Mars One -
En mänsklig koloni på Mars 2027?

Fuck Earth!” utbrister super­entreprenören Elon Musk i en redan legendarisk intervju med Aeon Magazine från september 2014.”Vem bryr sig om jorden?” frågar sig Musk, medan han fortsätter intervjun med att förklara hur hans företag Space X ska transportera 1 miljon människor ut i rymden under det kommande seklet.

Kapp­löpningen till Mars har börjat. Inflytelse­rika forskare som Ellen Stofan, Stephen Hawking och Neil deGrasse Tyson är alla överens: männi­skan måste bli en multiplanetär varelse för att säkra sin egen överlevnad.

I takt med att statliga och mellan­statliga rymdorganisationer som esa och nasa förespråkar försiktighet och ”ett steg i taget” dyker fler och fler privata initiativ upp med egna, djärva idéer om hur vi bäst tar oss an det där hägrande ljuset på natthimlen. Djärvast av dem alla? En 38-årig entreprenör från Nederländerna som vill spara in på returbiljetten. För trots att åsikterna om när och hur en första bemannad Marsmission kan bli verklighet skiljer sig åt tycks alla vara överens på åtminstone en punkt: den första människan att sätta fot på den röda planeten går redan runt ibland oss.

Men vi tar det hela från början.

Den fjärde juli, Independence Day 1997, landar rymdfärjan Pathfinder på en gigantisk, öppen stenslätt vid namn Ares Vallis. Postadress: Mars norra halvklot. På ett studentrum i Twente, Nederländerna, sitter samtidigt en då 20-årig Bas Lansdorp och följer under andakt cnn:s live­sändning från det historiska ögonblicket. I samma stund som de första, korniga bilderna från den röda planeten når kontrollrummet på Jet Propulsion Laboratory i Pasadena tänds en dröm i den unge teknikstudentens inre.

– Jag visste där och då att jag ville åka till Mars och starta en koloni. Men eftersom jag är från Nederländerna viss­te jag också att det aldrig kunde bli via nasa, säger han när vi träffas på hans kontor i Amersfoort, en solig måndagseftermiddag ganska exakt 18 år senare.

Det är inte svårt att förstå vad det var som fängslade honom och hundratusentals andra tittare runtom i världen den där julidagen. cnn-sändningen, som finns uppladdad på Youtube, visar en animation som nasa tagit fram för att illustrera landningsförloppet. Pathfinders stora krockkuddar påminner mest om en klase vindruvor som planlöst studsar omkring på den steniga, röda ökenmarken för att slutligen lägga sig till ro och fälla ut sina solpaneler likt en förvuxen mussla. Men i de taffliga animationerna och de tafatt jublande medelålders männen i kontrollrummen syns också något annat: en närmast religiös framtids­tro på det stundande 2000-talets oändliga möjligheter.

Under de kommande månaderna är Bas Lansdorp helt besatt av tanken på en framtida koloni på Mars. Han gräver ned sig i böcker om strålnings­påverkan, räknar på bränslealternativ och uppskjutningsmekanismer. Redan på ett tidigt stadium inser han att den stora utmaningen inte är hur man tar sig till Mars, utan hur man tar sig där­ifrån. När skolarbetet gör sig påmint tvingas han, åtminstone tillfälligt, lägga rymdambitionerna på hyllan. 2003 tar han sin masterexamen i maskinteknik och påbörjar en doktorsavhandling i luftburen vindenergi vid universitetet i Delft. Fem år senare lämnar han doktorandtjänsten för att i stället starta företaget Ampyx Power, vars affärsidé går ut på att till lågt pris konstruera självstyrda drönare som genererar energi direkt ur luften.

Då och då plockar han fram sina gamla uträkningar, men det är först 2010 som han på allvar ska ta upp drömmen om den röda planeten på nytt.

– En vän mejlade mig en artikel där två amerikanska forskare lyfte fram fördelarna med en permanent bo­sättning i förhållande till en vanlig tvåvägs­mission, och skrev: ”Titta här! De snor din idé.” Jag insåg att om jag någonsin ska göra det här måste jag göra det nu, säger Lansdorp.

