Credit Suisse -
En bank i ruiner

Det började med en viskning i öknen: ”Absolutely not.” Ett par förlupna ord som fick bergen i Alperna tusentals mil bort att skälva i början av 2023. Inom loppet av ett par dagar föll den schweiziska banken Credit Suisse samman likt ett korthus – och sände vågor av chock och förvåning över finansvärlden. Hur kunde en av världens äldsta och mest anrika banker gå under?

Credit Suisse var inte vilken bank som helst – det var en bank som mer än någon annan förkroppsligade mer än ett århundrade av framgångsrik schweizisk bankkultur. Credit Suisse var mer än en bank, det var en kultur, ett renommé och ett imperium. Huvudkontoret på en av världens dyraste adresser, ett slottslikt banktempel på Paradeplatz i Zürich, symboliserade mer än någon annan byggnad det schweiziska bankväsendets makt: konservativ, stabil och hemlighetsfull. En bank som sedan mitten av 1800-talet framstått som pålitligheten själv – och likt ett mästerligt schweiziskt urverk tickat sig förbi världskrig, börs­krascher, revolutioner och fler finanskriser och lågkonjunkturer än någon kunde minnas. Från toppen av Alperna sträckte sig detta imperium över jorden, med hundratals kontor i 50 länder.

Men bakom marmorfasaden var någonting fullständigt ruttet. Så ruttet att ett par ord från en av bankens största aktieägare fick allt att rasa samman. I mitten av mars, under en konferens i Saudiarabien, sade Ammar Al Khudairy – chef för den saudiska banken snb de förödande orden: ”Absolutely not”. Det var svaret på en fråga från tidningen Bloomberg om snb kunde tänka sig att skjuta till mer kapital till banken. Ett svar som fick marken att öppna sig under Credit Suisse – och ett par dagar senare var en 166 år lång bankhistoria över.

– En chock, en total chock. Jag trodde inte det var möjligt, att det var så illa, säger Sixten Eriksson, som arbetade på Credit Suisse i nästan 15 år.

Samtidigt har Eriksson sin uppfattning om vad som gick fel. Under sin tid på banken kunde han följa några av de misstag som ledde fram till bankens undergång. På många sätt är historien om Credit Suisse en klassisk berättelse om uppgång och fall, om framgångar, girighet, hemligheter och ödesdigra misstag.

– Jag skulle säga att det i slutändan handlade om att banken fullständigt förlorade respekten för sin historia och sitt varumärke. Långt innan banken gick under hade Credit Suisse tappat riktningen.

Järnvägsmagnaterna

Credit Suisses historia går tillbaka till de formativa åren kring 1800-talets mitt. Det var under dessa dynamiska decennier som några av historiens största förmögenheter byggdes – och några av världens mest anrika finansiella institutioner grundades. I Europa hade Mayer Amschel Rothschild sänt ut sina söner från Frankfurt för att anlägga bankdynastier i Wien, Paris, London och Neapel. I USA byggde John D. Rockefeller, J.P. Morgan, Andrew Carnegie och andra magnater upp ofantliga förmögenheter. Banksektorn expanderade till följd av industrialismen och en ny sorts konsumtionskultur. Men framför allt var det ett nytt tekniskt fenomen som inte bara revolutionerade mänsklig rörlighet utan också banksektorn: järnvägen. Några av 1800-talets största rikedomar byggdes på räls, ofantliga infrastrukturprojekt som krävde ofantliga investeringar. Många banker grundades enkom för att finansiera riskfyllda men också lönsamma järnvägsprojekt. I hjärtat av Europa pågick en politisk strid, som i många länder, om huruvida järnvägen skulle vara en statlig eller privat angelägenhet. En av de starkaste förespråkarna för det senare var affärsmannen och politikern Alfred Escher. 1856 grundade Escher en bank, Schweizerische Kreditanstalt (SKA), för att finansiera utbyggnaden av landets järnväg – först och främst hans eget bolag Nordostbahn.

Förutom sin roll som affärsman höll Escher i perioder Schweiz högsta politiska tjänst som ordförande för Nationalrat. Alfred Escher blev så mäktig att han fick öknamnet ”Kung Alfred den förste”.

