Nicolas Berggruen -
En revolutionär miljardär

Vägarna runt Himmelska fridens torg är avstängda. Längs Pekings avenyer står hårt beväpnade soldater uppradade för att se till att inget skulle störa karavanen med svarta limousiner med tonade rutor.

I en av bilarna sitter den fransk-amerikanske miljardären och filantropen Nicolas Berggruen, på väg till ett möte med världens kanske mäktigaste man: Kinas diktator Xi Jinping.

– Det var som att träffa en kejsare, säger Nicolas Berggruen när vi träffas nu fyra år senare.

Vi befinner oss nu så långt det går att komma från Peking, både kulturellt och politiskt.

I stället för totalitära Kina är vi i det som Nicolas Berggruen kallar den plats i världen där han känner sig som mest fri: södra Kalifornien.

Han har bjudit in mig till en lunch vid det han kallar ”poolhuset” till The Hearst Estate, ett av de mest överdådiga godsen i södra Kalifornien, som han nyligen köpt på en intensiv auktion för drygt 63 miljoner dollar.

Poolhuset visar sig i själva verket vara en eufemism för ett komplex med tre byggnader i utkanten av det vidsträckta Hearstgodset, som sträcker ut sig över nästan en kilometer i de lummiga, palmkantade kullarna i Beverly Hills ovanför Los Angeles.

En liten väguppfart kantad av italienska renässansstatyer tar oss in bakvägen i Hearst Estate, där jag kliver in genom en vacker, halvmåneformad byggnad, som tycks hämtad från Hollywoods guldålder. Det skulle inte kännas överraskande att se Lauren Bacall och Marlon Brando glida in i badrockar. Danska midcenturymöbler gör sällskap med mattor av Märta Måås Fjetterström i en solblekt färgpalett av milda pasteller.

Nicolas Berggruen tar emot i trädgården, i ledig sydkalifornisk klädsel. En marinblå t-shirt och bekväma bomullsbyxor. Solbränd, mörka pilotglasögon, en gyllenblond kalufs och ett brett leende. Han ser ut lite som en yngre Mick Jagger, om rockstjärnan skulle ha tillbringat sin medelålder med att simma, läsa böcker och äta kaliforniska grönsaker.

De flesta morgnar när vädret tillåter, vilket är nästan alla morgnar här, börjar han med en simtur i den olympiska poolen på Hearst Estate. Det är kanske den mest eleganta simbassängen i Kalifornien, förevigad i Gudfadern och Bodyguard och inte minst den plats där den unge John F Kennedy och Jackie Kennedy valde att tillbringa sin smekmånad.

Nicolas Berggruen har ägnat drygt två decennier av sitt liv åt att skapa sig en enorm förmögenhet i New Yorks finanssektor. Han startade ett finansföretag som såldes till Stephen Schwarzman, en hedgefondmogul som också är känd för rejäla donationer till det republikanska partiet.

När det gäller hans moraliska kompass under åren på Wall Street, är Berggruen vag och hemlighetsfull.

– Behöver man kompromissa ibland? Onekligen, säger han lite undvikande.

Något som är säkert är att Nicolas Berggruen beskriver en djup känsla av otillräcklighet efter att han blivit miljardär i finansbranschen.

Vad var det du saknade i livet?

– Finansvärlden kräver en begåvning, men det är inte kreativt. Jag har alltid beundrat de som skapar. Att investera är basic. Det kräver sunt förnuft. Du behöver inte vara särskilt kreativ eller smart. Du blir lite som en maskin. Det är mycket mer intressant att vara kreativ. Finansmarknanden är ett spel där du samlar på dig poäng, efter ett tag lär du dig reglerna och det är inte längre en utmaning, intellektuellt, kreativt eller känslomässigt.

Under det sena 2000-talet var han så less på branschen att han privat började studera filosofi och politisk teori tillsammans med några professurer på University of California. Kort därpå skulle han starta sin största livsgärning hittills: Berggruen Institute, en tankesmedja och ett forskningsinsitut med målet att transformera samhällen både ekonomiskt, politiskt och socialt.