Sagt och gjort, Bas Lansdorp säljer sina aktier i Ampyx Power (vars energiutvinnande drönare än i dag befinner sig på idéstadiet) och sätter sig ned med vännen, tillika Marsentusiasten Arno Wielders, för att ta fram en affärsplan. I maj 2012 presenterar de sin idé för världen – och den är häpnandväckande. Mars One vill bara 13 år senare, år 2025, landa de första fyra människorna i vad som med tiden ska växa till en själv­försörjande koloni på den främmande planeten. Ingen egen teknologi kommer att behövas, i stället är planen att outsourca produktionen av alltifrån raketer till rymddräkter på olika tredjepartstillverkare. Finansieringen – beräknad till cirka 6 miljarder dollar – ska i huvudsak komma från rättigheterna till en tv-serie där tittarna dygnet runt kan följa de aspirerande kolonisatörerna i deras träning, uttagning och slutligen även liv på Mars. Ett tio år långt Big Brother som till sist utmynnar i ett slags utomjordiskt Farmen, om man så vill.

– När vi diskuterade det här med olika experter inom medieindustrin sa alla samma sak: ”Normalt när vi tar fram en ny programidé vet vi aldrig på förhand om det kommer att bli en succé eller inte. Men det här är ett undantag. Om ni gör det här, och bjuder med världen på åkturen, då kommer folk att sitta klistrade i decennier.”

Med finansieringen till synes på plats återstår bara en (nåja) detalj. Vem i hela friden skulle vilja ge upp livet på jorden för att bosätta sig på en främmande, ogästvänlig och potentiellt dödlig planet drygt 60 miljoner kilometer från familj och vänner?

Christian Ohlendorff Knudsen öppnar dörren med en köks­handduk i ena handen. Han är lång, en bra bit över 190 centimeter. Klädd i militärbyxor och en tight sittande Mars One-t-shirt – samma som han använde under föredraget på ida Future Talks ett par veckor tidigare. Kortklippt hår, bred nacke. De utstående venerna tycks redo att när som helst brisera genom den spända huden i de vältränade underarmarna.

Lägenheten, som ligger i medelklassförorten Hellerup några mil norr om Köpenhamn, är inte stor och ganska spartanskt inredd. Väggarna pryds av datorskärmar och i bokhyllorna trängs böcker med tränings­shakers och elektronik­prylar.

– Jag börjar bli van vid uppmärksamheten. Sedan tillkännagivandet har det blivit åtminstone ett par intervjuer i veckan, säger Christian samtidigt som han med en tesked blandar varmt vatten med snabbkaffe och räcker över koppen. Typiskt Marskaffe, hinner jag tänka innan vi slår oss ned i soffan.

Tillkännagivandet som Christian pratar om kom i februari. Det var då som Mars One med pompa och ståt presenterade ”The Mars 100” – de slutliga 100 kandidaterna till att först sätta sin fot på den röda planeten. Av 200 000 sökande från hela världen (en siffra som har ifrågasatts) var det dessa 50 män och 50 kvinnor som ansågs bäst lämpade för en framtid som nybyggare på Mars. Jag frågar Christian varför han tror att han har tagit sig så långt.

– Jag tror att det handlar om min anpassningsförmåga och min mentala stabilitet. Jag är inte en person som har stora emotionella utfall, vilket givetvis är på gott och ont. Jag har inga djupa svackor där jag känner mig deppig och ensam men inte heller de där euforiska höjderna när livet är på topp.

Att Christian överhuvudtaget kom in på Marsbanan var en tillfällighet. Han hade aldrig närt några astronaut­drömmar och när han med en vecka kvar av anmälningsfristen snubblade över länken till Mars One på ett teknikforum var det mest ett resultat av planlöst surfande. Han fyllde i sina grundläggande uppgifter, betalade anmälningsavgiften på drygt 200 danska kronor och laddade upp en video där han beskrev sina drivkrafter. Ett par månader senare fick han ett mejl där det stod att han, tillsammans med 1 057 andra, hade gått vidare till nästa runda i uttagningsprocessen.

– I nästa steg fick vi genomgå en medicinsk hälsokontroll hos vår egen läkare som vi sedan skickade till Mars One. De som klarade kontrollen gick vidare till en Skypeintervju med Norbert Kraft, medicinansvarig för projektet.