Banken som Alfred Escher grundat skulle inom ett par decennier växa till att bli Schweiz största bank – Credit Suisse. Som många andra ”järnvägsbanker” skulle Eschers bank snart bredda verksamheten under det dynamiska och expansiva sena 1800-talet då allt tycktes vara möjligt. Credit Suisse involverade sig i allt från att finansiera utbyggnaden av Schweiz elnät och sälja försäkringar till att grunda en inhemsk sockerbetsindustri. Enligt historikern Joseph Jung, författare till en biografi om Alfred Escher, var Credit Suisse central för Schweiz utveckling från en isolerad bergsnation till ett modernt rikt land – och sedermera världens bankir.

Som en följd av framgångarna påbörjades under början av 1880-talet planerna på bankens palatslika högkvarter på Paradeplatz i Zürich. Alfred Escher, som dog 1882, hann dock inte själv få uppleva byggnadens färdigställande fyra år senare. Passande nog pryder en stor staty av Escher i dag en av stadens mest centrala platser – framför centralstationen Hauptbahnhof.

Det skulle dröja till början av det nya seklet innan Credit Suisse kom att utveckla den verksamhet som banken blev känd för – private banking.

En finansiell institution

Det råder delade meningar om hur den schweiziska bankkulturen formades. En del menar att den härrör från den banbrytande lag som gjorde banksekretess till federal lag i Schweiz 1934. Andra att den går att spåra till Wienkongressen 1815 då Schweiz officiellt förklarades vara en neutral nation – vilket ledde till ett stort inflöde av kapital. Men den går också att spåra till 1700-talet och politisk instabilitet – vilket fick kontinentens överklass att börja leta efter en trygg plats för sina besparingar – inte minst från revolutioner. Historiker har dock pekat på att Schweiz redan under medeltiden var känt för sin neutralitet och som något av en skattgömma.

Men kanske började allt mycket, mycket tidigare än så – för omkring 35 miljoner år sedan när Italien kolliderade med den Eurasiska kontinentalplattan och tryckte smält sten från jordens inre upp 5 000 meter i luften. Schweiz har alltid handlat om geografi – det är ett land som i princip är ett bankvalv av sten och is. Redan under medeltiden fick Schweiz ryckte om sig att vara ointagligt. Många är de kungar, kejsare och generaler som stångat sig blodiga mot bergen – och fick sina arméer krossade i bakhåll i trånga bergspass. Den frihet som bergen erbjöd formade landets unika demokratiska och federala system, direktdemokrati och neutralitet – det är knappast en tillfällighet att schweizare har vaktat påven i 500 år. Schweiz blev också tidigt något av en politisk tillflyktsort. Allt från ryska anarkister till Richard Wagner och Vladimir Lenin har sökt skydd i Alperna.

Det schweiziska banksystemet var på sätt och vis en direkt förlängning av landets unika geografiska och politiska kultur. Det skulle dock dröja till 1900-talets första hälft innan schweiziska banker fick sitt verkliga globala genombrott. Den enskilt viktigaste förklaringen var att alpnationen hamnade mitt i stormens öga av tidens stora konflikter. Medan kontinenten kastades in i revolutioner, diktaturer och två förödande världskrig förblev Schweiz en lugn oas – och därmed den bästa platsen att gömma undan tillgångar. Adolf Hitler hade förvisso planer på att invadera Schweiz, och liksom Österrike inlemma de tysktalande områdena till Tredje riket. Men nazisterna fruktade, med rätta, Alperna. Dessutom kämpade det lilla schweiziska nazistpartiet i motvind – och hade lågt stöd hos en egensinnig och kulturellt brokig befolkning som var vana att styra sig själva.

Det var också under den här eran som Credit Suisse utvecklades till en konsumentbank som riktade sig mot en växande medelklass.

