Kathi Lynn Austin -
En jägare utan vapen

Rwanda, 1994

Landet är lamslaget av våldtäkter, stympningar och massavrättningar. Det finns ingen mat och det är nästan omöjligt att få tag i dricksvatten. Liken ligger i högar längs vägarna. Kathi Lynn Austin är 34 år och i Rwanda på uppdrag av Amnesty International. Med sig har hon en fotograf och filmare, för att kunna dokumentera det ohyggliga som pågår. Ännu har omvärlden inte erkänt den så kallade konflikten mellan hutuer och tutsier som folkmord.

Austin kliver över stympade kroppar, ihjälhuggna tutsier mördade av hutuer, av militiastyrkor, grannar eller av egna familjemedlemmar. Bedövad av det fruktansvärda runt sig letar hon folk att intervjua, för att få bevis att dela med världen om folkmordet.

Hon träffar en tutsi vars fru och fem barn blivit mördade. Han är modig nog att ta med henne till sin utplånade by. Det är en farlig utflykt, om nätterna stryker fortfarande beväpnade hutuer runt. Men mannen vill bestämt berätta sin historia. Han visar kyrkan där flera tutsier förgäves försökt gömma sig. De desperata försöken att komma undan bödlarna är målade i mörkt rött på väggar och golv, på takbjälkar och dörrkarmar. Det är introrkade hand- och fotavtryck – en del stora, andra mycket små. Austin är van att röra sig i krigshärdar och se mänskligt lidande, men det är först här som ondskan tränger in i henne på djupet.

Precis när de ska åka därifrån dyker en skock machetebeväpnade hutuer upp. Överlevaren känner igen ledaren som mannen som mördat hans familj. Spänningen hänger tjock i luften när hutuledaren plötsligt kommer fram för att hälsa på dem. Förstummad bevittnar Austin hur överlevaren hälsar tillbaka, och hur gruppen med hutuer sedan går vidare. Hon är chockad, men mannen förklarar: ’’Det här vårt liv i dag. Vi springer på våra mördare och allt vi kan säga är ’Bonjour, ha en bra dag’.”

Sedan 1989 har Austin jagat och letat bevis för att avslöja några av världens värsta vapensmugglare. Hon har dokumenterat och samlat information för att möjliggöra lagförandet av dem som skor sig på andras olycka, och för att göra offrens röster hörda. Materialet från folkmordet blev 1997 till dokumentären Silent Cries: The Story of Rwanda. 25 år senare används filmen fortfarande som utbildningsmaterial vid många amerikanska universitet.

När vi träffas för första gången under en rättegång i New York 2011, tänker jag att nu frågar jag om en intervju med en framtida Nobels fredsprisvinnare.

– Kanske det, säger hon när jag avslöjar min tanke.

Men hon tackar ja till intervju och bjuder hem mig till sig. Hennes vardagsnära och ödmjuka personlighet kontrasterar mot beskrivningen hon ger av vad hon sysslar med.

– Jag undersöker och försöker hjälpa till att avslöja vapensmugglare och transnationella kriminella nätverk – krigsprofitörer som för egen vinnings skull eldar på konflikter runt om i världen.

I filmen Blood Diamond från 2006 försöker journalisten Maddy Bowen avslöja sanningen bakom hur diamanterna hamnar i västvärldens butiker. När jag undrar om Austin är lite som Bowen, nickar hon och ler så där som man gör när man är ”the real deal” och låter vanligt folk hållas. Hon förstår att vi vanliga jordiska – vi som inte har intervjuat offren eller de msom låg bakom folkmordet i Rwanda, vi som inte har smugit oss in i Syrien för att försöka skaka fram bevis för hur vapen fortsätter att flöda in över gränsen trots FN-embargo, vi som inte hamnar i korseld mellan schimpanssmugglare och Interpol i Uganda, vi som inte har behövt använda källor som riskerar en säker död om de blir avslöjade – behöver något slags exempel som vi kan förhålla oss till.

