En dame före sin tid

I början av 1960-talet fick inte kvinnor ens öppna ett eget bankkonto. Då startade dame Stephanie Shirley ett mjukvaruföretag. Med endast kvinnor anställda. Hon blev adlad och en av Storbrittaniens rikaste.

Men livet var i fritt fall.

 

Valet av plats hade inte kunnat vara mer passande. Säkerhetsvakterna rörde sig hemtamt i de privata omgivningarna, golfbanan låg nyfriserad. Det femstjärniga hotellet The Grove i Hertfordshire strax utanför London hade varit med förr, välkomnat politiker, kungligheter, internetgurus och en och annan rockstjärna till den 300 tunnland stora slottsträdgården. Nu var det dags igen. Hit hade, liksom de senaste tio åren, Googles Larry Page och företagets styrelseordförande Eric Schmidt, bjudit in några av världens skarpaste hjärnor för att med gemensamma krafter försöka definiera ”vår tids anda” under en ted-liknande konferens. Den informella stämningen var diskret välregisserad. Unicefambassadören David Beckham sågs ta en selfie med kändisfysikern Stephen Hawking. Före frukost sprang flera av de inbjudna åhörarna en runda tillsammans med os-guldmedaljören och långdistanslöparen Mo Farah längs slottsträdgårdens krattade grusvägar. Andra gäster spelade några hål med det irländska golfproffset och Ryder Cup-vinnaren Paul McGinley. Ingen bar namnbricka.

Det var i maj 2015, ett år som i mångt och mycket var ”enhörningarnas” år, det vill säga företag som värderas till 1 miljard dollar. Men för att platsa på Googles konferens Zeitgeist krävdes mer än att vara en hyllad it-entreprenör. De inbjudna talarna – väl medvetna om att de tillfrågats utifrån kriteriet att de på ett eller annat sätt visat intresse för att förändra världen till det bättre – minglade bland de utvalda åhörarna, de allra flesta viktiga samarbetspartners till Google eller förväntade sådana. I år var gästlistan mer begränsad än någonsin. Få europeiska Googlechefer hade bjudits in, inte heller syntes någon från de svenska enhörningsbolagen till.

För publiken väntade två intensiva dagar. Några av vår tids största utmaningar skulle avhandlas, men föreläsarna hade ändå uppmuntrats att hålla en positiv ton under de cirka 15 minuter var och en hade till sitt förfogande. Ambitionen var att ingjuta hopp i oss åhörare och få oss att agera på frågor som klimatförändring, fattigdom och miljöförstöring. Vissa höll sig till direktiven, andra inte. Stephen Hawking tvivlade på hur förberedda vi är på vad som kommer att ske om artificiell intelligens tar kontroll över mänskligheten och nationalekonomen Dambisa Moyo varnade för konsekvenserna av att vi troligen aldrig mer kommer att uppleva en nödvändig, global tillväxt på över 7 procent. Miljöaktivisten och dokumentärfilmaren Yann Arthus-Bertrand frustade otåligt. Vi sitter på kunskapen om vad klimathotet innebär, ändå gör vi inte tillräckligt, dundrade han.

Andra ville bara berätta sin historia, vilken, i det här fallet, visade sig rymma en berättelse om en väldigt framgångsrik affärsidé.

 

Den 82-åriga, brittiska teknikentreprenören dame Stephanie Shirley klev upp på podiet, såg sig omkring, satte sig till rätta på pinnstolen, fixade till den blonda, kortklippta frisyren och inledde med orden: ”Framför er ser ni ett museiföremål.” Publiken skrattade. Hon fortsatte: ”Det är en sak att ha en affärsidé, en annan att få affären att hända. Det kräver extraordinär energi, självkontroll och ett dygnet runt-engagemang. Men om framgång vore lätt att uppnå skulle vi alla vara miljonärer. Framgång är inte lätt att uppnå. För mig skedde det dessutom mitt i ett familjetrauma”.

Vid det här laget hade hon det fullpackade rummets odelade uppmärksamhet. Vem var denna kvinnliga it-pionjär som hade startat ett mjukvaruföretag, redan innan det fanns några persondatorer?