Det första kontoret utanför Zürich öppnade 1905 i Basel. Ett par decennier senare, mitt under andra världskriget öppnade Credit Suisse sitt första kontor i New York. Särskilt betydelsefullt för de schweiziska bankerna var den redan nämnda lagen från 1934 – vilket skrev in den schweiziska banksekretessen i grundlagen. Enligt den berömda Artikel 47 blev det ett federalt brott att avslöja någonting om bankkunder – även för schweiziska myndigheter. Lagen, som utökats och reviderats många gånger, gav Schweiz världens hårdaste banksekretess.

Bakgrunden till lagen var komplicerad. En direkt konsekvens var att skydda kapital från politiska förföljelser, inte minst av judar i Nazityskland. Många av Europas judar försökte under 1930-talet föra över sina tillgångar med större eller mindre framgång till schweiziska banker. Men det fanns också ett mindre ädelt motiv – konkurrenskraft. I början av 1900-talet reformerade och moderniserade många länder sina skattesystem – och införde skatt på inkomst och kapital. Schweiz insåg att kombinationen av mycket låg skatt och banksekretess skulle göra alpnationen oemotståndlig för skatteflyktingar.

Enligt historikern Sébastian Guex insåg den schweiziska eliten tidigt möjligheterna att utnyttja splittringen mellan olika världsmakter – och att landets neutralitet kunde kapitaliseras. Enligt Guex reste schweiziska bankirer runt i Europa under 1930-talet och marknadsförde banksekretessen.

Sanningen var dock att samma banksystem som kunde rädda egendom undan politisk förföljelse också kunde användas för att gömma undan smutsiga pengar. Det var nämligen inte bara förföljda judar som öppnade schweiziska bankkonton utan också deras bödlar. Till och med Adolf Hitler hade ett hemligt schweiziskt bankkonto där royaltyn för Mein Kampf deponerades. Kontot hos Credit Suisse konkurrent UBS innehöll i slutändan flera miljarder kronor – vilket banken tvingades ge upp först under 1990-talet. Även för Credit Suisse skulle det schweiziska banksystemets moraliska tvetydighet med tiden bli en dyrköpt läxa.

Vättarna i Zürich

Under efterkrigstiden skulle Credit Suisse och ett par andra schweiziska storbanker bygga ett globalt renommé grundat i ledord som sekretess och säkerhet.

Efterkrigstiden, präglad av Kalla krigets tudelade värld, var på många sätt den schweiziska banksektorns gyllene era. Tillsammans med London och New York blev Zürich ett av finansvärldens självklara nav. För den globala ekonomiska elit som växte fram blev ett schweiziskt bankkonto en självklarhet – en förnimmelse om ekonomisk trygghet: ”De kan ta allt, men inte mitt schweiziska bankkonto.” Det var också ett banksystem präglat av konservatism, lågt risktagande och goda kundrelationer framför allt annat. Under 1960-talet kallades schweiziska bankirer föraktfullt av irriterade brittiska och amerikanska politiker för ”vättarna i Zürich”. En referens som målade upp landets bankirer som mystiska sagofigurer som gömde krukor med guld i underjordiska grottor och girigt räknade sina slantar.

Epitetet blev så populärt att många schweiziska bankirer själva anammade det och bar det som en hedersbetygelse. Bankirer kunde till och med svara i telefon med: ”Hello, gnome speaking.” Det var inte heller särskilt långt ifrån sanningen. Credit Suisse byggde vid tiden ett jättelikt underjordiskt valv, fem meter under jord, med plats för 3 500 bankfack till sina kunder. Men det stämde också utifrån en mer filosofisk utgångspunkt – den schweiziska bankkulturen var konservativ och försiktig. Men det skulle komma att förändras.

Satsa eller dö

Under 1970- och 1980-talen genomgick det globala finanssystemet banbrytande förändringar. USA övergav sin fasta växelkurs och under 1980-talet ledde en nyliberal våg inom politiken till avregleringar, privatiseringar och en allt friare marknad. Aktiemarknaden växte, liksom spekulation, risktagande och låntagande. Pengar blev en ren handelsvara och enorma summor fördes över från den reella ekonomin till finansindustrin – där investeringsbanker på Wall Street ledde utvecklingen. Plötsligt framstod de gamla traditionella bankerna i Europa inte bara som tråkiga – utan riskerade att bli ifrånsprungna av utvecklingen. En av dessa banker var Credit Suisse.

