Per Gessle -
Den stillsamme provokatören

I Tylösand riggar roddare för repetition. Nedanför hotellet som dominerar Tyludden, den landremsa som skjuter ut i Kattegatt från Halmstad, brer sanddynerna ut sig – därefter sju kilometer strand täckt av finkornig, vit sand. Det är sent i maj, en fenomenal försommardag på västkusten, men Tylösand ligger öde förutom ett femtiotal eftermiddagsförfriskade medarbetare från skivbolaget EMI som råkar ha personalfest på Per Gessles hotell just i dag.

Utanför konferensrummet Harplinge – namnet lämpligt nog hämtat från den lilla ort utanför Halmstad där Gyllene Tider hade sin första replokal – väntar skinande gitarrer, Gibson och Rickenbacker, i ett ställ. Farfisaorglar och ett biffigt trumset med Gyllene Tiders nya GT-logga har placerats på varsitt filtmattetäckt podium inne i rummet.

Det är knappt sex veckor tills bandet ger sig ut på vägarna igen. Förra gången det begav sig, 2004, lockade Gyllene Tider nästan en halv miljon männi­skor – den största turnén i Skandinaviens historia. Uppladdningen hittills går enligt planerna. När Gyllene Tiders nya skiva Dags att tänka på refrängen släpptes i slutet av april petade den ned Håkan Hellström från förstaplatsen på albumlistan och parkerade på toppen i flera veckor.

Första veckan i maj var varannan skiva som såldes i Sverige ett Gyllene Tider-album.

Nu är Gessle, Micke ”Syd” Andersson, Göran Fritzon, Anders Herrlin och Mats ”MP” Persson på plats i Halmstad för turnérep. Under de kommande dagarna ska Gyllene Tider spela igenom sin låtkatalog. Det rent musikaliska sitter sedan länge i ryggraden, tiden i Tylösand handlar om att hitta den bas på runt 30 låtar som sedan bygger turnéns spellistor. Veckorna före premiären hyr bandet så in sig i Halmstad Arena för att nöta själva showen.

– Men den här cykeln kan cykla. När Roxette inledde sin världsturné 2010 i Halmstad hoppade vi andra upp och körde ett par Gyllenelåtar som en kul grej. Då hade vi repat en kvart, säger Micke ”Syd”, bandets energiske trummis.

I en annan del av hotellet kliver Gyllene Tiders frontman ut på en av sviternas takterrass. Per Gessle har sminkösen Lisa Derkert i släptåg. Hans hår – en konstant genom åren just genom sin fantastiska föränderlighet, ”först var det mörkt, sedan var det blont, sedan var det lila och nu är det lite av varje” skrattar han själv – sitter där det ska. I dag närmar sig längden den Ramonesmopp som Gessle hade i början av karriären, men en mogen mittbena har sedan länge ersatt den uppkäftiga luggen.

Han är klädd enligt samma princip, referensmässigt korrekt utan att sticka ut: Chelseaboots, smala Diorjeans, svart t-shirt, vältäckande solglasögon från Tom Ford och en slick bikerjacka från Gucci.

– Äsch, det är någon dynga, svarar Per när jag frågar om jackan.

Han säger det inte med någon arrogant nonchalans, utan mer som ett konstaterande från en medelålders man som mest bär italiensk glamourdesign för att det förväntas av honom efter en över 30 år lång karriär i popbranschens toppskikt. Inför fotograferingen som snart ska börja byter Per Gessle om till en svart, westerninspirerad skinnskjorta från Dolce & Gabbana.

Vi är på hemmaplan nu. På många sätt är den här udden en knapp mil väster om Halmstads centrum navet i Per Gessles universum. Halvannan kilometer inåt stan ligger hans väldiga villa dold mellan havet och en hög mur, och i slutet av 1990-talet tog han tillsammans med tidigare TV4-chefen Björn Nordstrand över Hotel Tylösand.

Jag växte själv upp i Halmstad, och som ung upptäckte jag snart att det var kring Tylösand – Tylösand som idé – mycket av Gyllene Tiders musik kretsade: västkustens sommarparadis där tjejerna är de bästa som finns, partymetropolen där allting verkar vara hej hej men kungen av sand ändå vaknar ensam under bar himmel.

– Ska vi gå ned på stranden och plåta lite, Per? frågar fotografen Eric Broms.

På väg genom hotellet passerar vi poolen. Några tjejer i tioårsåldern badar, och när de får syn på Per blir de alldeles till sig och börjar tjuta och vifta med armarna som om de vore på Justin Bieber-konsert.

”Starkt jobbat PG, du är ändå 54”, tänker jag.

Men det här säger förstås något ganska fundamentalt om Per Gessle. Hans musik är av det unika slag som träffar urskillningslöst – den går hem lika bra hos barn, tonåringar och föräldrar. Samtidigt har Per Gessle en förmåga att dela Sverige i två, de som gillar honom och de som inte gillar honom.

Det slår mig att han på det sättet påminner om två andra män från Halmstad som de senaste 30 åren bidragit till att forma bilden inte bara av den här staden utan också av Sverige i världen.

