Handeln med konst -
Den korrupta konstvärlden

Underkäken och ett öra saknas. En stor flisa har diagonalt slagits av från mulen. Trots dessa skavanker är det en skulptur som genast imponerar. Tjurens ögon är framåtriktade, huvudet nedsänkt – fångat i ett ögonblick då det kraftiga djuret samlar sig för ett våldsamt anfall. Nacken bred, svällande av muskler. Hade dessa insjunkna stenögon varit levande, hade de kunnat iaktta, så hade de kunnat berätta en både tragisk och fantastisk historia. I 2 700 år har detta huvud stillsamt vilat vid ett feniciskt tempel i Sidon i Libanon – men sedan hände något. Ett blodigt inbördeskrig bröt ut – och Tjurhuvudet från Sidon försvann. Skulpturen skulle ha kunnat berätta om en ljusskygg kriminell värld och dess trollkarlar – antikhandlarna. De som äger en speciell förmåga, som behärskar det som skalden Ovidius beskrivit i Metamorfoser som förvandlingens konst. De som får ett ting att bli ett annat – och ändå förbli det samma. De som kan omvandla plundrade och stulna antikviteter från krigszoner till ovärderliga museiföremål. Som kan tvätta bort synd, skuld och historia. De som kan konsten att omvandla blod till guld.

Historien om Tjurhuvudet från Sidon är en berättelse om den svarta antikmarknaden. En kriminell global marknad som sträcker sig från krigshärjade småbyar i Afghanistan till cocktailpartyn i New Yorks exklusiva penthousevåningar. Som för samman världens fattigaste med världens superrika. Det är en marknad som omsätter miljardtals dollar årligen och som finansierar allt från kriminella nätverk till terrorism.

– Tyvärr är förekomsten av plundrades antikviteter något som plågat vår bransch i decennier – och fortsätter göra det, säger Ludovic Laugier som är ansvarig för den grekiska, romerska och etruskiska skulpturavdelningen på Louvren i Paris.

V åren 2014 stirrar Carlos Picon, ansvarig för den grekiska och romerska avdelningen på The Metropolitan Museum of Art i New York, rakt in i ögonen på en tjur i marmor. Picon tycker att något inte står rätt till. Är tjurhuvudet inte lite väl likt en skulptur som 1981 försvann i Libanon? Ett liknande tjurhuvud finns nämligen registrerat på Art Loss Register, världens största privata databas över stulen konst med över 700 000 verk. Picon förstår snart att han har ett stöldgods att hantera.

Lyckligtvis äger inte museet skulpturen. Den verkliga ägaren är investeraren och dollarmiljardären Michael Steinhardt, som av tidningen Bloomberg beskrivits som ”Wall Streets främsta trader”. Steinhardt är inte bara en av världens mest framgångsrika investerare, grundare av hedgefonden Steinhardt Partners, utan även en samlare av gigantiska mått. Tillsammans med sin hustru Judy har han spenderat över 200 miljoner dollar på konst och antikviteter. Samlingen, eller snarare samlingarna, rör allt från målningar av Pablo Picasso och Jackson Pollock till förcolombianska peruanska fjädertextilier.

Men Steinhardts är framför allt känd som en passionerad samlare av grekiska, romerska och mesopotamiska föremål. Parets samarbete med The Metropolitan Museum of Art är så intimt, och deras donationer så stora, att museet har döpt ett av sina gallerier efter paret: Judy and Michael Steinhardt Gallery. Tjurhuvudet är därför en pinsamhet inte bara för samlarparet utan också för The Metropolitan.

Michael Steinhardt skyllde snabbt fadäsen på skulpturens tidigare ägare, ett annat amerikanskt samlarpar – Lynda och William Beierwaltes från Colorado. Steinhardt, som köpt skulpturen av paret 2010, löser sitt ägarskap och kräver pengarna tillbaka. Steinhardt menar att han inte en tjuv, utan tvärtom ett offer.

