Noomi Rapace -
Allt ljus på Noomi

Bredvid ligger King’s Speech-regissören Tom Hooper, rödsvullen och inslagen i vita handdukar som ett nyfött barn. Han ser tagen ut. Om det beror på att hans Les Misérables vann tre Oscars i går eller inte vann de andra fem den var nominerad till är oklart.

Det är Oscarsmåndag i Hollywood. I eftermiddagssolen kan man nästan se diset av alkoholångor som vilar över Beverly Hills. Hela staden är stilla, försatt i ett slow motion-tillstånd.

Noomi har ont i fötterna. Hon dansade till sex på morgonen på Madonnas fest. Men hon skippade både galan och Vanity Fairs klassiska eftermingel.

– Jag vill inte gå på Oscarsgalan om jag inte har ett syfte med att vara där, förklarar hon.

Håret spretar, Noomi har rullat upp armarna på sin beige trenchcoat. Vi sätter oss vid ett bord, där hon radar upp sina tre Iphones (svenska, engelska och amerikanska), börjar simultan-sms:a och beställer in en ”healthy club sallad”.

– Jag är här för att jobba, inte för att gå på galor. Men just i dag går det lite långsamt.

I morgon är det premiär för hennes nya film Dead Man Down.

– Jag kör ”in and out” i Hollywood. Jag skulle aldrig ha kunnat flytta hit och harva runt på auditions. Jag har nästan inte gjort några auditions i hela mitt liv. Jag kom in en annan väg, säger Noomi och attackerar salladsbladen med sin gaffel.

Att dokumentären Searching for Sugarman precis har kammat hem en Oscar och för många svenskar bekräftat idén om det svenska filmundret tycks detta unders mest lysande stjärna knappt ha tagit notis om.

– Jag känner mig inte som del av det där. Jag har alltid känt mig som en främling i Sverige. Har alltid längtat bort. Sverige är litet, små tankar. Det är trångt liksom. Jag kände det även när jag var liten, att jag vill ha något större, mer rymd, mer plats, mer utrymme. Jag vill vara där det är stort. Här är det inte provocerande att ha stora visioner.

”Gorgeous!”, ”Faboulus!”, ”Amazing!”

”You are doing great!” Noomi bemöts som en boxare som precis har knockat sin motståndare när hon kliver in i det lilla hotellrummet. Entouraget som den senaste timmen har suttit och stirrat ned i sina mobiler kastar sig upp och bombarderar henne med kärlek, smink och proteiner.

Steve, en muskulös och sprallig makeupartist, börjar genast bättra på hennes ögonskugga, samtidigt som Noomi hivar i sig äggröra och melonskivor från ett fat. Hennes stylist Maria Montti rättar till den svarta Louis Vuitton-klänningen, elegant och samtidigt flickig med en stor sidenrosett vid kragen.

– Just two hours left. Fox next, informerar Bryna Rifkin, en av Noomis pr-agenter.

Rifkin är en kort brunett vars nätthet bara nästan lyckas dölja den obarmhärtiga auktoritet som vilar över hennes uppenbarelse. Hon är produktionsledare i fabriken, för detta är en fabrik. Efter bara några minuter är Noomi tillbaka framför kameran i hörnsviten på Four Seasons 15:e våning. I sviten mittemot sitter Colin Farrell i svart skinnpaj och håret uppsatt i en tofs. Utanför, i en lång smal korridor, står den amerikanska pressen på rad som tomma konservburkar – redo att matas igenom maskineriet. USA har inte bara skänkt världen löpande band-produkter som fryspizza och hot wings. De har också skänkt oss press junkets, den industriella journalistiken. Ett pr-maskineri vars produktionskedja är lika effektiviserad som tillverkningen av muttrar. Det handlar helt enkelt om att klämma ut så mycket press som möjligt på så kort tid som möjligt – något som Hollywood har drivit till perfektion.

En efter en släpps journalisterna in till Noomi. De får tre minuter på sig innan Rifkin kastar ut dem. I kontrollrummet bredvid sitter en tekniker och matar ut minneskort som om det vore chips. Han staplar korten, som innehåller de filmade intervjuerna, i en hög. De ska delas ut till kanalerna.

– Bara 20 kvar nu, uppmuntrar Rifkin.

