäl mörkgrön grönkålssallad.

Känns inte yoga lite som motsatsen till hiphop, att man överger sitt ego? Han håller inte med.

– Jag tror att de hör samman. Rap och yoga, det passar ihop.

Men mycket av det som gör en rappare bra är ju att de har en abnorm idé om sin egen kapacitet. Det är ingen ödmjuk uttrycksform.

– Well, det är kompatibelt med yoga. Man mediterar. Man tänker: ”Jag känner Gud inom mig.” Det är inte så annorlunda än att tänka: ”Jag kan få en Maybach om jag verkligen vill.”

Du sa i en intervju med den legendariske Charlie Rose häromåret att du inte riktigt ansåg dig vara vuxen än. Känner du dig vuxen nu?

– Yeah. Jag gick på stan häromdagen och kände att jag hade ont i knäna. Då tänkte jag: ”Hmm, hur hände det här egentligen? Jag måste ha trampat fel på yogan?” Nej. Jag är 54 år gammal. Då gör det bara ont i knäna ibland, utan någon speciell anledning. Det är mycket jag inte kan göra på yogan längre, back bends, eleganta rörelser. Jag kan inte ens sitta i lotus längre. Och då har jag ändå gjort det varje dag de senaste 20 åren. Men så en dag kunde jag plötsligt inte längre. Så är det att bli gammal. Man gör något varje dag, men så plötsligt kan man inte göra det längre.

I affärsmagasinet Forbes kallas Russell Simmons ”hiphopens gudfader”. Det betyder inte att det var han som skapade eller upptäckte hiphopkulturen, utan snarare var det han som lyckades göra den till en global masskultur. Han insåg att det gick att sälja hiphop inte bara till svarta ungdomar i storstadsområden, utan till hela New York, till hela usa och till hela världen.

När Jay-Z rappar ”I’m not a businessman, I’m a business, man” kunde det handla om Simmons, eller om själva hiphopkulturens utveckling från en lokal gatukultur till en global masskultur. Som så många av hiphopens superstjärnor kan Jay-Z tacka Russell Simmons för sin karriär.

Nästan 30 år efter att Russell Simmons grundade Def Jam tillsammans med Rick Rubin är han fortfarande en inofficiell talesperson för hela hiphopens väsen. Men 2013 års Russell Simmons har även en hel del annat för sig. Han är en framgångsrik affärsman, god för åtminstone 340 miljoner dollar, med ett dussintal olika företag under sitt paraply. Han har blivit goodwill-ambassadör för fn och är ordförande för The Foundation for Ethnic Understanding, som arbetar för ökad förståelse mellan muslimer och judar över hela världen. När vi träffas har han precis kommit hem från Israel, där han träffade presidenten Shimon Peres.

– Vi har program i 29 länder, men vi hade ingenting i Israel, trots att det är det viktigaste landet för detta. Så nu har vi startat tolv olika program där. Det handlar om att få muslimer och judar att umgås med varandra. Vi bjuder in imamer som talar i synagogor och rabbiner som talar i moskéer. Deras församlingar får träffas och prata.

Han lägger ned allt mer tid på politisk aktivism och har bland annat varit en framgångsrik fundraiser för båda Barack Obamas presidentkampanjer, där han har dragit in omkring 10 miljoner dollar som en så kallad ”bundler”, som koordinerar donationer från förmögna vänner. Han har även startat en rad politiska organisationer, som The Hip-Hop Summit Action Network, ett nätverk av rapartister och aktiva i hiphopindustrin som arbetar för politisk förändring, samt det filantropiska nätverket Rush, som stödjer konst- och kulturprojekt.

Hur ser en normal arbetsvecka ut för Russell Simmons i dag?

– Jag har ingen normal arbetsvecka. Den här veckan har jag varit på en välgörenhetsgrej i Oklahoma, där jag höll ett tal för skolbarn som hamnat lite fel i livet. I dag har jag filmat lite för min nyhetssajt Global Grind och planerat ett välgörenhetsprojekt som jag ska göra i Afrika nästa vecka, jag håller på med ett utbildningsprogram i ett par länder där. Sedan har jag snackat lite med Jay-Z om hur vi ser på politik, vi är oense om en del saker. I kväll ska jag ta med mina barn till yogan, sedan ska vi gå och se Lejonkungen på Broadway och efter det ska vi ha en lanseringsfest för Argyleculture, mitt nya klädmärke.