Dame Stephanie Shirley är det tyskfödda, judiska flyktingbarnet som i dag är en av Storbritanniens rikaste kvinnor och största filantroper. Hon skulle kunna resa jorden runt, bo på de finaste hotellen och äta på de bästa restaurangerna, men för sådant har hon knappast något intresse. Eller tid. Stephanie Shirley jobbar, och det har hon alltid gjort. Och hon jobbar hårt. I hemlandet Storbritannien har man försökt att sätta ett epitet på den sedan år 2000 adlade Shirley. Före detta flykting, feminist, filantrop, multimiljardär eller mor till ett autistiskt barn? Själv säger hon att det inte går att separera delarna, att allt hon är, är hon på grund av att hon 1939 gavs möjlighet att lämna nazismens Tyskland för det nya hemlandet Storbritannien.

Anförandet avslutade hon med att skruva till ett citat av George Bernard Shaw, nobelpristagaren i litteratur som också var medgrundare till den topprankade ekonomihögskolan London School of Economics.

– Anpassade människor försöker att rätta sig efter världen, icke anpassningsbara människor försöker att rätta världen efter sig själva. Alla världens framsteg beror på de icke anpassningsbara. Alltså, sådana som jag.

 

För en av Storbritanniens förmögnaste kvinnor, måste nog den drygt 10 000 man starka staden Henley-on -Thames i Oxfordshire strax utanför London, anses vara ett anspråkslöst val av hemort. Att staden blommar upp tack vare roddregattan Henley Royal Regatta som genomförs i juli varje år och som lockar delar av Londonsocieteten, är inget som gör sig påmint en måndagsmorgon i september. Regnet strilar ned men stationskaféet Tubbies Diner erbjuder knappast något skydd. ”Vi stänger om 20 minuter, önskar du något annat än svart kaffe kan du lika gärna strunta i beställningen”, manar servitrisen. En kort taxiresa senare tar Shirleys hushållers-ka Kay emot i det radhusliknande tvåvåningshuset alldeles intill floden Thames.
– Här har jag alltid bott, inleder en pigg och välsminkad dame Stephanie Shirley klädd i randig sidenskjorta.

Hon visar runt i den ultramodernt inredda, enhetligt vit- och krämfärgade lägenheten där det generösa arbetsrummet utgör hemmets hjärta. Här finns ett helt liv samlat i pärmar strukturerade i perfekt ordning. Ett specialdesignat skrivbord upptar större delen av rummet som i övrigt präglas av böcker och ett porträtt av den framlidne sonen Giles. Den enda, synliga utsvävningen är ett antal exemplar av modern, abstrakt konst.

– När jag blev rik unnade jag mig bland annat en målning av Picasso. Och en guldklocka till min man Derek. Men det är också allt, kommenterar hon bristen på extravaganser. Jo, rättar hon sig snart.

– Derek fick också en matchande guldlänk året därpå, det fick han.

 

Hon gör sig redo, smuttar på sitt te, numera är hon brittisk i varje por. Innan vi börjar intervjun vill hon höra vad jag har att säga om Google Zeitgeist. Själv har hon sin åsikt klar.

– Vissa personer har åstadkommit något, de pratar inte bara om andras teorier och analyserar dessa. Jag föredrar att höra historier från dem som varit med om dem. Men Stephen Hawking gillade jag förstås, lägger hon till med bestämdhet.

Hawking är en personlig vän, som precis som Shirley har levt nära en person med autism, i Hawkings fall hans barnbarn. Och kanske är det också utifrån Hawking som vi kan inleda vårt samtal om Shirleys livsgärning. ”Utnyttja din fulla potential”, uppmanade Hawking under Zeitgeist. ”Och använd ditt liv på bästa möjliga sätt!”

Shirleys blick faller på en bild av Emerich Roth, den svenske författaren som överlevde nazisternas dödsläger och som är fint porträtterad i ett magasin som jag har tagit med mig.

– Man kan se på honom att han har flytt undan nazismen. Titta på det sorgsna draget över ögonen, säger hon.