Kanske det enklaste sättet att få grepp om Austin och hennes jobb är att nämna Viktor Bout, vapensmugglaren vars liv porträtterades av Nicholas Cage i filmen Lord of War 2005. Filmen handlar om krigsprofitering och korruption på högsta nivå, och kramar sanningen kittlande nära. Austin fick upp ögonen för Bout, som sägs ha tjänat uppemot 6 miljarder dollar på sin ’’transportrörelse” redan på 1990-talet. Viktor Bout var bra på att skaffa fram och leverera vapen till konfliktzoner, men absolut bäst på att ta sig runt regelverken. Det var inte ovanligt att han sålde en vapenlast till en krigsherre, bara för att direkt ringa upp motståndaren och fråga om inte han också skulle ha lite vapen.

– I korthet är det folk som skor sig på andras misär som jag är ute efter. Viktor Bout är bara en av många, många, förklarar Austin.

Austin har undersökt komplexa smugglingsnätverk, bland annat som konsult för Human Rights Watch och för The Fund for Peace. Så småningom blev hon expert för fn. Sedan 2011 fortsätter hon sitt arbete med egna organisation The Conflict Awareness Project (cap), på uppdrag av organisationer som Oxfam International, Wild Aid och filantropen George Soros Open Society Foundations.

Hon drivs av ett livslångt engagemang för mänskliga rättigheter, fred och social rättvisa. Och hon är bra på det hon gör. De flesta blir rejält förvånade när de träffar Austin, en kvinna på nästan 60 år, som ser minst 20 år yngre ut och som jagar några av världens värsta förbrytare.

– Alla människor förtjänar att få leva i fred, behandlas med rättvisa och ha mänskliga rättigheter, säger hon. Framför allt bör de få tjäna pengar på sina egna rikedomar.

I en av Austins utredningar, som handlar om konfliktguld som smugglas ut från Demokratiska republiken Kongo (drc), förklaras hur en enda last som flögs ut ur landet var värd 342 miljoner kronor. Landet har cirka 85 miljoner invånare och enorma naturresurser. dcr är hem till en av jordens rikaste guldfyndigheter, samtidigt som befolkningen är bland de fattigaste i världen.

Austins jobb innebär att vistas på jordens farligaste ställen mitt under brinnande krig, folkmord och uppror. Men hon är mindre orolig för fysiskt våld än för alla de som försöker sticka hål i den fakta och de siffror hon tar fram.

– Min trovärdighet är nyckeln till allt. Folk försöker kontinuerligt underminera och smutskasta mig, och ja, ibland är de såklart hotfulla.

När jag undrar hur man orkar se allt elände förklarar hon att det blir ett jobb som alla andra.

– Jag tror att alla som måste se hemskheter på jobbet utvecklar något slags skydd. Men visst har det varit jobbigt. Speciellt i början.

Ibland har det tagit Austin månader efter avslutade uppdrag att landa i vardagen.

– Vissa vanor kommer jag alltid att ha med mig, säger hon.

Som det där med vatten. Austin dricker alltid upp sitt vatten och har gärna koll på var det finns mer. Det har blivit så efter att hon befunnit sig i områden där rent dricksvatten inte är en självklarhet.

– Hemma i usa har vi i-landsproblem, folk tjafsar om vad de ska ha på sig eller att mobilen har gått sönder. Det är väldigt svårt att anpassa sig till när man har sett människor dö mitt framför en. Jag har sett hela byar förintas. Förtvivlade kvinnor som hållit fram sina barn och bett mig: ’’Please take my baby.”

Austin sträcker ut armarna i en gest för att visa, och för en sekund speglas skräcken i hennes ögon.

– Ropen på hjälp ekar fortfarande inuti mig.