Han tar en tugga av sin sojakyckling.

– Och så mediterar jag.

Russell Simmons inleder varje morgon med att stå på huvudet i fem minuter i sträck, vilket är hans meditationsteknik.

Men den här harmoniska, andliga personen skulle man nog inte ha anat mycket av om man hade sprungit på den ettriga spjuver som härjade runt på gatorna i Hollis, Queens, på 1970-talet, där Russell växte upp.

Hollis var en relativt trygg lägre medelklassförort som var befriad från mycket av New Yorks ökända brottslighet och drogproblem på 1970-talet. Men den urbana misären fanns alltid ett par pendeltågsstationer bort. Russells pappa arbetade som lärare och hans mamma med parkförvaltning, två stabila medelklass-jobb som dock saknade den glamour som Russell suktade efter. Under en kort period drogs Russell in i de lokala gängen i Queens. Han tog kokain och provade heroin, men kom, enligt sin egen historieskrivning, på bättre tankar när han upptäckte hiphopkulturen.

Hans bror Joseph brukade ta med honom på promenader runt kvarteren, där han rappade spontant om allt de såg på gatorna. Han blev sedermera känd som Reverend Run i Run dmc. Russell inledde sin karriär med att arrangera blockpartyn och hiphopklubbar i Harlem och Queens – ofta tillsammans med sin vän rapparen Kurtis Walker. 1979 släppte Walker singeln Christmas Rappin under namnet Kurtis Blow, Simmons hade då tagit steget fullt ut till att jobba med musik på heltid, bland annat som manager åt Blow.

Minns du första gången du gick på ett hiphopevenemang?

– Absolut. Jag kommer ihåg första gången jag hörde en rappare. Det var Eddie Cheeba, på Small’s Paradise i Harlem, 1976.

När insåg du att det var början på något stort? 

– Det tog ett bra tag. Förmodligen när det redan var stort, haha. När vi startade Def Jam var ett av målen att börja paketera och marknadsföra rapartister som om de vore popstjärnor. Rap hade kommit från discon så i början gavs den bara ut på tolvtumssinglar, med anonyma artister, så som dansmusik brukar vara. Hiphop sågs ungefär som disco då. Men vi förvandlade det genom att göra hiphopen albumorienterad i stället och genom att lansera rappare som stjärnor med tydlig personlighet. Vi jobbade mer med branding av artister.

När Def Jam startades 1984 var det få skivbolag som var intresserade av att ge ut hiphop. De trodde att det var en fluga, en tillfällig förlängning av disco. Man hade avfärdat Sugar Hill Gangs Rapper’s Delightsom en one-hit-wonder. Men för Russell, som i flera år hade levt i hiphopkulturen, var det tydligt att det inte var något kortvarigt.

Om det var Russell Simmons som hade visionen för hur skivbolaget Def Jam skulle fungera så var det hans partner Rick Rubin som hade den tydligaste bilden av hur deras skivor faktiskt skulle låta.

Rubin var en vit kille från Long Beach på Long Island, som tidigt i livet hade bestämt sig för att han ville göra avtryck på sin omgivning. När han gick ut gymnasiet formulerade han sitt motto i skolkatalogen: ”Jag vill göra väsen av mig, jag vill höras, jag vill att alla ska veta att jag inte bara är en i mängden”. Rubin lärde känna Russell Simmons på hiphopfester på nedre Manhattan.

– Vi hängde på Roxy, den första klubben där man kunde höra hiphop regelbundet på nedre Manhattan, och det kom bara fler och fler människor varje vecka. Det var ingen som marknadsförde det, utan allt bara växte helt organiskt, genom ryktesspridning på gatorna. Jag blev helt uppslukad av hiphopen. Russell var redan uppslukad av den, sade Rubin i en intervju på New York Public Library 2011.

Rubin studerade på den tiden filosofi och senare film på New York University i Greenwich Village på nedre Manhattan. Han bodde i ett litet studentrum på 5 University Place, alldeles intill Washington Square Park, där större delen av rummet var fullt av musikutrustning och ett gigantiskt pa-system, ”stort som på en nattklubb”, enligt Rubin själv. Studentrummet blev Def Jams första kontor och det var där många av de första skivorna spelades in.