Den ena av dem heter Carl och är vår utrikesminister, den andra heter Fredrik och var länge landets bästa fotbollsspelare.

Samtliga är de män i offentligheten som väcker starka känslor. Många betraktar Carl Bildt som den mest briljanta politiker Sverige haft sedan Olof Palme. Samtidigt finns det vissa som kallar honom folkmordsmiljonär. Fredrik Ljungberg har stått för några av de bästa matcher en fotbollsspelare i svensk landslagströja presterat, någonsin. Ändå tycks en stor del av fotbollspubliken fortfarande låsta vid bilden av honom som en diva.

På samma sätt går åsikterna om Per Gessle isär. Ja, han är en löjligt begåvad hitmakare. Men hans kärnpublik finns bland dem som köper skivor på bensinmackar – musikkritiker och storstadships­ters fnyser ofta åt hans banala texter. Och är han inte jävligt snål, den där Jässle?

Medan vi fortsätter ned mot fotograferingen på stranden funderar jag på om det finns ett djupare samband mellan dem. En särskild sorts Halmstadman?

Per Gessles uppväxt hör till de mest väldokumenterade i Musiksverige. Han drabbades av popen som palt och sägs ha varit stolt ägare till 100 skivor, långt ifrån alla ärvda av storebror, redan runt sin tioårsdag. Snart pluggade unge Per notiser i musiktidningar som Melody Maker och NME hellre än matteläxor.

Det tycks ha varit en trygg, närmast småborgerlig barndom i en liten stad vid havet. Samtidigt flyttade familjen Gessle flera gånger i och omkring Halmstad – ”en sorts rotlöshet i familjen” som Gessle upplevde under de unga tonåren:

– Jag kan inte svara på om just flyttandet var jobbigt eller inte. Men jag tyckte att livet i allmänhet var fruktansvärt jobbigt. Så jag sökte mig till musiken. Jag hankade mig fram på en nylonsträngad gitarr som jag misslyckades med att imitera Leonard Cohen på, säger han.

Halmstad under slutet av 1960- och början av 1970-talet var en stad som famlade efter en identitet på andra sidan rekordåren. På Furet i Halmstads norra delar hade tidigare landsbygd långsamt urbaniserats medan barnfamiljer ur stadens växande medelklass byggde egna, modesta, villor. Bland dem fanns hushållet Gessle – pappa Kurt (född Johansson) var småföretagare i rörläggningsbranschen medan mamma Elisabeth arbetade som konstnär och målerilärare. Syskonen Gunilla och Bengt var 14 respektive 7 när Per föddes i januari 1959, som yngst i familjen.

Han tillhörde alltså den första generation svenskar som på ett självklart vis marinerades i den popkultur som sköljde in över Sverige från England och USA under det kommande årtiondet. Halmstad blev om inte en fullfjäd­rad musikmetropol så åtminstone en aspirerande sådan – i musikkretsar talades det om ”Sveriges Liverpool” på grund av alla popband som repade runt om i stans källare och garage.

Ett av lokalbanden hade inte bara ett briljant namn, Audiovisuellt angrepp – på bas fanns dessutom Peter Nilsson, en klasskamrat till Per Gessle på gymnasiet, och trummorna spelades av Mats ”MP” Persson.

– Peter bjöd med Per till vår replokal i Harplinge någon dag. ”Hej hej”, sa vi väl. Sedan satt han där och lyssnade medan vi spelade. Jag tror att det gjorde ett otroligt djupt intryck på Per. Han hade suttit hemma och skrivit dikter och översatt texter, haft en sorts popvision. Men fram till dess var den nog otroligt avlägsen, säger MP.

Per Gessles besök i replokalen blev mer frekventa, och snart bestämde sig han och MP för att bilda ett eget band. Duon Grape Rock var född. Per och MP utvecklade den typen av nära, kreativa vänskap som fött många av pophistoriens främsta band.

– Jag var ganska ensam som barn. Jag brukar säga att mitt liv började på riktigt den dagen jag träffade MP, säger Per.

Något år senare, i juli 1977, hade dåtidens mest ökända rockband Sex Pistols gjort sig mer eller mindre obokningsbara på hemmaplan i Storbritannien. Punkpionjärerna gav sig i stället ut på sin första (och, skulle det snart visa sig, enda) turné i Skandinavien. Första anhalten i Sverige var Halmstad. Per och MP, som vid det här laget betraktade sig själva som punkare, körde dit.

– Men vi vågade aldrig gå in. Raggarna skulle komma och slå ned en om man var punkare, sas det. Det verkade så stökigt, med en massa poliser utanför. Så vi stod bara och tittade lite, och så åkte vi hem i MP:s Amazon igen, skrattar Per Gessle.

Att stå bredvid och titta på snarare än att kasta sig in i den skränande hopen när ett av 1970-talets viktigaste band gästade Halmstad, känns på något sätt talande för Per Gessle. Han är en betraktare snarare än en deltagare, mitt i men ändå på sin kant.

