Rönnskär -
Där skrotet blir till guld

På en bricka av plast sitter processorer, sensorer och resistorer sammanbundna av tunna kopparsträngar som formar ett labyrintliknande mönster över den gröna ytan. Till synes perfekt organisation, som ett flygfoto över ett välplanerat radhusområde med hus, vägar och gröna gräsmattor. Kretskort är vår tids definierade produkt, digitala hjärnor, som finns överallt och som formar vårt samhälle utan att vi någonsin ser dem.

En av digitaliseringens stora pionjärer, Gordon Moore, som kom att grunda processorjätten Intel, spådde redan på 1950-talet kretskortens öde. Antalet komponenter som fick plats på kortets yta skulle komma att dubbleras vartannat år. I praktiken betyder det att våra elektriska produkter blir smartare i en rasande fart, och att en Iphone 7 från 2017 redan känns hopplöst daterad.

På en halvö i Skelleftehamn ligger Rönnskär, världens största smältverk för återvinning av metall från uttjänta elektronikprodukter. Det knastrar i snön under skorna på Fredrik Lindkvist när han klampar runt bland högar med snötäckta kretskort, han har träningsvärk och böjer sig försiktigt ned för att borsta bort snön med handsken. Lindkvist är provtagningschef på smältverket och undersöker metallvärdet på varje container med skrot som kommer till industriområdet. När snön virvlar åt sidan blänker det till i det svaga solljuset. Han håller upp ett ovanligt fint exemplar: ett stort kretskort med guld i tunga utstickande komponenter, som kan ses med blotta ögat. Guld oxiderar inte, vilket gör det till ett ypperligt material för att tillverka kontaktytor på kretskort och mikrochips. På industrispråk kallas det här för högvärdigt e-material. Och det finns en hel del av det.

Varje dag kasseras vikten av tolv Eiffeltorn i form av hushållsapparater, eltandborstar, tv-apparater, mikrovågsugnar, leksaker, datorer och andra produkter som går att koppla in i ett eluttag. De senaste nio åren har mängden e-skrot fördubblats, 2016 slängde vi globalt 44,7 miljoner ton. Till år 2021 förväntas den siffran stiga till 52 miljoner ton. Den stora ökningen samt det faktum att större delen av skrotet hanteras på miljömässigt osäkra sätt, har fått fn att starta en elavfallskoalition, där olika fn-organ ska samarbeta för att hantera problemet.

Samtidigt har privata aktörer gett sig in i leken. Apple lovade i en uppmärksammad rapport 2017 att alla deras iPhones och andra produkter i framtiden ska göras från enbart återvunnet material.

– Vi gör något som vi sällan gör: introducerar ett mål innan vi exakt vet hur vi ska nå det, sa Lisa Jackson, Apples hållbarhetschef i en intervju med Vice strax efter att rapporten släpptes. Sedan dess har de introducerat roboten Daisy, som kan plocka isär nio olika modeller av iPhones och lägga beståndsdelarna i högar som sedan skickas till respektive återvinnare. Men att smälta ned och göra nya metaller av resterna, det kan inte Daisy. Än så länge.

Trots att det finns starka ekonomiska incitament att främja återvinning av elavfall – det beräknas finnas guld, silver, koppar, platina och andra högt värderade metaller till ett värde av minst 55 miljarder dollar i världens samlade elavfall – är det bara en handfull stora smältverk som håller på med storskalig elektronikåtervinning.

Cirka 80 procent av det årliga elavfallet försvinner odokumenterat varje år. En anledning är att bara 41 länder för officiell statistik över skrotet.

– Den stora elefanten i rummet är USA, säger Elisabeth Smith, executive director på Step Initiative, en internationell samordnare för hanteringen av elavfall.

USA är inte bara världens näst största elektronikproducent, strax efter Kina, utan också det enda välfärdsland som inte har skrivit på Baselkonventionen om skadligt avfall.