Historien hade kunnat sluta där, om inte fallet råkade hamna i knät på Matthew Bogdanos – assisterande distriktsåklagare på Manhattan. Oturligt nog för både Steinhardts och Beierwaltes är Bogdanos väl bevandrad rörande antikviteter och den svarta marknaden.

Bogdanos, som vuxit upp på föräldrarnas grekiska restaurang Deno’s Place på nedre Manhattan, går under smeknamnet ”Pitt bull”. Som 19-åring hade han tagit värvning i marinkåren och deltagit i allt från Operation Dessert Storm under Kuwaitkriget till att jaga al-Qaida-krigare i de afghanska bergen. Efter att Iraks Nationalmuseum 2003 plundrats var det Bogdanos som gavs specialuppdraget att spåra upp de över 15 000 föremål som försvann. Ett arbete han skildrat i sin bok The Thieves of Bagdad (2005).

Samtidigt som den militära karriären hade Matthew Bogdanos gjort sig ett namn som hårdför åklagare på Manhattan. I början av 2000-talet hade han åtalat rapparen P. Diddy efter en nattklubbsskjutning. Efter att i åratal ha jagat al-Qaida och irakiska smugglare i Mellanöstern såg Matthew Bogdanos nu en chans att ta sig an andra änden av den svarta antikvitetsmarknaden – New Yorks konstsamlarelit.

Med Bogdanos vid rodret får utredningen rejäl fart – och ska komma att glänta på dörren till en annars stängd och hemlighetsfylld värld. Historien om tjurhuvudet går tillbaka till libanesiska inbördeskriget och 1981 då ett förråd vid korsriddarfortet i Byblos plundrades av den kristna paramilitära gruppen Kataeb. Över 500 feniciska och antika statyer och föremål stals. Efter förhandlingar återlämnades en del skulpturer. Men många försvann spårlöst, däribland ett ovanligt vackert tjurhuvud, som hade varit en del av en kolonn i Eshmuntemplet i Sidon.

Matthew Bogdanos kartläggning visar att plundringen av korsriddarfortet hade lämnat spår efter sig.

1991 uppdagas att ett flertal skulpturer från Eshmuntemplet är till salu i Schweiz. 1994 erbjuder Sotheby’s i London en manlig torso och ett fragment av en romersk sarkofag till försäljning. Auktionen stoppas efter ett tips. Det visar sig att skulpturen kommer från förrådet i Byblos. Bitar av samlingen ska under de kommande åren fortsätta att dyka upp runtom Europa. År 2000 identifieras bland annat en marmortorso från Sidon på en auktion i Wien. Sex år senare dyker ett marmorhuvud upp hos auktionshuset Jean-David Cahn i Basel och en manlig torso på Galerie Gunter Puhze i Freiberg i Tyskland. I dessa fall återlämnades skulpturerna till Libanon. Men vad hände med Tjurhuvudet från Sidon?

När tjurhuvudet först lånas ut till The Metropolitan Museum of Art 2010, två månader efter att Steinhardt köpt det, består proveniensen endast av en enda rad: ”Tidigare amerikansk privat samling”. En rad som inte avslöjar särskilt mycket om skulpturens verkliga historia. Lynda och William Beierwaltes är precis som Steinhardts ett amerikanskt samlarpar i den högre ligan. Parets förmögenhet härrör från it-branschen och den stora samlingen är inhyst i deras hem i Loveland i Colorado, en stad som sedan 1970-talet betraktas som ett mecka för rika konstälskare med sina många gallerier, museer och konstnärer. Enligt besökare i parets mansion prydde Tjurhuvudet från Sidon det stora middagsrummet. Men tjurhuvudet är inte det enda föremål som Beierwaltes kan skryta med – i villan finns en samling som kan tävla med många museer. Där finns en grekisk skulptur i brons föreställande ett attackerande lejon och en bronsfigur av den egyptiska guden Osiris, som symboliserar pånyttfödelsen. Där finns också mesopotamiska gudafigurer och antika grekiska fallosar. Tjurhuvudet är inte det enda föremål som beierwaltes kan skryta med – i villan finns en samling som kan tävla med många museer.