1984 släpptes singeln I Need a Beat med ll Cool j och året efter kom She’s On It med Beastie Boys, ett gammalt punkband som var kompisar till Rubin. Det var också Rick Rubin, som hade spelat med en rad punk- och hardcoreband i början av 1980-talet, som bestämde sig för att sammanföra rapgruppen Run dmc med hårdrocksbandet Aerosmith (idén kom ursprungligen från Rubins kompis Sue Cummings, som hade intervjuat Run dmc för tidningen Spin).

Resultatet blev en rapversion av Aerosmiths Walk This Way, som blev den första hiphoplåten som spelades regelbundet på mtv.

Rubin såg även till att Public Enemy efter mycket tjat signades till Def Jam. När Rubin först frågade Chuck d, rapparen bakom Public Enemy, om han ville ge ut en skiva sade han att han var för gammal för att rappa. Chuck d var då 21 år gammal. Den störste rapparen just då var ll Cool j, som bara var 16, och Chuck d ville inte konkurrera med tonåringar. Men till slut gav Chuck d med sig och skrev på för bolaget. Han presenterade sitt tio personer stora anhang som gruppen Public Enemy, Han berättade att han var influerad av punk och att han såg dem som hiphopens The Clash.

1987 släpptes Public Enemys debutalbum Yo! Bum Rush the Show på Def Jam och den 7 mars samma år blev Beastie Boys debutalbum Licensed to ill det första rapalbumet i historien att nå Billboardlistans förstaplats. Sammanlagt kom skivan att sälja i cirka 10 miljoner exemplar. Hiphopen hade nu nått det vita usa.

Efter en rad framgångsrika Def Jam-album med ll Cool j, Beastie Boys och Public Enemy i slutet av 1980-talet kunde Russell Simmons ägna 1990-talet åt att förvandla hiphop till hela usa:s popmusik.

Tio år efter att Def Jam grundades var sju av åtta personer som köpte hiphop-skivor i usa vita. ”The Jerry Springer-kids”, kallade Simmons dem då, och försökte förklara hiphopens attraktionskraft för unga, vita amerikaner med att det var en musikgenre som enade alla som varit fattiga i usa, oavsett hudfärg. ”White people are niggas too”, sade han till New York Magazine, 1999.

Även i dag säger han samma sak: ”It’s just poor people talking.”

Att Russell, mer än någon annan, tidigt insåg hiphopens säljbarhet hos vita amerikaner berodde delvis på hans egen bakgrund. Hans relativa medelklassuppväxt innebar att han hamnade i andra miljöer än svarta tonårskillar från sämre områden. Han hängde mycket i den etniskt heterogena konst- och musikscenen på nedre Manhattan och gick på punkklubbar och gallerier i East Village.

Han förstod tidigt att det bästa sättet att sälja svarta rapartister till en vit publik inte var att försöka marknadsföra dem som vita popstjärnor, utan att i stället uppmuntra dem att omfamna den kultur de kom från – gatans vokabulär och ghettots estetik. Medan svarta r&b-artister på den tiden uppträdde med tjusiga stråkarrangemang och eleganta kostymer så syntes de rapartister som kontrakterades till Def Jam i träningsoveraller, gympaskor och stora guldkedjor.

20 år efter de första skivorna med Beastie Boys och Public Enemy gjorde tv-programmet 60 minutes ett inslag om Russell Simmons, där man presenterade honom som ”affärsmannen som tog hiphopen från gatorna i New York till shoppinggalleriorna i resten av usa.”

Simmons förklarade med illa dold skadeglädje hur många vita entreprenörer som hade kunnat dela hans förmögenhet i dag, om de inte hade haft en så nedlåtande syn på hiphop under hela 1990-talet.

– Jag kan tacka alla vita mäns arrogans för att jag är där jag är i dag. Om det inte vore för dem skulle jag inte vara här. Om de bara skulle ha varit lite mer öppensinnade gentemot det här kulturfenomenet skulle de ha kunnat bli lika rika. I stället tvingades jag göra allt själv.