De flesta europeiska banker försökte vid den tiden att etablera sig på Wall Street som en amerikansk spelare. Framgången varierade och det slutade ofta i dyrköpta affärer.

För Credit Suisse blev en investment bank vid namn First Boston vägen in på Wall Street. 1988, mitt under decenniets värsta börsyra, köpte den schweiziska banken 44 procent av First Boston – en investmentbank som under 1970-talet hade betraktats som en av de ledande på Wall Street.

First Boston var känt för sin extremt risktagande kultur och högt flygande affärer. Bland annat hade banken orkestrerat Texacos fientliga övertagande av Getty Oil 1984, en olycksalig affär som i slutändan tvingade Texaco till den största konkursen i USA:s historia.

Credit Suisse köp av First Boston började inte heller särskilt bra. Bara ett år efter uppköpet kraschade marknaden för skräpobligationer och Credit Suisse tvingades lösa ut First Boston för en misslyckad affär rörande madrasstillverkaren Sealy i Ohio. Affären kostade Credit Suisse flera miljarder kronor. Misslyckandet avskräckte dock inte den schweiziska jätten.

1996

I januari 1996 började Sixten Eriksson arbeta på Credit Suisses huvudkontor i Schweiz. Just 1996 skulle, sett i efterhand, bli något av ett ödesår för banken – och enligt många såddes här fröet till bankens undergång.

Eriksson arbetade för bankens nytillsatta ledning och fick en unik inblick i de omdanade förändringar som skedde då och som delvis kan förklara varför banken hamnade där den hamnade.

Trots motgångarna beslutade sig Credit Suisses ledning för att satsa på First Boston, som hade dåligt med eget kapital, men det satt Credit Suisse på. Banken hade under lång tid byggt upp en mycket stark kapitalbas som man hade vårdat försiktigt. Men 1996 bestämde man sig för att investera hårt i investment banking och göra det genom First Boston. Det skedde en stor omorganisation där man delade upp banken i fyra verksamheter. Förenklat tog man halva bankens kapital från schweizarna och gav till jänkarna och engelsmännen.

På huvudkontoret i Schweiz med sin konservativa kultur rådde närmast upprorsstämning.

Enligt Sixten Eriksson betraktade schweizarna det som en stor skandal. De anställda och cheferna på den schweiziska sidan upplevde redan då att det här var början på slutet för banken. Enligt Eriksson fick de också rätt: man gav amerikanerna nycklarna till bankvalvet.

I samband med detta gjorde man också stora förändringar av varumärket Credit Suisse. I juni 1996 gjorde företaget av sig med sin president Josef Ackermann, en respekterad schweizisk bankman som arbetat för banken i decennier – Ackermann tog senare över ledningen av Deutsche Bank. I hans ställe plockade Credit Suisse in en konsult från McKinsey – Lukas Mühlemann.

Mühlemann fick i uppdrag att stöpa om banken för att bli mer aktiemarknadsvänlig. Man bytte logotyp och började charma aktiemarknaden. Syftet var att få in mer aktiekapital till banken och öka värdet för bankens ägare. Det fungerade till en början galant. Bankens aktiekurs tredubblades. Under en kort period var alla nöjda. Men sedan kom kriserna på rad: Asien- och Rysslandskriserna, dot-com kraschen och så vidare.

Samtidigt fortsatte Credit Suisses amerikanska affärer att kosta pengar. År 2000 övertygade ledningen för investment banking Mühlemann att köpa ytterligare en investmentbank, Donaldson, Lufkin & Jenrette, för 11,5 miljarder dollar.

– Man ville växa och kunna jämföra sig med Morgan Stanley, J.P. Morgan och dess likar. Jag tror att hela köpet skrevs av på ett par år. Efter dotcomkraschen och 9/11 återstod inte mycket av dlj. Det var ytterligare ett extremt dyrt felbeslut som eroderade bankens kapital, säger Sixten Eriksson.