I mitten av 2000-talet får dock paret ekonomiska svårigheter och beslutar sig för att sälja sin samling. Med hjälp av en antikhandlare värderas den till 95 miljoner dollar – närmare 1 miljard kronor. En så omfattande samling säljer sig inte i en handvändning.

2006 skeppas samlingen till Schweiz och först till Geneva Freeport – varifrån den bit för bit säljs på den internationella marknaden.

Två år senare visas Tjurhuvudet från Sidon på Biennale des Antiquaires på Grand Palais i Paris. Priset är 880 000 euro, ungefär motsvarande 1,3 miljoner dollar. Det är i en utställningskatalog som Michael H. Steinhardt får syn på tjurhuvudet – och blir besatt av att äga det. Kanske är det bara en tillfällighet att en Wall Street-legendar som Steinhardt fastnar för en tjur – eller kanske inte. Sedan 1980-talet har den tre ton tunga bronsskulpturen Charging Bull i Bowling Green Park på Manhattan – skapad av den sicilianske konstnären Arturo Di Modica – symboliserat Wall Streets aggressiva och maskulina finansvärld. Enligt katalogen utstrålar Tjurhuvudet från Sidon en ”remarkabel känsla av kraft och makt”.

Men var hade paret egentligen fått skulpturen ifrån? Uppmärksamheten kring Tjurhuvudet från Sidon leder till att obekväma frågor börjar ställas om hela Beierwaltessamlingen.

Arkeologen Christos Tsirogiannis, expert på trafficking av antikviteter, bestämmer sig för att granska ett inredningsreportage från parets villa i tidskriften House and Garden från slutet av 1990-talet. I reportaget skryter paret om utmaningen med att inreda ett hem så fyllt till bredden av stora antikviteter. Tsirogiannis kan utifrån fotografierna identifiera flera antikviteter som matchar med stulna föremål som eftersöks.

2017 ledde den schweiziska polisen en räd mot Geneva Freeport och beslagtar 18 av de antikviteter i parets samling som fortvarande ligger osålda i förrådet.

Trots juridiska påtryckningar kan dock inte Beierwaltes förse Bogdanos med några handlingar rörande Tjurhuvudet från Sidon: ”ingen tulldeklaration, inga leveranskvitton från FedEx, ingen packlista, inget försäkringsformulär eller någon slags transportdokumentation överhuvudtaget. Ingenting.” Tjurhuvudet tycks bara ha dykt upp ur tomma intet. Det enda de till slut överlämnar är ett kort kvitto som slår fast att de köpt skulpturen den 27 november 1996 i London till ett pris av 1,2 miljoner dollar. Det är dock namnet på säljaren som får Bogdanos att reagera – Robin Symes.

Den stora vattendelaren sker 1970. Det är året då fn-organet Unesco beslutar att begränsa internationell handel med illegala antikviteter. 1970-regeln, som den kom att kallas, fryser i praktiken hela marknaden och drar ett tydligt streck mellan tiden före 1970 och tiden efter.

Allt som dyker upp på marknaden efter det måste vara legitimt, kräver export- och importtillstånd och proveniens. Allt färre länder tillåter som en följd export av betydande kulturföremål. Samtidigt som antikmarknaden regleras sker betydelsefulla förändringar på den finansiella marknaden.

Under 1970-talet drabbas den globala ekonomin, efter flera decennier av snabb tillväxt, av lågkonjunktur och hög arbetslöshet. Samtidigt fortsätter inflationen att vara hög – vilket skapar så kallad stagflation. Det innebär att ekonomin drabbas av baksidorna av både en låg- och en högkonjunktur, vilket slår särskilt hårt mot börsen.