Simmons nästa steg efter framgångarna med Def Jam var att tjäna pengar även på andra delar av hiphopkulturen. 1992 startade han klädmärket Phat Farm, med ambitionen att skapa ”hiphopens Ralph Lauren”.

Med Phat Farm och Def Jam etablerade sig Russell Simmons som usa:s första hiphopmogul. Def Jam stod för soundtracket till usa:s ungdomar och Phat Farm för garderoben.

Han var plötsligt respekterad av New Yorks elit. Han blev kompis med Donald Trump, som skrev förordet till Russells första ekonomiska självhjälpsbok Do You! Han började hänga med Martha Stewart i The Hamptons och såg till att rappare som Foxy Brown och Jay-Z fick uppträda hemma hos Kennedyklanen.

Han startade tv-serien Def Comedy Jam, som bidrog till att göra komiker som Chris Rock, Jamie Foxx och Steve Harvey till nationella ikoner.

Snart hade han blivit en förebild för många unga svarta män som drömde om att bli ”hiphop-entreprenörer”, inte minst Sean ”P Diddy” Combs och Sean ”Jay-Z” Carter, som har sagt att Russell Simmons lärde honom allt som var viktigt om affärslivet.

1998 gifte sig Russell Simmons med den 24-åriga före detta fotomodellen Kimora Lee Perkins, som han hade träffat på New Yorks modevecka sex år tidigare. Paret vigdes av Russells bror, Reverend Run, och fick döttrarna Ming Lee (2000) och Aoki Lee (2002). 1999 startade Simmons klädmärket Baby Phat där Kimora Lee blev kreativ chef: ”I represent luxury, and that’s what I’m about”, sa Kimora Lee till Vanity Fair i ett omtalat porträtt med rubriken ”Unbearable fabulosity” som gjordes 2005 då paret levde i ett franskinspirerat mansion i New Jersey på 3  000 kvadratmeter med de obligatoriska hiphopattributen: biograf, skönhetssalong, konstrum och två pooler. Ett år senare separerade Kimora Lee och Russell och tre år senare gick skilsmässan igenom.

Under vår intervju insisterar Russell på att de fortfarande är goda vänner, men ger också uttryck för en lättnad över att de har separerat.

Enligt de senaste uppgifterna jag hittade har du ungefär 340 miljoner dollar just nu.

– Hm, det kan inte stämma. Min exfru kanske har så mycket pengar! Men inte jag? Nej, det tror jag inte. Jag har ett finansföretag som går bra, det drar in mycket pengar, det är värt kanske 150 miljoner dollar. Men 340 miljoner dollar? Puffy har nog 340 miljoner, med all vodka som han säljer. Puffy kan göra en spelning och tjäna en miljon på en kväll. Jag kanske kan hålla ett föredrag och få in, vad, 50 000 dollar? Och det donerar jag till välgörenhet.

I dag ryms det mesta av hans verksamhet under parpalyet Rush Communications, som inkluderar hans nya klädmärke Argyleculture, ett licensierat smyckesföretag och ett finansföretag.

Han lanserade nyligen yogaklädmärket Tantris och han driver Global Grind, en nyhets- och skvallersajt som inte verkar ha alltför seriösa journalistiska ambitioner.

Tillsammans med Visa har Simmons även lanserat kreditkortet Rush Card, vars målgrupp är folk med begränsad kreditvärdighet och som därmed har svårt att få andra kreditkort (han har kritiserats för att kortet riskerar att exploatera fattiga amerikaner). Målgruppen är ung och ”urban”, vilket betyder svart eller latinamerikansk i amerikansk affärsjargong.

Hur har rikedomen förändrat dig?

– I början tror jag att den förändrade mig ganska mycket, men inte nu. Jag har en Maybach, men det är det enda odrägliga jag har unnat mig. Det är det enda hiphopiga jag äger.

När Russell har ätit upp sin veganlunch tar vi hissen de 43 våningarna ned till Eighth avenyn, där Maybachen står och brummar i väntan på att ta oss till eftermiddagens yogalektion. Hans dotter Aoki Lee har varit i skolan och sitter och sover i det soffliknande baksätet.

De åker tillsammans de 30 kvarteren ned till Union Square och den populära yogastudion Jivamukti. Det doftar av färska frukter, ingefära och te från kaféet i entrén.

