Tom Penn -
En man och hans arv

Det vita, minimalistiska kontoret flyter som en ljus bubbla ovanför Manhattans larm. Avskalade skrivbord, halvmåneformade jättefönster och stadens eftermiddagsljus skapar en sakral känsla. Här, på 18:e våningen av en klassisk kontorsbyggnad på södra Fifth Avenue, huserar stiftelsen The Irving Penn Foundation som tillsammans med The Art Institute of Chicago förfogar över fotografen Irving Penns arv.

Irving Penn kom att hypnotisera konst- och modevärlden med sina banbrytande och eleganta bilder från 1938 fram till sin död 2009. Hans djärva och sofistikerade stil fick otaliga efterföljare och det är till stor del tack vare Penn som det konstnärliga fotografiet gjorde sitt intåg på gallerier och museer världen över.

Penns fotografier tillhör i dag de som inbringar högst värde på den internationella marknaden. Hans bild Cuzco Children som togs 1948 i Peru såldes på auktion 2008 för 529 000 dollar. Och fotot av hustrun Lisa Fonssagrives-Penn i ett marockanskt palats, Woman in Moroccan Palace från 1951, såldes privat för några år sedan för 1,1 miljoner dollar. Flera andra av Penns klassiker som Black and White Vogue Cover och Gingko Leaves går för sexsiffriga belopp.

Tom Penn, son till Irving Penn och Lisa Fonssagrives-Penn, är enkelt men korrekt klädd, i vit skjorta, grå slips och svarta byxor. Han ger ett lågmält men bestämt intryck när han visar runt i lokalerna som han själv designat. Den svarta labradoren Beast lämnar inte hans sida, ens när han sitter djupt försjunken i kontraktsförhandlingar och arkitektritningar över stiftelsens blivande arkiv. Tidigare i år färdigställde Tom Penn en omfattande donation av fotografier till Metropolitan Museum of Art i New York, verk som bildar grund för en stor retrospektiv utställning på museet 2017 – det år då Irving Penn skulle ha fyllt 100 år.

Enligt planerna ska utställningen också turnera, den ska bland annat visas på Grand Palais i Paris.

– Jag vet ingen annan fotograf med sådan mångsidighet. Pappa var krigsfotograf, modefotograf, han fotade skönhet, stilleben, porträtt och landskap. Hans fotografier har sådan tydlig integritet, de inspirerar många.

Redan i oktober öppnade en annan Pennutställning på Smithsonian American Art Museum i Washington DC, en exposé som bygger på en jättedonation av bland annat gatubilder och porträtt som stiftelsen genomförde 2013.

– Utställningen är tänkt specifikt för USA och den ska turnera här i flera år, berättar han och leder oss bort mot ”sin” del av kontoret.

Tillsammans med sina nio kollegor hanterar Tom Penn varje månad ett stort antal förfrågningar från museer, gallerier och publikationer världen över. Det är en vardag som består av ändlösa listor som korsbefruktas med scheman och projektmappar. Han är pedantisk och har system för allt från sin personliga tvätt till utställningsproduktion – något han beskriver med en stor portion självironi. Vid sidan av de utställningar som nu produceras vill Tom Penn föra ut faderns bilder bortom Europa, till bland annat delar av Asien. Och han vill öka mångfalden i utställningarna.

– Det finns så mycket av hans arbete som är okänt, fotografier bortom de ikoniska bilderna, resonerar han.

New Jersey-födde Irving Penn studerade konst i Pennsylvania på 1930-talet och arbetade i unga år som grafisk formgivare och art director med sin sin lärare Alexey Brodovitch på tidningen Harper’s Bazaar samt på varuhuset Saks Fifth Avenue. I New York kom han i kontakt med redaktören och konstnären Alexander Liberman som erbjöd honom en plats bland formgivarna på amerikanska Vouge, med uppdrag att tänka nytt kring omslagen. Det första omslag som Penn själv fotograferade var ett stilleben bestående av en brun skinnväska, en beige sjal, ett par handskar, apelsiner och citroner samt en stor topas. Han var då 26 år gammal.

– Det bröt totalt mot rådande konventioner och väckte stor uppmärksamhet när det kom ut 1943, ler sonen.

Irving Penn var samtida med fotografer som Richard Avedon och Horst P Horst men valde en helt egen väg, med sin avskalade stil och kärlek till naturligt ljus. Vid sidan av modefotograferingarna porträtterade han storheter som Pablo Picasso, hertiginnan av Windsor och Truman Capote, många av dem inträngda i fotografens berömda studiohörn.

När Irving Penn porträtterade en människa gjorde han omfattande research av dennes arbete, men han ville inte se andra fotografers bilder av personen. På plats i studion gick koncentrationen nästan att ta på, berättar Tom Penn.