Under 1970-talet börjar därför många rikta blicken mot säkrare investeringar när det finansiella systemet gungar. Det är nu som antikviteter och konst genomgår en transformation, från inredningsdetaljer till investeringsobjekt. Ett genombrott kom 1974 när pensionsfonden som tillhör British Rail börjar köpa upp mängder av konst och antikviteter. Under 1970-talet skulle fonden köpa närmare 2 000 konstobjekt. En annan ögonöppnare är en uppmärksammad auktion på Sotheby’s i New York 1973, då affärsmannen Robert Scull och hans fru Ethel säljer sin samling med modern konst för över 2,2 miljoner dollar – en enorm summa vid tiden. Det anmärkningsvärda är värdeökningen. Ett talande exempel är Robert Rauschenbergs målning Thaw från 1958 som paret hade köpt för 950 dollar. På auktionen säljs målningen för 85 000 dollar – en ökning på ofattbara 8 847 %. Det är vinstmarginaler som få risksökande finanspampar på Wall Street kan bortse från.

Under det finansiella uppsvinget på 1980-talet ger många fonder och investerare sig in på antik- och konstmarknaden. Finansbolaget Merrill Lynch inrättar två fonder, Athena I och Athena 2, som investerar över 30 miljoner dollar i mynt och antikviteter. Konsthandlare börjar köpa och sälja antikviteter på spekulation, finansierade av investerare. När riktigt ovanliga föremål dyker upp säljs de för allt högre priser. På den privata marknaden slås ett häpnadsväckande rekord när The Getty Museum 1988 betalar 18 miljoner dollar för en antik staty av Afrodite.

Det är dock en finansiell innovation i hjärtat – eller snarare på toppen av – Europa som ska förvandla konstvärlden till en direkt förlängning av det globala finansiella systemet.

1888 grundas Geneva Freeport, som betraktas som världens äldsta skattebefriade zon. Men det börjar inte med konst utan med spannmål. För att undkomma skatt lagras spannmål i skattebefriade lagerlokaler. Under det sena 1900-talet skulle dessa frihamnar genomgå en fundamental förändring, från vete till van Goghs. Freeportens värde ligger inte bara i att de är skattebefriade utan att de också erbjuder säkerhet och konfidentialitet. De är den fysiska motsvarigheten till ett schweiziskt bankkonto. En plats där världens superrika kan gömma undan vad som helst hur länge som helst – utan att någon ställer några frågor. Den 60 000 kvadratmeter stora freeporten kallas ”konstmarknadens svarta låda”och uppskattningar gör gällande att det finns omkring 1,2 miljoner konstverk här – däribland över 1 000 Picassomålningar.

Framväxten av schweiziska freeports som lagringsplatser för konst är intimt förknippad med konstens finansiella transformation. En alltmer globaliserad konstmarknad har öppnat möjligheten för vem som helst att köpa konst varifrån som helst. Vem köparen är eller var konsten tar vägen har blivit allt svårare att kontrollera. En rapport uppskattade att bara under ett år, 2013, investerade världens superrika över 200 miljarder kronor i konst och antikviteter. Då en stor del av transaktionerna sköts med hjälp av freeports är de varken offentliga, spårbara eller skattepliktiga.

Freeports är dock inte bara ett utmärkt hjälpmedel för miljardärer som vill undvika skatt utan också för aktörer på den svarta antikvitetsmarknaden. Under 2000-talet ska skandal efter skandal brisera som avslöjar att många av världens främsta museer och samlare har köpt plundrade antikviteter. Till exempel visar det sig att många av de mynt som köptes av Merrill Lynch under 1980-talet kommer från illegala utgrävningar. Inte ens de mest prestigefulla köparna är oskyldiga. The Gettys Afroditeskulptur betraktas länge som museets stolthet och publikmagnet. Museet, och den antikhandlare de köpt statyn av, hävdar att den härstammar från en gammal schweizisk samling som gick tillbaka till 1930-talet. I själva verket grävdes statyn upp, eller snarare delar av den, av italienska gravplundrare omkring Morgantina på Sicilien i slutet av 1970-talet. Statyn bröts sönder i bitar och under ett hav av morötter på en Fiatlastbil smugglades den till den italiensk-schweiziska gränsen. Statyn dyker 1986 upp i Chiasso, där en brittisk konsthandlare köper den av ägaren till en tobaksbutik för 400 000 dollar. Hans namn är Robin Symes – samma konsthandlare som sålt Tjurhuvudet från Sidon till Beierwaltes.