Simmons går hit varje eftermiddag och känner hela personalen. Han hälsar på dem med förnamn, inklusive receptionisten och de som står i juicebaren.

I och med skilsmässan från Kimora Lee lämnade han New Jersey. I dag är han singel och verkar inte ha någon brådska med att gifta sig på nytt. Han bor i ett gigantiskt penthouse i Tribeca, den dyraste stadsdelen i New York. Där har han inte bara utsikt över nedre Manhattans skyskrapor utan även Zuccotti Park, det lilla grönområdet strax intill Wall Street som hösten 2011 blev knutpunkten för vänsterrörelsen Occupy Wall Street.

Russell2

Russell Simmons på väg till yoga med en av sina döttrar, Aoki Lee 11 år, som han har med exfrun Kimora Lee Simmons.

Simmons politiska engagemang är stort och sträcker sig över en mängd olika frågor. I den amerikanska partipolitiken är han en renlärig progressiv röst, som står till vänster om Barack Obama.

Det senaste året har han skrivit debattinlägg (för exempelvis Huffington Post och Global Grind) om följande ämnen: usa:s vapenlagar, klimatpolitik, sexism i popkulturen, hbt-rättigheter, ökad dialog och ökat samförstånd mellan judar och muslimer i usa, gatuvåld och brottslighet generellt i svarta storstadsområden samt ekonomisk ojämlikhet och de växande klyftorna i amerikanska skolor.

Han har även haft ett tydligt inflytande som en röst i kampanjen för att legalisera samkönade äktenskap i usa, som har fått ett växande stöd bland hiphopstjärnor under de senaste två åren. Russell var bland annat delaktig i delstaten New Yorks kampanj för samkönade äktenskap, som slutade med att man blev den största delstaten i usa att legalisera detta 2011. Han inspirerade även andra berömda hiphoppersonligheter att komma ut med sitt stöd, inte minst Jay-Z och Beyoncé.

När Occupy Wall Street-demonstrationerna började blev Simmons tidigt aktiv i rörelsen.

– Jag hörde dem utanför mitt fönster från den första dagen. Jag insåg direkt att det handlade om att Wall Street har för mycket makt i dag, mer makt än folket. Det är inte längre folket som styr Washington, utan politikerna styrs av Wall Street och särintressen. Det var kärnan i deras budskap och jag höll med dem om det.

Det är diskutabelt hur framgångsrika Occupyrörelsen var. Deras demonstrationer var fulla av de mest excentriska inslagen av den amerikans-ka vänstern – trumcirklar och hippies med handmålade flaggor som uttryckte konspirationsteorier om att Google styr världen. Men det var samtidigt tydligt att de påverkade den nationella debatten om ojämlikhet och ekonomi i usa inför presidentvalet 2012. Ettårs-jubileet av Occupyrörelsen förra hösten sammanföll med presidentvalskampanjernas klimax, och Russell Simmons såg det som ett tillfälle att åter uppmärksamma kärnan i deras budskap om ojämlikhet. Han lyckades attrahera flera andra hiphopstjärnor till demonstrationerna, inklusive Kanye West, som något kontroversiellt dök upp utsmyckad med tunga guldkedjor.

– Det var många från hiphopvärlden som var delaktiga. Talib Kweli uppträdde. Kanye kom förbi. Även många artister som inte är kända för politiska och sociala budskap, som Young Jeezy, gav sitt stöd.

Någon som däremot var mer skeptisk var Russells vän Jay-Z som i en intervju ifrågasatte Occupy Wall Street och sade att han inte förstod sig på varför de inte verkade respektera entreprenörer, trots att ”entreprenörer är de som har byggt usa”.

I amerikanska medier fick deras olika syn på Occupyrörelsen stor uppmärksamhet och dagstidningen Daily News skrev: ”Jay-Z har 99 problem och Russell Simmons är ett av dem.”

Men Russell avfärdar det så kallade bråket som en konstruktion av medierna och förklarar att det egentligen handlade om att de var oense om detaljer.