Utanför Sex Pistols-giget den kvällen på Östra stranden hängde även en 19-årig inflyttad Skånetjej. Hon var sångerska i bandet Strul och hette Marie Fredriksson. Snart började hennes och Pers vägar korsas i Halmstads musikkretsar.

– Det fanns ett övervintrat kollektiv från proggeran på Magnus Stenbocks väg på Mickedala i Halmstad, Mullvaden. Jag tror inte att Marie bodde där men hon hängde där mycket, precis som jag, säger Per Gessle.

Kring Mullvaden umgicks en liten men tajt krets av vänner, många med ett djupt musikintresse. Per och MP:s duo hade snart utvecklats till en kvartett, med nya medlemmarna Micke ”Syd” Andersson på trummor och Janne Carlsson på bas. Bandet döpte om sig, och hittade namnet i titeln på Mott the Hoople-låten The Golden Age of Rock’n’Roll.

Gyllene Tiders första upplaga var född.

Tidigare under dagen har jag tagit bussen ut till fotograferingen i Tylösand. Det är inte första gången, på högstadiet hoppade jag på 30:an varje gång jag hade turen att bli bjuden på någon hemmafest i de lummiga villakvarteren.

Busslinje 30 är en bra metafor för Per Gessles egen klassresa. Den börjar på Andersberg, en samling höghus som byggdes som en del av miljonprogrammet under 1960-talet, och fortsätter in mot Halmstads stadskärna, över floden Nissan, genom centrum och vidare längs Tylösandsvägen västerut. På väg mot havet passerar linje 30 genom Söndrum, med rader av kolonistugor och mysiga villakvarter. Närmare havet blir grönskan tätare. Vägen kantas av golfbanor och villorna växer. När bussen passerar en massiv skylt som deklarerar ”Välkommen till Tylösand” rullar den in i ett av västkustens mest exklusiva bostadsområden.

Även om inte Per Gessle började i miljonprogrammen kommer han från Halmstads nordöstra del. Precis som Göteborg har sin ”fel sida om älven” finns det i Halmstad en utbredd uppfattning om att den ena sidan av Nissan är lite finare än den andra.

Furet där Per växte upp ligger enligt den definitionen på fel sida om Nissan – medan Söndrum, Tylösand och Sandhamn där han nu bor i en 500-kvadratmetersvilla lika säkert ligger på rätt.

Av det halländska klassamhället hörs nu inte mycket i Per Gessles musik. Ett av få exempel finns på Gyllene Tiders allra första skiva, den egenfinansierade och sedermera legendariska ”gula EP:n” som bandet spelade in i november 1978.

Ett av spåren hette Billy, och var om inte politiskt så i alla fall starkt socialrealistiskt. Vi ska återkomma till den låten strax. Först kan följande konstateras:

Jag har mycket lättare att förstå Gyllene Tider i dag, som 36-åring, än jag hade som arrogant tonåring.

Då avskydde jag Halmstad. Kulturen är sedan länge död brukade mina kompisar säga, sedan knöt vi en symbolisk näve i fickan, drog på oss tajta modskavajer eller svarta skjortor som Robert Smith i The Cure och drömde oss bort. På den tiden var Gyllene Tiders småstadsromantik nästan som en fantombild vi definierade oss emot. Precis som Per Gessle knarkade jag popmusik – allt som för mig stod för något annat än just ”Sommartider, hej hej”: Blurs anglofila britpop, Curtis Mayfields anderika soul, The Style Council och Wu-Tang Clan.

Och så Bruce Springsteen.

Jerseyrock räddade många tonårskvällar. Bilen, motorvägen, och så vidare – Bossen gav mig metaforer för allt som inte var den, som jag uppfattade, tryckande trångsyntheten i Halmstad.

Men om jag lyssnar på Springsteen bredvid Gyllene Tider i dag, inser jag att deras musik ur ett större perspektiv egentligen fyller samma funktion.

Visst, den längtan till något annat som definierade delar av Springsteens tidiga katalog – tydligast formulerad, förstås, mellan ljudväggarna på Born to Run – finns kanske inte på samma sätt hos Per Gessle.

Men kärnan i hans verk är i slutänden precis densamma som hos Springsteen. Det handlar om den helt vanliga människans glädje och vedermödor.

Hos Bruce Springsteen finns förstås en politisk dimension, mer framträdande ju äldre han har blivit, som Per Gessle alltid saknat. Å andra sidan har Gessle, bättre än någon annan svensk artist, lyckats fånga själen i just Halmstad – en plats som tack vare sin förmåga att leva upp under sex, sju sommarveckor varje år också inbillat sig själv att den är något mer än en sömnig småstad.

Skillnaden mellan Springsteen och Gessle är väl just att Per Gessle aldrig riktigt lämnade Halmstad, ens i popteorin. Låten Billy som släpptes på Gyllene Tiders debut-EP illustrerar denna tes utmärkt.

När Per Gessle inleder berättelsen om kompisen Billy är han själv en aktiv del av historien. De har ”pluggat ihop”, nu knegar Billy på Domus medan Pers alter ego går och stämplar.