Själv värjer sig Shirley mot att definieras som flykting, hellre vill hon betraktas som en hårt arbetande kvinna som hittills har skänkt över 67 miljoner pund till välgörenhet och som fortfarande arbetar 50-timmars veckor, även om hon nu, som 82-åring, ”inte är lika effektiv”.

– Att arbeta är det jag gör. Att arbeta är inte något jag gör när jag hellre skulle vilja göra något annat. Och numera tar jag modern teknik till min hjälp, beskriver hon.

Jag frågar om Derek, mannen som hon gifte sig med 1959 och som hon under sina föreläsningar beskriver som ett ”bra val av äkta make” och ”en av de viktigaste ingredienserna för en kvinna som vill lyckas.” Den före detta fysikern Derek syns inte till.

– Han har blivit äldre, konstaterar Stephanie Shirley.

Varje dag promenerar de tillsammans längs floden i hemstaden Henley-on-Thames. Efter snart 60 år som gifta utgör de ett strävsamt par som har tagit sig igenom mer än de flesta.

– Nej, enkelt har det inte varit. Men vilket liv, säger hon och ler.

 

_C0B6599
Varje morgon promenerar Stephanie Shirley med sin make Derek längs floden i hemstaden Henley-on- Thames.

 

Omkring 10 000 barn sägs ha räddats undan nazismen med hjälp av räddningsaktionen Kindertransport under andra världskriget. Barnen skickades till fosterföräldrar i framför allt Storbritannien och många återsåg aldrig sina biologiska föräldrar. Om Stephanie Shirley hade levt det liv som var tänkt för henne hade det mesta sett annorlunda ut. Hon föddes 1933 i en välbärgad familj som den judiska flickan Vera Buchthal. 1939 skickades hon, fem år gammal, tillsammans med sin nalle och sin fyra år äldre syster Renate till den lilla staden Sutton Coldfield på den engelska landsbygden. Det barnlösa paret Guy och Ruby Smith var ett anspråkslöst men vänligt par hos vilka Vera, till skillnad från sin äldre syster, snart fann sig tillrätta. I sina memoarer Let It Go från 2012 återger hon hur hon några år senare återförenades med sin biologiska mor, men att relationen kantades av det förflutna och att hon aldrig återknöt några band, något hon inte heller gjorde med pappan som efter kriget gifte om sig och flyttade tillbaka till Tyskland. Shirley rycker på axlarna.

– Min biologiska mor strök mig ur sitt testamente, det är en elak sak att göra. Men efter att min bok kom ut sa mina vänner att hon var stolt över mig. Kanske det, men hon lyckades aldrig vara en kärleksfull mor.

 

Förväntningarna på vad Vera Buchthal skulle kunna åstadkomma med sitt liv var begränsade. Fostermamman beskriver hon som en yvig och glad person, men utan akademiska ambitioner. Men redan som ”ovanligt ung” visade det sig att Stephanie Brook, det namn som Vera Buchtal antog som 18-åring, hade fallenhet för framför allt matematik. Fosterföräldrarna lyckades fixa en plats på en pojkskola för Stephanie som nu för första gången hade fått en inblick i ett mansdominerat samhälle. Den första anställningen på The Post Office Research Station i Dollis Hill i London erbjöd en årslön på 215 pund och rutinmässiga arbetsuppgifter för den nu 26-åriga Stephanie. Även livet runtomkring var enformigt och Stephanie hade svårt att fylla tiden. Hos det sällskap av före detta flyktingar som hon introducerades till kände hon sig knappast hemma, men kanske bidrog den psykolog hon till slut gick med på att träffa till en större förståelse för den person hon hade utvecklats till: samtidigt som hon hade en stark känsla av oberoende, ville hon inget hellre än att smälta in. Hon låtsades vara en fin flicka utan särskilt ambitioner, träffade män men frustrerades ofta över att inte kunna matchas intellektuellt och insåg att hennes åsikter knappast fick gehör på arbetsplatsen. I sina memoarer beskriver Shirley det som en chockartad upptäckt när hon en dag insåg att om hon verkligen ville nå någonstans, var hon tvungen att ta sig dit själv. Snart började hon också att allt mer stå upp för sin roll som kvinna. Om hon erbjöds hjälp med att bära sin skrivmaskin, svarade hon: ”Jag tror på jämställda löner, därför bär jag min skrivmaskin själv.”