– Vi har snackat en hel del om det. Jay tyckte inte att Occupy hade något inflytande när det handlar om att förbättra situationen för usa:s fattiga, även om han höll med om deras analys att de 1 procenten rikaste har alldeles för mycket makt. Medan jag tyckte att det var tydligt att de hade det. Occupy skapade en dialog om ekonomisk ojämlikhet i presidentvalet, som annars inte hade ägt rum. Till och med Obama själv började ta upp frågor om hur kampanjer finansieras och problemet med pengarnas roll i politiken.

Simmons var ursprungligen kritisk till Barack Obamas presidentkampanj för att Obama drog in så mycket pengar från Wall Street och finanssektorn. I en intervju med New York Times 2007 sade han att Obamadonationerna från Wall Street innebar att det är de som ”kontrollerar honom”.

Men sedan Obama blev president har Russell dock ställt sig bakom honom helhjärtat, även om han ofta kritiserar honom från vänster och säger att han måste göra mer för svarta i usa:s storstadsområden. Han var, tillsammans med många andra svarta kändisar, delaktig i det landsomfattande initiativet för att öka svart valdeltagande, vilket var framgångsrikt. 2012 var det första valet i usa:s historia där en högre andel svarta väljare än vita väljare gick och röstade.

Vad tycker du om Obamas tid i Vita huset hittills?

– Han har fått väldigt mycket gjort, med tanke på omständigheterna. Fair Pay Act som ger lika lön för kvinnor. Upphävandet av ”Don’t ask don’t tell”, så att homosexuella tillåts i armén. Han gick ut med sitt stöd för samkönade äktenskap. Han har varit en stark röst för de fattiga och försvarat dem när republikanerna försöker skära ned på allt. Jag skulle själv ha tjänat på att Mitt Romney blev president, eftersom jag skulle ha fått lägre skatt. Men jag behöver inte fler skattesänkningar.

Tycker du att entusiasmen verkar vara lika stor för Obamas kommande år som den var efter hans första valseger?

– Inte över hela usa. Man kan inte uträtta mirakel. Kongressen är fortfarande som den är.

Hur ser dina förhoppningar ut inför Obamas kvarvarande år?

– Jag hoppas att det kommer att hända mer för homosexuellas rättigheter, jag hoppas på en klimatpolitisk reform och en invandringsreform.

Efter ett helt liv i New York valde Russell Simmons i fjol att göra Rick Rubin sällskap i Los Angeles. Han köpte ett hus i Beverly Hills där han numera har sitt huvudkontor och han pendlar regelbundet mellan öst- och västkusten.

Han är inte längre involverad i de två varumärken som han är starkast förknippad med: skivbolaget Def Jam och klädmärket Phat Farm.

Def Jam sålde han till Universal 1999 för 120 miljoner dollar (en summa han delade med delägaren Lyor Cohen – Rubin lämnade Def Jam och startade American Recordings redan 1988) och fem år senare sålde han sin del av Phat Farm för 100 miljoner dollar.

Målsättning med flytten är att ge sig in i film- och tv-industrin. Han startade produktionsbolaget Def Pictures i början av 1990-talet, och producerade ett 20-tal filmer (bland annat Eddie Murphys framgångsrika Nutty Professor-komedier).

Men den här gången är förhoppningen att göra något för svarta i Hollywood, som enligt Simmons fortfarande lider av en allvarlig diskriminering. Många hade hoppats att den här kampen skulle vara över redan 2002, när både Halle Berry och Denzel Washington vann Oscars för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll. Men sedan dess har utvecklingen i Hollywood snarare gått i motsatt riktning. Svarta skådespelare har svårt att få jobb, tunga svarta regissörer som Spike Lee har svårt att få finansiering till en film och ”svarta” filmer produceras i stället som en specifik genre, för en uteslutande svart målgrupp.

Russell vill ändra på det och har en nyskriven deal med Youtube om att skapa en kanal där förhoppningen är att göra något åt den rådande situationen i Hollywood.

Hans viktigaste roll i den politiska debatten i usa förblir dock som den inofficiella talespersonen för hela hiphopkulturen. Han är fortfarande den första person som tv-kanaler ringer för en kommentar när någon rappare har gjort något kontroversiellt. Lika förutsägbart som att programledare ställer frågan: ”Kan vi skylla det här på hiphopen?”, är det att Russell Simmons kommer att svara: ”Nej”. Hans argument är i vanliga fall någon sorts variant av Public Enemys berömda uttalande att hiphop är ett svart cnn: det är en uttrycksform som rapporterar om vad som händer på gatorna, snarare än att influera det som händer.