Christian säger att Skype­intervjun med Norbert Kraft tog cirka åtta minuter, och att de flesta frågorna kretsade kring personliga drivkrafter och erfarenheter av att jobba i team.

Han är en av endast 100 kvarvarande aspiranter att starta en koloni på en annan planet och har till dags dato ännu inte träffat någon från Mars One ansikte mot ansikte. I nästa uttagning, planerad till hösten 2016, kommer de 100 kandidaterna att samlas under fem dagar och genomföra olika grupp­dynamik­övningar. Som exempel på en möjlig övning skriver Norbert Kraft i ett blogginlägg att deltagarna får försöka formera sig till en triangel med förbundna ögon – något som spontant för tankarna till den årliga företags­kickoffen snarare än ett tränings­program för blivande astronauter.

Trots det är Christian inte orolig.

– Hittills har syftet inte varit att välja ut folk, utan att välja bort folk. Därmed inte sagt att allt är lugnt och att vi som är kvar är redo att sticka ut i rymden när som helst.

Hur ser du på riskerna?

– Det är ingen hemlighet att rymd­resor, inte minst en till Mars, är farligare än att stanna kvar hemma på jorden. Det har sagts många gånger: det är den mänskliga faktorn som gör den här missionen besvärlig. Vi är redan på Mars om vi räknar robotar, men män­niskor är skröpliga och komplexa.

Mars One är ett kritiserat företag. Den optimism och framtidstro som till en början omgärdade projektet har sakta falnat i takt med att allt fler detaljer om olösta hinder och utmaningar har kommit upp till ytan.

Stora delar av det vetenskapliga etablissemanget har förkastat Mars Ones tidsplan och affärsidé som totalt orealistiska.

I februari gick 1999 års Nobelpristagare i fysik, Gerard t’ Hooft, ut och hävdade att Mars One måste lägga till en nolla efter alla sina siffror. Tio år skulle bli 100 år och 6 miljarder dollar skulle snarare bli 60 miljarder, menade t’ Hooft, detta trots att han själv står uppsatt som en ambassadör för projektet på Mars Ones egen webbplats. Några veckor senare gick astrofysikern Joseph Roche, själv en av de kvar­varande kandidaterna i The Mars 100, ut och kritiserade uttagnings­processen som djupt oseriös och avfärdade samtidigt alla utsikter till att projektet någonsin skulle lyfta från jorden. Han har senare uteslutits ur 100-klubben.

Sett utifrån är det svårt att inte hålla med kritikerna. Mars One har än så länge inga raketer, inga rymddräkter, inget fungerande levnadshabitat, och en stor del av tekniken som man har tänkt använda sig av existerar bara på papper. Det man har i dagsläget är två konceptstudier, en på landnings­modulen och en på habitatets livsupphållande system, från Lockheed Martin respektive Paragon Space Development. Som om det inte vore nog bestämde sig produktionsbolaget Endemol för att dra sig ur samarbetet kring den uppmärksammade tv-serien.

Analytiker menar att Mars One än så länge har samlat in 0,1 promille, cirka 700 000 dollar, av den tänkta total­budgeten på 6 miljarder dollar. Den uteblivna finansieringen medförde också att Bas Lansdorp i mars 2015 tvingades gå ut och meddela en två års försening i planerna för den första landstigningen. Enligt den nya tids­planen beräknas nu de första kolonisatörerna landa på Mars år 2027.

Allt det här är Christian Ohlendorff Knudsen såklart oerhört medveten om. Han läser allt han kan komma över om både rymd­forskning i allmänhet och projektet i synnerhet. Och han erkänner det osannolika i att allt faktiskt skulle gå så smärtfritt som företaget själva hävdar.

– Mars One är ett osannolikt projekt, men det beror framför allt på bristen på uppbackning. Men det är också något som vi kan påverka och därför gör jag vad jag kan. Om jag så bara ökar sannolikheten med 0,00001 procent så är jag nöjd, för det betyder att vi är åtminstone ett litet steg närmare målet.

Hur ser du på all kritik som har riktats mot projektet?