– Det innebär i praktiken att de inte bryter mot några lagar när de dumpar farligt avfall i länder som inte har tekniken att återvinna det. Dessutom saknar USA ett nationellt regelverk gällande insamlingen av elavfall, vilket gör att mycket av e-skrotet antingen hamnar i landfills – isolerade avfallsutrymmen – eller bränns upp med hushållssoporna, säger Smith.

Trots att EU har världens tuffaste lagar kring elavfall försvinner även europeiskt skrot på svarta marknaden. E-skrot är den största illegala handelsvaran efter prostitution och droger, de stora mottagarländerna är Ghana, Nigeria, Indien och Kina. Den danska organisationen Danwatch hittade till exempel datorer från Stockholms läns landsting under en resa till Ghana för några år sedan. Den ”urban mining” som sker i Agbogbloshie utanför Accra, har blivit en miljömässig och hälsovådlig katastrof för regionen. Vattnet har förorenats och ungdomar dör i förtid efter att ha andats in livsfarliga gaser från kadmium och kvicksilver. Här sker återvinningen oftast för hand, med stenar som verktyg för att krossa datorskärmar. Plastrester bränns bort över öppna eldar och kretskort doppas i salpetersyra och klorvätesyra för att utvinna ädelmetaller.

Rönnskär ser ut som en egen liten stad ute på udden i Skelleftehamn. Området är upplyst och vattenånga flödar ur verkets många skorstenar, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. I dag har ångan stannat till vid mynningarna på skorstenarna och hänger förstelnat i luften, det är mitten av januari och temperaturen ligger på -22 grader. Med kapacitet att återvinna 120 000 ton elektronik om året, ungefär 1 600 000 Samsung S8 om dagen, är man numera det enskilt största smältverket för e-skrot i världen. Längst ut på halvön slingrar sig en rostig tågräls. Hit anländer varje dag 250 ton e-skrot med tåg från Helsingborgs hamn. Tåget, som i Skellefteå kallas kopparpendeln, vänder sedan tillbaka mot kontinenten lastat med färdiga kopparplattor.

– Den typiska produkten vi köper in är kretskort, men vi tar egentligen allt som innehåller ädelmetaller. Vi har till och med tagit gammalt porslin med guldkant. Det är inte mycket, men det är guld, säger Lindkvist.

För varje container som kommer till Rönnskär bereder Lindqvist och hans team fram en tesked nedmalet skrot, analyserar metallhalten på labbet och bedömer sedan värdet på hela containern. Priset på e-skrotet varierar beroende på metallpriser, växelkurser och andra villkor. Men Google berättar att 1 ton kretskort på Alibaba säljs för cirka 600 dollar.

– Det är den enorma ekonomiska skalan på återvinningen som gör att det är värt för oss att hålla på med det här, säger Patrick Ammerlaan, inköpsdirektör för råmaterial på Boliden som äger och driver Rönnskär.

Monica Quinteiro har det kortklippta ljusa håret bakom öronen och fyrkantiga glasögon utan ram. Hon hälsar försiktigt och går för att byta om till skyddskläder. När vi möter upp henne igen har hennes rosa jumperset täckts av ett blå arbetsställ med reflexer, grova arbetshandskar och en neongul skyddshjälm. Hon pratar inte utan att ha blivit tillfrågad och svarar då kort och effektivt. När hon pratar med processoperatörerna inne i verkets kopparframställning slår hon dock på charmen och skämtar, skojar och lyssnar nyfiket. Quinteiro har jobbat hela sitt liv i gruvbranschen. Innan hon blev headhuntad för jobbet som verksamhetschef på Rönnskär, som första kvinna på positionen, var hon en av toppcheferna på LKAB. Hon säger att det är bra att kunna den övergripande processen, men att man aldrig blir expert på detaljerna. Det viktigaste för att göra hennes jobb är enligt henne själv att vara duktig på att prata med folk.

När jag ber henne berätta en rolig anekdot om Rönnskär mjuknar ansiktet upp och hon får ett industriromantiskt skimmer i ögonen.