Richmond, Virginia, november 2011

Vi är på väg till Kathi Lynn Austins hembygd i delstaten Virginia. I bilen berättar Austin att hon aldrig ägt eller burit vapen i tjänsten.

– Många ser vapen som en trygghet, men det är även ett hot. Mitt tillvägagångssätt är att framstå som motsatsen: jag utmanar inte män så som män utmanar och tävlar med varandra. Jag är sårbar.

Austin har alltid insisterat på att ingen som jobbar för henne ska bära vapen, bara några få gånger har hon haft beväpnat skydd. När hon sålde rättigheterna till en film om sitt liv till Paramount Pictures i slutet av 2000-talet, hade hon ett enda krav: Kathi Lynn-karaktären fick aldrig bära vapen.

– På tv eller i böcker är den kvinnliga hjälten ofta någon som kan mma, som hanterar alla möjliga vapen, kör bil som en rallyförare och flyger flygplan. Det har aldrig varit styrkan i min utredningsförmåga.

Hon menar att många av krigsprofitörerna ofta själva bara tycker att de håller på med affärer.

– Man kommer längst med ett uppriktigt intresse. Jag frågar: ’’Vad har du att säga angående det här?’’, vilket öppnar för samtal. Ofta har de så stora egon att de brukar ha svårt att hålla tyst, säger hon med ett snett leende.

Vi är framme hos Austins mamma Bettie Fields. Hon omfamnar Austin i dörren och säger att hon numera har accepterat dotterns yrke, att oron minskat med åren. Men det har inte alltid varit lätt.

– I bland fick vi ringa till Röda Korset för att be dem höra om någon visste var Kathi höll hus. Det hände att vi inte hörde ett ljud på flera månader. Men hon hade sagt till mig: ’’Mamma, det här är vad jag brinner för. Om något skulle hända mig vet du i alla fall det’’. Det var en klen tröst. Som tur är tror jag på Gud. Ibland fick jag lägga min tro till honom att inget hade hänt min dotter.

Austin växte upp som äldst i en kull av fem syskon. Hon sjöng och spelade gitarr i familjens countryband och drömde om att bli missionär i Afrika. Hon ömmade tidigt för dem som hade det sämre beställt. Under hennes uppväxt pågick usa:s medborgarrättsrörelse för fullt och integrationen mellan svarta och vita skolor var en del av hennes vardag. Till skillnad från många andra sydstatare gjorde hennes föräldrar aldrig skillnad på folk, oavsett hudfärg.

Efter avslutade universitetsstudier fick Austin jobb som forskningsassistent på National Security Archives och flyttade till Washington dc. nsa är en ideell forsknings- och arkivinstitution som sitter på det näst största arkivet av klassificerade dokument. Austin började vid tiden för den politiska skandalen Iran–Contras-affären, även kallad Irangate. Det var så hon blev intresserad av det större perspektivet och ljusskygga vapentransaktioner. När ett jobb på Världsbanken i Angola blev ledigt tog Austin chansen direkt.

– Det var min biljett till Afrika och är fortfarande mitt bäst betalda jobb, säger hon och skrattar.

Året var 1989. Under tiden i Angola stötte hon ofta på legosoldater och piloter på afterworken, som berättade hårresande historier om vapensmuggling och skröt om hur de riskerade livet genom att landa på provisoriska landningsbanor. Hon förstod att informationen var viktig och samlade vidare i det tysta. När uppdraget för Världsbanken var över tog hon sina sparade slantar och drog ensam söderut genom Afrika, iförd träskor, minikjol och smycken, trots förmaningar om hur farligt det var.

– Jag var ung och naiv på den tiden. Men det var å andra sidan aldrig några problem.

Snart var Austin voluntär för olika fn-insatser i området och började förstå hur militiastyrkornas vapen finansierades av tjuvjagat elfenben. Hon insåg även att det var just hennes naivitet och oskyldiga uppsyn som avväpnade dem som kanske hade något att dölja.