– Det är fett att intresset är så stort som det är. Att det överhuvudtaget diskuteras betyder att folk ser någon form av möjlighet i projektet. Om det var fullständigt ”bat shit-crazy” så skulle ingen lägga tid på att kritisera det. Men jag kan också bli irriterad på att det behandlas så ytligt.

Historiska milstolpar inom rymdutforskningen

1610: Galileo Galilei riktar sitt hemsnickrade teleskop mot natthimlen. Upptäckterna kullkastar den rådande läran om jorden som världs­alltets centrum och blir start­skottet för modern astronomi.

1926: Amerikanen Robert H. Goddard skjuter upp världens första vätskedrivna raket hemma på sin fasters gård i Auburn, Massachusetts. Raketen stiger 12 meter upp i luften, färdas i 2,5 sekunder och kraschlandar på ett vitkålsfält. Goddard anses av många som rymdraketens fader.

4 oktober 1957: Sovjetunionen skjuter upp Sputnik 1, den första av människan konstruerade satelliten i omloppsbana runt jorden. Den sfäriska rymdfar­kosten kretsar kring jorden i 92 dygn och blir startskottet för rymdkapp­löpningen mellan USA och Sovjet. Bara en månad senare följs den av …

… 3 november 1957: Sputnik 2 med hunden Lajka, den första levande varelsen i rymden som dock avlider efter bara några timmar. Sputnik 2 fortsätter att cirkulera runt jorden i ett halvår.

1961: Efter att USA stuckit emellan med schimpansen Ham återtar Sovjet ledningen med Vostok 1. Ombord finns kosmonauten Jurij Gagarin som blir den första männi­skan att nå yttre rymden.

1969: Neil Armstrong  och Buzz Aldrin klättrar ut från mån­landaren Eagle och blir förs­t på månens yta. Fyra dagar senare återvänder Apollo 11:s besättning oskadda till jorden.

1977: NASA skjuter upp Voyager 1 för att studera de yttre delarna av solsystemet. Den är fortfarande det människotillverkade objekt som befinner sig längst ifrån jorden (20 miljarder km vid pressläggning). Med ombord finns en grammofonskiva med information om jorden till främmande civilisationer.

1990: NASA och ESA skickar upp rymdtele­skopet Hubble. Tack vare omloppsbanan ovanför jordens atmosfär kan Hubble ta skarpare bilder än vad som tidigare var möjligt, och bidrar under de kommande decennierna till mängder av ny kunskap om universum och kosmologiska fenomen.

1995: Ryske Valeri Polyakov återvänder till jorden efter 437 dagar och 18 timmar på rymdstationen Mir. Det står sig än i dag som den längsta sammanhängade tid en människa tillbringat i rymden.

1997: NASA landar Pathfinder, vars rover Sojourner blir det första operationella fordonet på en annan planet (Mars). Pathfinder möjliggör mer avancerade experiment och prov­tagningar på ytan.

2000: Rymdkapplöpningen är sedan länge över och i ett multinationellt samarbete färdigställs under slutet av 1990-talet rymdstationen ISS. Sedan den 2 november 2000 har den varit bemannad av minst två astronauter, vilket innebär en snart 15-årig obruten mänsklig närvaro i rymden.

2001: Den amerikanske multimiljonären Dennis Tito blir världens första rymdturist när han följer med den ryska missionen Sojuz TM-32 till ISS. Hans åtta dagar i rymden kostar cirka 20 miljoner dollar.

2004: Space Ship ­One, med syd­afrikanske piloten Mike Melvill bakom spakarna, passerar Karmanlinjen (gränsen mellan jordens atmosfär och rymden). Med uppbackning från bland and­ra Microsoft-grundaren Paul Allen blir det den första privat­finansierade farkosten att nå rymden.

2012: Elon Musks Space X blir det första kommersiella företaget att framgångsrikt skicka en rymdfarkost till ISS. Sedan dess har de gjort ytterligare sex obemannade fraktransporter till ISS – men allra senast också en misslyckad när bärraketen Falcon 9 exploderade kort efter uppskjutningen i juni 2015.