De köper varsin enkelbiljett till Malmö, därifrån en färja till Köpenhamn. Men längre än så går inte resan för huvudpersonen. Medan Billy slår sig i slang med ett haschrökande mc-gäng på väg till Amsterdam, åker låtens berättare tillbaka till Halmstad. Gänget verkar läskigt. Han hör inte av Billy mer – förutom ett enda vykort, poststämplat i Köln. Billy har börjat med heroin, skriver han: ”Gosse, fattar du vad det handlar om?”

Det är lite som med Sex Pistols-konserten på Östra stranden 1977. Per Gessle står bredvid och tittar på. Sedan åker han hem igen, till småstadens trygghet.

– Jag var ju inte en del av det där livet. Det var mycket droger och elände i Halmstad på 1970-talet, och det fanns Billytyper i vårt gäng. Men storyn kring Billy är fiktion. Jag var väldigt mycket en betraktare. Det har jag alltid varit. Jag betraktar, använder mig av det, skriver om det.

Dekadensen har aldrig lockat?

– Nej. Som ung såg jag förstås upp till en viss typ av drogromantik – Iggy Pop, Johnny Thunders, Sid Vicious, Lou Reed – och det var skitspännande med Beatles psykedeliska tid. Vissa männi­skor skulle testa allt det där själva, men jag var aldrig intresserad av det.

I februari 1980 släpptes Gyllene Tiders första skivor på EMI, den dubbelt a-sidiga singeln Flickorna på TV2/Himmel No 7 och det självbetitlade debut­albumet som båda toppade listorna. När sommaren kom var kvintetten från Halmstad plötsligt ett av Sveriges största popband. Inom ett spann av lite mer än två år kom två album till, Moderna tider och Puls, som även de toppade listorna.

Gyllene Tider kastades in i en värld av nonstopturnéer och hysteriska fans, ofta bara barn. I medierna lyftes Halmstadbandet fram som det gulligare alternativet till Noice och, förstås, de livsfarliga punkarna från Stockholms södra förorter – Ebba Grön.

– Men vi kände aldrig någon konkurrens med dem. Vi blev väldigt mainstream snabbt, jag vet inte hur stora Ebba Grön egentligen var ute i landet. Kvällstidningarna gick förstås i gång på den här Rågsvedsgrejen, men det roliga är ju att Joakim Thåström egentligen kommer från villakvarteren i Söndrum. Han bodde där med sin mamma ett par år, har jag för mig. Alla kommer från Halmstad!

Så ni tyckte aldrig att det var jobbigt att Ebba Grön ansågs coolare än Gyllene Tider?

– Det var ju inga stenhårda Dr. Martens-affärer som kontaktade oss direkt, vi gjorde reklam för Jordache-jeans och Mer. Men vi gick ju också på Atlantic och Caféet, alla de där klubbarna i Stockholm som var häftiga på den tiden. Vad som händer när du blir riktigt stor är att du får så jävla mycket positivism. Egot matas. När jag fyllde år 1981 fick jag 2 000 brev. Det vore väldigt konstigt om jag tre dagar senare skulle gå och känna att ingen gillar mig, säger Per Gessle.

– Men vi lärde oss ganska snabbt att mediebilden är flyktig. Ena dagen är du kung och nästa är du nere i gyttjan.

Hur var det att befinna sig mitt i den där hysterin?

– Jag var inte speciellt bekväm som frontfigur i Gyllene på 1980-talet. Jag började egentligen sjunga för att ingen annan i bandet ville. När vi startade tänkte jag liksom aldrig att ”shit, vi ska ju spela inför publik också”. Det borde ju vara en självklar grej, men jag tänkte aldrig de tankarna.

Varför då?

– Jag vet inte, jag ville bara spela poplåtar. Jag kommer ihåg när jag skrev Billy till exempel, jag visste inte ens vad tonarter var. Jag spelade bara en melodi och fattade inte att låten gick i d-moll. Ända fram till Puls-plattan skrev jag låtar i helt fel tonarter för min egen röst. Allting var bara: ”Va, det står 10 000 pers där framme vid scenen, hur ska det här gå?”

– Min nivå musikaliskt på den tiden var beyond belief. Jag kommer ihåg vår första folkparksturné, då kunde jag inte ens stämma min egen gitarr. MP fick komma fram och stämma a-strängen! Med tiden lärde jag mig det, så klart, men jag tyckte ändå att det var ganska jobbigt att stå där framme. Det var därför det här med Marie var så mitt i prick. Hon kunde fronta, och jag kunde skriva låtarna, säger Per Gessle.

”Det här med Marie” var alltså Roxette. Gyllene Tiders fjärde skiva Heartland Café var på engelska och skulle, tänktes det, lansera bandet internationellt. I stället blev den en sådan flopp att gruppen splittrades.

– Vad skulle jag göra då? Jag släppte två soloplattor, en före Heartland Café och en efter, men efter det tror jag knappt att jag hade skivkontrakt. Jag var någon slags föredetting vid 25 års ålder. Jag började skriva låtar till andra, men jag kunde inte lägga ned min själ i det. Jag ville ju vara i studion och testa egna grejer, säger Per Gessle.

