Storstad vs landet -
Adjö lantis!

Författaren Henry David Thoreau skrev 1854: ”Jag flyttade till skogarna för att jag ville leva i medvetenhet, för att möta inget annat än livets väsentligheter.” Hans klassiska verk Skogsliv vid Walden är en av världens mest kända texter om människans kärlek till skogen, flykten från den artificiella staden och längtan efter att bli ett med naturen. Thoreau väljer bort staden för att kunna bli levande på riktigt, för att kunna, som han beskriver det, ”suga all märg ur livet”.

Motsatsförhållandet mellan stad och landsbygd är ett av kulturens vanligaste teman. Den roskindade, rakryggade bondpojken symboliserar ärlighet, oskuld och friskhet jämfört med stadsråttans fifflande, lungsjuka och cynism. Till exempel i bästsäljardystopin Hungerspelen befolkas huvudstaden ”The Capitol” av världsfrånvända modeoffer, en överdriven, perverterad version av den ”sanna” människan ute på landet.

I samband med växande globala miljöproblem är det också lätt gjort att måla upp en motsättning mellan den smutsiga, smoggiga storstaden, som likt en jätteparasit suger ut naturen på näring och spottar ut sopberg och avgaser, och lantbrukarna och den senaste generationens grönavågares ekobyar och egenodlade grönsaker.

För sju år sedan, 2008, passerades en magisk gräns. Det var året då plötsligt mer än hälften av jordens befolkning bodde i städer snarare än på landsbygd. I början av 1900-talet var den siffran bara 15 procent. Enligt FN:s uträkningar kommer mer än 70 procent av jordens befolkning att bo i städer år 2050. Innebär den snabba urbaniseringen en stundande miljökatastrof?

Amerikanske geografi-professorn William B. Meyer, vid Colgate university i Hamilton, New York, fick i uppdrag att sätta samman en kurs om global förändring, där det underliggande antagandet var just detta, att urbaniseringen är ett stort framtida miljöproblem. Men ju mer fakta han samlade, desto tydligare växte en annan bild fram, som han förklarar i boken The Environmental Advantages of Cities – Countering Commonsense Antiurbanism.

– Den mest miljövänliga staden i hela USA är New York. Delar man in staden i mindre delar så är själva centrum, Manhattan, faktiskt den allra mest miljövänliga. Trots att staden är en megastad med över 10 miljoner invånare och ekonomiskt omsätter mer än stora delar av landet, säger han.

– En vanlig missuppfattning är nämligen att städer förbrukar mer naturresurser än landsbygden. Men det viktiga är hur mycket som förbrukas per person. Ju tätare stad, med ett välfungerande utbyggt system av el, energi, avlopp, vatten och allmänna kommunikationer, desto mer miljövänligt.

Meyer beskriver miljöfördelar med städer på flera områden, som konsumtion, naturkatastrofer och sjukdomsspridning. När det gäller bruk av sötvatten är lantbruken de stora konsumenterna, inte människorna i städerna.Men vad begreppet ”stad” betyder är olika i olika länder.

I Sverige till exempel definieras en ”tätort” som en plats med minst 200 invånare med som mest 200 meter mellan sina boplatser. Inte särskilt citylikt.

– Givetvis är det bättre för naturen om vi människor inte breder ut oss och exploaterar mer mark, utan lever tätare tillsammans, säger William B. Meyer.

Rent samhällsekonomiskt är det alltså mest effektivt att ett stort antal människor tillsammans investerar i system som kollektivtrafik och återvinning. Utsläpp och föroreningar nämns ofta som en stor nackdel med städer.

– Men faktiskt är den värsta föroreningen i världen för människor inomhusrök. Detta tas sällan upp eftersom det handlar om de allra mest marginaliserade människorna i världen som är utsatta: kvinnor, barn och gamla i fattiga områden på landsbygden som arbetar vid öppen eld eller eldad spis inomhus.

– Givetvis är utsläpp kring städer stora, men ett tätbefolkat område har förutsättningarna att bättre och snabbare göra något åt det, vilket inte de isolerade på landsbygden har, säger William B. Meyer.

I katastroffilmer som Contagion, 2012, Elysium, Day After Tomorrow och World War Z är städer magneter för naturkatastrofer, virusspridning och teknologiska faror.

– Återigen är isolering sämre. Naturkatastrofer spänner över allt från blixtnedslag, tsunamier, jordbävningar, askmoln efter vulkanutbrott till årslång torka. Tittar man på rapporteringen från till exempel Katrina i New Orleans tycker jag att man missar frågan – vad hade varit ett bättre alternativ? säger Meyer.

– Förmodligen är städerna det bästa stället att möta en naturkatastrof, bland annat på grund av att det där är lättare att distribuera hjälp och medicin.

Thomas Elmqvist är professor i naturresurshushållning vid Stockholms universitet och understryker också en annan viktig fördel i städer. Många människor tillsammans underlättar specialisering, samarbeten och utbyte av idéer.