I Europa har filantropi länge haft en klang av dammiga välgörenhetsgalor med halvsovande kungligheter som pliktskyldigt läser innantill från ett manus om något vagt världsförbättrande de egentligen inte tycks bry sig om.

Men i usa, där förmögenheterna är större och skatterna lägre, har filantroper länge haft en nyckelroll i finansieringen av universitet, forskning, konst och kulturliv.

Ambitiösa forskningsinstitut, vackra operahus och ståtliga konstmuseer finansieras inte sällan av privata förmögenheter.

Ofta har de dock inga högre ambitioner än att få sitt eget namn inritat i marmor på ett tjusigt konserthus.

Det visar sig att Nicolas Berggruen har helt andra målsättningar med Berggruen Institute. För att skapa verklig förändring har han knutit till sig ett femtiotal tunga namn från näringslivet, politiken och forskningsvärlden; från den förre brittiska premiärministern Tony Blair och tidigare utrikesministern Condoleezza Rice, till Tesla-grundaren Elon Musk och tidigare Googlechefen Eric Schmidt, statsvetare som Francis Fukuyama, ekonomer som Amartya Sen, filosofer som Kwame Anthony Appiah och ai-forskare som António Damásio; vänsterintellektuella som Pankaj Mishra och konservativa historiker som Niall Ferguson.

Det ödmjuka målet är att ”uppmuntra revolutionära idéer”, som han säger. Det handlar mer konkret om att hitta nya sätt att förändra kapitalismen, skapa en konstruktiv dialog mellan usa och Kina och finansiera radikala tänkare som kan lösa vår tids största geopolitiska kriser: de växande klyftorna; de etiska utmaningarna med internet och artificiell intelligens; klimatkrisen och de svältkatastrofer och flyktingvågor som kommer att följa med eskalerande naturkatastrofer.

Hans sammankomster här i Kalifornien och i det nya högkvarteret i Venedig, ett historiskt palazzo i Cannaregio, har blivit ett slags nav för amerikanska intellektuella och de näringslivshöjdare och politiker som gillar att umgås med dem. New York Times har beskrivit Berggruens konferenser och bjudningar som ett slags Davos för den amerikanska västkusten.

Hela verksamheten verkar mer än något annat drivas av Nicolas Berggruens egen intellektuella hunger.

Efter att han fått allt han kan önska sig rent materiellt, är det som att han insett att det som verkligen räknas i livet är chansen att umgås med intelligenta, intressanta människor.

Hans tankesmedja och filantropiska verksamhet verkar optimerad för att ge honom en ursäkt att ringa upp kloka författare, nytänkande politiker och briljanta forskare.

– Det bästa med att jobba med Nicolas är hans genuina nyfikenhet. Han är genuint öppen och sökande. Han är en frenetisk nätverkare, men inte för att han vill marknadsföra sig själv, utan för att han vill lyssna på andra. Om han har en verklig passion så är det nya idéer, säger Nathan Gardels, en av hans närmaste medarbetare på institutet.

Samma vecka som vi träffas har Yvon Chouinard, grundaren av klädföretaget Patagonia, förklarat att han kommer att ge bort hela sin miljardförmögenhet. Hans målsättning är att pengarna i stället ska hjälpa till att bekämpa klimatkrisen, vilket han beskriver som ett viktigare mål än att skapa en förmögen familjedynasti. Finansmarknanden är inte längre en utmaning, intellektuellt, kreativt eller känslomässigt.

Medan många företag i dag anlitar dyra konsulter för ”csr” (corporate social responsibility) och försök att utstråla ett åtminstone kosmetiskt samhällsansvar så är just Patagonia ett av de få företag som verkligen agerar utifrån de värderingar de säger sig stå för.

Det har onekligen blivit nästan skamligt i den globala finanseliten att skryta om sitt välstånd. Det är ett talande tidstecken att Financial Times berömda helgmagasin How to spend it tvingades byta namn i år, till det kryptiska HTSI, i vad som måste vara ett av 2000-talets dummaste publicistiska beslut. Den gamla, stöddiga men hederliga titeln ansågs inte längre passande.

