Ett Hem -
Ett ovanligt hem

Det var Carl Larssons akvarell­samling med titeln Ett Hem som skulle sätta pricken över i:et en majmorgon 2009 på Great Guildford Street i London. Där, i brittiska designern Ilse Crawfords studio, mitt bland pågående projekt och högar med böcker längs väggarna, läste hotell­entreprenören Jeanette Mix orden ”Ett Hem” för första gången. De stod ingraverade på den koncept­bok som hon hade ägnat de senaste åtta månaderna åt att ta fram tillsammans med Ilse Crawfords studio. Ambitionen var att skapa något alldeles unikt: ett lyxhotell på Sköldkungagatan i Stockholm där ordet lyx aldrig fick nämnas. Koncept­boken var projektets bibel, den som skulle förklara och illustrera hotellets själ. Fram tills nu var det bara namnet som hade saknats.

– Från att vi hade diskuterat olika alternativ i flera månader, utan resultat, låg boken nu där med ett ingraverat namn baserat på Carl Larssons kända verk, säger Jeanette Mix. Det kändes klockrent.

Kopplingen till den byggnad hon köpt tre år tidigare, där hotellet skulle ligga, var dessutom stark: husets första ägare ingick i Carl Larssons umgänges­krets, och här hängde många av hans akvareller en gång i tiden. Samlingsboken med de 24 akvarell­målningarna trycktes dessutom samma år som huset byggdes, 1910. Men vad Jeanette Mix inte visste var hur starkt Ilse Crawford hade inspirerats av målningarnas motiv, som kom från Carl Larssons färgstarka konstnärshem i Sundborn i Dalarna.

– Visionen om hotellet blev plötsligt glasklar. Sedan dess baserar vi allt på hur man gör i ett hem, berättar Jeanette.

Trots alla sammanträffanden var det ingen tillfällighet att det var just hemmet som Ilse Crawford skulle fastna för och låta stå i fokus. Redan i sin mest kända bok, Home is Where the Heart Is från 2005, beskrev hon människors mest grundläggande behov, tryggheten av ett hem.

”Ju mer virtuella vi är, desto mer fysiska vill vi vara,” skrev Ilse Crawford den globala förändring hon menar har drivits på av digitaliseringen.

– I usa är till exempel hantverket den näst största industrin efter lantbruket just nu. För det finns utrymme för det, konstaterar Ilse Crawford vidare när vi träffar henne på hotellet.

Hon säger att vi framför allt genomgått ett skifte när det gäller tillit, ett skifte som också påverkar vårt resande.

– Traditionellt sett är vi vana vid att besöka städer med ett eller två framstående hotell, men nu kan vi hitta alternativ. Och vi kan snabbt ta reda på om de lever upp till vad de lovar. Medan våra föräldrar och mor- och far­föräldrar förlitade sig på institutioner som Holiday Inn eller Hilton kan vi bygga tillit på andra sätt, säger hon.

Omringad av pampiga sekelskifteshus i brunrött tegel i ett av Stockholms mest exklusiva områden, Lärkstaden på Östermalm, är den lilla porten till Ett Hem först svår att upptäcka. När man ringer på klockan och sedan stiger in är det som om tiden stått stilla – på ett positivt sätt. Den nötta byggnaden på Sköldkunga­gatan har återfått sin fulla prakt när hela huset blåstes ut och totalrenoverades med syftet att ”ta tillbaka hemmet”.

Trädgården är designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjell med blommor och buskar som bildar avskilda platser för gästerna. På gården öppnar sig även orangeriet, en del av hotellet där gäster kan dra sig undan men också välja att äta middag. Fyllt av växter, konstböcker och möbler i natur­nära material är det som att sitta på någons veranda.

De övriga ytorna har inretts för att ge en hemtrevlig och mysig känsla med mjukt dimmade kvällslampor, levande ljus och en flygel i ett av hörnen. Här är ingen detalj bortglömd: tvålen, dricksglasen, den noga kurerade och ständigt upp­daterade bokhyllan, blommorna, den nybakta kakan, regnjackorna prydligt upphängda i hallen. Den special­designade, kryddiga ”Ett Hem”-doften sätter sig i minnet.