Hackordningen är rigorös. Först de stora jättarna som Fox och NBC, sedan allt mindre lokalkanaler och till slut filmsajterna, som lite förenklat företräds av män i otvättat hår och epilepsiframkallande skjortor och som tycks ha svårt att dölja sin hemliga kärlek till Lisbeth Salander. Trots att många frågor är intellektuellt förolämpande är Noomi Rapace nästan rörande tålmodig. Hon anstränger sig för att ge seriösa svar även på frågorna som inget öra någonsin borde ha utsatts för.

Hon tycks inte ha fastnat i det där självupprepande ekot som uppstår när alltför många intervjuer förkrympt antalet möjliga svar till ett par enkla standardfraser: det som kan kallas junketsyndromet. Det handlar inte bara om att Noomi ännu inte fastnat i Hollywoods pr-system. Hon själv tycks värja sig mot varje upprepning. Jag förstår senare att det är personligt, något som genomsyrar hela hennes filosofi – viljan att aldrig återvända, se tillbaka, upprepa.

– Det blir automatiskt någon sorts fejk när man ska upprepa något. När jag filmar kan jag ibland glömma att det inte är jag. Därför älskar jag filmen. Du kan gå in i det en gång, sedan är det klart, samtidigt som du aldrig kan luta dig tillbaka på gamla erfarenheter. Du måste prestera hela tiden, berättar Noomi för mig senare.

Men det finns en upprepning som Noomi Rapace inte tycks kunna värja sig ifrån – Lisbeth Salander. När den svenska cyberpunkaren från Millenniumfilmerna kommer på tal – och det händer ständigt – tycks Noomis intensiva närvaro dämpas något. Var och varannan journalist vill att hon ska jämföra Beatrice, sin karaktär i Dead Man Down, med Salander. Noomi säger att skillnaderna är stora, att Beatrice är kvinnligare, svagare, drivs av andra komplex. Men det tycks inte gå fram, journalisterna ser vad de vill se – det mörka, det skadade, det annorlunda.

Bilden av Lisbeth Salander har också blivit en del av bilden av Noomi Rapace. Hon är något exotiskt, nästan Greta Garbo-aktigt, mitt i det glättiga Hollywood. David Finchers amerikanska version av Män som hatar kvinnor tycks bara ha förstärkt Noomi Rapaces prestation. De flesta jag möter i USA säger att de är ett fan av ”the original”.

Hollywoods besatthet av Salander tycks märkligt nog inte heller ha avtagit, tvärtom. Något har dock förändrats, karaktären tycks ha kastat loss från böckerna och filmerna. Blivit någonting större. Kanske satte Time Magazine fingret på fenomenet när de beskrev Salander som ”vår tids Hannibal Lecter”. En karaktär man fortfarande minns när titeln har falnat.

Noomi tänder en cigarett (”Jag har börjat röka igen, det ingår i min nästa roll”, säger hon och fimpar mot den nedvevade bilrutan) när vi träffas i Stockholm någon vecka före pressdagarna i Los Angeles. Filmen hon åsyftar är Animal Rescue som hon ska börja spela in i New York om ett par veckor. Hon ska spela den kvinnliga huvudrollen, mot Tom Hardy, i berättelsen som bygger på en novell av Dennis Lehane. Noomi gör en hastig sväng med den lånade sportbilen vid Stureplan.

– Jag älskar att köra bil. Snabbt, snabbt, säger Noomi som för dagen bär en leopardmönstrad päls och en tjock svart keps, med ett flor över ögonen.

Det är långt från Hollywood. Ingen privatchaufför, inget entourage och ingen överbeskyddande agent så långt ögat når.

– Jag kan gå på röda mattor och sådant. Men jag kan lika väl hänga i Adidasoverall på ett taxifik i något slumområde som på ett lyxhotell i Paris. För mig spelar det ingen roll. Det är viktigt att inte bli en människa som slutar röra sig i en riktig värld. För då blir allt en konstruktion, säger Noomi.

Det är dock något som har blivit svårare sedan Hollywoodkarriären tog fart.

– Visst är jag tacksam för all uppmärksamhet, det vore löjligt annars. Jag har ju valt det här. Men ju kändare man blir, ju fler personer som vet vem man är, desto fler ögon har man på sig. Det blir svårare att stänga av världen och hitta koncentrationen. När vi spelade in Dead Man Down var det paparazzis så fort man gick ut från trailern. De gick till och med in i bilden när vi filmade. Jag blev arg, fick fan lust att gå och slå kameran ur händerna på dem. Men Colin lugnade ned mig, säger hon och skrattar.