Under mitten av 1990-talet drabbades också Credit Suisse och andra schweiziska banker av en existentiell kris som allvarligt skadade bankernas anseende i omvärldens ögon. Det rörde sig om hemligheter som gick tillbaka till 1900-talets mörkaste kapitel. Samtidigt som det uppdagades att Adolf Hitler och andra ledande nazister gömt undan tillgångar på schweiziska banker så avslöjades det att bankerna hade undanhållit tillgångar som tillhört Förintelsens offer. Clintonadministrationen anklagade Schweiz för att ha varit ”Nazitysklands bankir”.

Den schweiziska lagen ändrades och bankerna fick öppna böckerna för granskning.

I slutändan fick schweiziska banker punga ut med flera miljarder kronor i skadestånd – och än viktigare, bankernas anseende stukades.

Den förlorade möjligheten

Sixten Eriksson är övertygad om att mycket av Credit Suisses senare problem går att härledas tillbaka till händelserna i mitten av 1990-talet.

– Efter Mühlemann följde vd på vd men ingen klarade att återställa eller korrigera de dräpande förändringar som skedde 1996–1997. Skadan var redan skedd. Kapitalet var utdelat och investmentbankirerna i USA och England hade fått fria tyglar. Inom First Boston fanns en kultur av extremt högt risktagande. Det var en stor kontrast till den kultur som fanns inom Credit Suisse. Där tog man förvisso risker, vilket alla banker gör – men man var mer försiktig och konservativ än anglosaxerna. Det kapital som hade byggts upp varsamt under lång tid blev nu spelmarker på en svårnavigerad marknad. Credit Suisse ska återkommande tvingas ta smällar efter investmentbankens dåliga affärer, felsatsningar och höga bonusar.

Fram till 1996 hade schweizarna total kontroll och de klassiska verksamheterna som kapitalförvaltning och traditionell bankverksamhet dominerade. Men efter 1996 tog investment banking-delen över och det skapade en djup splittring.

Under 2000-talets första decennium gick det dock bra för Credit Suisse – trots att First Boston-affären fortsatte att hemsöka banken. När finanskrisen slog till 2008 skakade hela det finansiella ekonomiska systemet. Sixten Eriksson betraktade det från första parkett – från Credit Suisses Londonkontor.

– I september 2008 satt vi mittemot Lehman Brothers i Canary Wharf. Vi såg folk traska ut bärandes på lådor. Det var en skakande upplevelse. Men då kände man inte att Credit Suisse skulle kunna gå samma väg – det fanns inte på kartan.

Till skillnad från många andra banker stod Credit Suisse stabilt genom stormen – som slog hårt mot bankens främsta konkurrent UBS som tvingades ta emot statligt stöd för att inte gå omkull.

Credit Suisse hade då fortfarande ett oerhört starkt renommé och blev lite av en ekonomisk fristad. När andra banker föll som käglor stod Credit Suisse i stormens öga och klarade sig genom krisen. Det hade kunnat bli den stora vändpunkten för Credit Suisse, då banken växte ifrån sin främsta konkurrent UBS – i stället blev det tvärtom. Den styrkeposition banken hade skulle under det kommande decenniet sjabblas bort.

Flera finansanalytiker har pekat på att Credit Suisses styrkeposition i stället blev en nackdel. Medan andra banker tvingades lära sig av sina misstag, införa hårdare regleringar och ta mindre risker så gjorde Credit Suisse tvärtom – en analys Sixten Eriksson instämmer i.

– Man led av hybris. Banken hade haft tur som klarat sig bra under finanskrisen, men i stället för att dra nytta av sin starka position tillät man en kultur som ytterligare främjade osunt risktagande.

– First Boston-kulturen hade börjat smitta av sig på hela banken. Om kapitalet hade varit kvar i Schweiz och om schweizarna hade behållit kontrollen hade man nog undvikit många av skandalerna. Det var sällan från Schweiz de dåliga besluten fattades utan det var ofta investmentbankirer runtom i världen. Riskkontrollen fallerade.

En orsak till varför banken klarade sig bättre än konkurrenterna genom finanskrisen 2008 var också att banken hade attraherat kapitalstarka ägare i Mellanöstern, från Qatar och Saudiarabien.