– Jag behövde inte ens ljuga. Folk frågade just ingenting, de utgick från att jag var en ’’oskyldig liten biståndsarbetare”.

1994 befann sig Austin i Sydafrika för att dokumentera vapenflödet som destabiliserade regionen. Vid det här laget hade hon fått respekt bland såväl fn-folk som inom afrikanska kretsar. Hon var en av få utlänningar som fick vara med och bevittna det historiska ögonblicket när Nelson Mandela röstade på hemlig ort i landets första demokratiska val samma år.

– Det var otroligt stort, säger hon. Något jag aldrig glömmer.

Men glädjen blev kortvarig. I samma veva kom de första rapporterna från Rwanda.

– Vi hörde rykten om att tio belgiska fredsbevarare blivit mördade och att fn drog tillbaka sina fredsstyrkor. Det talades om massmord.

Många av journalisterna som var i Sydafrika för Mandelabevakningen ville åka dit, men redaktörerna sade nej.

– Man hade redan ’’en story om Afrika” och det räckte, säger hon med drypande sarkasm.

Intresset för Afrika var svalt. Konflikter viftades bort som krig mellan stammar som pågått i all evighet och som det inte gick att göra något åt. Medan ambassaderna gjorde allt för att få ut sina landsmän från Rwanda, åkte Austin dit, fast besluten om att ta reda på exakt vad som pågick och vem som låg bakom. I en rapport för The Fund for Peace åtta år efter folkmordet skrev hon:

’’I ett flyktingläger i utkanten av Goma hittade jag överste Théoneste Bagosora … Han använde de övergivna fn-lägren som baser – en perfekt täckmantel. Omgiven av vakter och nedtyngd av guldsmycken berättade Bagosora om sina kommande militära planer för Rwanda: att fortsätta slakten till dess att alla tutsier var utplånade. Efter ett antal intervjuer, ständigt avbrutna av satellittelefonsamtal med dem som var direkt inblandade i vapensmuggling, fick jag information om vapenarsenaler och – viktigast av allt – från vem och hur de fått tag i vapnen.”

Den gången sa Austin att hon forskade för det neutralt klingande ’’Institute of Policy Studies” och att hon behövde höra deras version.

– Ofta är de här människorna så otroligt självupptagna att det helt enkelt inte slår dem att någonting skulle kunna användas emot dem, förklarar hon.

De flesta som Austin har synat i sömmarna, som förser diktatorerna med vapen, är dock välbeställda affärsmän. Hon fick flera namn den där dagen i flyktinglägret 1994. Ett av dem var Viktor Bout.

Austin skrev ett antal rapporter om Bout från fältet, men han fortsatte att slinka undan. Hon beskriver att det många gånger finns bevis, men att problemet är att komma till åtal. Konfliktdrabbade länder är ofta så söndertrasade att de saknar resurser att övervaka och lagföra illegal handel eller plundring, eller att prioritera mänskliga rättigheter. Utan världsomspännande regler är det svårt att ställa profitörerna till svars i Internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

– Det är tyvärr så det fungerar, säger Austin. Luckor i lagen eller ingen lag alls får grava konsekvenser och blir gyllene tillfällen för personer som Bout.

Utländska företag och affärsmän utnyttjar kaoset runt konflikter och dess efterdyningar för smuggla in krigsmateriel och smuggla ut naturresurser.

– Det gäller att pussla ihop flödena och framför allt förstå vilka det är som ligger bakom. Det är ju inte de som utför skitjobbet som är de beslutande hjärnorna.

Vinsterna tvättas i långa och avancerade nätverk som inkluderar transportörer, offshore- och skalbolag, banker, försäkringsbolag och en och annan korrupt politiker. Ofta går leden genom många länder, ibland över flera kontinenter. Vem har behörighet att lägga domen?