– Nu ser man inte det på vintern men på sommaren cyklar alla på verket. Det är ovanligt på ett industriområde, och det var något av det första som slog mig när jag kom hit. Det får mig att tänka att det här verket har gjort samma sak i nästan hundra år. Vi har bara moderniserat det lite.

Många av processerna på Rönnskär sker inuti slutna system, men när vi följer Quinteiro in på kopparframställningen ”har vi tur” och hamnar mitt i en tappning av 1 200 grader varm kopparsmälta från en ugn till en annan. Trots att vi står bakom skyddsfönster i det dunkla kontrollrummet slår värmen från de öppna kärlen emot oss. Längs med ena sidan radas de roterande ugnarna upp. Ur deras munnar hälls glödande smälta vidare till nästa. Lite vätska missar målet och en glödande orange stråle droppar ned på golvet. Det är svårt att titta på den heta metallen – som att kika rakt in i solen eller kanske snarare på flytande magma i jordens inre. Det är uråldrigt och primitivt, men samtidigt ultramodernt. Alla ugnar visas live på videoskärmar i kontrollrummet. Operatören Janne Stenlund hanterar processen genom att föra musen över några reglage på två datorskärmar.

Quinteiro kallar metallerna som man inte vill ha med i slutprodukten för föroreningar. I kopparframställningen kan järn och aluminium ha följt med skrotdelarna in i smältan. Med nyare skrot kommer allt mer komplexa sammansättningar som produktutvecklarna måste lära sig att hantera.

Metallsmältan renas med hjälp av en produkt gjord av sand som kallas slagg. För varje ugn smältan passerar blir det mindre föroreningar och högre halt av metaller.

– För att den här processen ska fungera behöver vi svavel. Det får vi genom koncentraten från gruvan. Därför kommer vi aldrig att klara oss helt och hållet utan gruvorna. Vi är beroende av mixen för att kunna återvinna e-skrotet, säger Quinteiro.

Till slut innehåller smältan nästan bara koppar, guld och silver och kan gjutas till plattor i något som kallas anodugnen. Här passerar 900 ton kopparsmälta per dygn. I en gigantisk rund, snurrande plättlagg gjuts fyrkantiga plattor som sänks ned av robotarmar i ett vattenbad. Det ljuder högt, som vid slutet på ett högt vattenfall. Skillnaden är att det som forsar mellan olika nivåer här är glödande het metall.

– 30 procent av vår koppar kommer från återvinningen, klart över 40 procent på guldet, på silver cirka 20 procent, säger Quinteiro med hög röst för att överrösta bruset i bakgrunden.

På given signal kommer en truck och lyfter upp metallplattorna och kör dem till ett enormt elektriskt kemikaliebad i rummet bredvid. Det ser ut som en stor avlång simhall med övertäcka pooler. Kemikalierna luktar bränt socker. Här separeras kopparn från guldet genom elektrolys. En katod tar emot kopparen medan guld och silver hamnar på botten av badet för att åka vidare till ädelmetallverket. Kommunikationschefen Ann Lundholm, som följer med oss under hela besöket, vill av säkerhetsskäl inte visa var på området det här sker. Och kanske kan man förstå hennes oro. Varje dag tillverkas ungefär tre nya guldtackor à 12,5 kilo. Varje tacka är värd minst 4,7 miljoner kronor. En av dessa kommer helt från återvinning.

”Vi fick jättefint skrot förr i tiden, mycket guld, palladium och platina. I pengar per ton var det betydligt rikare. Då doppade man hela kontakter och sådant i guld”, säger provtagningschefen Fredrik Lindkvist.

Återvinningsbranschens stora utmaning har med själva råvaran att göra. Det elektroniska avfallet i världen ökar i mängd, men det innehåller också mindre av de värdefulla metaller man vill åt. Att e-skrot inte är lika lukrativt längre har blivit tydligt på internationell politisk nivå. Från och med den första januari 2018 förbjöd Kina import av teknikskrot, tillsammans med 23 andra sorters avfall. Det är en del av landets ”gröna svärdet-kampanj” för att göra sig fri från hela världens avfall. Fram till förra året tog Kina emot cirka 70 procent av den globala mängden e-skrot. De nya importlagarna har satt större press på närliggande asiatiska länder. Efter att marknaden som en nödlösning vände sig mot Thailand har även de infört liknande importförbud. Handelshindren i Asien har gjort att det just nu cirkulerar stora mängder billigt skrot på marknaden. Men få har tekniken för att återvinna det.