För snabbversionen av Roxettesagan rekommenderas SVT-dokumentären Hitlåtens historia: The Look, som finns på Vimeo. Där berättas på ett föredömligt sätt hur Per Gessle och Marie Fredriksson på grund av mycket talang och en serie lyckliga slumpar plötsligt inte bara var Sveriges, utan några av världens största popstjärnor: om studioteknikern som bröt benet under inspelningen av Look Sharp, vilket gjorde att Anders Herrlin från Gyllene Tider kallades in och hade med sig en massa synthar och sequencers som helt förändrade Roxettes sound, om den amerikanske utbytesstudenten Dean Cushman, som tog med sig en Roxette-skiva hem till Minnesota när han pluggat klart i Sverige, om radiostationen KDWB i Minneapolis, som började spela öppningsspåret The Look, och så vidare, hela vägen till april 1989, och den första svenska Billboardettan sedan Abbas dagar.

Efter The Look: Listen to Your Heart, It Must Have Been Love (som blev inofficellt ledmotiv till filmen Pretty Woman) och Joyride. Fyra USA-ettor inom loppet av mindre än två år – det gick undan även den här gången för Per Gessle.

– Tur, tajming och talang heter det ju. Du måste ha alla tre. Men om du bara har talangen och saknar målmedvetenheten att jobba dygnet runt så kommer det inte att hända. Då litar du på turen för mycket. Men ett element av tur och ett element av tajming också otroligt viktiga, säger Gessle.

Roxette blev stora snabbt i USA, men sedan gick det snabbt utför. Efter Crash Boom Bang 1994 bröt ni med ert amerikanska skivbolag EMI.

– Skivbolaget och vår manager visste inte vad de skulle göra av oss, och vi var för gröna tror jag – framför allt jag. Jag hade inte kapaciteten att kunna ta hand om amerikanska medier på den tiden. Men EMI i USA har alltid varit ett jävligt dåligt skivbolag. Ibland kom vi till en morgonshow, till exempel Good Morning America, och värdarna var förvånade att vi ens kunde engelska. Stämningen var lite: ”Är det isbjörnar på vägarna i Stockholm fortfarande?” Så det sköttes inte så bra från skivbolagets sida.

Varför, tror du?

– Det grundläggande problemet var att vi var från Sverige. Men det handlade också om att det ur deras perspektiv var för många som delade på pengarna. Jag har alltid ägt min egen publishing, jag vill ha den kreativa kontrollen så jag slipper släppa i väg musiken till någon konstig reklamfilm ifall jag inte vill. Om EMI hade haft rättigheterna och fått mer intäkter skulle de säkert ha lagt mer tid på oss. Den monetära motivationen hos ett stort bolag ska man inte förringa. Det är ju bara att titta på 1960-talet. Nästan alla artister från den tiden har tjänat väldigt lite pengar i förhållande till hur mycket skivor de sålde och hur många konserter de gjort.

Att Per Gessle är intresserad av affärer råder det ingen tvekan om. Här omges han också av en tajt krets människor som har varit densamma genom i princip hela karriären. Länge var nyckelpersonen Jan Beime i Örebro, enligt egen utsago en ”knarrig kamrer” som tillsammans med sin fru Lena har fungerat som förvaltare och ekonomisk rådgivare åt Gessle sedan 1980-talet – i dag har rollen tagits över av hans efterträdare Mats Nilemar.

På affärssidan kontrollerar Gessle bara via sina svenska bolag tillgångar på över en halv miljard kronor. Förutom hotellverksamheten som omsätter ett par hundra miljoner årligen, driver han konstgalleri (och har en av västkustens bästa samlingar av modern konst, på hotellet hänger verk av Robert Rauschenberg och Ola Billgren, samt fotograferna och vännerna Anton Corbijn och Terry O’Neill).

Samtidigt tjänar han fortfarande massor på musiken. Som sagt har han alltid haft eget musikförlag, vilket är bra när radiointäkterna för exempelvis It Must Have Been Loves mer än 5 miljoner spelningar bara i amerikansk radio ska räknas hem. Hösten 2010 till våren 2012 genomförde ett comebackande Roxette en massiv världsturné, och spelade då för 1,7 miljoner människor.

Även om han inte har någon officiell sådan titel, framstår Per Gessle i dag som koncernchefen för ett mindre affärsimperium.

Per Gessle själv beskriver det som ”en personlighetsgrej”:

– I mitt liv vill jag vara med och fatta besluten, oavsett om det är business eller något annat. Ska någon fatta beslut åt mig måste jag få ta del av det, annars blir det jättekonstigt. De gånger det händer grejer – och det gör det ju dagligen – som inte jag känner till men där jag är inblandad blir jag ofta väldigt irriterad. Det är ju ändå jag som måste stå till svars för de beslut som tas i mitt namn.

I takt med att dina bolag har blivit fler måste det också ha blivit mer att hantera?