Christian Ohlendorff Knudsen är 35 år gammal, har en kandidat­examen i datavetenskap och är systemtekniker hos en stor webbhotells­leverantör. Han har två skilda föräldrar, en syster och en bror. Bara ett par månader efter att han hade skickat in sin anmälan till Mars One träffade han en kvinna som han så småningom inledde en relation med.

– Vi pratade om det och jag märkte direkt att hon kände sig lite avvisad. Det var inte bara därför det tog slut mellan oss, men efteråt tog jag beslutet att inte inleda någon ny relation så länge jag är kvar i uttagningen.

– Jag är i en ålder där det ligger i korten för ett förhållande att man vill försöka skapa sig en familj tillsammans. Det är inte riktigt förenligt med att jag eventuellt drar till Mars om tio år.

Vad säger resten av din familj?

– De har varit enormt stöttande och det betyder väldigt mycket. Om min mamma hade stått med tårar i ögonen hade det varit betydligt svårare.

Några dagar efter mitt besök hemma hos Christian ringer jag upp hans ett år äldre syster Ida. Hon skräms av tanken att en dag logga in på datorn och läsa om det första dödsfallet på Mars, men säger samtidigt att hon förstår vad som driver honom.

– Det är en uppoffring för vetenskapen som han är redo att göra. Grundtanken om att försöka bidra med något till hela mänskligheten och vår gemensamma framtid, den hyser jag stor respekt för.

Men är det verkligen hela sanningen?

– Jag vet att han alltid har varit väldigt äventyrs­lysten. När vi var små spelade vi ofta rollspel tillsammans, bara han och jag. Då fanns det ofta äventyr som gick ut på att kolonisera mystiska planeter och att utforska rymden, och det var något vi båda tyckte var väldigt spännande.

Christian säger själv att han inte hade några astronautdrömmar som liten. Han har alltid haft ett stort tekniskt intresse, men det är först på senare tid som det intresset har överlappat med rymdforskningen (”Det är där tekniken blir pressad till sitt yttersta”). När jag frågar honom om hans drivkrafter återkommer han till tre grund­läggande motivationer som han i någon ut­sträckning känner igen hos alla kandidater.

– Det finns tre grundläggande typer: den som gör det för att utforska platser där ingen människa tidigare varit, den som gör det för utvecklingens skull och den som gör det för odödligheten. I någon mening finns det nog lite av alla tre i oss samtliga men det är olika vilken sida som är mest framträdande. Det som jag tror måste finnas är något som motiverar dig mer utöver bara dig själv. Ur en rent egoistisk synvinke är det ju en dum idé. Jag menar, vad kan du få ut av det? Berömmelse? Vad ska du med berömmelse till på Mars?

Wieger Wamelink kommer gående med en beige tygpåse slängd över axeln. Han är på glatt humör och ser ut ungefär som man förväntar sig att en Mars­intresserad botaniker ska se ut: snaggat hår, fotriktiga skor och en något urtvättad svart t-shirt med generiskt rymdmotiv. Tillsammans med kollegan Leo Marcelis visar han oss in i växthuset till deras gemensamma hjärtebarn: en tre gånger två meter stor odlingsyta.

Vi är på universitet i Wageningen, en knapp timmes bilfärd från Mars Ones kontor i Amersfoort, där en grupp forskare arbetar på att lösa matfrågan åt framtidens rymdkolonisatörer.

– Vi odlar tio olika arter men vi har redan skördat en del av dem. Rågen står näst på tur, men vi får besök av ett tv-team från Discovery på måndag så jag tänkte vänta till dess, säger Wieger Wamelink samtidigt som han tar upp en påse med torkade ärtor ur sin tygkasse.

– Det som den marsianska jorden saknar är först och främst kväve. Ärtor har förmågan att binda kväve från luften, så genom att plantera dem på nytt kan man öka mängden kväve i jorden, vilket gör dem väldigt effektiva för jordbruk på Mars.

Wieger Wamelink och Leo Marcelis forskningsprojekt går ut på att jämföra odlingen av de tio växterna i tre olika jordtyper: Marsjord, månjord och … jordjord. Men eftersom marsiansk jord är en bristvara här är det inte fråga om någon äkta vara. nasa har i stället hämtat jorden från en vulkan på Hawaii och med hjälp av analyser från Mars preparerat den till att så långt som möjligt efterlikna dess marsianska motsvarighet. Målet med projektet är att undersöka förutsättningarna för ett självförsörjande jordbruk på andra himlakroppar än vår egen.