Stephanie Shirley skrattar, numera tar hon varje tillfälle i akt om någon erbjuder sig. När hon träffade sin blivande man lämnade hon sin anställning på postkontoret för att i stället börja på en ny arbetsplats. På Computer Development Limited blev hon en del av programvarugruppen, hon fascinerades allt mer av ämnet och började fundera i banor som: om en dator kan göra x, vilken nytta skulle det kunna göra för y? Och hur skulle det kunna komma ett företag till nytta? Samtidigt upplevde hon allt oftare att hennes åsikter inte räknades och att hennes kön missgynnade hennes karriärambitioner. En idé började sakta växa fram.

 

Sex pund. Så stor var insatsen till Stephanie Shirleys företag vars affärsidé var att från hemmet programmera och sälja mjukvara. Året var 1962, Stephanie Shirley var 29 år och vid den här tidpunkten fick kvinnor i Storbritannien varken köra buss eller flygplan eller ännu mindre öppna ett bankkonto utan sin mans medgivande. Många skrattade åt den märkliga idén. Mjukvara till fasta priser? Sådant gav man ju bort gratis tillsammans med hårdvaran! Programmerarna utvecklade flödesscheman med papper och penna, skrev sedan kod som skickades med post till ett datacenter där den stansades. Därefter verifierade Stephanie Shirleys programmerare stansningen.

– Detta var dataprogrammering för 50 år sedan!

Shirley ler förtjust.

Företaget döptes till Freelance Programmers ”eftersom det var exakt det vi var” och upplägget var att anlita flexarbetande, kvinnliga, frilansande programmerare som hade slutat att arbeta på grund av barn eller giftermål. Eftersom ingen förväntade sig särskilt mycket av kvinnor, varken i arbetet eller i samhället, började Shirley utmana konventionerna och ändrade sitt namn från Stephanie till ”Steve” för att vinna fler kontrakt i en mansdominerad värld.

Successivt började programmeringsuppdrag som lagerkontroll, schemaläggning av godståg och lokalisering av oljedepåer att trilla in.

– När jag drog i gång Freelance Programmers sa männen: Vad intressant! Men det funkar bara för att det är litet.” När företaget växte sa samma män: ”Visst det är stort nu, men bolaget har inget strategiskt värde.” När f.i. group (som bolaget senare döptes om till) värderades till 3 miljarder dollar, sa samma män: ”Bra jobbat, Steve!”

Historien ovan använder hon sig av under sina föreläsningar och effekten är oftast densamma, åhörarna skrattar och några män skruvar lite förläget på sig. Men under tidigt 1960-tal ansågs Stephanie Shirleys korståg för kvinnor mest löjeväckande. Själv lyfter hon gärna fram att flygplansmodellen Supersonic Concordes svarta låda programmerades av en ”bunt kvinnor som jobbade hemifrån”.

– Vem hade kunnat tro det, frågar hon retoriskt.

Hur hanterade männen att deras fruar började jobba?

Stephanie Shirley nickar mot Dereks del av lägenheten. En förstående man är – och var – nyckeln, menar hon.

– Jag tror att många män var helt okej med att låta kvinnor ha ett eget litet sidointresse, men jag vet att några kvinnor aldrig berättade för sina män vad de egentligen sysselsatte sig med om dagarna. När mannen kom hem vid 18-tiden var skrivbordet rensat, barnen tvättade och maten stod på bordet.

Hon ser sig själv som en pionjär som löste ett problem för kvinnor som ville gå tillbaka till jobbet efter en paus av barnafödande och hon anser att hennes generation var den som på allvar tog upp kampen för jämställda löner och arbetsförhållanden. Men även om hon gärna breder ut texten kring hur hon som kvinna ofta behandlades orättvist på sina tidigare arbetsplatser, säger hon att idén att starta eget inte var inspirerad av en tidig våg av feminism, snarare av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

– Då, under 1960-talet, var feminismen emot män, och det har jag aldrig varit. Många av mina kollegor och jag värjde oss mot begreppet feminism. Hon skrattar förläget, snurrar lite i den beigefärgade fåtöljen och sänker rösten när hon återger minnet av den första gången hon kom i kontakt med en svart man. Hon satt på en buss och insåg ”skamset” att hon blev chockad av att träffa en person med ett utseende som hon aldrig tidigare hade råkat på.

