Harvard -
Bäst i klassen?

Turisten Nippesh sträcker på sig och lägger två fingrar mot John Harvards skospets, medan hans fru Shuzila fotar honom under glada tillrop. Familjen har kört till Cambridge från hemmet i Connecticut, och nu står de i parken som är universitet Harvards hjärtpunkt. Ovanför statyn vajar en enorm amerikansk flagga, och runt den står ett tiotal turister och sträcker ut armarna åt olika håll för att hitta den perfekta selfievinkeln.

– Äntligen! Vi har velat se statyn så länge. Den är en av de saker man vill ha sett i livet, säger Shuzila, efter att hela familjen har fotats.

Att lägga fingrarna på John Harvards vänstra sko har blivit en turisttradition som sägs ge tur. Statyns tåpartier är glansputsade av miljontals fingrar, och statyn omnämns som USA:s mest ohygieniska turistattraktion. Men det beror inte bara på turisternas fingrande, utan också på en annan tradition som råder bland skolans studenter: att kissa på statyn på nätterna.

Harvard är världens mest berömda läroverk, och det rikaste. Dess samlade förmögenhet har ett värde av häpnadsväckande 353 miljarder kronor. En lång rad välkända personer har gått på skolan, däribland John Adams, John F. Kennedy, Ellen Johnson Sirleaf, Bill Gates, Ban Ki Moon, Michelle Obama, Barack Obama – och Jan Stenbeck. Åtta amerikanska presidenter och 32 utländska statsöverhuvuden, 62 levande miljardärer, 158 Nobelpristagare, 14 Turingpristagare, 10 Oscarsvinnare, 48 Pulitzerpristagare och 108 olympiska medaljörer har gått, forskat eller undervisat på skolan. Och det var i ett av skolans korridorsrum som grunden lades för sociala medier-giganten Facebook. ”Harvard är de amerikanska idéernas hem”, som journalisten och författaren P.J. O’Rourke har sagt.

Rent fysiskt har Harvard flera campus utspridda över staden Cambridge, granne med Boston. Skolans hjärta utgörs av det äldsta campusområdet (Harvard College) i närheten av Harvard Square, och det är här den avfotograferade, nedkissade statyn står.

Över en port som leder in till campusområdet står orden ”Enter to grow in wisdom”, och genom den kommer förstaårsstudenten Wooddynne Dejeanlouis gående med raska steg. Hon har ett par runda, stålbågade glasögon, långa svarta flätor och stora guldfärgade örhängen. Hon kommer från Boston och har nyligen påbörjat sin första termin på skolan.

– Jag trodde att folk skulle vara snobbiga men jag hade helt fel. Folk är trevliga och omhändertagande och jag har redan insett hur otroligt mycket jag kan lära mig bara av alla de människor som finns omkring mig här. Alla har något att erbjuda. Det är faktiskt häpnadsväckande vilken samling personer som går här, säger hon.

The Memorial Churchs vita kyrktorn sticker upp i himlen från parken Harvard Yards norra ände. Varje morgon klockan 8.30 hålls det gudstjänst här. Gudstjänsten, som har hållits varje morgon sedan skolan öppnade 1638, brukade vara en obligatorisk aktivitet för skolans alla studenter. Numera ekar bänkraderna tomma. I dag är inte religion så viktigt på Harvard, men när skolan grundades var den allt.

Skolan startades av strikt kristna puritaner, som under 1600-talets början emigrerat från England till usa på grund av religionsförföljelse. Puritanerna, som höll utbildning högt, behövde ”a church in the wilderness”, och 1636 grundade de Harvard i Cambridge, Massachusetts. En tvåvåningsbyggnad med flyglar uppfördes. Två år senare började nio studenter på skolan, i USA:s första skolinstitution. Harvard är med andra ord landets äldsta läroverk, långt äldre än landet självt.

– Känslan av historia och storhet på Harvard saknar motstycke. Det är något man känner av hela tiden när man är där. Alla betydande tal som hållits, alla presidenter som gått på skolan, de gamla byggnaderna … Det är en speciell miljö, säger Catherine Vaughan.