Från 1970-talet och framåt är Robin Symes och hans partner Christo Michaelides, arvtagare till ett grekiskt redarimperium, ett av antikvitetsvärldens mest glamourösa par. De kallas skämtsamt för ”the Symeses”. Vårvintern tillbringar de vid den luxuösa skidorten Gstaad i Schweiz, ett vattenhål för världens superrika. Under året roterar de sedan mellan Bahamas, Schweiz, London och Grekland och avslutar året med höjdpunkten, de stora antikvitetsauktionerna som hålls i New York varje november. Tillsammans säljer de antikviteter för hundratals miljoner dollar till världens främsta museer och största samlare.

Men runt millennieskiftet spricker bubblan – efter att Christo Michaelides avlidit i en olycka.

Det leder till en uppslitande arvsdelningstvist mellan Robin Symes och Michaelides rika redarfamilj som menar att konsthandlaren undanhåller tillgångar.

Efter domstolsbeslut, undersökningar och en hel del detektivarbete från redarfamiljens sida avslöjas det att Symes förfogar över 33 lagerlokaler som innehåller över 17 000 antikviteter till ett uppskattat värde av 210 miljoner dollar. Det visar sig snart att Robin Symes är en integrerad del av ett globalt nätverk av gravplundrare, kriminella och smugglare som är centrerat kring den italienska konsthandlaren Giacomo Medici – ibland kallad ”bossarnas boss”. Medici hade sedan 1960-talet styrt över en armé av gravplundrare som plundrat otaliga arkeologiska platser och brutit sig in på museer.

Robin Symes är den synliga delen av detta kriminella nätverk. En av de magiker som förvandlar smutsiga grekiska vaser, romerska miniatyrer, mesopotamiska statyetter och egyptiska gravfragment till åtråvärda objekt på den globala konstmarknaden.

2005 döms Robin Symes i en brittisk domstol till fängelse i två år och skickas till Pentonvillefängelset i norra London. Han avtjänar bara sju månader.

I en intervju, som Los Angeles Times gör precis efter att han släppts, förnekar Symes att han handlat med stulna antikviteter, men är desto mer frispråkig om sin betydelse. Symes beskriver sig själv som ”en legend” och berättar hur en anonym man en gång gått fram och kysst honom på en nattklubb och sagt: ”Du är för konsthandlare vad Beatles är för musiken”.

Därefter försvinner Symes spårlöst. När Daily Mail söker efter konsthandlaren 2016 berättar hans son, som driver ett byggföretag i Bristol, att han inte hört av fadern på ett decennium.

Robin Symes och Giamoco Medici-skandalen är en rejäl baksmälla för några av världens främsta museer. Rötan visar sig omfatta nästan varenda betydande samling i västvärlden.

Som en direkt följd av att det kriminella nätverket sprängs tvingas en rad museer återlämna antikviteter till ett värde av 1 miljard dollar. The Metropolitan Museum of Art återlämnar 21 föremål, The Princeton Museum 8 antikviteter och Cleveland Museum 13. Den främsta syndaren i usa är The Getty i Malibu – vars chef Marian True sparkas efter att det avslöjats att hon under 1990-talet lånat pengar av Robin Symes och Christo Michaelides till en luxuös villa i den grekiska övärlden – inte långt ifrån parets egna privata halvö.

The Getty återlämnar 47 föremål. I ett slag förlorar museet sina främsta föremål – däribland den berömda Afroditestatyn. Men det finns också syndare på andra sidan Atlanten. Ny Carlsberg Glyptotek har grundats på den samling som byggts upp av den danska bryggaren Carl Jacobsen – grundare av ölbryggeriet Carlsberg. Glyptoteket hyser en av världens främsta antika samlingar med skulpturer från Mellanöstern och Medelhavsregionen. Italienska utredare identifierar en lång rad föremål på Glyptoteket genom polaroidfotografier som hittats vid en polisräd mot Geneva Freeport. Sammantaget tvingas museet i Köpenhamn att återlämna 500 föremål, däribland en antik sabinsk prinsgrav som stulits utanför Rom.