– Men händelsen fick mig att förstå något om underdogs och i fortsättningen skulle jag alltid stödja underdogs.

 

Enligt en undersökning genomförd av fn:s utvecklingsorgan undp som bland annat mäter graden av jämlikhet mellan könen utifrån inkomstklyftor och rättvisa, hamnar Storbritannien långt ned på rankingen, oavsett hur man mäter, medan Sverige klarar sig bra. Men samtidigt som Stephanie Shirley anser att även kvinnor är underdogs, fnyser hon i dag lite åt idén om det jämställda Sverige. Det finns fler länder med jämställdhet på agendan och dessutom beter sig kvinnor i väst som om det pågår mer diskriminering än det faktiskt gör, anser hon. Hon spänner ögonen i mig, som för att pränta in att det här är det viktigaste hon kommer att säga under den tid vi har till förfogande.

– Jag är inte feminist, jag är humanist. Jag tror att varje enskild person kan göra skillnad. Och den tanken styr mitt liv.

 

Ien artikel i den judiska tidskriften The Jewish Chronicle från 2014 uttalade sig Shirley om att hon anser att dagens kvinnor har det lätt jämfört med på hennes tid och därmed inte har något att klaga över. Intervjun plockades upp av The Independent och Shirley rörde upp damm i hemlandet. På min fråga om hon verkligen anser att kvinnor i dag har samma privilegier som män, kommer motfrågan direkt:

– Tycker inte du det?

Det handlar inte om att få ett jobb eller en position, det handlar om att ta, lägger hon till. Kvinnor i dag har ett val.

– All lagstiftning finns, om kvinnor sedan inte väljer att ta de möjligheter som ges handlar det om att de inte är villiga att uppoffra sig och lägga ned den tid det tar för att bli framgångsrik. Du måste vilja vara en ledare och du måste vara villig att betala priset för din arbetsinsats. Allt handlar om uppoffringar.

 

shirley_2
Filantrop, TED-föreläsare och författare. Energin är fortfarande på topp, trots att dame Stehanie Shirley har hunnit bli 82 år.

 

Men vad ska de ambitiösa och moderna kvinnorna göra som trots lagstiftning kämpar för att få ihop jobb- och privatliv?

– De kvinnor du beskriver är de som försöker leva upp till andra kvinnors förväntningar om vad en bra kvinna är. Man måste inte baka sitt eget bröd. Lär dig att vara dig själv. Låt dig inte påverkas av andra.

Hennes eget schema är fortfarande fullt, precis som hon vill ha det. Föreläsningar i Silicon Valley, Paris och Cambridge står på agendan den närmaste tiden, de flesta på temat kvinnor och karriär. Efter intervjun ska hon som vanligt promenera till den lokala simbassängen för sin dagliga motion. Det handlar om att hålla energinivåerna uppe, inte tillåta sig att ta tackla av, menar hon.

Hushållerskan Kay knackar på och fyller på tekopparna. Stephanie Shirley tar en klunk. Hon berättar att hon har bestämt vad som ska stå på hennes gravsten: ”She was worth saving”, hon var värd att räddas. Hon skrattar sitt hesa skratt, präglat av år av cigarettrökande. När livet var som tyngst var hon uppe i 60 stycken om dagen.

 

Till att börja med var sonen Giles ett helt normalt och glatt barn, men vid drygt två års ålder slutade han att prata. Det unga paret Stephanie och Derek Shirleys efterlängtade son kom till efter en rad missfall och lika stor som lyckan var när han föddes år 1963, blev chocken när det visade sig att han led av svårartad autism. Vid tio års ålder var Giles våldsamma och oförutsägbara raseriutbrott en del av familjens vardag och Shirley vittnar om en minst sagt kaotisk familjesituation som blev allt mer ohållbar. Giles krävde ständig övervakning och fick flytta till ett hem för autistiska barn, ett arrangemang som ofta gav paret Shirley dåligt samvete på grund av de undermåliga förhållanden sådana hem delvis innebar.