– Jag kan inte bry mig om hur jag ser ut heller. När det kommer en hel vägg med blixtar är chansen att de får en bild där man ser full, arg, utvecklingsstörd, helt väck eller drogad ut rätt stor.

Noomi berättar att om hon inte har börjat vänja sig vid det, så har hon i varje fall börjat acceptera det.

– Så här är det, normaliteten är borta. Det är inte normalt att flacka runt och bli igenkänd hela tiden. Det är inte normalt att ha folk runt omkring som fixar allt. På en sekund finns det där, det man ber om. Det är väldigt lätt att bli bekväm i det. Det blir ett slags drog när folk hela tiden säger: ”You’re so amazing, you’re gonna be the biggest star.” Men det är ett självbedrägeri om man tror att de är ärliga, det är ju folk som är betalda för att säga det. De är vampyrer. De lever på mitt blod.

Stockholm är en relativt fredad zon, men Noomi är bara här på besök, bland annat för att vara med sin nioåriga son Lev, som hon och exmaken Ola Rapace delar vårdnad om. Just nu bor Lev i Stockholm, men förra året bodde han i London med Noomi, där hon sedan ett par år har sin bas. Det är också där hon skulle kunna tänka sig att slå sig ned mer permanent framöver.

– Jag lever ju något slags kringresande liv, vilket är helt okej. Men det är först nu som jag börjar känna att jag skulle vilja ha ett riktigt hem någonstans. Jag tror nog att jag kommer att köpa ett hus i London och skapa en bas där. Det görs mer filmer i London och det är lätt att flyga därifrån. Det är liksom en bra utgångspunkt. Men just nu har jag inte riktigt tid att ge mig in i det. Man måste ju gå runt och leta och då måste man ha tid att göra det.

Avgörande är självfallet närheten till sonen Lev.

– Jag vill att han ska ha en så normal tillvaro som möjligt. Och jag vill inte ha hemmalärare, nannys och sådant där. Nästa år kommer jag att resa väldigt mycket. Så vi får se, vi håller på och försöker komma fram till vad som är bäst för honom. Kanske är det att han får vara på samma ställe och så åker jag till honom.

Det närmsta halvåret kommer Noomi att tillbringa på filminspelningar. Efter Animal Rescue ska hon spela i Daniel Espinosas Child 44 – om jakten på en rysk barnmördare. Filmen produceras av Ridley Scott och Noomi spelar mot Gary Oldman och Tom Hardy. Tanken var också att hon skulle spela rollen som Agneta Lindblom mot Ola Rapace i filmen Sånt är livet om den stormiga relationen mellan schlagerstjärnan och boxaren Bosse Högberg. Filminspelningen skulle ha startats i år, men sköts upp – vilket innebar problem att få det att fungera med Noomis späckade inspelningsschema. Bland annat har en uppföljare till Prometheus utannonserats, men är ännu på manusstadiet. Klart är dock att Noomi Rapace skulle ha en huvudroll ifall filmen blir av. Noomi säger dock att hon gärna vill göra en film med Ola Rapace i framtiden.

– För mig handlar det alltid om materialet. Om jag hittar någonting där jag känner att: ”Ingen skulle kunna göra det här bättre än Ola.” Då kanske vi kan jobba igen. Men det får man se då.

Noomi vill tona ned skriverierna som har varit om paret, och skilsmässan. Men det är uppenbart att hon är missnöjd med hur de har behandlats av en del svenska medier.

– Vissa tidningar och medier vill jag inte prata med för att jag vet att de inte är intresserade av att skriva min sanning ändå. De har redan bestämt sig på förhand.

Filminspelningarna betyder att det kommer att dröja innan Noomi får en fast tillvaro.

– Just nu bor jag där jag jobbar. Saken är den att man som skådespelare inte är någonstans på riktigt. Jag jobbar och stupar i sängen på kvällarna. Men jag älskar ju mitt jobb.

Noomi är van vid kringflackandet. Någonting som kanske delvis beror på hennes egen rotlöshet. När hon var fem år flyttade hon med sin mamma, skådespelaren Nina Norén, och sin styvpappa till Island. Hennes riktiga pappa, en spansk flamencosångare, skulle hon inte träffa förrän i tonåren. I en liten by startade familjen Islands första waldorfskola. Noomi var en av de få eleverna.

