Andreas Fransson -
Ensam kvar på toppen

Mount Cook

Nya Zeeland, 3 november 2013

Nästan tre veckor efter att de svenska bergsklättrarna och extremskidåkarna Andreas Fransson och Magnus Kastengren landar på Nya Zeeland upplever de perfekta väderförhållanden. Veckorna som har passerat har mest varit ett inferno av tältnätter under storm och regn. Långa pass av kortspelande och samtal om livet. Men nu skiner solen. De har hunnit klättra till toppen på Mount Cook, Nya Zeelands högsta berg, och de har repeterat ett åk nedför den kända ostsidan av samma berg, men nästan hela tiden har vädret varit ett spöke. Några dagar tidigare, på en rekognoseringstur, har de från Bowglaciären sett upp på det berömda Caroline Face. En bergssida, eller ett face, som bara en handfull människor får chansen att klättra på varje år, på grund av dess svårighet och exponering, och som ingen lyckats åka skidor nedför. Från glaciären ser de båda åkarna att bergssidan ligger där i perfekt kondition. De ser en linje som är möjlig att åka och de bestämmer sig för att göra ett försök.

Andreas Fransson och Magnus Kastengren är inte ovana vid extrema situationer. Tillsammans har de bestigit flera stora bergstoppar och åkt många fina ”förstaåk”, både i Skandinavien och i Alperna. Ett av de mest omtalade i extremskidåkarkretsar är Andreas åk på Nordamerikas högsta topp, det 6 194 meter höga Denali i Alaska. Magnus följde honom till toppen, men klättrade sedan en annan rutt ned när Andreas valde att åka skidor nedför Denalis sydsida, som första människa i världen. Det satte honom på kartan bland alpinisterna.

Strax efter midnatt lämnar de Plateauhyttan på Mount Cook. I gryningen, efter att ha klättrat nästan 2 000 meter, når de toppen, 3 724 meter över havet. De två vännerna är uppspelta, de kramas och skämtar och pratar om vilken otrolig tur de äntligen har med vädret. En av Nya Zeelands – och världens – stora oåkta bergssidor ligger framför dem. Två vänner som precis ska få göra något unikt. Behövs det mer?

Utdrag ur Andreas Franssons blogg
6 november 201

”Conditions were perfect, both for climbing as well as for everything we could see of our planned route down. We were euphoric. Magnus that often has a comical pessimistic approach to the future was a full shining smile, and me too for that matter. It’s days like this mountain people are dreaming about – when everything clicks, and the world transforms to perfection. Every­thing and anything both of us could have asked for on this climb was there. Nothing more was needed.”

Andreas klickar i pjäxorna i sina skidbindningar och påminner Magnus om att han också ska vara noggrann. Sedan börjar de glida ned mot själva insteget av Caroline Face. Det är en hängande glaciär på en närmast lodrät bergvägg. Enda orsaken till att snön fastnar här är för att den blåser fast och sedan fryser ihop av den närmast konstanta kylan. Det är som en husvägg blästrad efter en snöstorm. Med perfekta förhållanden menas ett nytt snötäcke med stabila förhållanden. Snö som inte är lavinbenägen. Möjligen kan de åka skidor 80–90 procent av den drygt 1 500 meter höga bergssidan. Under sämre förhållanden skulle de få klättra och fira sig ned på rep ännu mer, kanske så mycket som en tredjedel av bergssidan. Många har spenderat mycket tid och mycket pengar på att försöka bli den första att åka Caroline Face. Ingen har hittills lyckats.

Andreas glider i väg före, från toppen ned längs den östra kammen mot Caroline Face. Det är lätt åkning för folk på deras nivå. Det är en smal men jämn bergskam. På båda sidor av den vassa eggen finns avgrunden. Andreas stannar till på en plattform och ser Magnus komma efter, ungefär 40 meter bort. Han vänder sig om igen för att insupa miljön och hör samtidigt ett ljud som han inte kan identifiera. Efter en minut, när Magnus borde vara framme, tittar Andreas igen. Men han ser inte sin kompis. Han klickar ur skidorna och går upp en bit. Han ser Magnus isyxa fastslagen i snön. Han springer. Hans vän borde vara här, men finns inte. Andreas tar upp Magnus isyxa och klättrar ned en bit på andra sidan, nedför västsidan. Han ser en stav som ligger på en klippavsats kanske 100 meter ner. Han förstår att något är totalt galet. Han klättrar upp igen för att få bättre överblick. Han plockar fram satellittelefonen och ringer numret till den nyzeeländska fjällräddningen, men får inget svar. Han ringer sin gode vän Bjarne Sahlén hemma i Chamonix och ber honom ordna med räddningstjänsten. Sedan börjar han klättra nedför den branta västväggen. Ned mot dalen. Och hela tiden hoppas han på ett mirakel. Att hans bäste vän ska vara vid liv när han kommer ned. Att han ska ligga där och kanske le. Men nedanför stupet finns bara kall död. Ett avgrundsvrål av sorg kommer ur Andreas strupe. Där finns ingen som hör gråten.