– Få personer förstod vilken enorm press jag var under. Jag är väldigt stolt och berättade inte för någon vilket totalt kaos det var hemma, men jag kämpade för att överleva.

Under 1970-talets ekonomiska nedgång i Storbritannien kämpade f.i. group  med näbbar och klor för att inte gå i konkurs. Resten av tiden gav Stephanie Shirley till Giles. Allt annat – teater, resor och vänner – fick stå tillbaka. Den kombinerade påfrestningen ledde till att hon 1976 fick hon ett nervöst sammanbrott.

– Jag tror att man kan hantera en kris, men när två kriser inträffar samtidigt är det tungt. Ingen människa borde behöva gå igenom det.

Ändrade du ditt sätt att leva efter kollapsen?

– Jag gjorde inget annat än att arbeta. Jag är en av dem som definieras av mitt arbete.

I sin bok skriver hon om hur det en kväll visades en naturdokumentär på tv. Derek och Stephanie hade inte tid att ägna programmet någon större uppmärksamhet, men när de kastade ett öga på tv:n såg de en gök som gradvis försökte ta över ett bo med två sparvar som i sin tur, allt mer utmattade, arbetade för att mata den unga inkräktaren. Göken växte sig större, mer krävande och mer aggressiv – och sparvarna blev allt mer utarmade och nedbrutna.

– Jag minns att Derek och jag tittade på varandra och tänkte samma sak: detta var vad vårt liv hade utvecklats till. Jag sa att det bästa vore om vi alla tog våra liv. Derek lyssnade lugnt, men hans enda invändning var att det inte längre skulle handla om självmord för Giles del. Det skulle handla om mord. Då släppte vi idén om självmordspakten.

Makarna bestämde sig för att separera, men 1998 gick den då 35-årige Giles bort i ett epilepsianfall. Stephanie Shirley gungar lite på stolen och berättar att hon brukade drömma om Giles varje natt.

– Det gör jag inte längre. Jag är mycket mer bekväm med det faktum att han inte längre finns bland oss, jag har ett lugn inom mig. Vi gjorde det bästa vi kunde. I dag sörjer vi på olika sätt. Min man är fortfarande arg, vilket bara är trams, säger hon.

Tanken på att skiljas släppte snart efter Giles död.

– Jag har lärt mig att leva utan Giles, utan hans behov av mig, men ett barns död tär normalt på ett äktenskap, konstaterar hon.

I paret Shirleys fall stärktes i stället förhållandet.

– Egentligen anser jag att min största bedrift i livet är att jag har lyckats hålla ihop mitt äktenskap, säger hon, och skrattar.

 

När f.i. group, som vid det här laget hade bytt namn till Xansa, såldes till franska it-konsultbolaget Steria sca 2007, hade företaget 8 500 anställda, varav 70 stycken hade blivit miljonärer i pund tack vare att Stephanie Shirley gav upp 25 procent av sin andel (”en fantastisk känsla”). När företaget var som högst värderat var Stephanie Shirley personligen god för 150 miljoner pund och Storbritanniens elfte rikaste kvinna. En svindlande tanke, men paret Shirley bestämde sig för att fortsätta leva det liv de alltid hade gjort. Shirley pensionerades 1993 och övergick till att på heltid ägna sig åt att filantropi, nu var det dags att förbättra förutsättningarna för unga och vuxna med autism, bestämde hon sig för.

Storbritannien är ett av Europas mest generösa länder, men trots det donerar bara 28 procent av landets höginkomsttagare till välgörenhet, jämfört med 98 procent i usa, enligt välgörenhetsorganisationen Carnegie uk Trust.

– Britter är väldigt generösa nära det handlar om kriser i tredje världen, då flödar pengarna in. 5 pund här, 10 pund där. Men de riktiga pengarna, de pratar vi helst inte om. Shirley teaterviskar.

– Vi är väldigt tysta om pengar. Och det är något väldigt brittiskt.