En del i Austins arbete går ut på att hjälpa till att bygga broar mellan internationella och nationella lagar, göra offrens röster hörda och möjliggöra någon form av ersättning. Att få allmänhetens uppmärksamhet och att sätta avskräckande expempel genom att ställa krigsprofitörer inför rätta på den nivå och med de straff de förtjänar.

– Med ett sådant rättsfall i internationella domstolen kan vi skapa ett avskräckande exempel. Ingen vill bli dömd för brott mot mänskligheten.

Såväl Viktor Bout som flera av hans likar fortsatte att gäcka polismyndigheter världen över under många år. Men när Austin avslöjade att Bouts transportbolag flugit mer än 140 laster vapen till Irak för den amerikanska militären och dess underleverantörer 2004 drogs snaran åt. Bout hade anlitats av amerikanarna medan han fanns på både usa:s och fn:s sanktionslista. Nu var de tvungna att agera för att inte tappa ansiktet. Bout lurades in i en brottsprovokation och greps av amerikanska dea (Drug Enforecement Agency) 2008. Han fälldes i amerikansk domstol och avtjänar nu ett 25-årigt straff. Samma år dömdes även Bagosora till livstid för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse i Internationella Rwandatribunalen.

New York, juli 2012

Vi ses i juli i ett sommarvarmt New York, där Austin agerar expert vid en stor fn-konferens. Hon har i början av året blivit utsedd till Arms Control Person of the Year av fn , och nu har världens ledare samlats för att förhandla ett globalt vapenhandelsavtal som innebär skärpta regler för militära vapen.

Austin är precis tillbakakommen från en utredningsresa och levererar rykande färskt utredningsmaterial. Rapporten heter Ta mig om du kan: Vem är nästa Viktor Bout? och ger en tydlig bild av existerande kryphål, avsaknaden av globala vapenregler och hur mellanhänder kan jobba relativt ostört och tjäna pengar i gråzonen, utom räckhåll för rättsväsenden. Det nya nätverket sträckte sig från Ryssland och Iran till Förenade Arabemiraterna, Kongo, Sudan och vidare till Sydafrika, England, usa och … Åland.

– Det var även några plan från Sverige inblandade. Men de var helt chockade, folk leasar plan och leasar dem i sin tur, ibland är leden som sagt inte helt tydliga. Svensken som var chef för flygbolaget var väldigt hjälpsam och bidrog med all dokumentation på stubinen, berättar Austin i hissen på väg upp till presskonferensen.

Sedan skrattar hon till och berättar att svensken sa att han hade läst om henne och Viktor Bout.

– Han verkade tycka att det var lite coolt att jag ringde, säger hon och flinar.

Hissen plingar till och vi går ut till salen där världspressen börjar samlas. De flesta journalister undrar om Austin tror att vapenhandelsavtalet kommer att göra någon skillnad. Det tror hon.

– Skärpta regler och skarpare påföljder är det enda sättet att få ett slut på att vapen hamnar i fel händer.

När alla frågor är besvarade kastar vi oss in i en taxi. Chauffören navigerar genom den täta eftermiddagstrafiken mot cnn, som ligger i en skyskrapa vid Columbus Circle. Efter en snabb vända hos sminkösen blir Austin eskorterad till studion. Jag hör inslaget i stereo från väntrummet alldeles intill.

Det är inte förrän på senare år som Austin har börjat synas i offentligheten. Anledningen är säkerhetsskäl. Innan 2011 hade hon bara gett ett fåtal intervjuer som expert och bara en enda om sig själv.

– Men jag insåg att om det ska bli någon verklig ändring måste allmänheten upplysas. Folk måste förstå hur de här krigsprofitörerna inte bara skor sig på grymma konflikter och hela befolkningars fattigdom, svält och till och med utplåning. De är även med och eldar på stridigheterna. En del av mitt mål är ju att sprida budskapet.