En månad senare i franska Chamonix. Andreas Fransson går längs Rue du Docteur Paccard. Vi passerar den berömda statyn av två alpinister som pekar ut toppen av Mont Blanc. Jacques Balmat och Michel-Gabriel Paccard, var de första att bestiga Västeuropas högsta berg i augusti 1786. Det 4 810 meter höga berget är själva orsaken till Chamonix rykte som Alpernas huvudstad. Och indirekt anledningen till att Andreas Fransson sedan åtta år tillbaka bor här. 30-åringen från Luleå i Norrbotten är inte urtypen för den tystlåtne norrlänningen. Tvärtom känns det som att han älskar att formulera sig. Han pratar ofta i bilder och liknelser. För tydlighetens skull gärna två liknelser på varje tema. Men de följer aldrig samma spår. Och han säger ogärna saker rakt ut. Kroppen är spenslig. Han berättar att han vägde 15 kilo mer för några år sedan när han jobbade som skidlärare 300 dager per år. Men att han inte behöver dessa kilon numera. Det är helt enkelt lättare att flytta sin kropp i 16, 18, 20 timmar, om den inte väger mycket. Dessutom, på varje stor expedition brukar han förlora ytterligare fyra, fem kilo på grund av påfrestningen. Kroppen är spenslig. Han förlorar fyra, fem kilo på grund av påfrestningen på varje storexpedition.

En kvinnlig journalist från ett ungt franskt tv-bolag får syn på honom och kommer fram för att hälsa. De kramar om varandra, sedan frågar hon: ”Hur är det?” Han svarar: ”Bra”. När hon går ser han på mig och säger:

– Fy. Vad jag är less på den där frågan.

Vilken?

– ”Hur mår du?”

Jamen, tror du inte att hon undrade? På riktigt?

– Jo, men ändå. Det finns något underliggande. Som om frågan är: Hur mår du, egentligen? Som om jag inte skulle må bra. Som om jag inte har rätt att må bra?

Vi går vidare i tystnad. Magnus Kastengren var Andreas bäste vän. De två hade upplevt många stora stunder tillsammans. Efter Magnus död skrev Andreas ett långt uttalande på sin blogg där han avslutade med att konstatera att han inte ville prata mer om det som hade inträffat, inte göra några intervjuer med journalister. Ändå har han accepterat att vi ska träffas nu.

Utdrag ur Andreas Franssons blogg
6 november 2013

”No words can describe how much he meant to me. He was like a bro­ther. He was also a son, a brother and an incredible friend of so many people out there around the world. Magnus treated everyone the same and he was a friend to everyone he met. To all of you who knew Magnus: I’m terrible sorry! I’m suffering with you […] It’s a life that is now ended, a light that is now transformed and a great adventurer of life that has now moved on to new challenges. For us who are still here you are a candle blown out and the darkness you left behind is hard, so hard, to bear.”

Vi kommer fram till den sushirestaurang som var målet. När menyerna kommer in tar Andreas åter upp tråden.

– Ja, men det är självklart. Jag är rejält trött på att träffa mina bästa vänners föräldrar när deras barn har dött.

Han säger det inte enkelt. Sucken är djup och går genom restaurangen. Efter att han klättrade ned till Magnus och fann honom död väntade han på räddningshelikoptern. Den alpina räddningstjänsten kom ungefär vid 11-tiden. De bestämde sig för att först flyga ner Andreas till räddningsstationen innan Magnus hämtades in en halvtimme senare. Efter några timmar på sjukhus, rutinkontroll, följde ett par dagar med pappersarbete, polisförhör och de långa telefonsamtalen hem till dem som måste få veta det tragiska. Allt i en ensamhet som bara finns när du är på andra sidan jordklotet och alla som du älskar är på den andra.