– Katastrofelev verkligen. Jag var emot allt. Hade väldiga auktoritetsproblem. Jag ville aldrig sitta ned och räkna matte, jag ville vara ute. De startade skolan delvis för min skull, för de förstod att det inte skulle fungera att sätta mig i en vanlig skola. Jag var så extremt kompromisslös. Kunde vara arg i dagar. Det skulle ha blivit konflikter, eller så hade jag blivit knäckt. Det är ju lätt att knäcka ett barn. Jag tror inte att de ville det, de uppskattade min vildhet på något sätt.

Hur mycket waldorf är du i dag?

– Jag är nog rätt mycket waldorf. Fast jag tror att det var bra för mig, för jag fick utvecklas och bli mig själv. Sedan var det ju inte så uppstyrt. Jag är inte så bra på att läsa, kan inget om grammatik eller lingvistik. Jag kunde inte prata engelska tills för bara några år sedan. Jag har fått lära mig genom att höra, genom att se. Mer intuitivt.

När familjen fick möjlighet att delta som statister vid inspelningen av vikingadramat Korpens skugga 1988 upptäckte Noomi skådespeleriet.

– Jag älskade det. För mig var det som att öppna porten till Narnia, kliva in i en garderob och komma ut i en annan verklighet. Det var overkligt att se vuxna människor som lekte saker på blodigaste allvar, och att alla var superseriösa. Det var passion, död, blodshämnd. För mig var den där leken den totala friheten. Jag har alltid känt att jag har haft så mycket energi och kraft som måste ta vägen någonstans. Jag blir som en tryckkokare som bara expanderar tills jag känner att jag kommer att explodera när som helst. Vad ska jag göra av allt som pågår här inne? Och för mig blev skådespeleriet som en sorts ventil. Det känner jag än i dag.

I de tidiga tonåren flyttade familjen till Sverige och Skåne för att Noomi skulle få en mer normal uppväxt.

– Jag drevs av något, men hade väl ingen tydlig riktning. Jag testade massa olika saker. Tränade judo och klippte av mig håret. Jag ville inte acceptera att jag inte var en av killarna. Jag minns att när jag var tolv, tretton så såg en man på mig. Jag kände att han såg annorlunda på mig, sexuellt. Det gjorde mig förkrossad. Det var ett slags uppvaknande, jag kände att jag hade förlorat min frihet, min kontroll. Jag slutade med judon och började dricka i stället, och blev punkare. Men kände att det liksom inte ledde någonstans heller. Att människorna jag umgicks med inte var på väg någonstans, de var fast. Jag var så fruktansvärt rastlös. Jag var tvungen att ta mig vidare. Då började jag tänka på skådespelandet.

När hon var 15 flyttade Noomi ensam till Stockholm för att börja på Södra Latin. Det dröjde dock inte länge innan hon dök upp som kickerstjejen Lucinda Gonzales, komplett med bomberjacka och pannband, i veckosåpan Tre kronor. Ett par år senare mötte hon Ola på en parkeringsplats i Göteborg.

– Ola var den första som sa till mig: ”Du kan göra vad du vill. Du är störst i världen.” Det var väldigt viktigt, jag har ju inte gått på någon scenskola. Jag tror att han tog bort spärrar i mig, en massa låsningar inne i mig, inne i min hjärna. Han knöt upp knutar på ett sätt som frigjorde min kreativitet.

De första åren blev det mycket teater, Noomi gick från Orionteatern till Galeasen och Stockholms stadsteater. Men det var filmen hon ville till.

– Det här får man ju inte säga egentligen, men jag gillar inte att ha publik. Jag vill att de ska vara tysta och inte lägga sig i. Vissa skådespelare älskar kontakten med publiken. Jag gör inte det! För mig förstör de illusionen. Jag älskar de där glasklara kristallsprakande ögonblicken inne i en scen då man glömmer allting som är utanför. När man sveps med någonstans, till något som man inte kontrollerar. Då kan det inte sitta någon i publiken och skratta. Jag vill inte vara en entertainer. Jag gillar inte när det är för trevligt och sådär.

Hur menar du då?