Hon är en lång, smal kvinna med den professionella framtoning som utmärker välutbildade amerikaner. Catherine Vaughan är en av grundarna bakom den uppmärksammade politiska organisationen Flippable. Hon läste på Harvard under fyra år – ”en fantastisk och vacker tid i en otroligt intellektuell, utmanande och intelligent miljö”. Erfarenheten menar hon har format henne till den hon är. Men hon är inte okritisk.

Nu har hon arbetat i flera år, de senaste åren med politik och med det enorma kallet att ”förbättra amerikansk demokrati”, som hon säger. Organisationen som hon har grundat stöder demokratiska lokalpolitiker, så hon har rest runt i hela usa och fått en inblick i vanliga amerikaners liv.

– Efter att ha exponerats för en massa andra livsöden och livsåskådningar, för mer verklighet helt enkelt, har jag insett att det som jag under Harvardtiden tyckte var så fantastiskt, det där Hogwartsaktiga, också hade sina baksidor. Det fick många människor att inte känna sig välkomna. Jag har tappat respekten för skolan lite, säger hon.

Och det är hon inte är ensam om.

Andrew Schlesinger tar emot i sitt hem, en ljus lägenhet på övervåningen i ett trähus, en kort bilfärd från Harvard. Både hans far och farfar tillhörde Harvards fakulteter. Hans mamma gick på Radcliffe, hon fick inte gå på Harvard eftersom hon var kvinna. Ett av skolans bibliotek är döpt efter hans farfar, en progressiv pionjär inom socialhistoria. Hans far var professor i historia och skrev böcker som belönats med både Pulitzerpriset och National Book Award. Senare i sin karriär blev han involverad i politiken.

– Vårt liv var spännande, lite extravagant. John F Kennedy, som min pappa jobbade för, kom hem till oss. Han hade ett jättesympatiskt leende minns jag. Men hans hud var lite konstig, den såg artificiellt solbränd ut. Nu är vi vana vid Trump visserligen … Hur som helst, Olof Palme var här flera gånger!

Andrew Schlesinger är en pratsam man med ett utseende som påminner om den legendariske journalisten Ryszard Kapuściński. Själv gick han också på Harvard, och jobbade sedan under många år med att göra dokumentärer på tv-bolaget ABC News i New York. När han flyttade tillbaka till Cambridge för snart 15 år sedan skrev han en bok om Harvard som heter Veritas – Harvard College and the American Experience, en skildring som tar upp många av de problem och dystra kapitel som finns i skolans historia.

– Jag växte upp här, så på sätt och vis var Harvard mitt lokala college. Jag är inte en outsider som kommer in och säger: ”Wow, är inte det här paradiset?” Eller tvärtom: ”Gud, vad hemskt.” Jag varken glorifierar eller fördömer med min bok, jag ställer bara frågan: Vad är det här för ett ställe?

Harvards historia är på många sätt ett enda långt medmänskligt haveri.

Skolan byggdes delvis av slavar, och flera av dess tidiga presidenter ägde andra män-niskor. Kvinnor fick ta äkta Harvard-examen först under 1970-talet, och under 1900-talets början gjordes försök att begränsa andelen judar på skolan. 2002 hittades dokument som avslöjade att en hemlig universitetsdomstol hade trakasserat och förföljt homosexuella, vilket ledde till att två personer begick självmord. När skolans rektor James Conant (som senare blev usa:s första ambassadör i Västtyskland) deklarerade sitt stöd för usa:s medverkan i andra världskriget, för att han befarade att ”fria institutioner som grunden för den moderna civilisationen” skulle riskeras, fördömdes han av skoltidningen och mängder av studenter protesterade mot sin rektor.

– Skolan har många skamfläckar i sitt förflutna och en lång historia av rasism. Det dröjde till exempel mer än 200 år efter skolans grundande innan de första svarta studenterna tog examen från Harvard, säger Andrew Schlesinger.

I sin bok berättar han om hur skolans rektor Lawrence Lowell 1923 skrev i ett brev till Roscoe Conkling Bruce, en afroamerikansk kongressledamot vars son gick på Harvard och som ville bo i en ”vit” studentkorridor: ”Vi är skyldiga den färgade mannen samma möjligheter till en utbildning som vi är skyldiga den vita mannen, men vi är inte skyldiga honom att tvinga honom och vita in i sociala relationer som måhända inte är ömsesidigt behagliga”. Han nekade helt enkelt svarta studenter att bo tillsammans med vita.