–Vi kan ta lågvärderat e-material på Rönnskär. Vi är en av få återvinnare som kan det, för vi vet att utbudet av högvärderat e-material är på väg ner, säger Patrick Ammerlaan, inköpsdirektör för råmaterial på Boliden.

Samtidigt är det Ammerlaans jobb att hitta skrot med så hög metallhalt och så bra villkor som möjligt.

– Vårt skrot kommer främst från Europa. Googla de största e-skrotsinsamlarna inom Europa och vi har förmodligen gjort affärer med dem allihop,.

Hur säkerställer ni varifrån skrotet kommer?

– Det är väldigt svårt att veta exakt. Vi väljer stora leverantörer med gott rykte, som själva har koll på sina leverantörer. Men skrotet är inte ursprungsmärkt på något sätt, säger Quinteiro.

I Sverige sker insamlingen av elavfall via det privata företaget El-Kretsen. Företaget har inga vinstintressen utan jobbar på uppdrag av varumärken som Samsung, Apple, Dell och Electrolux, för att samordna all insamling av elektronik i Sverige. Sedan 2001 är det lag på producentansvar för återvinning av elektriska produkter, sedan 2009 ingår även batterier. Man får alltså inte sälja en elprodukt utan att också finansiera omhändertagandet av elavfallet som produkten kommer att bidra till.

El-Kretsens modell bygger på att man i samarbete med landets 290 kommuner tar fram system för att se till att elprodukter inte slängs med hushållssoporna. När avfallet är insamlat körs det till sorteringsanläggningar där det monteras isär, mestadels för hand.

Per Brännström sicksackar bland skrothögar höga som bostadshus på ett industriområde strategiskt placerat precis intill Rönnskär. Han har på sig arbetskläderna: stadiga skor med stålhätta, blåställ och en hjälm. Brännström är platschef på Kuusakoskis sorteringsanläggning som är en del av El-Kretsen. Osorterat material ligger i stora högar bakom kontorsbyggnaden: tvättmaskiner och ugnar, bilar staplade på höjden, kretskort i en hög, transistorer i en annan. Inne i en fabrikslokal står tre män med hörselskydd och hammare och bryter isär varsin stationär dator, en tjock-tv och en inomhusfläkt.

Hur mycket som kommer in fungerar fortfarande?

– En hel del. Det ligger alltid grejer och piper och snurrar. Folk kastar allt från dammsugare till mikrovågsugnar. Man blir liksom rädd när man ser hur mycket som kommer in, man tänker på nypriset och vad det kostar att göra alla de här grejerna, säger Brännström.

Bakpå tv-apparaterna, innanför scartkabelns uttag, sitter den mest värdefulla komponenten, en tjock koppartråd utan plasthölje. En av killarna rycker ut den med kraft och slänger den i en back där det redan ligger en stor hög kopparfärgade metalldelar.

–Det måste göras för hand, maskiner kan inte sortera så pass varierat skrot, säger Brännström.

Bredvid rullbandet står en annan behållare märkt med texten ”Högvärdiga kretskort.” Ett ton kretskort ger 100 gram guld medan råvaran från Bolidens gruvor bara ger 8 gram guld per ton. Eller för att ta ett enklare exempel: från 200 smartphones får man ut guld motsvarande en vanlig 18 karats vigselring.

– Produkterna vi sorterar har fortfarande ett relativt högt metallvärde. De som jobbar här vet vad de ska leta efter. I början kan det vara lite stressigt vid bandet, men man utvecklar så småningom ett slags sjätte sinne för sortering, säger Brännström

Under 2017 hanterade El-Kretsen 134 000 ton elavfall. Modellen för insamling av uttjänta elprodukter har blivit hyllad utomlands och anläggningarna får ofta besök från utländska myndigheter som vill sätta upp liknande system. Nyligen var en stor delegation från Brasiliens miljödepartement på besök i Sverige. De använder El-Kretsen som föregångsexempel för att införa samma system med producentansvar i Brasilien.