– I Sverige finns en kultur inom film och teater där du i alla lägen ska uppföra dig artigt och hövligt. Du ska bonda! Om man inte är trevlig och normal så blir reaktionen: ”Gud, vad är det för fel på henne?” Men vi jobbar ju med konst, med känslor och psykologi. Om jag spelar in en scen där jag blir våldtagen är det kanske inte så konstigt att jag efteråt inte står och myspratar med alla. Men det är lite vad som förväntas av dig.

Menar du att man inte tar skådespelande på samma allvar?

– Kanske, i England tror jag att det finns en annan respekt för att det kan vara jävligt krävande. Det finns en seriösare sida av skådespelandet. I Sverige ska man helst vara lite rolig och folklig.

Vill du inte vara folklig?

– Jag tycker att det finns en hets i det där som jag inte gillar. Jag har inget intresse av att vara folklig.

”Sunny California” – fuck heller. Alla tror att det är varmt i Los Angeles. Det är en myt. Det är svinkallt. Jag lämnar inte huset utan mina långkalsonger, säger Jonas Åkerlund och huttrar.

Han och hustrun Bea står och fryser tillsammans utanför biografen Archlight på Sunset Boulevard. Deras uppenbarelse av kompakt nordiskt mörker utgör en uppfriskande kontrast till Los Angeles-bornas färgblinda matchningar. De är vänner till Noomi och har kommit för att se premiären av Dead Man Down.

En bit bort vid röda mattan exploderar blixtarna när Colin Farrell anländer, tätt följd av filmens skurk – Terence Howard. Noomi anländer sist – i klänning och flor.

”Noomi, Noomi look right!”, ”Noomi stand straight!”, ”This way!” Paparazzofotograferna skriker efter ett ögonblick av uppmärksamhet. Noomi ler med hela munnen, visar tänderna. Hon ger dem vad de vill ha, innan hon försvinner in i biografen.

Regissören, danska Niels Arden Oplev, ställer sig upp och stirrar stint på publiken. Det är hans första film sedan Män som hatar kvinnor – en film som också tagit honom till Hollywood. Han liknar sin resa sedan dess vid Jesus ökenvandring, en flera år lång jakt på ett manus som kunde mäta sig med succén. Det är uppenbart att han försökt hitta något i samma anda, men ändå inte riktigt lyckats. När lamporna i biografen släcks och förtexterna börjar rulla reser sig Noomi, nedåtböjd smyger hon ut tillsammans med Bryna Rifkin.

– Jag tycker inte om att se mig själv, säger hon och ler lite generat när vi träffas senare.

– Jag är så extremt kritisk. Jag har en bild i huvudet av hur det ska vara, och det stämmer väldigt sällan med hur det blir. Jag ser mina filmer en gång, aldrig mer.

Efterfesten hålls på en bar inte långt ifrån biografen. Noomis entourage har ett bord i hörnet. Margaritas och pizza serveras. Men det är ingen feststämning. Dagen har varit utmattande, sedan morgonen har Noomi gjort ett 50-tal intervjuer.

– Jag vill vara som en atlet på världsnivå. Jag ska klara det. Jag vill vara bäst. Det är en tävling mot mig själv. Men sedan stupade jag i sminkstolen och sov med öppen mun.

När Noomi efter Män som hatar kvinnor blev kontaktad av Hollywood var det inte kärlek vid första ögonkastet. Managern Shelley Browning, som företräder bland annat Rachel McAdams och Helena Bonham Carter, har sedan många år tillbaka ett tätt samarbete med Noomis svenska företrädare, Agentfirman Planthaber/Kildén/Mandic. Agentfirman har bland annat försett Browning med talanger som Daniel Espinosa, Joel Kinnaman, Michael Nyqvist och Bill Skarsgård, och bjöd 2009 in den amerikanska managern till Stockholm för att träffa en något svårflörtad svensk skådespelare.

– Jag sa till henne att jag hatar Hollywood. Vilket jag knappast kunde säga eftersom jag nästan inte kunde prata engelska då. Jag hade väldigt mycket fördomar. Visst finns det en korkad och ytlig sida i Hollywood, men det finns också något väldigt intressant. Shelley var smart, hon började skicka mig manus. Hon lurade in mig på det sättet. Men hon fattade också någonting om mig, fastän jag satt helt tillbakalutad och var negativ.

Noomis karriär skulle ta fart fortare än hon själv hade föreställt sig. Efter ett möte med Robert Downey Jr och hans fru, producenten Susan Downey, var hon plötsligt klar för uppföljaren till Sherlock Holmes.