– Under min research för boken tillbringade jag mycket tid i Harvards arkiv och hittade alla möjliga sorters användbara anekdoter. Användbara för att de skildrar historien och hur det var, säger Andrew Schlesinger.

Frågor om etnicitet, ras och rasism är i dag brännheta ämnen på skolan. I skrivande stund pågår en stor, uppmärksammad rättslig process, där Harvard har stämts av en grupp amerikansk-asiatiska studenter för att diskriminera just asiater.

– Det större problemet tycker jag är att platser på skolorna reserveras till atleter och barn till folk som har gått på Harvard. Diskussionen om asiater, svarta och latinos tycker jag är att ha fel fokus och jag tror att det bara är högerns sätt att vända olika minoriteter mot varandra, säger Catherine Vaughan, som är dotter till en amerikan och en kines.

Andrew Schlesinger jobbar på en ny bok om skolan, nu med fokus på skolans relation till just Kina, där intresset för Harvard är enormt.

– Ingenstans i världen är fascinationen för Harvard så stor som i Kina. Skolan har en legendstatus bortom vår fattningsförmåga, säger han.

Många välbärgade kineser drömmer om att skicka sina barn till någon av USA:s ivy league-skolor, och på toppen av den listan ligger Harvard, berättar Andrew Schlesinger. Skolan har så stark ställning i landet att det händer att kineser donerar pengar till Harvard utan att själva ens ha en koppling till skolan. De vill bara på något sätt sammankopplas med den och skriver gladeligen ut checkar utan att själva ha gått där, eller ens ha barn som gjort det. En av de största enskilda donationerna till Harvard någonsin, på 350 miljoner dollar, gjordes av Hongkongfödda miljardären Gerald Chan. Han har dock gått på Harvard.

Solen lyser över campus, det är en sällsynt varm dag mitt i en annars kylig och stundtals chockkall vinter. Studenter sitter på trappor och bänkar, går runt i tunna vårjackor och bär på papperstravar och tungt hängande ryggsäckar fulla av böcker.

I den bleka New England-solen sitter norrmannen Guttorm Gundersten och läser. När jag frågar hur det är att gå på Harvard ler han.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna här. Det är verkligen en speciell miljö. Folk är väldigt motiverade och hungriga.

Han doktorerar vid institutionen för östasiatiska språk och civilisationer, och slängdes direkt in i en hård studiemiljö. Kraven är höga, säger han.

– Man blir sliten, så är det. De pushar en hårt och visst har man dåliga dagar. Men samtidigt tänker jag att det här är någonting man har med sig hela livet. Det är ett drömläge att gå här. Shit, nu är jag faktiskt student på Harvard!

Överlag är det en karriärmässig vinstlott att komma in på Harvard, vilken del av skolan det än gäller. 98 procent av alla studenter tar examen, och från till exempel Harvard Law School har över 90 procent av studenterna ett fast jobb inom ett år efter examen.

– Ingen som studerar här kommer att bli arbetslös, säger professorn Harry Lewis, som vi möter på området och som har jobbat på skolan i 45 år.

Bilden av att Harvard formar framtidens ledare har delvis byggts upp genom Harvard Business School. Institutionen var länge en inte särskilt framstående del av Harvard, men i dag är den en grogrund för människor på maktpositioner i USA. ”De sa till oss att enbart genom att accepteras till H.B.S. så har du vunnit’’ skriver Philip Delves Broughton i sin bok Ahead of the Curve som handlar om hans tid på skolan.

Harvard Business School är också en stor kassako för Harvarduniversitet. Den fostrar affärsmän och -kvinnor som blir rika och sedan ”ger tillbaka” genom saftiga donationer.

1977 publicerade Abraham Zaleznik, professor på skolan, en artikel med titeln Managers and Leaders: Are They Different? Den blev grunden för Harvard Business Schools nuvarande sätt att undervisa. Artikelns huvudspår var att USA under åratal hade varit ”over-managed” och ”under-led”: för många chefer, för få ledare.