Precis som Bill Gates, en annan mjukvaruutvecklare som också har flyttat fokus, vill Stephanie Shirley bli ihågkommen för sin filantropiska gärning. I viss mån har hon fokuserat på it-frågor, men i dag är den största delen av verksamheten inriktad på autism. Enligt Shirleys beräkningar är den årliga kostnaden för autism i Storbritannien 32 miljarder pund och ett av hennes mål har varit att under 2014 nå ett genombrott kring de bakomliggande orsakerna till autism. Riktigt så långt har man inte nått, men det är viktigt med ett tydligt fokus, menar hon. Hon har startat skolor och stöttar tankesmedjor och forskning och jobbar för att ta fram en nationell linje för hur välgörenhetsorganisationer ska arbeta för att underlätta för människor med autism. En stor del av sin tid lägger hon på att slussa in ungdomar och vuxna med autism i arbetslivet.

– Förutsättningarna skiljer sig åt, men grundproblemet är detsamma. Det handlar om underdogs. Vi måste lära oss att acceptera att människor har olika förutsättningar och vi måste inse att människor därför behöver jobba på olika sätt.

 

shirley
Inga extravaganser. ”När jag blev rik unnade jag mig en Picasso, och en guldklocka åt min man. Men det är allt.”

 

År 2009 valdes Stephanie Shirley till Storbritanniens ambassadör för filantropi, en titel hon hade under ett år, på tok för kort tid för att kunna göra skillnad, anser hon. Men hon tror ändå att hon lyckades göra filantropi till ett hushållsbegrepp och att hon belyste skillnaden mellan välgörenhet och filantropi.

– Filantropi handlar om fokus och det handlar om att formulera tankar som: ”Varför lever människor på gatan?” Och sedan försöka göra något åt det. Idén om rättvisa gäller för de flesta människor, de flesta håller med.

Att som flykting bli utsedd att representera sitt land som ambassadör för filantropi var en ära menar Shirley som först nu har insett och är bekväm med att hon kan vara en förebild för andra flyktingar. Under en lång period ville hon inte sätta sin fot på tysk mark, hon säger sig vara alltför märkt av att ha varit flykting under andra världskriget.

– Men sedan insåg jag att det är upp till mig att börja kommunicera, att vara en förebild. Jag gick med i det tysk-engelska sällskapet som var en förening för Europa. Man måste gå vidare! Det gäller för såväl nationer som för män-niskor. Angela Merkel har gått vidare från andra världskriget. Hon är stark. Dessutom håller hon oss européer samman nu i dessa tider med utmaningar relaterade till flyktingströmmar.

Hittills har Stephanie Shirley investerat i över 100 organisationer som på något sätt underlättar för unga och vuxna med autism, men hon gör det även för sin egen skull, hon menar att hon får tillbaka lika mycket som hon ger.

– Människor ger av olika anledningar, säger hon och dricker upp sitt te. Det kan handla om tradition, eller tro.

Vad handlade det om för din del?

– Jag ger på grund av min personliga historia. Jag har haft ett bra liv, gett allt och gör fortfarande nytta. Jag har också betalat ett högt pris, men har varit villig att betala det.

                                                                                                                                          

Kina Zeidler | är journalist. Hon minns Stephanie Shirleys skratt  och att hon verkade så lugn, tillfreds och lycklig.

Anders Lindén | är fotograf. Detta var tredje gången han var i England för att fota ett omslagsporträtt åt Icon.

    Dame Stephanie Shirley

    Född: 1933 i Dortmund Tyskland.

    Familj: Maken Derek.

    Utbildning: På Birkbeck College, London.

    Karriär: Entreprenör som 1962 grundade ett brittiskt mjukvaruföretag med enbart kvinnliga anställda. Pensionerade sig 1993 för att på heltid arbeta med välgörenhet.