– Man tar så mycket för givet här, till exempel de insekter och bakterier som lever i jorden och frigör näringsämnen åt växterna. På Mars finns inget sådant, så allting måste tas med härifrån för att på sikt skapa ett eget ekosystem, säger Wieger Wamelink.

Ett annat problem är pollineringen. I växthuset har forskarna pollinerat växterna manuellt genom att putsa bladen med en liten borste, något som blir ohållbart om odlingen ska bedrivas i större skala. Men det finns en lösning:

– Humlor är billig arbetskraft, och oerhört effektiva. De går dessutom i ide över vintern, vilket gör dem lättare att transportera, säger Leo Marcelis samtidigt som hans kollega håller upp ett väldoftande ruccolablad. Det första stapplande steget mot en marsiansk premiumpizza är redan taget.

Att odla någonting på Mars yta är en omöjlighet, både på grund av det låga lufttrycket och mängden strålning som tar sig igenom den tunna atmosfären. Att medeltemperaturen på Mars ligger strax under minus 60 grader under­lättar inte heller. Wieger Wamelink och Leo Marcelis föreställer sig i stället ett lufttätt växthus under ytan, skyddat från strålning genom tjocka lager av jord. Det nödvändiga ljuset får växterna tillgodose sig genom led-belysning.

Varken Leo Marcelis eller Wieger Wamelink har några officiella band till Mars One. Leo Marcelis står förvisso uppsatt som en rådgivare till projektet, men lyfter ingen lön från företaget. Och även om Wieger Wamelink skriver en blogg om det pågående experimentet på Mars Ones sajt så finansieras deras forskning helt och hållet av universitetet. Båda varnar för att tidsplanen är något av en utopi, men de är samtidigt positivt inställda till projektets storslagna ambitioner.

nasa uppskattar kostnaden för att skjuta upp ett enda kilo last i rymden till cirka 5 000 dollar. Att ta med sig några större mängder mat är därför inte ett alternativ för de första kolonisatörerna på Mars. Men det är inte heller bara ur prissynpunkt som de egenodlade växterna är en god idé.

– Det man ser hos astronauter på iss i dag är att de alltid tappar i vikt. Det blir helt enkelt tråkigt med endast frystorkad mat och därför äter man inte så mycket som man borde. Med växter som rädisor och ruccola får man dels någonting att göra och dels kan man njuta av själva ätandet igen. Det är också en av anledningarna till att jag tycker att man borde ta med sig kycklingar …

Kycklingar?

– Det är ett väldigt näringseffektivt djur, 50 procent av det de äter blir till kött. De lägger också ägg, vilket skulle tillgodose behovet av vissa aminosyror. Sedan tror jag inte heller att det skulle skada med djur där uppe sett till ensam­heten, säger Wieger Wamelink.

På Mars Ones kontor i Amersfoort jobbar mellan två och fem personer på daglig basis. Lokalerna är inte stora, kanske 30 kvadrat­meters kontorsyta med ett litet kök längst in. Väggarna är vita och kala och entrén delas med en mäklarfirma. Den här måndagen är Bas Lansdorp och kommunikationschefen Suzanne Flinkenflögel ensamma på plats. Lansdorp serverar espresso i stora muggar med företagets logga tryckt på sidan.

– Varje expedition är ett steg in i framtiden, men också ett steg tillbaka i tiden. Sämre boendesituation, sämre utbildning, sämre sjukvård – livet på Mars kommer i många hänseenden att vara som att leva i en liten by på 1800-talet, säger han när jag frågar hur han föreställer sig de första kolonisatörernas vardag på den nya planeten.

Själv gav Bas Lansdorp upp alla tankar på att lämna jorden för två år sedan, när hans son kom till världen. Han menar dessutom att hans envishet troligen skulle göra sig dåligt under de intima och påfrestande levnadsvillkor som väntar det första koloniteamet.