Vi har aldrig haft fler filantroper som talar om att förbättra världen, ändå tycks världen inte ha blivit mycket bättre de senaste decennierna. Klimatkrisen eskalerar, ekonomiska klyftor ökar, naturkatastrofer skapar biblisk förödelse. En våg av despoter, från Ryssland till Kina, utmanar demokratin som samhällsskick. Nästa år förväntas den samlade bnp:n från världens diktaturer för första gången i modern tid passera alla demokratiska länders bnp.

Varför är det så få miljardärer som lyckas åstadkomma verkliga förbättringar? Och varför är det så få företagsledare som gör som Patagonia och faktiskt donerar sin förmögenhet?

– Jag ska äta lunch med deras vd i morgon. Du kanske kan komma förbi och fråga honom? svarar Berggruen.

– Jag tycker att Patagonia gör rätt, av en rad orsaker. Världens naturresurser borde tillhöra hela världen; om du äger något betyder det bara att du förvaltar det under en period. Det enda vi verkligen äger är våra minnen, våra känslor, våra relationer. Det som gör oss mänskliga. Allt annat är bara saker vi förvaltar under en period och sedan lämnar vidare.

– Jag tror också att familjeförmögenheter är ett tveeggat svärd. Ibland kan det vara en börda lika mycket som en gåva att ärva ett företag eller en förmögenhet. Givetvis vill du att dina barn ska ha så många möjligheter som tänkbart i livet, men att ge dem för mycket kan vara en börda. I Sverige har ni många välskötta, familjeägda företag, men det är väldigt sällsynt globalt. Det är lika vanligt att barnen som ärver en förmögenhet inte alls känner något ansvar. De känner bara privilegier. De blir bortskämda.

– Så i fallet med Patagonia tycker jag att de gjort något logiskt. De har skapat något som är större än individerna som driver företaget och nu ger de världen tillbaka den förmögenheten.

I trädgården till Hearst Estate serveras vi en sydfransk trerätterslunch av Nicolas Berggruens privata kock. Det börjar med en enkel linssoppa med parmesan, följt av en perfekt pocherad sanktpersfisk och till sist espresso med madeleinekakor och chokladmousse.

Efter lunchen promenerar vi runt poolen medan Nicolas Bergguren diskuterar planerna för Hearst Estate.

Just nu har han låtit en italiensk vän, konstnären Piero Golia, ta över hela byggnaden där han bjudit in en klass med konststudenter från Italien, som nu regelbundet har fester vid poolen.

– Det är lite som ett frat house. Men jag gillar det. Jag gillar anarki, säger han.

Nicolas Berggruen växte upp i Paris, med föräldrar som flytt från nazisterna i Tyskland. Mamma Bettina Moissi var skådespelare och hans pappa, Heinz Berggruen, var en av efterkrigstidens mest hyllade konstsamlare i Europa. I tonåren var Nicolas Berggruen vänsterradikal, hängde på kaféer och läste Jean-Paul Sartre, Karl Marx och även Friedrich Nietzsche. Han tyckte att usa var imperialister och ville inte ens lära sig engelska, eftersom det var ”imperialismens språk”.

– Paris har givetvis en storslagen historia. Det är en intellektuellt och konstnärligt levande stad. Men när du växer upp någonstans och är full av nyfikenhet och ambition så vill du alltid bort. För mig kändes hela Europa rikt på kultur men också nedtyngt av historien. Jag ville bort till en plats där det fanns en ny energi.

Nicolas Berggruen flyttade först till London för att utbilda sig på i ekonomisk historia och lära sig bättre engelska – än i dag bär hans accent spår av både franska och tyska; men det är på en nivå som enbart får honom att låta ännu mer intressant för en amerikansk publik.

– Så fort jag var färdig med min ekonomiska utbildning insåg jag att jag var tvungen att flytta till usa. Om du ska jobba med finansvärlden så är det den mest dynamiska platsen att vara på. Jag kom till New York som 17-åring. Det var en kaotisk plats då, men det var också en oerhört öppen och kreativ stad. Jag kände mig ung och fri och allt verkade möjligt.

Efter tiden i New York började Nicolas Berggruen resa mer till Kalifornien och Los Angeles.

– Jag insåg till slut att det här var nästa kapitel för mig. Los Angeles var en plats som sprudlade av kreativ frihet.