Hiphop har populariserat svart popkultur på ett sätt som saknar motstycke i amerikansk historia och är i dag en lika självklar amerikansk kulturexport som äppelpaj och cowboys.

Om Russell Simmons anser att hiphopen har påverkat usa:s samhälle i någon tydlig mening så är det i sådana fall en ökad tolerans och förståelse mellan svarta, vita, latinamerikaner, asiater.

När du ser tillbaka på hiphopkulturens utveckling de senaste tre decennierna …

– Herregud, tre decennier? Är jag så jävla gammal?

… hur ser du på utvecklingen? Blir du någonsin orolig att hiphopens ideal har förändrats, att den håller på att spåra ur?

– Nej, det är precis samma grej som det alltid har varit. Fattiga människor som snackar. Det är folk vars röster du aldrig skulle höra i usa annars. Folk som ingen skulle bry sig om annars. Önskar jag ibland att det fanns fler rappare som var politiskt engagerade, som Public Enemy? Sure. Det vore kul. Det skulle göra usa till ett bättre land. Men även den rap som kan framstå som opolitisk är i själva verket politisk. Den rapmusik som inte verkar samhällskritisk är ofta samhällskritisk. Rappare är inte nödvändigtvis ute efter att förändra allt, det är inte de som ska skriva lagarna. De berättar hur det är. Det är konst.

Vilka artister gillar du i dag?

– Jag gillar Jay-Z. Jag är ju gammal. Hatar att säga det här, för det får mig att låta ännu äldre, men jag lyssnar hela tiden på old school-kanalen på Sirius Radio. Jag är så gammal nu att det finns tre olika nivåer av old school. Det finns old school, och så finns det older school och sedan finns det even fucking older school.

Har New York tappat sin position som hiphopens huvudstad? 

– Javisst, om man tittar på topplistorna är det Södern som vinner, och jag litar på listorna. Den kommersiella skiten, de vet vad de håller på med. Jag gillar alla danslåtarna.

Kan du dansa några av de nya dansstilarna?

– Jag kan inte dansa någon av dem. Har aldrig kunnat dansa. Nu är jag dessutom 54 år gammal, så det ser värre ut än någonsin när jag dansar. •

    Text Martin Gelin
    Foto Stefan Anderson
    RUSSELL SIMMONS

    Född: 1957.

    Familj: Barnen Ming Lee, 13, och Aoki Lee, 11, som han har tillsammans med exfrun Kimora Lee Simmons.

    Bor: Greenwich Village i New York och Beverly Hills i Los Angeles.

    Karriär: Grundade 1984 skivbolaget Def Jam tillsammans med Rick Rubin. Bolaget stod bakom artister som Public Enemy, LL Cool J och Beastie Boys och formade den moderna hiphopen. Simmons startade även klädmärket Phat Pharm och är i dag starkt engagerad i den amerikanska politiken.

    RÖSTER OM RUSSELL SIMMONS

    Nelson George

    Journalist och medförfattare till
    Simmons självbiografi Life and Def.

    – Vi är födda samma år och vi var båda två svarta arbetarkillar som växte upp i utkanten av New York och formades av New York. Russell var, tillsammans med till exempel Spike Lee, en förebild för mig som visade att det nu var möjligt att lyckas även som svart man i New York.

    Rick Rubin
    Producent, grundade Def Jam med
    Simmons.

    – Vi hängde på Roxy, den första klubben där man kunde höra hiphop regelbundet på nedre Manhattan, och det kom bara fler och fler människor varje vecka. Det var ingen som marknadsförde det, utan allt bara växte helt organiskt, genom ryktesspridning på gatorna. Jag blev helt uppslukad av hiphopen. Russell var redan uppslukad av den.

    Sean ”P Diddy” Combs
    Artist, producent och entreprenör.

    – Jag har alltid följt i hans fotspår. Han har ett klädmärke, jag har ett klädmärke, han har ett hus i Hamptons, jag har ett hus i Hamptons. Vi är som tvillingar. Jag har i princip stalkat honom hela livet.

    *Källa: NPR, CBS, New York Magazine