– Ja, ju större jag är, och ju större mitt varumärke har blivit, desto fler sådana effekter blir det. Fast alla mina närmaste människor vet hur känslig jag är för sådant. Men det är med all rätt tycker jag. Du vet ju själv hur medierna funkar, framför allt kvällspressen. Är det något tokigt på gång, i något som bara är i min utkant, är det ändå väldigt lätt att rubriken blir om mig. Så jag måste jobba på det sättet. Det har blivit en självklarhet med åren.


Tidigare i år debatterades popsångaren Håkan Hellströms autenticitet på kultursidorna. Går det att trovärdigt sjunga om utanförskap och trasigt tonårsliv när man är 39-årig miljonär med bostadsrätt på en av Göteborgs mest eftertraktade adresser?

Ett liknande resonemang kan föras om Per Gessle, popstjärnan och affärsmannen. Vad kan en man som har fem Ferrari och en Rolls-Royce Phantom med ett nypris på 4,5 miljoner kronor, säga vanligt folk?

Låt mig förklara det genom att återgå till Bruce Springsteen. I en intervju med New Yorkers chefredaktör David Remnick förra sommaren berättade Steven Van Zandt, gitarrist i E Street Band, om ett av de största gräl han haft med sin barndomsvän Bruce Springsteen. Det var 1987 och inspelning av vad som snart skulle bli känt som Springsteens ”skilsmässoalbum” – Tunnel of Love.

Skivans öppningsspår Ain’t Got You handlade om just detta, Springsteens kraschade relation med sin första fru. Men den beskrev samtidigt hans liv som världens just då största rockstjärna, med rader som ”I got a house full of Rembrandt and priceless art” och ”I got a big diamond watch sittin’ on my wrist”.

”Det här är bullshit”, minns Steven Van Zandt att han förklarade för Springsteen.” Folk vill inte att du ska snacka om ditt liv. Ingen bryr sig ett skit om ditt liv. De behöver dig i sina liv. Det är din grej. Du skänker lite logik, förnuft, sympati och hjärta till den här kalla, fragmenterade och förvirrande världen – det är din gåva. Du förklarar andras liv för dem. Deras liv, inte ditt.”

Steven Van Zandt hade förstås rätt.

En popsångares uppgift – oavsett om de heter Springsteen, Hellström eller Gessle i efternamn, oavsett om de är miljonärer eller luspanka – är inte först och främst att berätta om sina liv som de ser ut exakt där och då. Popsångarens uppgift är som författarens – att berätta, punkt slut.

För det är genom berättelserna som vi andra hittar vägen framåt.

Det intressanta i just Per Gessles fall är att hans vapendragare när han nu ger sig ut på vägarna igen är vanligt folk, om än med mycket pengar på banken. Mats ”MP” Persson kan tjäna som exempel. Från och med repetitionerna i Tylösand och över sommarens turné är han tjänstledig från sitt vanliga kneg – som skiftarbetare i tunnelbygget på Hallandsåsen.

Numera är MP i och för sig förman, men han kör fortfarande 13-timmarspass och när han började arbeta i tunneln 2008 var det som lok- och kranförare långt inne i mörkret under Hallandsåsen.

– Många på jobbet frågar varför jag är där. Men jag gillar att utsätta mig själv och min hjärna för konstiga flippar. Det var likadant 1987–1988 när vi skrev låtar i studion, bland annat Listen to Your Heart som jag hjälpte Per att pilla med. Då jobbade jag på rampen på Halmstads flygplats, lastade väskor och hällde vatten på flygplanen.

Kan du inte försörja dig ändå, utan jobbet?

– Det började nog med att det var en otrolig utmaning att testa någonting helt annat. Men alla jobb som du är tillsvidareanställd på innebär ju en viss trygghet.

Senast Gyllene Tider turnerade i Sverige var det 2004, bandets 25-årsjubileum. Bandet fyllde Stockholms stadion två gånger, Örjans vall i Halmstad tre gånger – och satte publikrekord för svenska artister när de spelade för nästan 60 000 personer på Nya Ullevi.

Den officiella publiksiffran skrevs i slutet av sommaren 2004 till 492 252 människor. Det är den största turnén i svensk musikhistoria.

Av samma anledning var det förstås också en väldigt bra affär för alla inblandade. Något år efter turnén braskade Aftonbladet på med chockrubriker: ”Gessles lön: 20 miljoner – de andra i Gyllene Tider fick bara två”.

Tidningen avslöjade att en konflikt hade uppstått inom bandet när det ekonomiska upplägget inför återföreningen diskuterades. I journalisten Sven Lindströms auktoriserade biografi Att vara Per Gessle beskrivs förhandlingarna vintern 2003 som ”bitvis bittra”. Bandmedlemmarna fick en fast summa på runt 6 miljoner var enligt boken, medan Per Gessle krävde en rörlig procent på hela turnéintäkten. Sven Lindström citerar Anders Herrlin:

”Pers framtoning är otroligt sympatisk – och han är verkligen snäll och trevlig – men när det kommer till pengar och förhandlingar visar han en annan sida som är jävligt jobbig. (…) Han är absolut inte snål utan snarare otroligt givmild, men han är girig. Som om han är rädd för att förlora något han redan har. Men hur mycket pengar kan man ha?”