Det finns gott om fördomar i resten av världen om Los Angeles som en ytlig stad, dominerad av filmindustrin med sin flyktiga kändisskap och brutala skönhetsideal. Men Los Angeles har alltid varit hemvist för många av usa:s stora tänkare och intellektuella. Inte minst har det länge varit en frizon för europeiska konstnärer och kreativa som är på jakt efter en mer öppen och fri vardag.

Under andra världskriget flyttade bland andra Marlene Dietrich och Bertolt Brecht, kompositörerna Sergej Rachmaninov och Igor Stravinsky och författaren Thomas Mann hit.

I dag är Los Angeles den stad i usa där det säljs flest böcker per capita. Det beror dels på Hollywood, som slukar nya romaner i hopp om berättelser som går att filmatisera, men också på en växande industri för det vi kan kalla idéer – tankesmedjor, akademiska institut och filantropiska initiativ som just Berggruen Institute, som årligen delar ut ett prestigefullt filosofipris, samt publicerar tidskriften Noema, om politiska och vetenskapliga samtidsfrågor.

– Det kan ta tid att förstå sig på Los Angeles. Det är en omöjlig stad att besöka som turist. Om du åker till Paris vet du tio olika sevärdheter du måste besöka. Här finns det inga uppenbara sevärdheter. Los Angeles är inte urbant. Det är en oändlig, utspridd plats där du lätt kan bli väldigt isolerad. Det finns fördelar och nackdelar med det. Det är en underbar plats att bo på, men en mardröm att besöka. Vill du se mycket av staden slutar det med att du sitter i biltrafik hela dagarna.

– Men det jag upptäckte var att det finns hundratals olika kulturer här, ett oändligt antal livsåskådningar och sätt att tänka. För mig är det en stad full av mysterier som ger mig energi. Jag lockades av tanken om Kalifornien som en portal till Asien och ickevästerländska kulturer, primärt Kina.

I den gassande solen kring lunchtid i Los Angeles åker vi upp till den högsta punkten i Santa Monica Mountains, bergskedjan som omger staden. Vi är strax ovanför Getty Museum, avsevärt högre upp än både Hollywoodskylten och det berömda Griffithobservatoriet. Skyskraporna i Los Angeles historiska stadskärna anas i fjärran, förhållandevis små jämfört med den här bergstoppen.

Vi är här för att Nicolas Berggruen köpt marken omkring oss, med ambitionen att bygga ett gigantiskt nytt campus för Berggruen Institute, som ska kombinera två magnifika byggnader med ett vidsträckt naturområde. Han kallar det Monteverdi.

Den världsberömda arkitektfirman Herzog & De Meuron har tagit fram en modell för det nya högkvarteret.

På skisserna omges det av böljande grönska i ett landskap ritat av den berömda landskapsarkitekten Mia Lehrer.

– Det är väldigt Los Angeles att ha en sådan här byggnad som liksom verkar växa rakt ut ur naturen, säger Nicolas Berggruen.

Institutets nya campus, som förhoppningsvis ska stå färdigt runt 2024, domineras av två rektangulära byggnader med fasader i glas och vit marmor. De ser på samma gång ut som en resa tillbaka till den mest klassiska Los Angeles-modernismen från mitten av 1900-talet men också som en glimt av en framtid där östasiatiska, estetiska idéer helt naturligt satt sin prägel på kalifornisk arkitektur. Det är en häpnadsväckande vacker byggnad, både nostalgisk och samtidigt hypermodern.

– Jag vill skapa något jag kallar ett sekulärt kloster. Det ska bli en plats för tänkare, säger han.

Filosofen Tobias Rees har kallat Nicolas Berggruen en ”modern Medici”, en referens till den förmögna florentinska familjen som finansierade mycket av renässansårens konst och arkitektur.

Parallellen är värd att utforska.

Lorenzo de Medici som är den mest inflytelserika av familjens filantroper, hade ett tydligt underliggande mål med sitt massiva finansiella stöd till forskare, konstnärer, poeter och arkitekter i slutet på 1400-talet.

Han ville visa för omvärlden att Florens var världens huvudpunkt, kulturellt och vetenskapligt mer framstående än någon annan plats.