Trots skandalerna har många museer fortsatt att uppdagas med stulna antikviteter.

Ett mycket spektakulärt fall är det relativt nyöppnade The Bible Museum i Washington som finansierats av den evangeliska Greenfamiljen – ägare till butikskedjan Hobby Lobby.

Redan innan museet öppnar 2017 avslöjas det att samlingen innehöll stulna föremål från Mellanöstern. Greenfamiljen hade systematiskt köpt stulna antikviteter på den svarta marknaden – bland annat i Förenade Arabemiraten. The Bible Museum tvingas efter en uppgörelse återlämna 17 000 föremål till Irak och 5 000 föremål till Egypten. Och det har fortsatt. Senast i augusti i år tvingades museet att återlämna ett tusenårigt evangelium som stals från ett grekiskt kloster under första världskriget.

Ett annat uppmärksammat fall är Nedjemankhs kista – en över 2 000 år gammal egyptisk guldkista. The Metropolitan Museum of Art köper kistan 2017 och beskriver det som ett ”once in a lifetime”-köp. En hel utställning arrangeras kring kistan och under galan The Met 2018 fotograferas Kim Kardashian poserande bredvid kistan i en guldklänning likt Kleopatra. Museets pr-avdelning jublar – men inte särskilt länge. Fotot får snabbt spridning och når fram till några missnöjda plundrare i Egypten som aldrig hade fått betalt för sitt arbete. I början av 2019 konfiskerar agenter från Manhattans distriktsåklagare kistan direkt från utställningen – efter ett tips. Kistan hade inte lämnat Egypten för 50 år sedan vilket museet hävdade utan grävts ut illegalt efter arabiska våren 2011. Spåren i detta fall gick tillbaka till Paris och en konsthandlare vid namn Christophe Kunicki. Det visar sig snart att Kunicki hade varit del av samma kriminella nätverk som Robin Symes och Giacomo Medici. Sommaren 2020 grips flera framstående personer i Paris antikvitetsvärld för inblandning – däribland en pensionerad curator vid Louvren och chefen för det ansedda auktionshuset Pierre Bergé & Associés – ägt av Yves Saint Laurents livspartner Pierre Bergé.

Ludovic Laguier, curator vid Louvren, erkänner att affären varit pinsam för hans museum. När jag pratar med honom säger han dock att saker och ting håller på att förändras.

– När jag började arbeta för flera decennier sedan fanns det en äldre generation som tyckte det var bättre att de här plundrade föremålen hamnade på ett museum än i privata händer. Den inställningen har börjat att förändras. Jag tror att affären som framför allt drabbade The Getty var en vattendelare.

Häromåret påbörjar Louvren som ett av de första stora museerna i världen arbetet med en total genomlysning av museets samling som omfattar en halv miljon föremål. 2021 öppnar en utställning på museet, Trafic d’antiquités, som belyser problematiken med stulna antikviteter och 2020 anställer museet, som det första i Frankrike, en person vars uppgift inte är att utöka samlingen utan att krympa den. En konsthistoriker vars huvudsakliga jobb är att hitta stulna föremål.

– Vi försöker verkligen göra upp med vår historia, säger Ludovic Laguier som menar att det i dag har blivit mycket svårt att köpa in föremål.

– Jag måste gå genom tre instanser för att kunna köpa en skulptur och jag måste bevisa bortom allt tvivel att inget är konstigt med proveniensen.

Ludovic Laguier menar dock att det finns olika problem för olika museer.

– Museer i usa som ofta är beroende av finansiärer och donatorer har mycket svårare att kontrollera varifrån föremålen kommer, säger Laguier som ändå tror att genombrytande förändringar håller på att ske i branschen.

Alla är dock inte lika optimistiska.

– Det går aldrig att förhindra eller stoppa plundringen och den svarta marknaden, säger Yves Ubelmann som är arkitekt och grundare av Iconem.