New York, april 2013

Jag väntar på Austin i en bar på Manhattan. Hon kommer direkt från ett yogapass och häver ett glas vatten innan hon börjar smutta på sin margarita. Det har varit några hektiska dygn. Dagen innan vi ses visades hennes kortfilm, A Short Film About Guns, på Tribeca-festivalen, nominerad för bästa onlinekortfilm. Dagen före det hölls en välgörenhetsfest, anordnad av några välbeställda newyorkare som ska finansiera nästa utredning: ett guldsmugglarfall i Kongo. Eftersom Austin aldrig åtar sig uppdrag för regeringar eller vinstdrivande organisationer, raggar hon ofta ihop pengar själv. På så vis har hon mer frihet.

Austin småpratar flörtigt med bartendern och jag reflekterar över hennes förmåga att anpassa sig. Ena stunden agerar hon expert på fn-konferenser iklädd dräkt. I nästa stund sveper hon runt i aftonklädsel och småpratar med miljonärer. Enligt egen utsago kastar hon sig lika gärna in i ett dansparty i betydligt bekvämare kläder, vilket händer just den här kvällen.

En sydafrikansk filmskapare känner igen oss från festivalen och slår sig ned för en pratstund. Ett intressant samtal om film, krigsprofitering och journalistik uppstår. Plötsligt tittar han på klockan och säger:

– Jag ska till Tribeca vip-festen. Ska inte ni det?

Tydligen är vi inbjudna till ett takterrassparty alldeles intill, med gratis dricka och dans hela natten. Han vänder sig mot Austin och tillägger:

– Vet du hur det gick för din film?

Hon tar upp mobilen och tjuter till, skriker ’’WE WON!” och rycker tag i mig. Vi springer runt hörnet och uppför röda mattan. Dörrvakten tittar misstänksamt på Austins yogabrallor, men hittar oss på listan. Efter en timmes dansande och skålande behöver hon luft. På terassen kommer vi samspråk med två filmskapare från Finland.

– Vad är oddsen? Hon är från Sverige, säger Austin och pekar på mig.

Det visar sig att den ene killens pappa var privatpilot till Leonid Minin, Viktor Bouts motsvarighet och den andre vapensmugglare som filmen Lord of War baserades på. Austin gör allt i sin makt för att få pilotpappans kontaktinformation, men förgäves.

– Nu har jag inte tid, men vi ska till Finland! utbrister hon entusiastiskt.

Hon förklarar att det är så här det börjar: man springer på någon som kickar i gång förloppet.

New York, oktober 2014

Efter att Kathi Lynn Austin utrett ett guldsmugglarfall i Demokratiska republiken Kongo och varit en sväng till Syrien, ses vi i New York igen. Austin har precis klivit av ett plan från Sydafrika där hon varit på rekarresa angående den olagliga noshörningsjakten. Under vår brunch ringer telefonen, samtal från vänner avlöses med källor som ska bekräfta eller dementera uppgifter.

– Jag måste tillbaka snarast! Det är kanske är mitt bästa case hittills, säger hon med sin vanliga glöd.

Jordens utrotningshotade arter är många, men just nu är få mer åtråvärda än noshörningar, deras horn och andra delar, som man i Asien tror ger helande krafter. Skickliga ’’säljare” har blåst så mycket liv i föreställningarna att de skapat en trend. Hornen sägs vara värda mer än både guld och kokain. Smuggling av vilda djur genererar årligen uppskattningsvis mellan 7 och 23 miljarder dollar. Det är en viktig inkomstkälla för terroristgrupper och oseriösa regimer, och rankas som världens fjärde mest lukrativa form av smuggling efter droger, vapen och människor.

– Där det finns blodiga konflikter kan du nästan alltid hitta värdefulla råvaror, eller djur som säljs för skyhöga priser på den svarta marknaden. Det är ofta så man finansierar krigen, förklarar Austin.