Han lyckades ganska väl. Än i dag vallfärdar miljoner varje år för att se de konstverk som Medicifamiljen finansierade, den stad de skapade, de vetenskapliga framsteg som föddes ur renässansens guldålder.

Samtidens konsthistoriker påstår att Medicifamiljen uppfann det som i dag kallas ”soft power”, ett begrepp som beskriver de styrkor ett land har bortom de militära och ekonomiska. ”Mjuk makt” handlar om universiteten, kulturen, vetenskapen och idéerna som formar ett samhälle och som ofta kan ge ett land oanade styrkor globalt. usa, Storbritannien, Japan, Frankrike och Italien vinner ofta globala rankingar över mjuk makt – kulturellt och vetenskapligt inflytande.

Så är Nicolas Berggruens mål att bli ett slags Medici för Kalifornien?

– Soft power handlar om styrkan i kultur, religion, ideologi. Det är den starkaste formen av makt. Om vi återvänder till Medicidynastin så är det ju därför vi fortfarande åker till Florens, för att de byggde något unikt. De skapade en stad för idéer och forskning. Om jag har ett själviskt mål med institutet och ett osjälviskt mål med institutet så är det fina att det är ett och samma mål. Jag vill få en bättre förståelse för omvärlden genom att uppmuntra nya idéer och intressanta tänkare, säger Nicolas Berggruen.

Men tillhör framtidens mjuka makt USA eller Kina, eller något annat land?

– När jag växte upp var usa tveklöst den plats man ville åka till för att förstå vart världen var på väg. Än i dag är nog usa fortfarande bäst i världen på mjuk makt. Trots alla usa:s problem finns det fortfarande inget land som attraherar så många människor. I de möten jag haft med Xi Jinping har jag nämnt just detta. Jag sade till honom att om Kina öppnar sig för omvärlden så kommer det även att stärka Kinas mjuka makt. Men de har i stället gått i motsatt riktning.

Så hur kommer det sig att Kinas diktator Xi Jinping ville ha ett personligt möte med den här relativt timide konstsamlaren och filantropen?

Nicolas Berggruen har träffat Xi Jinping inte mindre än tre gånger, på resor som institutet organiserat tillsammans med en grupp politiker, ekonomer och forskare. Första gången reste de bland annat tillsammans med tidigare brittiska premiärministern Gordon Brown, spanska premiärministern Felipe González, Kalifornienguvernören Jerry Brown, ekonomer som Amartya Sen och Joseph Stiglitz och representanter från näringslivet och teknikföretag.

Nicolas Berggruens förhoppning var att det skulle gå att få till en ordentlig dialog med Xi Jinping om viktiga globala frågor om klimatkrisen och handelspolitik. Det lyckades i viss mån, då Kina strax därpå anammade flera av de klimatpolitiska idéer som Kalifornien tidigare implementerat.

– Det speciella med Xi Jinping är att han förkroppsligar Kinas väldigt långa historia och han betraktar sig själv, på ett väldig tydligt sätt, som en nyckelspelare i den historien. Jag tror att det förklarar att Kina nu rör sig i den riktning det rör sig i. Kina var historiskt sett en av världens mest framgångsrika civilisationer. Sedan kom en period av förfall och de gick miste om många styrkor. Men så följde en ny period då Kina öppnade upp sig mot omvärlden och blev väldigt framgångsrikt ekonomiskt och kulturellt. Men det tycktes också på väg att bli mer västerländskt. Så Xi Jinping ser det som sitt uppdrag att ta Kina tillbaka till rötterna. Att vända sig bort från väst. Jag tror att det är ett exempel på samma sak som händer i Ryssland, Indien och Turkiet. De går tillbaka till sina nationella rötter, som inte är västerländska.

Senare på eftermiddagen mjuknar ljuset i Kalifornien. Stillahavskustens marina molnlager, som många besökare fortfarande misstar för smog, börjar lätta upp, så att luften klarnar och blir mild och behaglig.

Vi hoppar in i Nicolas Berggruens lilla Mercedes och skjutsas från Hearstpoolhuset genom Beverly Hills snirkliga småvägar till den lägenhet där han tillbringar det mesta av sin tid; strax intill Sunset Strip och västra Hollywoods mest glamourösa boulevarder.