– Han kunde kondensera en persons värld, hela deras essens, till utsnittet. Det var som när man låter solens strålar gå igenom ett förstoringsglas. Han bara visste när det var rätt och nöjde sig inte om fotografiet inte var perfekt. Han försökte inte få saker att funka, det fanns inga kompromisser.

Ibland fångades bilden omedelbart. Ibland lade Penn ned kameran och sade att det inte stämde.

Penn skapade även visionära stilleben av bland annat metallskrot, cigarettfimpar och blommor i olika stadier av sin livscykel.

– Om han fotograferade en blomma var han inte intresserad av att försköna den, han ville porträttera den … den blev ett porträtt. Vissa blommor är vackra, andra inte, några är i olika stadier av förmultning eller nära döden. Han fann det vackra i varje stadium, förklarar sonen.

Toms mamma Lisa Fonssagrives-Penn brukar kallas ”världens första supermodell” och är omskriven som ett proffs ut i fingerspetsarna som alltid själv satte upp sitt hår och lade sin makeup. Med en bakgrund som dansare hade hon en konstnärlig inställning till modellandet. Flera av modehistoriens viktigaste referenser innefattar Lisa Fonssagrives-Penn, som Woman in Moroccan Palace eller Erwin Blumenfelds foto av henne dinglandes på Eiffeltornets utsida. Hon var den första fotomodell som kom att pryda nyhetsmagasinet Times omslag.

– Genom dansen lärde hon känna rörelsen och dess känsla. Det förde hon med sig in i modellandet, när hon presenterade kläderna. Och senare i livet använde hon kunskapen om rörelse när hon skulpterade, berättar sonen.

Lisa Birgitta Bernstone, dotter till den svenske tandläkaren Josef och hans hustru Ester, föddes i Göteborg 1911 och växte upp i Uddevalla. Lisa var ambitiös och äventyrlig och reste som ung i Europa med sina föräldrar. 20 år gammal flyttade hon till Berlin för att studera koreografi, och på 1930-talet dansade hon professionellt i Paris och Bryssel. Hon levde i ett äktenskap med dansaren och fotografen Fernand Fonssagrives innan hon kom till USA 1939, tack vare ett kontrakt med Vogue. I New York träffade Lisa Irving Penn under en fotografering. Deras kärlek var omedelbar och intensiv och deras liv tillsammans kom att bli ett eget universum präglat av hårt arbete och estetik.

Sonen Tom föddes 1952. Några av hans tidiga barndomsminnen är från somrarna i Paris på 1950-talet. Under modeveckorna fotograferade Irving nattetid för Vouge de plagg som visades på catwalken på dagarna. Mamma Lisa hade möten. Tom tillbringade sina dagar i parken och på ett av de finare hotellen med sin barnflicka. Han byggde träbåtar som flöt i hotellets handfat och skrapade färgen av en metallåda med huvudvärkstabletter, något som kom att bli starten på en lång karriär av metallsmide.

– Deras kärlek var olik något jag sett. De var fullständigt sammanvävda, hängivna varandra och varandras arbeten, berättar han om föräldrarna.

I Tom Penns våning på Manhattan finns metallådan från Paris bevarad. Här finns även ljusstakar och skulpturer i metall som han har gjort, liksom faderns fotografier. Liksom sin pappa är Tom fascinerad av kontrasterna mellan mörkt och ljust och av gråskalan, något som syns i den nyrenoverade lägenheten med dess mörkgrå heltäckningsmattor, vita väggar och inbyggda bokhyllor. Själv tycker han bäst om den tid på dygnet då ljuset ännu inte väckt färger till liv.

– Jag älskar att vakna tidigt på morgonen och betrakta omgivningen i det ljuset. Det är fascinerande att våra liv i den korta stunden är helt i svart och vitt.

Efter att ha gått ut konstskolan som ung tillbringade Irving Penn ett år i Mexiko. Där fokuserade han på måleri vid sidan av fotograferandet, något få känner till. Men resan slutade med att han kastade alla dukar i ett badkar och förstörde dem. Senare i livet återvände han till måleriet, vars uttryck sonen beskriver som ”organiskt och romantiskt”, och gjorde det till en daglig ritual att måla.

På sätt och vis var dukarna i badkaret början på det mycket precisa, högkvalitativa och kompromisslösa konstnärskap som blev fotografen Irving Penns. Under sin långa karriär förstörde han tusentals negativ, vissa innan bilderna ens framkallats. Om ett motiv eller en komposition inte levde upp till hans krav, inte var exakt så som han ville sa han att den inte skulle existera.

– Det krävs enorm karaktär att under de senare åren av livet studera sitt livsverk och besluta att en viss bild ska vara kvar men inte en annan, säger Tom Penn.

– Det var också ett helt briljant sätt att bibehålla standarden och säkra värdet på fotografierna, eftersom enbart de verk som har signerats och registrerats är en del av arvet.