– Det var märkligt. De sa bara att de ville jobba med mig. Jag åkte till London och träffade Guy Ritchie. Sedan var det klart. Jag upptäckte ganska snart att det inte var så stor skillnad mot att jobba i Sverige. Jag körde lite kung-fu med Robert på morgonen och sedan satt vi och skrev om repliker. Skillnaden var väl att trailern var större och att ett par hundra människor satt utanför och väntade. Jag visste väl inte heller hur man skulle bete sig. Vid ett tillfälle, rätt så tidigt, så avbröt jag Robert och alla bara tittade på mig. Men efteråt kom han fram och sa: ”I love you Noomi, you are so fucking rude.” Jag kan inte hålla tyst om jag vet att något är fel, säger Noomi och berättar att den enda gången hon var riktigt nervös var när hon skulle träffa Ridley Scott.

– Jag hade ju vuxit upp med hans filmer, jag var hur nervös som helst. Jag hade på mig en blå klänning och svettades kopiöst, så det blev stora fläckar. Det var fruktansvärt pinsamt. Men han var grym, han uppträder inte som någon stor demonregissör. Han hade sett Män som hatar kvinnor och sa: ”Noomi, jag tycker att du är fantastisk, jag vill jobba med dig”. Då släppte nervositeten.

Att arbeta med Ridley Scott och Prometheus beskriver Noomi som att komma tillbaka till den där Narniavärlden. En del av filmen spelades till och med in på Island.

– En fördel med så stora filmer med så stora budgetar är att man får möjlighet att förbereda sig extremt mycket. Jag tränade väldigt mycket löpning innan. Sedan är det fantastiskt att få arbeta med de bästa människorna i världen. Det bästa stuntfolket, det bästa sminkfolket, de bästa på allt, säger Noomi och berättar att processen ändå var så öppen att hon själv kunde föreslå nya scener.

– Jag förslog två scener som inte var med i manuset. Jag ville till exempel ha en scen där Elizabeth samlar sig efter att hon hade gjort kejsarsnitt på sig själv och fött den där varelsen. Där man visar att hon inte är en robot eller övermänniska, utan en vanlig person med ett starkt psyke. Jag ville göra henne mer mänsklig. Ridley höll med och sa: ”Bara det inte blir sentimentalt.” Jag svarade att jag hatar sentimentalitet.

Noomi har gjort sig känd i branschen för att slåss för sina rolltolkningar.

– Men det handlar inte om prestige. Jag vet var gränsen går. Jag skulle aldrig gå till Ridley Scott och föreslå en tio minuter lång dialogscen. Jag erkänner också när jag har fel. Häromdagen pratade jag med regissören för Animal Rescue, Michaël R. Roskam, och kom med idéer om min rollfigur. Han sågade det totalt, och jag insåg att han hade rätt. Att det var skitdåligt. Jag kan ha jättedåliga idéer ibland, viktigast är att man säger vad man tycker. Jag tror att konflikter leder till något bra i slutändan, säger Noomi och skrattar.

– Jag tror att det farligaste är ängslighet, oro för vad folk ska tycka. Där det är som skavigast att vara, där det är skakigt och oskönt – det är oftast där du ska vara. Det är där något intressant kan uppstå. Det är en slags ledstjärna för mig. När filmen är klar är det fan ingen som bryr sig om det var mysigt på fikarasterna.

Noomi vänder sig också mot de förväntningar som ställs på skådespelare utanför scenen.

– Det förväntas att man ska vara tillgänglig för allmänheten, för fans och för press bara för att man är skådespelare. Förr kunde man tycka att Garbo var cool för att hon drog sig tillbaka och var mystisk. Men nu ska man vara en sorts glädjeflicka. Obråkig och trevlig. Det är mycket snack om att vara en förebild. Jag har aldrig påstått att jag är en förebild. Jag tycker inte att det är mitt jobb att vara en förebild. Skådespelare ska i dag vara lite som politiker. De måste vara goda människor. Jag tror att det kravet är ännu större på kvinnor.

Hur menar du då?

– Att det förväntas av mig att jag ska vara en feministisk förebild. Det är ju starkt i Sverige med hela den här feministindustrin. Jag vill inte göra filmer om starka, tuffa tjejer för att visa unga tjejer i världen att de ska göra likadant. Jag kan inte se på mig själv och tänka att det här är feministiskt korrekt.