Den gyllene timmen närmar sig och allt omkring oss badar i detta säregna skimmer; för ett flyktigt ögonblick ser Los Angeles så idylliskt ut som vi gärna föreställer oss det.

Vi är på väg till Nicolas Berggruens hem, i skyskrapan Sierra Tower.

Utifrån ser det ut som en rätt vanlig Hollywoodbyggnad från 1970-talet, men utsikten från de högsta lägenheterna här är kanske den bästa i staden. Byggnaden har sedan den uppfördes 1974 lockat en rad berömda Hollywood-stjärnor: Cher, Sandra Bullock, Emma Watson, Lindsay Lohan, Sidney Poitier och Joan Collins, mogulen David Geffen, boxaren Evander Holyfield, rockstjärnorna PJ Harvey och Fred Durst, och under en period både Courtney Cox och Matthew Perry från tv-serien Vänner, om än inte tillsammans.

Om Hearst Estate är en plats för mottagningar, affärsluncher och glamourösa fester – det var, trots allt, Don Corleones bostad – är den här lägenheten mer ett genuint hem, där Nicolas Berggruen har sin familj.

På ett stort middagsbord ligger tre populärvetenskapliga böcker, hans anteckningsblock och ett utskrivet papper med veckoschemat för hans två barn.

Hissen går rakt upp i lägenheten, och det visar sig att han äger inte bara en panoramavåning, utan fyra lägenheter som bildar en cirkel runt huset, så att han har 360 graders utsikt över Hollywood.

Han ber artigt att vi tar av oss skorna.

Hela lägenhetens golv är täckt av benvita heltäckningsmattor, som någon tapper person måste städa frenetiskt. Så vi tar av oss skorna och ställer dem utanför dörren, som i Japan eller Sverige, men väldigt ovanligt här i Kalifornien.

Lägenheten känns också som en hybrid mellan det skandinaviska och det japanska, även om slutresultatet ändå blir djupt kaliforniskt.

Vi möts först av ett mahognybord fullt av coffee table-böcker och en enorm keramikvas med ett välbekant kubistiskt, handmålat motiv; det är en Pablo Picasso. Det visar sig att all keramik här kommer från faderns enorma Picasso-samling, ett dussintal pjäser står strategiskt utplacerade för att skapa mjuka kurvor som bryter av det rutnät av räta vinklar som utgörs av fönstren, möblerna, de inbyggda Vitsoebokhyllorna och väggpanelerna i ljust trä.

Han har byggt ett eget bibliotek för alla böcker om arkitektur, med två schäslonger och hyllor fulla med framför allt böcker om den japanska stjärnarkitekten Tadao Ando.

Framför står ett soffbord i glas, fyllt med ett centimetertjockt lager av djupblått pigment. Är det inte Yves Kleins berömda blå färg?

– Ja, färgen kommer direkt från hans ateljé, säger Nicolas Berggruen.

Han ogillar luftkonditionering och öppnar i stället fönsterdörrarna ut mot Hollywood Hills, så att den milda kaliforniska kvällsbrisen svalkar oss, även om den samtidigt ackompanjeras av det konstanta white noise av brummande bilar på Sunset Boulevard som är lika mycket en kronisk del av Los Angeles som de långsmala palmerna.

Överallt ligger böcker utspridda, ofta med anteckningslappar instoppade mellan sidorna, vikta hörn där han hittat något intressant. Han slukar böcker, i synnerhet populärvetenskap.

– Det bästa jag läst i år är en bok av David Deutsch, The Beginning of Infinity. Jag har träffat honom flera gånger på Oxford. Hans bok handlar om den mänskliga potentialen, den mänskliga förmågan att upptäcka och komma med nya idéer, men också själva medvetandets essens.

När New York Times nyligen porträtterade Nicolas Berggruen i sitt helgmagasin fick han rubriken ”Den hemlösa miljardären”. Han avskyr själv denna fras, men det är en referens till en period i livet då Berggruen inte hade något fast boende utan flyttade runt mellan olika lyxhotell i världen.