– Jag vet inte om jag själv egentligen var så ”på”. Men med Magnus där, som verkligen var sugen, var det inte svårt att bestämma sig för att packa om och gå upp på berget igen. Det var helt enkelt perfekta möjligheter för ett grymt åk. Vad som sedan hände – ja, det vet jag egentligen inte. Annat än att min bäste vän inte är här och åker skidor med mig i vinter.

Andreas kom till Chamonix första gången som 19-åring. En vän var säsongsåkare och han hälsade på. Han minns att han blev helt hänförd men att han också insåg sin begränsning, att han inte var färdig för de riktigt stora utmaningarna. Just extremskidåkning har aldrig varit någon stor sport, men de som är bäst på den kommer till Chamonix. Sporten började utövas i slutet av 1960-talet av schweizaren Sylvain Saudan som fick titeln ”den omöjlige skidåkaren”. Hela idén var att eftersom alla stora bergstoppar hade bestigits så återstod bara att göra något spektakulärt av själva nedfarten.

De åk som Andreas Fransson och hans gelikar genomför görs alltså på platser där man i normala fall använder isyxa, stegjärn och rep för att klättra upp och ned. I Alperna, i Sydamerika, i Himalaya och i Nordamerikas mest avlägsna hörn. Överallt där det finns ett berg som inte har bestigits eller åkts, vill de försöka. I Andreas cv ingår några av Alpernas klassiska bergssidor, men där finns också förstaåk på Mont Huascaran (6 768 meter) och Aguja Poincenot (3 002 meter) i Sydamerika. Flera toppar i Nordnorge. När han åkte Denalis sydsida 2011 tog det honom drygt ett dygn att ta sig ned för den 2 600 meter höga bergväggen. En del av åket skedde i mörker, med pannlampa. Länge fick han sitta under en skyddande klippa och vänta på att berget skulle frysa ihop igen, tills det slutade ramla sten och isklumpar uppifrån. Och när han väl var nere från själva bergssidan, kalla det stupet, skulle han ta sig ut i säkerhet över en labyrint av glaciärsprickor.

Som sport har extremskidåkning mer att göra med alpin bergsklättring än med skidåkning. Vädret och bergets förhållanden sätter gränsen för vad individerna kan klara av. Åkarna känner sina gränser. De vet hur man hanterar de mest fruktansvärt ansträngande situationerna både psykiskt och fysiskt utan att låta sig påverkas. För en extremskidåkare handlar inte tur om att överleva. Tur är om det blir dagar i livet när det är möjligt att genomföra det de har drömt om.

– Jag har tur, säger Andreas. Mina sponsorer förstår sig på berg och på vad vi atleter gör i bergen. Till exempel har jag pengar som väntar på mig när jag ska göra något stort. Jag behöver inte samla in medel till ett visst datum, till ett visst projekt. Jag behöver inte hålla presskonferens och skapa medieintresse. Jag kan bara åka i väg när det är läge. Och sedan, om vi lyckas, görs det något i medierna, eller så görs det ingenting. Det är faktiskt väldigt skönt, eftersom pressen inte skapas av förväntningar utifrån utan av verkliga förväntningar inifrån.

Har du fast lön från dina sponsorer?

– Ja, även om det inte är astronomiska siffror så har jag ju lön för att åka skidor varje dag och ja – jag har det ganska bra.

Andreas minns inte skolåren i Luleå som en speciellt bra plats eller tid. Han var en särling. Han hade läst alla Ernest Hemingways böcker på mellanstadiet och gått vidare till Franz Kafka och Jean-Paul Sartre som 14-åring. Han drömde om att skriva som den lungsiktige Kafka. Skidåkningen kom in tidigt i barndomen. Familjen Fransson är från Finland. På hans mors sida har de varit framgångsrika längdåkare, finska mästare och vinnare av Holmenkollen. Familjen har en stuga i Ylläs, i finska Lappland, Finlands kanske bästa skidområde. Där träffade han Antti-Pekka Auvinen, världsmästare i telemark. Fransson minns att han tänkte: ”Om världens bästa skidåkare tränar här, då borde ju fler kunna bli världens bästa. Även jag.”