Så du är inte feminist?

– Jo, men det är liksom ett tveksamt begrepp. Jag är för jämställdhet. För mig är jämställdhet att få göra intressanta karaktärer. Men däremot att göra karaktärer som är förebilder och beundransvärda, det blir ett fängelse. Det blir ett ok. Då blir jag bakbunden! Jag ser inte mig själv som en ung kvinna som borde hålla tillbaka mina åsikter. Men å andra sidan känner jag inte heller: ”Men jag är kvinna! Nu är det min tur att tala, vi har varit tysta så länge!” Det blir ju bara pinsamt. Det finns en aggressivitet i feministkulturen som bygger mycket på komplex och ”Nu är det dags för oss!” Det tycker jag är skrämmande.

Men blir du inte ofrivilligt en förebild ändå?

– Jag har ingen skyldighet gentemot någon annan att bete mig på ett visst sätt. Däremot vill jag göra mitt jobb så bra jag kan, ge allt jag kan för det. Regissörer som Roman Polanski, Woody Allen, Francis Ford Coppola har ju gjort fantastiska filmer, men privat kanske de inte är några förebilder. Men låt dem leva sina liv! Det man gör privat, det är ens eget. Jag beundrar personer som Lars von Trier, han är inte ute och gör ”charity work” någonstans.

Gör du inga välgörenhetsprojekt över huvud taget?

– Jo, men jag vill inte att det ska synas. Jag vill liksom inte stå och flina i pressen med afrikanska barn för att säga ”Kolla vad fin jag är!” Jag vet att många gör det i promotionssyfte. Jag tycker att man utnyttjar folk som är i en svag position. Jag tycker att det är smaklöst.

I Sverige har Noomi alltid försökt hålla en ganska låg medial profil, och varit sparsmakad med att ge intervjuer. Något som är svårare i Hollywood.

– Jag måste ju göra press för filmer, men jag gör inte mycket mer än så. Det finns en hunger eller omättlig aptit på att man ska dela allting i dag. Vara med överallt, på Twitter, Facebook, Instagram. Jag har jättesvårt att förstå varför jag ska berätta vad jag gör hela tiden. Jag vill inte leva mitt liv i ett Big Brother-hus. Jag har alltid känt ett extremt behov av att ha ett privat inre rum.

Från det stora fönstret kan man se ut över södra Manhattan. Vi träffas några dagar efter Los Angeles-resan i Brooklyn, där Noomi gjort sig hemmastadd i ett lägenhetskomplex. Lägenheten är nästan tom förutom väskor från Louis Vuitton, Givenchy och Prada som ligger utspridda. På köksbordet ligger en 100 miljoner år gammal tand från en utdöd dinosaurie. Tanden är en present från Johnny Depp. Den är till Noomis son Lev.

När jag kommer sitter hon vid köksbordet i en bylsig träningsoverall och filar på sin Brooklyndialekt. Hon har drygt en vecka på sig att förvandlas till infödd Brooklynbo för sin roll som Nadia i Animal Rescue. För att förbereda sig har hon också praktiserat på ett hem för herrelösa hundar i Queens.

– I USA är det här en indiefilm. Jag vill helst ha en kombinationen av båda världarna, göra både stora och små filmer. Jag har inget problem med att tjäna mindre pengar för att göra en bättre film. Den amerikanska indiefilmvärlden tycker jag är mycket friare och mindre fåfäng än den svenska filmindustrin till exempel. I Sverige ska det vara lite charmigt, gulligt och lagom. Det ska inte vara för mörkt, men det ska inte vara för snyggt heller. Men det kommer ju en ny generation nu med Lisa Langseth, Daniel Espinosa och Babak Najafi som inte är lika rädda, som gör det mer på sitt sätt.

På bordet står också två parfymer märkta ”Nadia – Day” och ”Nadia – Night”.

– Det är en vän till mig, Azzi Glasser, som gör parfymer som ska hjälpa mig att komma in i karaktären. Jag berättar för henne om min rollfigur och så skräddarsyr hon en parfym efter det.

Trots att Noomi numera har allt mindre tid att förbereda sig mellan filminspelningarna genomsyrar den aktuella karaktären snabbt allt hon gör.