– Efter min finanskarriär kände jag mig tyngd av mina ägodelar och längtade efter en sorts frihet. När du äger för mycket slutar det med att ägodelarna börjar äga dig. Så jag ville prova den flexibilitet det innebar att bo på hotell. Det var en bekväm och intressant livsstil, under en period.

Han tillbringade mycket av den här tiden i usa, Sydeuropa och Östasien. Överlag föredrog han att bo på tidlöst eleganta hotell, framför de senaste, trendiga botiquehotellen.

Semestrarna tillbringade han ofta i Sydfrankrike, i Saint-Tropez och Provence.

– Ett ställe jag ofta återvände till i Europa är hotellet Nord-Pinus i Arles. Det är ett enkelt hotell mitt på stadens torg, men det är charmigt, underbart. Det känns verkligen som att det hör hemma just där, det är autentiskt och väldigt vackert.

Överlag, säger Nicolas Berggruen, föredrar han hotell med en ”stark personlighet”.

– I Japan föredrar jag att bo på traditionella ryokans. Men mitt favorithotell i världen var nog Okura i Tokyo. Det har tyvärr rivits. Men där bodde jag alltid när jag var på besök.

Jag berättar att jag lyckades bo där precis innan de rev den legendariska lobbyn och Nicolas Berggruen skiner upp och blir kanske mer entusiastisk än under något annan ögonblick i intervjun. Det visar sig att Hotel Okura, som delvis revs 2018, varit ett slags fyrtorn för hans egna visioner om framtidens arkitektur. Det fungerade som inspiration för Berggruens nya campus, med det estetiska mötet mellan öst och väst, en japanska minimalism och mjuka skandinaviska linjer, en färgpalett som på samma gång känns hämtad från Tokyos regnblekta, senapsgula 1960-tal och från framtiden.

– Okura var en så perfekt mix av japansk och västerländsk estetik. Väldigt traditionellt, blandat med 1960-talets modernism. Atmosfären i lobbyn var fantastisk. Rummen var små men de hade alltid något unikt.

Åren som kringflackande ungkarl på världens charmigaste lyxhotell ligger nu tryggt bakom honom.

För sju år sedan fick Nicolas Berggruen vad han beskriver som ett djupt, fysiskt behov av att skaffa barn. Han var däremot inte redo att viga sitt liv till en partner, så han valde att skaffa två barn med hjälp av en surrogatmamma.

– Jag drabbades plötsligt av ett överväldigande, biologiskt begär att få barn. Det kom helt naturligt. Och här i Kalifornien är den medicinska infrastrukturen väldigt sofistikerad, så det kändes genomförbart på ett praktiskt plan. Jag insåg att det här är själva orsaken till att vi existerar. Det är något naturen gjorde alldeles rätt. Vi blir förr eller senare medvetna om att vi existerar för att föröka oss.

Han frågar om jag själv har barn och vi bondar en stund över våra roller som pappor, det mirakulösa i att se en bebis som växer dag för dag. Ingen förmögenhet kan komma i närheten av den tidlösa lyx det är att byta en blöja för första gången.

– Det speciella är att det bara blir bättre och bättre. Åtminstone i ett par år. Mina barn är sex år gamla nu, och än så länge har allt gått väldigt bra. Det blir mer intressant och mer berikande att vara förälder för varje år som går. Men det kanske vänder när de blir tonåringar och får ett behov av att slita sig bort från sina föräldrar. Det är också naturen själv, att de vill göra uppror. Jag var själv en fruktansvärd tonåring.

Vi går runt i hans lägenhet, med utsikt över halva Kalifornien, bland travarna av böcker om neurovetenskap, ai, radikala lösningar på klimatkrisen, makroekonomisk historia. Ingen av de här utmaningarna verkar riktigt kunna mäta sig med den mest eviga mänskliga gåtan: att uppfostra en tonåring.

– Jag har väl alltid tänkt att jag skulle bete mig annorlunda som förälder än mina föräldrar betedde sig mot mig. Men det är så lätt att kritisera. Det är mycket svårare att faktiskt agera annorlunda. Jag tror att det viktigaste är att ge dem förmågan att tänka fritt, att bli självständiga individer. Det är det enda vi kan göra.