I dag är alla Irving Penns negativ förstörda, med undantag för några som ägs av museer. De har dock rispats så det är omöjligt att göra nya upplagor av bilderna.

Lena Nytén är specialist på foto och samtida konst på auktionshuset Bukows­kis. Hon säger att Penns bilder står ut i det flöde av bilder hon dagligen hanterar, både vad det gäller tekniken, bildskapandet och genom deras otroliga kvalitet.

– Penns konstnärliga utbildning gjorde att han kanske närmade sig fotografiet på ett annat sätt. De raffinerade kompositionerna och det utsökta ljuset går igen i modebilder, stilleben och porträtt, säger hon.

En bidragande orsak till Penns marknadsmässiga genomslag är att han var en av de första fotograferna som fick en konstgallerist.

– Han ställdes ut både på gallerier och museer i New York på 1970-talet. Det var ett enormt erkännande, konstaterar Nytén.

Irving Penns hela väsen – och hans värv – präglades av hans säregna ödmjukhet, men också hans kompromisslöshet som konstnär, säger sonen.

Tom Penn kopplar karaktärsdraget till faders tjänstgöring under andra världskriget då han var ambulansförare i Italien.

– Pappa berättade en gång om hur han och en kollega körde en mörklagd ambulans lastad med skadade män över italienska Alperna mitt i natten. Vägarna var ibland minerade. Därför turades de om, en chaufför klev ur och gick 50 meter framåt, om han överlevt signalerade han med sin cigarett till den andre att det var säkert att köra just den biten. Sedan fick den andre ta den riskabla promenaden. Sådana upplevelser formar en persons psyke och syn på mänskligheten.

Efter flera års samtal och som första magasin sedan amerikanska Vouge på 1950-talet har ICON välkomnats till den gård som Lisa Fonssagrives-Penn köpte i slutet av 1940-talet på Long Island, innan hon och Irving blev ett par. Tom Penn säger att det är viktigt för honom att berätta familjens historia och sprida kunskap om Irving Penn i sin mors hemland.

Fastigheten, kallad ”farmen”, är en av de allra första som byggdes på den långsträckta ön och en central plats för familjen Penn. I fruktträdgården spirar löven och från ägorna syns inte minsta skymt av någon grannes hus. Det oregelbundna husets träpanel är svenskt rödmålad och runt innergårdens träd löper en rund träbänk som fungerar både som sittplats och gående bord. Det stora utomhushandfatet med bas av cement har Tom tillverkat själv.

Iköket hemma på farmen såg Lisa Fonssagrives-Penn till att hålla fast vid de svenska traditionerna, som att göra egen glögg vid jul. På hösten doftade huset av äpplen som kokades och pressades till mos genom en linneduk uppfäst på en uppochnedvänd stol.

– Vi åt nästan inget av det, vi gav bort 99 procent i julklapp. Allt handlade om familjetraditionen, berättar sonen.

De estetiska aspekterna av att laga mat var mycket viktiga i familjen.

– Mamma och jag umgicks mycket i köket. Hon undervisade mig om kryddor, lärde mig att inte koka sönder något och att alltid lägga upp maten fint – ”även om du äter ensam”, minns Penn.

På den tiden hade Irving Penn ett fotolabb i en av ladorna. Lisa blev senare i livet konstnär och skulpterade flitigt i en studio på andra sidan innergården fram till kort före sin död 1992. Arbetet var helt centralt för dem båda, ofta var det en utmattad och fåordig familj som möttes runt det utsökt dukade middagsbordet och berättade om dagens framsteg. För det mesta diskuterade man inte nyheter eller ens den yttre världen.

– Min far var mycket kärleksfull och omtänksam. Men våra scheman var sådana att vi inte sågs så ofta. Det var först senare i livet, när jag hade börjat på college, som vi faktiskt började prata med varandra om mitt arbete och vad jag ville med livet, berättar sonen.

Tom Penn var inte gammal när han tilldelades ett arbetsrum i källaren. Där tillverkade han sina första konstverk: blinkande ljusskulpturer. Senare, som ung man, ville han bli regissör och än i dag tänker han i bildmanus – även om hans huvudfokus kom att bli design och metallarbete. Han har bland annat formgett för Donna Karans inredningslinje.

Huset och familjens liv var helt ”privat” även om vissa konsthandlare och samtida fotografer som Richard Avedon emellanåt hälsade på. På sitt privata manér tog Irving Penn nästan aldrig bilder av familjemedlemmar, om det inte fanns ett professionellt uppdrag.

– Han fotograferade inte någon av oss hemma, säger Tom Penn.