– Mentalt har jag förberett den här rollen i huvudet länge. Men nu äter jag på ett visst sätt, dricker på ett visst sätt, sover på ett visst sätt. Jag har börjat lyssna på country. Jag älskar kött och kaffe vanligtvis, men nu har jag dragit ned på det. Hon är inte sådan. Det påverkar mig väldigt mycket att gå in i en karaktär. Jag sugs in i det. Det är som om man är under påverkan eller något. Man öppnar en massa burkar med ingredienser inom sig, tar upp mer av sorg eller panik om jag behöver det. Det kan nästan göra ont, vara lite psyko ibland, säger Noomi och berättar att hon har väldigt svårt att gå ur och in i karaktär.

Efter inspelningen av Millennium-serien, när de andra firade, spydde hon – en sorts exorcistisk upplevelse för att göra sig av med Lisbeth.

– Det är ju inte så att jag är galen. Men folk som har jobbat med mig i olika produktioner skulle nog kanske ge rätt olika bilder av mig. När jag gjorde Lisbeth var jag instängd i mig själv. Men när jag gjorde Prometheus var jag jättesocial. Elisabeth Shaw är ju en teamleader och då blev jag det. Jag tog hand om de andra skådespelarna, säger Noomi.

Personer som hon för tillfället samtalar med om kommande projekt är Darren Aronofsky, Dominic Cooper, Samantha Morton och Gary Oldman.

– Gary Oldman vill jag verkligen arbeta med, så vi pratar om att hitta på någonting tillsammans. Jag pratar med massor med folk, och det är inte någon agent eller producent som har satt ihop oss utan vi har bara träffats någonstans och börjat prata om att vi gillar varand­ra och vill arbeta tillsammans. Jag tror att många grejer jag kommer att göra framöver kommer att gå till på det sättet, inte genom att någon castingagent ringer. Jag kan inte gå på en casting och gå ned på knä och be att de ska välja mig, eller promota mig själv. Jag kan inte det. I ett längre perspektiv skulle jag vilja påverka så att filmer som jag tycker är intressanta blir gjorda.

Du menar att vara producent?

– Mitt team var faktiskt på mig för ett år sedan om att jag borde starta ett eget produktionsbolag. Det är jättevanligt här och skulle nog passa mig eftersom jag har en vilja att vara med och påverka.

Skulle du kunna tänka dig att regissera också?

– Jag kan tycka att det vore rätt spännande. Men då skulle jag nog behöva lämna skådespeleriet för ett tag. Jag tror inte att jag kan kliva fram och tillbaka mellan de rollerna. Det skulle nog bli kaos.

Hon är helt svartklädd, en kraftig kavaj som skjuter upp i nacken, håret i en stram tofs och ett par knähöga, futuristiska läderstövlar. Noomi ser ut att ha klivit ut från en scen i Blade Runner. Det rosa bakgrundsljuset dämpas långsamt när hon sätter sig i en regissörsstol på scen. Den glamourösa gothlooken rimmar väl med förväntningarna hos publiken framför henne.

Även om Noomi själv tycks försöka värja sig ifrån bilden har just det svårmodiga, mystiska, blivit nära förknippat med hennes persona och hon har kommit att bli någon sorts postergirl för den nya bild av Skandinavien som etablerats inte minst genom Stieg Larssons mörka universum. Det är en bild som är någonting helt annat än det Ingmar Bergmanskt rågblonda. Ett post-Skandinavien där välfärdsstatens sprickor blottat dunkla hemligheter och där de senaste decenniernas invandring format nya identiteter och konflikter. Spänningen i det nordiska dramat ligger i konflikten mellan individ och samhälle – och är framför allt berättelsen om det goda samhällets misslyckande. Det är synonymt att Snabba cash som på samma sätt bidragit till att krossa idyllen också har givit Daniel Espinosa och Joel Kinnaman Hollywoodbiljetter.

Noomi har anlänt till Steve Jobs Appletempel i Soho för att promota Dead Man Down genom en öppen utfrågning för Itunes serie Meet the Actor. Det blir hennes sista framträdande för en tid framöver. Om några dagar stänger hon dörren, och försvinner in i nästa roll. När Noomi får frågan om hon har hunnit reflektera kring sin snabba framgång tvekar hon för en sekund, och säger sedan med hes, nästan släpig röst: ”I’m never satisfied. I try to avoid being satisfied.”