Hela historien om The Wolfpack började med att du såg bröderna Angulo på Manhattan en dag för fem år sedan, och bestämde dig för att gå fram till dem. Varför gjorde du det?
– Jag kände instinktivt att det var något speciellt med dem. De hade sina långa hår, solglasögon, alla var klädda likadant. Jag var bara tvungen att springa efter och börja prata med dem.
Vad var det första du sa?
– ”Are you guys brothers?” Sedan frågade jag dem var de bodde, när de sa att de bodde tre kvarter bort kände jag bara ”wow”. Vi började prata och de frågade vad jag jobbade med. Jag sa att jag jobbade med film, och då blev de väldigt intresserade. Vi småpratade en del, och jag föreslog att vi borde träffas igen. Men jag bad inte om deras nummer, för jag ville inte pressa dem, så jag gav dem mitt i stället.
Hur lång tid dröjde det innan de ringde?
– Ett par dagar. De har berättat att de egentligen ville ringa direkt, men de väntade ett par dagar för att inte verka desperata. Andra gången vi träffades var på en krog, det var första gången de besökte en restaurang. Jag minns att de var så fascinerade över att man kunde sitta ned och beställa hur mycket läsk som helst av en servitör. En av bröderna måste ha druckit tio Coca-Cola. Sedan gick vi till en park i närheten och tittade på min kamerautrustning.
Pappan i familjen, Oscar, höll dem isolerade i lägenheten i 15 år genom psykisk manipulation. Misstänkte du att något var annorlunda från början?
– Absolut. Men jag fick ganska snabbt veta att de inte hade gått i skolan, utan att de hade blivit undervisade i hemmet, och jag vet att det är väldigt annorlunda, för jag har kusiner som har haft hemundervisning. Och första gången jag blev hembjuden till dem ville jag komma dit med ett öppet sinne, så jag letade inte efter något negativt. Det var egentligen inte förrän de själva började berätta om sin barndom som jag förstod.
Du hade 500 timmar filmat råmaterial och massvis med gamla VHS-kassetter från deras barndom. Hur var det att få ihop filmen rent storymässigt?
– Jättevsvårt. Så mycket material, och så många olika rollfigurer att ta hänsyn till. Men vi gjorde aldrig någon plan. Det handlade om att hitta rätt känsla och gå på den.
Vad är filmens essens tycker du?
– Den handlar om rädsla. Även om pappan var den ende som hade nyckel till lägenheten kunde de andra ha lämnat den när de ville, men de vågade inte av rädsla för vad som fanns utanför. En rädsla som deras pappa hade byggt upp. För mig är det värre än om han hade låst in dem.
Har det gjorts någon polisanmälan eller utredning kring händelserna?
– En av bröderna, Mukunda, rymde med en Mike Myers-mask på sig en gång, och då hamnade han på en psykklinik. Efter det kopplades det in en socialarbetare. De förstod att familjen hade levt isolerad, och killarna fick gå i terapi. Men i och med att de inte har varit inlåsta finns det egentligen inget brott som har begåtts, så det har inte gjorts någon polisutredning.
Vad har de för kontakt med sin pappa i dag?
– De accepterar det som har hänt. Men de pratar inte med sin pappa, de känner att de har gått vidare i livet.
Vad har varit svårast i den här processen för dig?
– Jag är en empatisk person, och jag har umgåtts extremt mycket med familjen Angulo, så jag har känt deras smärta. Det har varit svårt.
Hur hanterar syskonen att de har blivit filmstjärnor? Att de blir igenkända på gatan och att de får en massa uppmärksamhet i medierna?
– De hanterar det som proffs. De uppträder, för de är underhållare. Och på ett sätt är det vad de har längtat efter. De är tacksamma över att de får resa runt i världen, men de tycker att det är jobbigt att behöva svara på samma frågor om och om igen. Hela familjen älskar filmen, även föräldrarna. De tycker att den är ärlig. •
Läs hela artikeln
Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.
Redan kund?
Logga in för att komma åt dina artiklar och betalningsalternativ.
RELATERADE ÄMNEN
Film