De tolv rummen är individuellt inredda och hämtar upp många av de material som fanns här under tidigt 1900-tal: marmor, kalksten och ek­parkett. Det finns ingen traditionell hotell­bar att slå sig ned i, i stället serveras två gäster vin i biblioteket, i köket sitter några och pratar vid det gemensamma bordet och i entrén har två gäster just kommit hem från en dag på stan. Ilse Crawford sätter ord på hur visionen nu åter­speglas i verkligheten.

– Vi ville aldrig skapa en stilistisk referens av Carl Larssons Ett Hem, vi var intresserade av hur bilderna presenterade ett sätt att leva.

För Jeanette Mix hade resan börjat redan 2006, då hon köpte den slitna och förstörda byggnaden på Sköldkungagatan. Då var hon fast besluten om att återvända till den hotellbransch hon hade lämnat 20 år tidigare. Ända sedan hon var 16 år hade hon burit på en hemlig dröm om att någon gång öppna ett litet hotell. De hotell hon själv haft lyckan att besöka saknade en äkthetskänsla och genuin service, tyckte hon. Men nu stod hon plötsligt där med nyckeln sin hand och tänkte: ”Vad gör jag?”

– Jag har gått länge och drömt om att skapa det jag själv saknar när jag är ute och reser, säger Jeanette, som innerst inne visste att hon skulle behöva ägna mycket tid åt att förverkliga sin dröm. Ambitionerna var höga och Jeanette började med att leta i Skandinavien efter en designer som kunde ta sig an projektet. Utan resultat. Till slut hittade hon Ilse Crawford.

– Efter tre månaders vånda kontaktade jag henne. Jag visste inte hur jag skulle berätta om projektet eller varför Ilse Crawford ens skulle tycka det var intressant. Men så möttes vi båda i en gemensam vision: att göra något genuint med kvalitet och långsiktighet. 2008 skrev vi kontrakt, och snart hittade vi ett stort förtroende för varandra.

Det är ingen hemlighet att resan stundvis har varit strävsam, säger Jeanette. Sex månader innan hotellet skulle öppna, i november 2011, fick hon fullständig panik.

– Då hade vi gjort tunga investeringar under två års tid och jag hade ingen struktur på organisationen. Den ekonomiska pressen … Hur skulle jag hitta rätt personal? Hur skulle jag få den internationella gästen att hitta hit?

Jeanette låg sömnlös med alla frågor i huvudet, och det dröjde länge innan hon berättade om sin oro för sin familj.

– Till slut orkar man inte längre, då brister det. När jag väl sa något fick jag mycket hjälp hemifrån. Min man hjälpte mig med att strukturera det ekonomiska. Jag minns att jag hade ett samtal med Ilse om att det verkligen var skarpt läge. Jag ville att vi skulle fullfölja produkten, men sa att ”nu är vi tvungna att tänka klokt.”

I dag är Jeanette Mix stolt över alla beslut. Att det tog sex år innan den första gästen ringde på klockan till Ett hem var kanske en viktig faktor för deras framgång. Nu hade marknaden för små personliga hotell hunnit mogna.

– Jag är stolt över hur modiga vi har varit. Nu när vi får pengar över återinvesterar vi till stor del i hotellet. Då kan vi hela tiden ligga i framkant och fortsätta vara intressanta och utveckla oss.

I dag är rummen uppbokade av resenärer från hela världen som på ett eller annat sätt har hört talats om det lilla hotellet. Trots att det inte har lagts en enda krona på marknadsföring har världspressen skrivit om hotellet, och i januari i år stod det klart att Ett Hem var med på tidningen The Telegraphs prestigefulla lista över världens 50 bästa hotell.

Det är ingen tillfällighet att Ett Hem träffat så rätt i tiden. Den internationella resenären som ständigt är på språng efterfrågar nu en helt ny upplevelse.