– Vi har deponiförbud, så allt vi samlar in tar vi hand om. Steg ett är att ta bort det farliga. Steg två är att dela upp i olika materialslag. Insamlingsstatistiken ligger på cirka 50 procent av alla elprodukter som säljs på marknaden, säger Mårten Sundin, marknadsansvarig på El-Kretsen.

Men vad händer med resten?

– Det är inte så att allt ligger i skogen. Det kan vara att det inte har lämnats in än, att det står i garage eller förvaringsutrymmen. Statistiken släpar lite. Ett viktigare mått för oss är hur mycket som hamnar i hushållssoporna, i skogen eller på illegala marknader.

När skrotet på El-Kretsens anläggningar väl är sorterat finns inget krav på att det ska återvinnas i Sverige, utan kan säljas på marknaden. Metallerna är på grund av sitt höga värde relativt lätta att bli av med. Värre är det med plasten.

Per Brännström på Kuusakoski pekar på en hög med plastchips som just har sålts till en återvinnare i Hongkong. Centimeterstora hårdplastbitar som tidigare varit datorer eller tv-apparatshöljen, ska nu fraktas över halva jordklotet för slutgiltig återvinning.

– Det blir en minusaffär för Kuusakoski, men så länge någon vill och kan återvinna är vi nöjda. Deponiförbudet tvingar oss att hitta en återvinningslösning till allt material, vilket är bra för miljön, säger Brännström.

Ide gamla datorerna och mobiltelefonerna var batterierna oftast löstagbara och utbytbara komponenter, men de senaste 15 årens designtrend har handlat väldigt mycket om att kapsla in elektroniken bakom en slät och fin yta. Resultatet: vackra produkter för konsumenten men värdelöst för återvinning. Speciellt batterierna har blivit en het potatis eftersom de är limmade och måste tas ut för hand. Om batterierna åker med in i sorteringsmaskinerna är risken stor att de exploderar.

Apples robot Daisy kan ta isär 200 mobiltelefoner i timmen och gör det med sådan precision att nästan alla delar av telefonen kan återvinnas. Hela plattformen är gratis att licensera för tredje part och tanken är att fler företag ska kunna ta del av tekniken. Men än så länge finns det bara en Daisyrobot i Austin, Texas och en planeras för Apples distributionscenter i Nederländerna. Robotarna hanterar främst telefoner som hittat sin väg tillbaka via Apples Giveback program.

Enligt återvinnarna räcker det inte med att elektronikproducenterna uppfinner egna robotar för att plocka isär just deras produkter.

– Mycket av problemet ligger hos tillverkarna. De kan inte besöka en skrotmässa utan att få mängder av synpunkter på designen och dess anpassning för återvinning, säger Lindkvist.

Apple skickar löpande kontrollanter till Rönnskär för att granska hur återvinningen av deras kretskort går till. Det sker dels ur miljöintresse, men även för att se till att kretskorten verkligen förstörs och att deras användardata inte hamnar i fel händer.

– Vi släpper in dem och många andra producenter här. Men när vi ber dem om hjälp får vi kalla handen. De designar inte för återvinning. De ser det som vårt problem och bara förutsätter att vi kan ta hand om deras produkter. Det är väldigt märkligt. Det vore mer naturligt att dela med sig av sina planer så att vi kan utveckla en ekonomiskt hållbar process, säger Patrick Ammerlaan.

För att återvinning av metaller ska vara hållbart, både ekonomiskt och miljömässigt, vill man på Rönnskär minska avfallet och göra produkter av så mycket som möjligt av det man stoppar in i smältugnen. Utöver koppar, guld och silver tillverkar man även svavelsyra från det svavel som följer med i gruvkoncentraten.