Andreas började med telemark, han gick med i Friluftsfrämjandet i Luleå och på några år hade han tagit alla skidlärarexamina som finns. En av hans examinatorer visste att den australiska skidorten Mount Hotham sökte en skidlärare, som kunde lära ut telemarkteknik. Andreas blev rekommenderad jobbet och fick det, han var då 19-år. Tiden i Australien blev början på en karriär byggd på skidteknik. För Andreas är en skidtekniker. Han har analyserat sina egna och andras svängar en masse. Han vet vad en skida kan och inte kan göra.

Många i hans närhet har kallat honom ”världens bästa extremskidåkare”. Andra är lite mer modesta. De menar att han ännu har några av de stora europeiska ”klassikerna” kvar att åka. För att lyckas, berättar Andreas, är det nästan lika viktigt att vara en duktig alpin bergsklättrare som skidåkare. Du måste kunna ta dig in och ut ur extrema situationer med självförtroende.

Olycksfrekvensen inom extremskidåkning är trots allt – jämfört med andra sporter – hög. Många av de främsta utövarna har genom åren förolyckats i laviner eller i fallolyckor.

För Andreas Fransson var det nära för fyra år sedan. ”Jag glömmer aldrig känslan när min egen nacke bryts”, säger han i filmen Tempting Fear. En film om kampen mellan människans vilja att göra saker på enklast möjliga vis och driften att nå sina mål. I filmen säger Andreas att du först måste definiera samhällets normer, det normala, för att kunna peka ut ”riktig osäkerhet” och därigenom definiera ett verkligt äventyr.

Det var den 19 april 2010 och Andreas skulle åka passagen The Y Couloir på Aguille Verte i Mont Blanc-massivet, ett av Alpernas svårast graderade åk. Två tredjedelar ned i couloiren, när han skulle fira sig ned med rep förbi en passage som var omöjlig att åka på skidor, slogs han i berget av en lavin. 400 meter ned, efter att ha flugit över stenar, is och glaciärsprickor hade han brutit de flesta benen i överkroppen, varav ryggraden, inklusive nacken, på fyra ställen. Som ung tänkte Andreas att han inte kunde dö. Sedan tänkte han att döden var det definitiva slutet. Numera tror han att slutet är något annat igen. Han säger: ”För hur kan vårt inre, vårt medvetna, alla våra tankar, bara försvinna?”

Där i botten på The Y Coloir förstod han att slutet är när du tar dina drömmar till den yttersta gränsen av det du vill uppleva och sedan tänker att du kan det. Att det inte finns mer att ge.

– Snusar du? frågar han.

Nej.

– Jaha, okej. Men du förstår vad jag menar när jag säger att du och jag skulle bli ganska påverkade om vi tog oss en snus nu. Men sedan, om vi skulle snusa hela säsongen, så skulle vi vara ganska avtrubbade, eller tillvanda. Det är precis samma med skidåkningen. Du blir liksom tillvand. Det är slutet. När du tappar känslan för den vassa eggen. Och då måste du lägga i större snusar.

Lavinen som överraskade Andreas berodde på en enkel sak. Väderleken var inte som prognosen hade lovat. Det var några grader varmare och snön blev mer lavinbenägen. Med facit i hand skulle han ha gjort åket på två dagar. Men Andreas är känd för att göra stora åk snabbt och den här gången pushade han på i stället för att bromsa.

– Självklart förändrade olyckan mig. Jag menar, det var ju verkligen på gränsen till den längsta resan.

På vilket sätt?

– Jag har haft perioder där jag liksom blivit liknöjd, trott att jag behärskar det här. Men den där dagen, det där fallet, var en påminnelse om att en människa aldrig blir färdig. Hon bara tror att det är så.

En vanlig dag stiger Andreas Fransson upp vid 06.00. Han kör ett yogapass, sedan äter han en frukost som består av en frukt­smoothie med chia, spirulina, honung och ingefära, knäckebröd med gruyere och en omelette. Han uppdaterar sig på väderleksprognosen och pratar med olika guidevänner eller andra duktiga åkare om deras planer för dagen. Proceduren går ut på att se vad som är möjligt att göra. Efter frukost åker han upp på berget och om det är bra förhållanden åker han skidor hela dagen. Annars kan han spendera halva dagen i klättergymmet. På eftermiddagen blir det alltid ytterligare ett intensivt yogapass. Ibland tillsammans med Alejandra ”Ale” Campos, Andreas sambo sedan något år tillbaka. Ale är yogi inom Iyengaryoga och på flera sätt en av de människor som har betytt mest för honom. En helt normal dag består alltså av cirka 10–12 timmars träning om dagen för Andreas Fransson.