– I dag förväntar sig människor att känna sig hemma i det publika, säger Ilse Crawford. Sedan mina tonår har jag intresserat mig för hur vissa platser gör att människor känner sig bekväma, trygga och fria. Framtidens hotell måste fokusera på den mänskliga upplevelsen, om det så handlar om att skapa jättebra vandrarhem eller ett mindre hotell. De kan inte stanna kvar i den gamla modellen.

I stället för att hotellet i sig blir ett resmål har det blivit allt viktigare att ge en känsla för platsen och människorna, menar Peter Firth, trendanalytiker på The Future Laboratory i London.

– Man reser för att besöka den där pilatesinstruktören man har hört talas om, eller kocken som lagar den bästa gatumaten – integrationen av män­niskor och karaktärer blir därför otroligt viktigt för framtidens hotell.

Att allt fler människor bokar en lägenhet på Airbnb hellre än ett opersonligt rum på ett hotell, eller att man söker sig till unika platser som ett retreat i vildmarken, är tecken på den rådande utvecklingen, menar Peter Firth. Enligt honom är lyxhotelljättar som Four Seasons och Hilton i otakt med den nya tidens resenärer. Han pratar om The Ritz och Savoy Hotel i London som ställen han inte står ut att vistas på:

– I just want to fucking leave.

Generationen som kallas millennials, som föddes på tidigt 1980-tal, har börjat få högre inkomster, men de har en helt annan syn på ”lyx” än sina föräldrar. De söker reseupplevelser som får dem att känna sig mer som lokalbor.

– Världen känns mycket mindre i deras era. I och med att människor kan jobba och bo var som helst i världen på grund av teknologi söker de sig till platser där de känner sig trygga och hemma, konstaterar Peter Firth.

På Ett Hem är det tydligt vilken betydelse männi­skorna har. Den noga utvalda personalstyrkan, eller ”Familjen” som Jeanette ofta kallar den, är en av de faktorer som lyfts upp i besökarnas omdömen. Personalen delar med sig av sina personliga tips i Stockholm, från den lilla ostbutiken på Södermalm till kvarterskrogen runt hörnet. Det är sällan som gästerna väljer att stanna på sina rum, i stället tillbringar de gärna tid på de allmänna ytorna, läser en bok, spelar spel eller samtalar med någon ur personalen.

– I vår snabba värld är behovet av det mänskliga större än någonsin. Och i takt med att det digitala fortsätter att skena blir motreaktionen större, säger Ett Hems operativa chef Helena Lundqvist. Jeanette Mix fyller i:

– Det finns ett behov av hand­plockade blommor, äpplen från grannens trädgård, en hembakad kaka, tända ljus och någon som hälsar dig välkommen. Många av våra gäster har sett det mesta. De har besökt de flesta lyxhotellen i världen, som alla är väldigt lika. I stället söker de efter en annan typ av kick, något som inte är lika utforskat.

På Ett Hem har middagsbordet blivit en central punkt att samlas kring. Från början serverades enkla rätter, men snart insåg Jeanette Mix att de behövde utveckla sitt matkoncept. Gäster visade tidigt att de gärna stannade ”hemma” och åt. Resultatet är ett team kockar som leds av köksmästaren Martin Brag, och olikt andra hotellkök har de direktdialog med gästerna om vad de vill äta.

– Våra gäster är väldigt medvetna. De tycker att det är lyxigare med noga utvalda råvaror än att stoppa i sig hummer och oxfilé, säger Brag. Flexibiliteten gör att vi kan vara i nära kontakt med lokala producenter och ta oss an råvaror som ingen annan vill ha. I dag har vi svensk bläckfisk på menyn som var en biprodukt vid fisket, säger han.

Även om kockarna ansvarar för köket kan de likväl hjälpa en gäst med bagaget, och det är just den öppenheten som många av gästerna tycker om. En stor del av upplevelsen är att gästen kan ta del av när Martin Brag lagar mat.

– De ser honom baka pizza i vedugnen, grilla i trädgården, baka och ta emot grönsaksleveranser. Det är en total transparens, precis som hemma, ibland ser ut som att det är krig i köket. Det blir på riktigt. Man känner dofterna, man ser stöket och man hör kockarna skramla – det är lyx. Att vara en del av det som pågår.