Men det finns fortfarande hundratals ämnen som går till spillo i det industriella kretsloppet. Ett exempel är de sällsynta jordartsmetallerna, som det pratas mycket om i elektronikbranschen. Många av dem är egentligen inte särskilt sällsynta, men eftersom alla gruvor finns i Kina har de marknadsmässigt blivit svåråtkomliga. Även dessa följer med skrotet in i smältan på Rönnskär.

– Eftersom vi blandar e-material med gruvkoncentrat blir det så små halter att det inte är ekonomiskt försvarbart att bygga en teknik för att plocka ut dem. Det här smältverket är ju framför allt byggt för att få ut koppar, guld och silver, men vi håller på och kollar på andra metaller också, säger Lindkvist.

Besöket på kopparframställningen är över och Monica Quinteiro har slagit sig ned vid bordet på sitt kontor, hon måste gå klockan två och vill helst bli klar så fort som möjligt.

Apple vill ha en helt återvunnen produkt i framtiden. Kommer det att gå när det gäller till exempel koppar?

– Jag tror att det blir svårt. Många smältverk som producerar metaller från gruvkoncentrat försöker anpassa sina processer så att de kan ta så mycket återvinningsmaterial som möjligt. Man kan säkert göra en process bara för metall som kommer som skrot. Men de flesta smältverk fungerar som vårt, det blandas med gruvmaterial, säger hon.

Det behövs också en internationell plan b för när skrotet minskar i värde. I dag drivs smältverkens återvinning av vinstjakt, och än så länge finns det stora pengar att hämta. 2017 fick man ut cirka 5 240 kilo guld från elektronikskrot på Rönnskär. Med dagens guldpris är det värt cirka 2 miljarder kronor.

– När värdet går ned kommer inte systemet att finansiera sig själv längre. Då måste man se till att ha en finansiell mekanism, till exempel en konsumentavgift. Politikerna måste ta mer ansvar och det behövs internationellt samarbete. Insamlingen av e-skrot fungerar ironiskt nog väldigt bra i utvecklingsländer. Men där finns inga högteknologiska smältverk som kan ta hand om materialet, säger Elisabeth Smith, executive direktor på Step Initiative.

USA är världens näst största producent av elektronik, men har inte tillräckligt omfattande insamlingar eller stora smältverk för e-skrot. Eftersom mängden elavfall i världen växer så snabbt har fler länder börjat sätta upp regler för att skydda sig. 2014 hade 44 procent av världens länder lagar som reglerade hanteringen av elavfall, för 2017 hade den siffran stigit till 66 procent. Ingen vill vara världens soptipp längre.

Klockan är två, solen har gått ner över Rönnskär och i hörnet på sitt kontor sätter Monica Quinteiro på sig täckbyxorna för att gå ut. Hon ser krasst på verkets framtid:

– Det är ingen välgörenhet i det här. Det är baserat på kommersiella metoder. Det här är vad skrotet är värt, vi köper det och producerar metaller.

Hennes mål för Rönnskär är att ta fram nya metoder för att ta hand om föroreningarna i skrotet. Så mycket som möjligt av plasten ska sorteras bort innan förbränning så att koldioxidutsläppen kan minskas. Och det giftiga avfall som inte går att rena ska hamna på slutförvaring i en nytt bergrum, som just nu byggs 300 meter in i berget under verket. Processerna ska bli mer effektiva, för miljöns skull, men också så att de kan ta emot större mängder skrot och få ut mer värde, även när kretskorten blir mindre.

Utmaningarna är många men hängivenheten till råvaran som Quinteiro ägnat hela sin karriär att förfina består.

– Metall går att återvinna hur många gånger som helst. Det är fantastiskt, den tar aldrig slut. Det är svårt att se ”end of life” för metall, säger hon.

Så kommer ni tillslut att gå på helt återvunnet material?

–Inte helt och hållet, med vi ökar andelen hela tiden. Den metall som passerar oss nu kommer ju att passera oss mer än en gång. Vi slutar aldrig att återvinna den.