    Röster om Stephanie Shirley

    Peter Mimpriss

    Före detta medlem i styrelsen för dame Stephanie Shirleys välgörenhetsstiftelse. Även före detta välgörenhetsrådgivare till prins Charles.                                                                                                      
    När jag träffade dame Stephanie Shirley för första gången kom vi genast bra överens. När hon frågade mig om jag ville bli vice ordförande i hennes nya välgörenhetsstiftelse sa jag ja, eftersom jag beundrar henne väldigt mycket. Däremot visste jag inget om autism. Det hon gjorde då var fantastiskt. Hon tog mig till en av de skolor hon hade startat och visade mig hur den fungerade. Det var en fantastisk skola med många lärare och vacker miljö och jag blev ännu mer imponerad av henne. Dame Stephanie Shirley har gett väldigt mycket pengar till sin stiftelse, men hon har även gett enormt mycket av sin egen tid – och det är exakt det som behövs om du ska driva en effektiv filantropisk verksamhet.

    Rebecca A Eastmond

    Vd (Managing Director), The Philanthropy Centre, JP Morgan Private Bank.
    En av de kvaliteter som jag ser hos många av de filantroper jag arbetar tillsammans med är att de visar äkta glädje över sitt engagemang. En globalt erkänd filantrop sa en gång: om du inte har roligt som filantrop, sluta och börja genast om! Dame Stephanie Shirley ger verkligen intrycket av att hennes engagemang ger henne glädje och att hon använder engagemanget som ett sätt att lära sig och fortsätta att utvecklas. Hennes inställning till filantropi är lika entreprenöriellt som hennes inställning till livet i övrigt och det gör henne till en fantastisk förebild för andra som vill ta vara på livet och som verkligen vill se effekt av sitt givande. Världen behöver fler personer som Steve Shirley!

                                                                                                                    

                                                                                                                    

    Tidslinje

    1933

    Vera Buchthal föds i Dortmund, Tyskland. Som 18-åring tar hon namnet Stephanie Brook.

    1939

    Vera och systern Renate flyr undan nazismen och kommer till Storbritannien.

    1962

    Startar Freelance Programmers. Företaget består av kvinnliga, frilansande programmerare.

    1966

    Läkare konstaterar att sonen Giles (född 1963) är gravt autistisk och aldrig kommer att leva ett normalt liv.

    1975
    Könsdiskriminering blir olagligt i Storbritannien och Stephanie Shirley tvingas börja anställa även män.

    1980

    F.I. Group (före detta Freelance Programmers) växer så det knakar och Shirley mottar en OBE (Officer of the Order of the British Empire), en brittisk ordensutmärkelse. ”Jag varken kunde eller kan dölja min glädje över denna utmärkelse.” (från Let it Go, 2012).

    1987

    Mottar hedersbetygelsen Freedom of the city of London som ges till en uppskattad medborgare. Har delats ut sedan år 1237.

    F.I. Group firar silverjubileum. Stor fest för anställda och före detta anställda.

    1991
    Tilldelas en hedersdoktortitel av The independent University of Buckingham. Innehar titeln under tre år.

    Säljer en ”stor andel” av sina andelar i företaget till sina anställda. Börjar tappa greppet om företaget till vd:n Hilary Cropper (vd sedan 1987). Shirley lägger ned allt mer tid på sonen Giles.

    1998

    Sonen Giles går bort i ett epileptiskt anfall. Hans hjärna doneras till forskning vid Oxfords universitet.

    1999

    Prior’s Court öppnar, en skola för svårt autistiska barn och det filantropiska projekt som ligger Stephanie Shirley närmast om hjärtat. Skolan invigdes formellt av engelska prinsessan Anne år 2000. 2011 öppnade ett lärcenter för vuxna med autism.

    2000

    Adlas. Får titeln dame.

    2003

    Mottar Beacon Fellowship-priset för sitt bidrag till att motverka autism och ”banbrytande arbete för att utnyttja informationsteknik för det allmänna bästa.”

    2004
    Grundar Autistica, en välgörenhetsorganisation som riktat in sig på forskning om autism.

    2009

    Gordon Brown utser Stephanie Shirley till ambassadör för filantropi i Storbritannien.

    2012

    Ger ut sin memoarbok, Let It Go. Titeln syftar på att Shirley har gett bort stora delar av sin förmögenhet.

    2013

    Rankas som en av Storbritanniens 100 mäktigaste kvinnor av BBC Radio.