Techbolaget Iconem, som bland annat arbetar för Unesco, har utvecklat teknik för att skapa avancerade och extremt detaljerade digitala kopior av världsarv genom 3D-skanning. Företaget var resultatet av den insikt som Yves Ubelmann själv drog när han arbetade vid en arkeologisk utgrävning i Afghanistan i mitten av 2010-talet.

– Den otroligt värdefulla platsen hotades från alla håll. Gruvbolag ville gräva sönder marken, talibanerna ville bomba oss och tjuvar plundra vad de kunde. Jag förstod då att det är omöjligt att skydda allt. Så länge det finns en efterfrågan så finns det en marknad. Antikviteter är som droger. Det kommer alltid att finnas de som vill ha dem, säger Yves Ubelmann.

Den 22 september 2017 står Matthew Bogdanos, assisterande distriktsåklagare på Manhattan, framför New York Supreme Court. Matthew Bogdanos lägger fram bevis för att Lynda och William Beierwaltes hade en djup relation till den ökända brittiska konsthandlaren Robin Symes: ”Symes var inte bara deras huvudleverantör”, sade Bogdanos, ”han var deras enda leverantör; den direkta, centrala och huvudsakliga länken i en kedja som började med gravplundrare och slutade hos Beierwaltes.” Av de 115 antikviteter som fanns i Beierwaltes samling kan 97 av föremålen kopplas till Robin Symes. De övriga, däribland 16 elfenbensstatyer som värderas till över 1 miljon dollar styck, saknar helt proveniens. Det går aldrig att förhindra eller stoppa plundringen och den svarta marknaden.Ubelmann,Arkitekt och grundare av Iconem

Matthew Bogdanos avslutar sin plädering med att Tjurhuvudet från Sidon bör återlämnas så snart som möjligt till Libanon. Lynda och William Beierwaltes tvingas retirera fullständigt.

Men Matthew ”Pitt Bull” Bogdanos nöjer sig inte med det. Han sätter genast tänderna i Michael Steinhardt.

Steinhardt hade förvisso löst sitt ägarskap till Tjurhuvudet från Sidon – men kommer inte undan så lätt. 2018 tar sig agenter från Homeland Security in i Steinhardts luxuösa etagevåning, som omfattar tre våningsplan med utsikt över Central Park. Vid räden beslagtas antika föremål till ett värde av omkring 10 miljoner kronor. Under en domstolsförhandling som hålls senare samma år erkänner Steinhardt att han varit inblandad i affärer som rör över 1 000 antika föremål.

Räden mot Steinhardt bekräftar det som många i branschen misstänkt i decennier – att miljardären och filantropen varit del av den svarta antikvitetsmarknaden. I december 2021 tvingas Michael Steinhardt ingå en förlikning med New Yorks distriktsåklagarmyndighet. I utbyte mot att slippa en förnedrande rättegång ger Steinhardt upp ytterligare 180 antikviteter till ett uppskattat värde av 70 miljoner dollar. Mer banbrytande är det livstidsförbud som han tvingas skriva under – Michel Steinhardt ska aldrig mer få köpa en antikvitet.

Tjurhuvudet från Sidon blir det första föremål att återvända hem. Under en ceremoni i januari 2018 återlämnas tjurhuvudet till Beiruts Nationalmuseum. Libanons kulturminister Ghattas Khoury ler stort mot kamerorna och låter sig fotograferas vid skulpturen.

”Vårt kulturarv är inte till salu”, säger han. Bredvid honom står Matthew Bogdanos – han ler inte. Tre decennier efter det blodiga inbördeskriget hade tjurhuvudet äntligen återvänt hem.

Bogdanos missar dock inte tillfället att dra paralleller till vad som samtidigt pågår på andra sidan gränsen Syrien. Han vet av egen erfarenhet att konflikterna i Irak och Syrien kommer att få konsekvenser decennier framöver. Han vet att plundrare, smugglare och antikhandlare är långsiktiga.

”Vi kommer att se många av de föremål som plundras nu på marknaden om 10, 20 eller 30 år. Plundrarna har tålamod.”