Sommaren 2014 hör bekymrade naturskyddsföreningar av sig till Austin och undrar om hon kan ta en titt på hur det står till med antitjuvjaktsinsatserna i Krugerparken, hem till världens största noshörningsstam. Trots att välgörenhetsorganisationer och filantroper har öst in pengar i motaktioner verkar någon större minskning inte vara i sikte. Nu börjar allt fler undra vart pengarna egentligen tar vägen. Det visar sig att höga antitjuvjaktsofficerare kallar det hela för ett krig mot tjuvjägarna, som oftast är fattiga afrikaner som inte har någon kunskap eller möjlighet att sälja hornen på den internationella svarta marknaden. Bekämpande trupper stoltserar med nyinköpt teknologi och vapen – till och med granatkastare anser de sig behöva – medan tjuvjägarna kommer in i parken, oftast till fots och i grupperingar om tre man.

– Noshörningsslakten måste hanteras för vad det är: organiserad brottslighet och inte krig, säger Austin.

Som vanligt följer hon vapnen för att avslöja aktörerna i försörjningskedjan. Hon ser snabbt sambandet mellan skumma affärsmän, inte så nogräknade vapentillverkare, slappa regelverk runt storviltsgevär och en transnationell brottsorganisation. I takt med en kraftigt ökad import av högkalibriga jaktvapen från Tjeckien till Moçambique, exploderar jakten från 13 noshörningar 2007 till 1 215 år 2014. Det är en ökning på svindlande 9 200 procent.

Austin börjar sitt arbete i Krugerparken. Hon besöker slaktplats efter slaktplats tillsammans med antitjuvjaktsutredare, som obducerar djuren för att hitta kulor att analysera. I bland har noshörningarna dödats så nyss att de fortfarande blöder. Vid ett av djuren snubblar hon till över en kartong till ett nytt jaktgevär. Geväret är ett cz, även kallat ’’Safari Classic”, som tillverkas i Tjeckien. Hon beger sig direkt till bevisförråden där beslagtagna vapen trängs i rader. Nästan alla är cz:s.

– I noshörningshandeln kan man inte följa pengarna, eftersom det nästan alltid handlar om kontanttransaktioner. Men man kan följa vapnen. Alla har serienummer och måste registreras.

Baserat på beslagtagna vapen bygger hon en databas där hon skriver in datum, märke, tillverkare och serienummer. Med ett vant utredaröga ser hon mönstret direkt. Många av gevären är så nära i serienummer att de måste ha tillhört samma leverans.

– Där har du ett bevis på trafficking. Det här är inga vapen som bara hamnat här. Det är systematiskt, sager hon.

Före 2007 använde sig tjuvjägarna av gamla ak47:or. När smugglarna sedan fullbordar sina kanaler för de nya gevären, ofta försedda med ljuddämpare, tar slakten en industriell form och går från tjuvjakt till ren utrotning.

Spåren från Afrika leder henne till Europa: till Tjeckien och Portugal, och sedan vidare till usa. Först ignorerar tillverkarna, distributörerna och mellanhänderna henne totalt. Efter en sväng till några av världens största vapenmässor öppnar sig några av dem. De som inte gör det förevigas i Austins dolda kamera, som sitter insydd bland nitarna på hennes handväska.

Baserat på hennes samlade matarial gör hon, tillsammans med en sydafrikansk tv-kanal, dokumentären Follow the Guns, som när den visas 2018 blir nominerad i den sydafrikanska motsvarigheten till Kristallen. Många inom antitjuvjaktsorganen blir rosenrasande, men det avskräcker inte Austin. Efter fyra år och resor till fem länder på tre kontinenter fortsätter hon vintern 2019 att finslipa rapporten om hur vapnen hamnar i tjuvjägarnas händer. När sydafrikanska myndigheter inte tar hennes material på allvar vänder hon sig till hemlandet. Hon har bevis för att vapensmugglarna har använt usa:s bankväsende när de gjort transaktioner, vilket räcker för att bygga ett fall i amerikansk domstol. Men som vanligt när det gäller komplicerade rättsärenden tar det tid. Och för noshörningarna är det är bråttom. Trots att siffrorna för antalet dödade djur sjönk något, med runt 1 000 djur per år mellan 2014 och 2017, räcker det inte för att rädda Krugerparkens stam.