Ja, exakt hur mycket pengar Per Gessle tjänade på jubileumsturnén är höljt i dunkel eftersom de gick in i hans bolagssfär – men 2006 taxerade han en inkomst på närmare 13 miljoner, att jämföra med den miljon som han normalt brukar plocka ut i årslön från sina företag.

Den ekonomiska konflikten satte spår. När Micke ”Syd” gifte sig sommaren 2005 var samtliga Gyllene Tiders medlemmar bjudna – utom Per Gessle.

– Det fanns naturligtvis en irritation efter turnén, det var många som tyckte att Per kunde ha unnat de andra att tjäna lite mer pengar på det hela. Och konflikträdslan: han skickade fram sina rådgivare i stället för att ta det själv, säger Jan-Owe Wikström, mångårig reporter på Hallandsposten som har skrivit flera böcker om Gessle.

Samtidigt tycker han att Per Gessle hade rätt i sak:

– Det var ju han som riskerade sitt namn och varumärke, inte de andra. Nu blev det succé, men om det hade gått åt skogen skulle rubrikerna varit ”Fiasko för Gessle”, inte ”Fiasko för GT”. Och när procentsatsen som Per ville ha avtalades vintern före turnén var det ju ingen som visste hur stor turnén skulle bli. De är som bröder, de bråkar hela tiden och sedan blir de vänner igen, säger Jan-Owe Wikström och skrockar.

De inblandade själva tonar ned händelsen. Mats ”MP” Persson bekräftar i och för sig att det fördes en lång diskussion om hur turnéintäkterna skulle fördelas, men säger samtidigt att ”en deal är en deal” och verkar irriterad över att konflikten läckte ut i medierna ett år senare. Micke”Syd” avfärdar det hela som ”en pressgrej”, och Per Gessle är inne på samma spår.

– Det var ingen big issue då och är ingen big issue nu heller. Det säger sig självt. Hade det varit ett stort problem skulle vi ju inte ha spelat in en ny skiva och gjort en till turné nu i sommar, säger Per Gessle.

I början av 1990-talet slog humorgruppen Killinggänget igenom med SVT-serien I manegen med Glenn Killing. Programmet var en parodi på talkshow-formatet, och varje sändning avslutades med att Henrik Schyffert i rollen som värden Glenn Killing intervjuade en kändis. I ett avsnitt var kändisen Per Gessle, imiterad av Robert Gustafsson.

”Per Gessle” förklarade hur mycket pengar man kunde tjäna i USA och brast ut i spontana recitationer av Tom Petty-texter. Det var väldigt roligt.

Killinggängets Andres Lokko utvecklar:

– Den ursprungliga sketchen handlar mest om hur tokig Per Gessle är i Tom Petty. I princip varje mening slutar just med orden ”Tom” och ”Petty”. Sedan drev vi självklart med en bild som fanns redan då, att Per Gessle var mer intresserad av affärer än musik. Men grunden var att vi tyckte att det var fint att han är så bisarrt besatt av Tom Petty. Jag vill minnas att det var en ganska kärleksfull parodi, säger Andres Lokko.

Sedan dess har Robert Gustafsson på egen hand återupplivat sin Per Gessle-karaktär ett par gånger, bland annat i par med David Hellenius. I de nya sketcherna saknas Tom Petty-referenserna helt – i stället är det Per Gessles påstådda snålhet som står i centrum.

Per Gessle har inte sett Robert Gustafssons imitationer själv säger han, bara hört talas om dem. Jag har däremot tittat på dem på Youtube ett par gånger. De är inte särskilt roliga. När popnörderiet tas ur ekvationen och skämten bara handlar om pengar blir det liksom platt. Robert Gustavsson och David Hellenius, två inom sina nischer väldigt framgångsrika underhållare, verkar nästan avundsjuka för att de inte har lika mycket cash som Per Gessle.

Som född och uppvuxen i Halmstad vill jag dessutom påpeka följande: Robert Gustafsson sätter inte imitationen. Han pratar någon sorts västlig småländska, snarare än Halmstaddialekt.

– Robert är som Peter Sellers. Han är ett geni när han är in character. Men med Gesslegrejen som han gjort den på senare år har han har tagit bort kärleken ur den, säger Andres Lokko.

Varför provocerar Per Gessle, denne man från Halmstad, folk så mycket?

Vill man göra det enkelt för sig svarar man Jantelagen och den klassiskt småsinta svenska avundsjukan.

Det kan säkert vara en delförklaring, men vi behöver gräva djupare än så.

För vad Per Gessle gör är ju snarare att han sätter Jante ur spel.

Precis som Carl Bildt och Fredrik Ljungberg verkar han alltid ha trott att han är något – och åtminstone sedan han var 19 har världen svarat och ryckt i honom, bort från småstaden. Ändå väljer han att bo kvar här en stor del av året. Bara för att han trivs.

Det får mig att tänka att det egentligen inte är hans miljoner eller lyxbilar som provocerar människor, utan tvärtom – att Per Gessle trots dem lyckas framstå som så genuint vanlig.