En annan plats som har avgörande betydelse för familjen Penn är den svenska västkusten. Lisa insisterade på att ta hem sin familj varje sommar efter visningsveckorna i Paris. Här fanns och finns familjens rötter, med kusiner och mostrar, och de tysta fjordar som kommit att inspirera såväl Irving Penn som hans son.

– Mamma älskade att segla. Vi hade en Folkbåt och brukade åka upp till Fiskebäckskil, minns han.

Irving Penn förälskade sig i Bohusläns skogar och den gamla svenska kultur han mötte. Han kunde tillbringa timmar i naturen, hänförd av mossor och andra organiska texturer. Ute på öarna samlade han ben efter sjöfåglar, svepte dem i bomullslindor och fraktade dem till sin studio där de blev ikoniska bilder.

Tom Penn säger att hans far nog inte klarat av sitt krävande tempo och sin arbetsdisciplin utan den årliga månaden i Sverige, då fotostudion i New York höll stängt och han fick tid att reflektera.

Din far hade ett träd av inspiration, berätta om det?

– Det var en teckning av ett träd som han hade gjort, med namn på konstnärer och författare som han hämtade inspiration ifrån. Den italienske konstnären Giorgio Morandi var en av de viktigaste, hans namn finns vid rotsystemet.

Det är sommar i Stockholm, och Tom Penn sitter i restaurangen på hotell Lydmar. Han har sommarlugn i ögonen, bär en vit skjorta och smuttar på en rom sour. Penn besöker Sverige flera gånger om året, nu är han i Stockholm för en arbetsmiddag och diskussioner om museala utställningar. 2012 visades Irving Penn på Moderna Museet i både Stockholm och Malmö. Fotografen representeras i dag av galleriet Pace/MacGill i New York, och i fjol blev det klart att konsthandeln Åmells i Stockholm ska företräda honom i Sverige. Sedan 2009 arbetar Tom Penn heltid med stiftelsen och att förvalta arvet efter sin far och mor.

– I nuläget fokuserar jag på mina föräldrars arv, det är viktigt med tanke på allt de har gett mig. En dag ska jag återgå till mitt personliga skapande, med dess glädje och självutforskande. Om de verken är bra kommer de också att hitta en plats där de kan bli ihågkomna, säger han.

Toms familj består i dag av hans tonårige son. Men har ser det inte som självklart att sonen i framtiden ska leda Irving Penn-stiftelsen – om denne inte själv insisterar på det.

– Han ska få fortsätta att vara den konstnär han redan är. Han ritar och skulpterar och han ska få fatta sina egna beslut, säger han bestämt.

Tom Penn – som själv bland annat gör skulpturer som förenklat handlar om balans och en strävan efter den perfekta proportionen – säger sig inte vara utmanad av föräldrarnas framgångar, men konstaterar att de gjort att han har mycket höga krav på sitt eget konstnärskap. Det framgår att de stunder då Lisa och Irving satte sig ned och diskuterade hans skapande betydde väldigt mycket.

Vad är nyckeln till familjens kreativitet?

– Lyhördhet för alla former av konst. Bildning. Och lärdomar från andra kulturer.

Lisa gick bort 1992, 82 år gammal. Under 1980-talet hade hon två separatutställningar med skulpturer och etsningar på då välkända Marlborough Gallery i New York. Och några år efter hennes död visades Lisa Fonssagrives-Penns skulpturer tillsammans med makens foton på Moderna Museet i Stockholm.

Irving Penn fortsatte att arbeta dagligen – och som den omättlige läsare han var sluka konstböcker, samtida litteratur och dagligen läsa The New York Times och The Wall Street Journal – tills han blev 91 år. Då lade han ned både kameran och penslarna.

– Det var förfärligt, hjärtkrossande att se. Ett år senare, på hösten 2009, gick han bort, säger Tom Penn och tittar ned.

Långt tidigare hade Irving Penn börjat oroa sig för att hans enorma arv skulle stå i vägen för sonens konstnärskap. I slutet av fotografens liv blev samtalen dem emellan alltmer förtroliga. Ur sitt stora bibliotek brukade Irving Penn ta fram referenser för sådant de kunde ha talat om veckor tidigare, ofta ting som rörde sonens skapande. Trots deras nära stunder den sista tiden, ofta hand i hand, finner Tom Penn att han nu så gott som dagligen har frågor som han hade velat ställa till fadern.

På sikt vill Tom Penn skapa ett permanent ”hem” för Irving Penn-stiftelsen i New York-området, en plats för arkivet och den stora samlingen där konst- och fotostudenter kan lära sig mer om Irving Penns mångfacetterade skapande. Det är ett sådant arkiv han nu är i färd med att rita. I framtiden vill han också arbeta mer med sin mors arv.

– Helst vill jag att hennes skulpturer ställs ut i Skandinavien igen, med tanke på att hon föddes i Sverige. Då skulle cirkeln vara sluten, säger han.