– Credit Suisse blev beroende av nya investerare som kanske saknade insikt i bankens historia och inte hade det långsiktiga engagemang som en bank behöver. Det skulle visa sig bli ödesdigert, säger Sixten Eriksson.

2010-talet skulle för Credit Suisse visa sig bli en lång och plågsam golgata-vandring där dåliga affärer och skandaler avlöste varandra.

Redan 2006 avslöjades det att Credit Suisse hade hjälpt skurkstater som Iran att undanhålla transaktioner från USA myndigheter – något som kostade banken dryga böter. Under 2010-talet skulle sådana skandaler komma på rad. 2011 anklagades Credit Suisse för bedrägeri av USA justitiedepartement för att ha hjälpt rika amerikaner undvika skatt – vilket banken tvingades erkänna sig skyldig till. Böterna uppgick till 2,6 miljarder dollar. Snart uppdagades ett liknande skattebedrägeri, orkestrerat av Credit Suisse, i Tyskland. Samtidigt avslöjades en skadligare historia – att flera av bankens rikaste kunder hade bedragits av en anställd på Credit Suisse – för att finansiera en luxuös livsstil.

För många av bankens trogna privatkunder var det en varningsklocka om att Credit Suisse inte längre höll var varumärket lovade – säkerhet och sekretess. Ytterligare en bekräftelse på det var en stor läcka, med detaljerade uppgifter om 30 000 klienter. Den visade också vad för sorts ”kunder” som Credit Suisse tog sig an – en lång rad korrupta och rentav kriminella affärsmän, politiker och oligarker från bland annat Ryssland, Egypten och Kazakstan. En av de mest absurda affärerna rörde penningtvätt i Bulgarien, där Credit Suisse åtalades för att ha hjälpt en grupp före detta brottare tvätta inkomsterna från kokainsmuggling. I mångas ögon började den tidigare så anrika schweiziska banken mer framstå som ett brottssyndikat än en finansiell institution.

Lika illa var bankens usla affärer – ett av de mest talande exemplen var ett lån på 10 miljarder kronor till Moçambique, ett av världens fattigaste länder, för att utveckla landets tonfiskindustri. Det mesta av lånet försvann direkt ned i fickorna på korrupta politiker och tjänstemän. Mellan 2011 och 2021 förlorade Credit Suisse 75 procent av sitt aktievärde.

Redan före smällen i år var Credit Suisse mindre värt än Swedbank på börsen.

Avslutning

Det var knappast förvånande att Credit Suisses kunder började känna oro när banken 2022 uppvisade förlustsiffror. Det hjälpte inte att banken tog in mer kapital från sina ägare i Mellanöstern och lovade att avskeda 9 000 anställda. En ryktesspridning på Twitter fick bankens kunder att flytta 130 miljarder kronor från banken – 10 procent av hela kapitalet. Än värre blev det när banken i början av februari 2023 rapporterade en förlust på 90 miljarder kronor – den största sedan finanskrisen 2008. När Ammar Al Khudairy den 15 mars yppade ”Absolutely not” var det därmed bara punkten för en bank som i åratal gått från kris till kris. Det redan låga aktievärdet sjönk 25 procent på en dag – och många av de sparare och investerare som inte redan tröttnat övergav skeppet så fort de kunde. Under årets första kvartal försvann över 800 miljarder kronor från banken.

Bara fem dagar efter Al Khudairys uttalande var Credit Suisses historia över – för att undvika bankrutt organiserade schweiziska myndigheter ett övertagande där konkurrenten UBS köpte hela Credit Suisse för reapris – ynka 3 miljarder dollar. Det är ett särskilt förnedrande slut för Schweiz mest anrika bank att bli offer för främsta konkurrenten.

– UBS och Credit Suisse är förvisso båda två schweiziska storbanker, men de har alltid varit stora konkurrenter med mycket olika kulturer och historia.

I slutet av juli meddelade UBS att man planerar att avskeda 35 000 anställda som en följd av sammanslagningen.

– Man tar död på en 166-årig historia. Det blir brutalt, säger Eriksson.