Om vanligheten är ett delvis regisserat spel för gallerierna eller inte spelar egentligen ingen roll.

Genom att tycka om sitt Halmstad så mycket antyder han hur som helst att alla vi som stuckit härifrån, eller egentligen från vilken som helst av alla andra svenska småstäder, har missat något.

Det är vi som lyder Jantelagen, inte han.

Plåtningen är klar, och medan vi promenerar tillbaka över stranden mot hotellet pustar Per Gessle ut:

– Varje gång jag kommer tillbaka till Halmstad andas jag ut, rent fysiskt. Så har det alltid varit.

Blir du igenkänd ofta?

– I Sverige händer det ju hela tiden, men inte så mycket utomlands. Jag försöker alltid låta bli att berätta vad jag gör, om det kan undvikas. Det är mycket roligare att folk inte vet. Så fort folk vet vem man är blir de på ett annat sätt. Det är lite tråkigt, allt blir förutsägbart på något vis. Jag kan säga att jag är musiker, men jag nämner inte Roxette.

Brukar du hitta på att du är grejer som du inte är när folk frågar?


– Nej, tanken har slagit mig men jag har faktiskt aldrig gjort det. 


Vad skulle du säga i så fall?


– Att jag är trädgårdsmästare! Nej, men ibland kan jag säga att jag äger ett hotell, det gör jag ju faktiskt, sedan berättar jag lite om Halmstad, Tylösand och kusten här nere. Och det nöjer de sig alltid med då. Så det är ganska skönt. Men det finns en rolig anekdot om när vi kom till New York, och mannen i passkontrollen frågade vad mitt ärende i Amerika var. Då sa jag: ”Jag är musiker, artist, skriver låtar och sådant, men jag ska bara hit och träffa vänner.” ”Jaha, har du skrivit någonting som man känner till då?”, frågade han. ”Yeah, well I wrote this one”, svarade jag, för just då spelades Listen to Your Heart ur flygplatsens högtalare. Han blev ganska spak.

Vad gör du en vanlig tisdag i Halmstad?

– Jag har min mamma här, hon börjar bli gammal så ibland hälsar jag på henne. Eller kollar in på hotellet.

Blir de rädda när du kommer?

– Ja, det blir de säkert. ”Nu kommer han igen, se upp.” Nej, det är nog ingen fara. Annars cyklar jag till bageriet i Söndrum, bredvid Cavalinopizzerian, och köper lite fralla på mornarna. Det är en lagom cykeltur, tio minuter, om årstiden tillåter. Och brödet är fantastiskt. Sedan köper jag några tidningar och äter frukost, sitter i telefon och pratar och tjatar. Det är inte så att jag sitter med en gitarr och skriver musik varje dag.

Efter fotograferingen kör vi den obligatoriska sightseeingturen genom Halmstad. Jag har tidigare lobbat för att Per ska plocka ut Rollsen, men på parkeringen utanför hotellet står hans i och för sig inte så pjåkiga Porsche Cayenne-SUV.

Vi åker förbi det tidigare hemmet på Hamiltons väg i Söndrum, kör via Mickedala och huset där kollektivet Mullvaden en gång låg och stannar sedan vid Halmstads folkpark på Furet.

Det är klassisk, västkustsk popmark. På 1960-talet spelade The Who och Small Faces här. Gyllene Tider gjorde en av sina första spelningar på discot inne i folkparken – ”det kom åtta pers”, säger Per. Något år senare stod de i stället på folkparkens stora scen – nu var det 15 000 i publiken.

Per Gessle kliver upp på scenen så att Eric Broms kan ta några snabba bilder. Det är en fin kontrast – världsstjärnan tillbaka på en gammal träscen med flagnande färg. Ett par gator bort ligger Lärkvägen och det lilla tegelhus som Per Gessle tillbringade de första tio åren av sitt liv i. Journalister tvingar honom att åka förbi här ibland, det var sex, sju år sedan sist tror han. Mycket är sig likt men en del har förändrats. Jag frågar om vi inte ska ringa på hos dem som numera bor i hans barndomshem.

– Nej, nej, vi kan ju inte bara ringa på, svarar han.

– Jag är journalist, säger jag, jag är van att ringa på hos folk – frågar man bara snällt brukar det inte vara några problem.

– Nej, usch, det skulle kännas jättepajigt, svarar Per.

Jag försöker få honom att stanna bilen så vi kan ta en bild i alla fall. Men Per vill inte.

– Jag kan ju inte bara ställa mig utanför deras hus? Det är inte så skoj när folk står och fotograferar utanför mitt. De skulle säkert känna likadant. Jag vill inte tränga mig på.

Jag svär lite inombords, men det går liksom inte att bli irriterad. Popstjärnan vill ju bara visa dem som bor där lite respekt. Lätt desperat ber jag honom avslöja något som kommer att chocka hans fans. Per Gessle funderar en stund. Sedan säger han:

– Vet du vad? Jag har faktiskt aldrig badat i Tylösand.