Skolan utbildar enligt en case-metodik där studenterna placeras i olika scenarier, ofta riktiga historiska situationer, som de sedan debatterar utifrån frågan ”vad hade du gjort?”. Varje student på skolan går igenom ungefär 400 sådana individuella case på två år.

Enligt journalisten Duff MacDonald, som har skrivit den Harvardkritiska boken The Golden Passport har moral och etik ingen plats i de diskussionerna. I boken driver han tesen att Harvard Business School är ett läroverk helt fokuserat på vinst och utdelning till ägarna. Han citerar kongressmannen John LeBoutillier: ”På H.B.S. sågs och ses man som svag och en fjant om man uppehåller sig vid moral eller andra skrupler.”

– Skolan kom aldrig med ett officiellt svar till min bok. Skolans dekan nämnde den en gång i en intervju med skoltidningen The Harvard Crimson. Han kritiserade boken, räknade upp vad som saknades och var fel, och sedan erkände han att han inte hade läst den. Så seriöst tar de kritik från utsidan på H.B.S., säger Duff MacDonald.

Förra året ansökte 42 749 studenter till Harvard College. Av dem accepterades 2 024 personer. Det är med andra ord riktigt svårt att komma in. Högsta betyg, bra rekommendationer, stark intervju, speciella erfarenheter och en fantastisk ansökningsuppsats – inte ens det räcker alltid.

– Det är en annan mentalitet här än vad jag är van vid. Jag är från Kalifornien. Där är folk inte så stressade, mer avslappnade. Här drivs man av en mentalitet som handlar om att vara effektiv och att uppnå saker. Folk jobbar alltid på nästa sak och har tio olika grejer på gång samtidigt, säger förstaårsstudenten Shirley Chen.

Vi träffas på Harvards campus, där hon sitter lutad mot en pelare i en trappa. Innan hon går berättar hon en annan sak som säger någonting viktigt om Harvard. Shirley Chen är skådespelare och teaterintresserad, och hon är med i den mytomspunna och legendariska teaterföreningen Hasty Pudding Theatricals.

– I år är första gången någonsin i föreningens 200 år långa historia som de tillåter kvinnor på scen. Jag spelar en man, säger hon innan hon sticker i väg till dagens repetitioner.

På senare år har stora skandaler skakat Harvard, bland annat utifrån kritik mot hur man där har hanterat sexuella övergrepp.

Professorn Harry Lewis har även han publicerat kritik mot skolan. I boken Excellence Without a Soul skriver han att skolan bara fokuserar på resultat och att den har glömt bort sin roll – att hjälpa ungdomar utvecklas till moraliska, lyckliga vuxna personer utrustade med verktyg för att finna sin plats i världen.

Samtidigt hyllar han Harvard när jag träffar honom, liksom alla de andra jag möter.

– Det här är en rolig, exalterande plats, full av kreativitet och energi. Rektorer och dekaner kommer och går – det är tack vare alla studenter och lärare, som utgör den här skolan, som den är så fantastisk, säger Harry Lewis.

En sen eftermiddag på campus sitter Anastasia Sorochinsky i det varma ljuset från den nedåtgående solen och läser en bok. Hon studerar komparativ litteratur på skolan.

– Jag är en observatör, säger hon, varpå jag frågar vad hon har observerat.

– Människor som låtsas. Som försöker vara vad de önskade att de var, men som inte kan vara något annat än just vad de är. Det är ett ständigt pågående skådespel som för folk samman och sedan bryter loss dem från varandra, och som, när man studerar det utifrån, är väldigt förutsägbart. Mycket här handlar om en medvetenhet om hur man framställer sig själv. För en del blir den medvetenheten överväldigande och börjar styra deras relationer med andra, säger Anastasia Sorochinsky.

Solen är på väg ned, dess strålar träffar nu bara The Memorial Churchs vita torn ovanför oss. Alla de andra husen ligger i skugga. Det har blivit kallare.

– Harvard är en splittrad skola bestående av en massa olika enheter och inriktningar. Det är svårt att prata om skolan som en enhet, som en karaktär. Samtidigt … är inte det exakt vad en karaktär är? En bunt olika, ofta motsägelsefulla delar, samlade i en och samma kropp? På så sätt tycker jag att Harvard är precis som en person, säger Anastasia Sorochinsky.