Ett par gånger under samtalet kommer vi in på vad han skulle ha gjort om han inte hade blivit bäst i världen på skidor. Andreas är uppvuxen i hockeystaden Luleå och säger att hockeyspelare skulle ha kunnat vara ett alternativ. Eller kanske börsmäklare. Han skulle i alla fall ha gillat pengarna det fört med sig.

Vad händer härnäst?

– Jag vet inte. Ja, annat än att jag ska åka skidor med mina vänner här i Chamonix den närmaste tiden. I januari ska jag åka till Japan för att guida. Nej, helt ärligt, jag pratar aldrig om framtiden, inte så i alla fall. Att sätta upp offentliga mål är inte meningsfullt. Det jag vill genomföra måste komma när det är möjligt. För mig är det alltid viktigare att expeditionerna jag genomför svarar på frågorna ”Varför” och ”Hur”, snarare än ”Vad”.

Hur menar du nu?

– ”Hur” är på bergets villkor. Att inte göra våld på miljön jag älskar. ”Varför”, handlar om mina villkor. Om vad som driver mig, mina inre motiv. Men om du koncentrerar dig på att göra mycket ”vad”, så gör du det oftast bara för andras skull. För att visa upp dig. Det handlar om etik. I yogan pratar vi om prana eller chi. Det jag vill göra måste helt enkelt ske med en viss stil.

På många sätt skulle man kunna beskriva Andreas Fransson som den perfekta projektledaren. Han är otroligt driven och han vill lösa problem. Han är den som ser till att saker och ting blir genomförda. De åk vi ser på filmerna, de toppbestigningarna som genomförs, har ofta föregåtts av flera försök innan som har fått avbrytas. Antingen för att han inte har hunnit acklimatiserat sig till höjden, eller för att väder och yttre förhållanden har satt stopp. Norrmännen kallar den här driften att vara ”toppkåt”, men Andreas pratar hellre om en ”upwards go”. En lust att fortsätta uppåt.

– Jag behöver inte perfekta förhållanden. Jag behöver bara förhållanden. Jag älskar att planera något, och att sedan ta mig igenom all ångest, rädsla och problem som följer innan jag lyckas genomföra det. Det är egentligen det jag håller på med – problemlösning!

Men de flesta som håller på med problemlösning riskerar inte livet. De riskerar inte heller att se sina bästa vänner dö. Är det verkligen värt det?

– Värt det? Det är en svår fråga.

Andreas tystnar. Han tänker efter.

– Det är klart att Magnus död, andra vänners död, min egen nära död, har påverkat mig. Men innebär det att jag för den skull ska sluta göra det jag gör bäst?

Han säger att han nog skulle kunna prata om det här i dagar. Om samhällets behov, eller krav, på att folk ska ”överleva”. Ja, han håller upp båda sina händer samtidigt som han gör citattecken i luften bakom ordet. Han säger att de viktigaste sakerna i livet oftast är omöjliga att förklara, så varför då inte uppleva dem i stället för att bara ”överleva dem”.

Vill du ha barn? Skaffa familj?

– Ja, självklart, varför skulle jag inte vilja det?

Förstår du om folk tänker: Han måste ju vara helt knäpp! Varför ger han inte upp?

– Du måste också förstå att jag inte alls är en knäppskalle. Det jag gör, gör jag med i mina ögon en hyfsad säkerhetsmarginal. Jag har inte dödslängtan. Det här är inte rysk roulette med naturkrafterna. Tvärtom. Men självklart är det så att jag har ett val. Och om jag inte älskade detta så skulle jag göra något annat.

Som vad?

Andreas tittar ut genom fönstret. När han ser på mig igen ler han och säger:

– Ja, varför inte det vi pratade om tidigare. Kanske ta på mig kavaj och slips och börja lägga pengar på hög. Huvudsaken är väl att det händer något. Sedan skrattar han ett kort skratt innan berget åter fångar hans blick.

– Vet du vad. Jag tror att det kommer att snöa igen i morgon. Då blir det kanon.

Utdrag ur Andreas Franssons blogg
6 november 2013

”I want to live with excitement, love and joy pouring out from my heart, just like Magnus, and then all those other questions just disappear. Left is meaning and beauty and memories of a man who lived his life to it’s fullest. Magnus, you will be a torch, for many of us to follow in the obscurity ahead.”