– När städer växer ökar också takten på innovationer, patent och lösningar. Ju större städer desto snabbare multipliceras kontakterna mellan människor med olika kompetensbakgrund. Städer korsbefruktar och accelererar innovationstakten, säger han.

I städerna globalt sett föder man färre barn än på landsbygden. Historiskt eftersom man inte behöver arbetskraften på gården när man bor i staden.

– Men också på grund av att det inte är ett jämt utsnitt av alla människor på landsbygden som flyttar till staden, utan ett urval. Ofta de som vill utbilda sig mer, och den gruppen människor skaffar också generellt färre barn, liksom att förstföderskorna är äldre, säger William B. Meyer.

Men hur mycket statistik man än räknar upp om fördelarna med att bo i staden kommer man inte bort från den största anledningen till att människor vill bo på landet: den känslomässiga. Att leva nära naturen är en själslig och estetisk upplevelse svår att översätta i urban miljö. Här är William B. Meyer barsk.

– Miljöaktivister som bor på landet kräver att stadsbor ska ge upp saker som är viktiga för dem, som stora bostäder, egna bilar och många barn – varför ska inte de ge upp att bo på landet? Alla måste vi försaka något för att leva hållbart, säger han.

– Det är ändå snarare så globalt sett att människor vill flytta till städer, men att många länder driver aktiv politik för att bromsa urbaniseringen, fortsätter han.

Han räknar upp diktaturer och totalitära stater som har tvångsflyttat ut människor på landet, eller hindrat dem från att komma till städerna, som i det maoistiska Kina, Stalins Sovjet och apartheidstyrda Sydafrika. I FN-rapporten Unleashing the Potential of Urban Growth myntas uttrycket ”urbanophobia” – ett outtalat, emotionellt ogillande av staden som är starkt hos många och leder till att många länder driver en aktiv politik för att förhindra urbaniseringen. Lösningen för framtiden är att planera städernas utbyggnad.

Det är inte bara megastäderna som växer, utan alla städer. Planerar man inte utbyggnaden kan de breda ut sig i ”urban sprawls”, med stora villa- och husområden som ineffektivt tar upp utrymme och hind-rar transporter och nätverkande.

En annan anledning är att fattiga människor står för en stor del av städernas tillväxt. I utvecklingsländerna betyder det kåkstäder och slumområden. I dag bor en tredjedel av världens urbana befolkning i slummen.

– Men när man diskuterar de dåliga levnadsförutsättningarna för fattiga människor i slummen så jämför man inte deras situation med lika fattiga människor på landsbygden, utan med folk på landsbygden över huvud taget. Man måste jämföra människor med samma ekonomiska förutsättningar. Om så, vem har det sämst, de som är fattiga i staden eller på landet? Att vara tillsammans är bättre, anser William B. Meyer.– Här i USA finns en stark antiurban tradition, som också dominerar i norra Europa, där naturen ses som en plats som ger en emotionell dimension svår att finna någon annanstans. Det är en kultur svår att förändra. Underligt nog tänker man exempelvis kring Medelhavet i Europa tvärtom, att städerna är civilisationens centrum, en tradition ända sedan Platon och Aristoteles som hävdade att livet enbart gick att leva fullt ut i städer, fortsätter han.

ISverige har vi en stark naturromantisk tradition, något som påverkar också de politiska besluten om hur man får bygga ut och förtäta staden. Sofia Cele är doktor i kulturgeografi vid Uppsala universitet och forskar om grönområden i städer och hur barn mår i förtätade städer.

– Staden har stor kapacitet att vara miljövänlig, men det viktiga är att människornas handlings- och livsmönster är miljövänligt. Åker man bil till sitt sommarställe varje helg använder man till exempel inte effektiviteten i staden, säger hon.

Att ha tillgång till naturen blir dessutom en klassfråga om stadens form bygger på att kunna resa ut till lantstället om helgerna. Sociokulturella aspekter räknas till de tekniska.

– Jag tycker att det är intressant hur människor i städerna är enormt beroende av naturen, men vi vet så lite om den. Bara ett litet exempel: i min undervisning råkade jag nämna växten vintergäck, och av 25 studenter visste ingen vad det var för något. När människor får en mindre personlig relation till naturen – vad får det för konsekvenser i deras dagliga handlande?

Men om städer faktiskt är det mest miljövänliga sättet för människor att leva på är det viktigt att städerna byggs på rätt sätt. Staden måste vara en plats där alla kan röra sig och ha råd att bo: barn, funktionshindrade, gamla, nyinflyttade. När internationella World Economic Forum räknade upp de tio topptrenderna för 2014 var en av dem ”The Growing importance of megacities”. Att leva ett urbant liv på ett hållbart sätt är en av mänsklighetens största utmaningar inför framtiden. ”Mångfald är nyckeln till starka städer, det som skapar stadens svårfångade själ och ger den ekonomisk och social framgång”, konstaterar de.

– Det minsta vi kan göra är att inte ta politiska beslut som förhindrar urbaniseringen. Det är nu vi har chansen att bygga städerna så att de passar oss och miljön, säger William B. Meyer.