Lansdorp är genomgående väldigt vag i sina svar när det gäller projektets ifrågasatta ekonomi (”Vi jobbar på att låsa en stor investeringsrunda just nu”) men just denna dag har han en nyhet att berätta: Mars One har ingått ett samarbete med svenska klädmärket Björn Borg som kommer att manifesteras under Stockholms modevecka i slutet av sommaren. Björn Borgs visning av SS16-kollektionen är en hommage till Mars One och Bas Lansdorp ska finnas på plats tillsammans med åtminstone fyra av de kvarvarande kandidaterna. Några detaljer kring hur samarbetet ser ut vill han dock inte dela med sig av.

– En del av Björn Borgs bidrag innebär också finansiell support till projektet, nöjer han sig med att säga.

Vad tänker du kring all den kritik som projektet har utsatts för?

– Jag tror att det är omöjligt att organisera en mission till Mars utan att utsättas för kritik. Vi förväntar oss att våra rådgivare, som t’ Hofft, kommer med feedback. Vad skulle annars syftet vara med rådgivare?

Hur ser du på riskerna som väntar kolonisatörerna? Det finns väldigt lite data om hur en människa påverkas av den typen av isolering.

– Att åka ut i rymden är riskfyllt. Statistiken för astronauter är sämre än den är för frisörer. Men människor gör det ändå eftersom det är ett betydelsefullt jobb. När vi landar de första kolonisatörerna kommer landningssystemet att ha testats skarpt åtta gånger. Vi skulle aldrig sätta oss i en Boeing som bara har testats åtta gånger. Men i rymden går det inte att komma undan de riskerna.

Det man framför allt slås av när man pratar med Bas Lansdorp är hans genuina övertygelse. För en man som har ägnat de senaste fyra åren av sitt liv åt ett projekt som ständigt kritiseras av en i stort sett enad forskarvärld verkar han till synes helt opåverkad. Det finns inget storhetsvansinne, bara en spjuver­aktig Gunde Svan-mentalitet om att ”ingenting är omöjligt”. Lansdorp och medgrundaren Arno Wielders utgör ett slags bröderna Wright för 2000-talet, två högt­flygande entreprenörer som har hittat en affärsidé i det tomrum som nasa:s budgetåt­stramningar har lämnat efter sig, och som vägrar låta sig stoppas av vetenskapliga glid­tacklingar.

Skulle ett misslyckande för Mars One kunna skada den framtida rymd­utforskningen?

– På ett sätt tycker jag att Mars One redan har lyckats. Vi har satt tillbaka Mars­utforskningen på agendan. Om vi sedan inte hinner klart i tid till 2027 utan det i stället blir 2030 eller 2032 – det är inte vad jag kallar misslyckande.

Christian plockar av maten från bordet, kyckling på rotfruktsbädd med basilikapesto. Vi har pratat i nästan tre timmar, senast om Andy Weirs bäst­säljare The Martian som går upp på bio i november. Återigen ska Matt Damon ta sig an rollen som strandad astronaut på en främmande planet. Christians personliga favorit bland Mars­dramatiseringarna är dock Total Recall från 1990 med Arnold Schwarzenegger.

Jag slås av tanken att det finns få människor som verkar bättre lämpade för att bosätta sig på Mars än just Christian. Hans muskulösa kroppsbyggnad, sorglösa personlighet och MacGyver-aktiga teknikintresse tycks som egenskaper klippta och skurna för rollen som nybyggare i rymden.

Går det verkligen att fullt ut ta in tanken på att lämna jorden för att aldrig någonsin återvända?

– Det hjälper mycket att min familj och mina vänner har accepterat det. Vi kommer att vara fysiskt ifrån varandra men vi kommer ju fortfarande att ha möjligheten att kommunicera. När européerna utvandrade till Amerika kunde det ta flera månader för ett brev att komma fram. Vi kommer ”bara” att vara mellan tre och 26 minuter bort.

Varför vill du göra det?

– För mig handlar det primärt om att kunna titta tillbaka på sitt liv och se hur man har bidragit till mänsklighetens utveckling. Och när vi väl har gjort det, när vi väl har satt människor på Mars? Då kan vi göra vad som helst.