– Det är falska siffror. Noshörningarna blir allt svårare att få tag i vilket gör dem ännu mer åtråvärda, säger hon bekymrat.

I dag dör en noshörning var åttonde timme. Austin och andra experter säger att arten, som även kallas ’’den sista dinosauriern” och har vandrat på jorden i mer än 40 miljoner år, kommer att vara utrotad inom ett årtionde om det fortsätter.

Crooks Corner, Sydafrika, mars 2019

I början av mars befinner sig Austin i Sydafrika, eller i Mocambique, eller kanske i Zimbabwe. Mest troligt är att hon befinner sig i gränslandet av de tre nationerna: det nordöstra hörnet av Krugerparken. Det kallas Crooks Corner och är navet för smuggling och noshörningssyndikatens huvudmän.

– Det här är den sista pusselbiten, sedan är min rapport helt klar, säger hon på Whatsapp, innan hon försvinner ut i fält och stänger av telefonen. Förbindelsen är dålig , men Austins glödande iver är där som vanligt.

– Jag hör av mig när jag kommer upp till ytan igen, hinner hon säga innan det bryts.

Austin & Tjuvjakten

Kathi Lynn Austin bredvid noshörningshorn som skurits av under tjuvjakt. På den nedre bilden diskuterar Austin elfenbenshandelsförbudet och hur man räddar den afrikanska elefanten i talk-showen Charlie Rose 1992. 

Viktor Bout

Den ryske vapenhandlaren Viktor Bout, känd som ”Dödens handelsman” och ”Lord of war”, anses vara den mäktigaste brickan i spelet om illegal vapenhandel. Bout sägs ha tjänat uppemot 6 miljarder på sina ”transportaffärer”, där en del betalningar skett i blodsdiamanter. Han ska ha sålt, transporterat och smugglat vapen, till och med soldater, till krigshärdar och konfliktzoner i bland annat Afghanistan, Irak, Rwanda, Sydafrika och Demokratiska republiken Kongo. 

I november 2004 leder Kathi Lynn Austin ett team fn-observatörer genom Kongodjungeln till en liten landningsbana vid Rwandagränsen. Där står fraktplan tillhörande Viktor Bout, med suspekt last. Austin har fn-stämplade dokument som ger henne rätt att undersöka lasten, och hon hittar både falska registreringar och vapen i lasten. Endast sex av 32 plan har lagliga flygcertifikat. 

Bout lyckas dock gång på gång komma undan. Först 2008, efter att dea låtsas vara FARC-rebeller som behöver vapen för att skjuta ned amerikanska helikoptrar, kan Bout till slut gripas. 

Rättegången hålls i New York 2011, och Bout döms 2012 till 25 år i amerikanskt fängelse. 

Kathi Lynn Austin, som varit en avgörande part i avslöjandet av Bout, är på plats under rättegången av två skäl, det ena personligt:

– Viktor Bout är direkt skyldig till flera av mina vänners död.

Tjuvjakt

Illegal djurjakt drivs i kommersiella syften på en marknad där pengarna är stora. På bilden står Kathi Lynn Austin vid en noshörning som blivit slaktad för sina horn i Krugerparken i Sydafrika. Noshörningshorn är hårdvaluta och är i vissa delar av världen värda mer än guld. Från 2007 ökade tjuvjakten på noshörningar lavinartat och arten riskerar nu att bli utrotad. Snöleopard, lejontamarin och asiatisk elefant är andra exempel på arter som är nära utrotning på grund av tjuvjakt – cirka 20 000 elefanter dödas varje år i jakten på elfenben.