I djupet -
Finns det monster?

Sagor om drakar och sjöodjur har vi alla hört. Men kan de finnas i verkligheten, oupptäckta, och på vår jord? I så fall – var gömmer de sig?

Finns det monster?

Sommaren 2012 gav sig ett forskarteam ned i djupen utanför Galápagosöarna. En kamera sänktes ned tillsammans med ett lockbete. Intill betet fästes lysdioder som imiterar signalerna som djuphavsmaneten atolla skickar när den blir attackerad. Atollans förhoppning med ljussignalerna är att locka till sig ett ännu större rovdjur – som kan angripa dess angripare, och på så vis kan atollan komma undan.

Forskarna som hade iscensatt händelsen satt i en farkost högre upp och väntade. Lysdioderna blinkade i mörkret.

Från den kolsvarta avgrunden på 600 meters djup kom den sedan. Först åtta armar och två tentakler, utrustade med sågtandade sugkoppar. Sedan den tornformade kappan. Armarna fångade effektivt in lockbetet och förde det till den näbbestyckade munnen. Där, hopplöst snärjt av tio lemmar, trasades det sönder bit för bit.

Det var första gången en jättebläckfisk filmades i sin naturliga miljö. I utsträckt läge mätte havsmonstret 15 meter.

Varje år upptäcks ungefär 15 000 nya djurarter, både på land och i haven. Bland annat hittades en två meter lång ödla, liksom nya haj- och delfinarter bara de senaste åren.

Med tanke på att vi endast har utforskat 5 procent av haven, och vidsträckta skogar och djungler kan erbjuda skydd åt vem eller vad som helst: kan monster finnas i verkligheten?

Angela Wulff är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet. Hon publicerade sin första vetenskapliga text om marina ekosystem för snart 20 år sedan.

– Det beror på hur man definierar monster. Vi har ju kunnat konstatera att det finns jättebläckfiskar, precis som vi har hört om i mytologin. Vi har också sett flera andra stora varelser med spektakulärt utseende, med långa utskott, och som kan skicka ut ljusblixtar för att attrahera och skrämma byten. När vi talar om monster tänker vi ju ofta på taggiga varelser med långa armar och ben, och en 15 meter lång bläckfisk är ganska stort.

Den danske teologen och författaren Erik Pontoppidan skrev boken Det forste forsorg paa Norges faturlige historie, 1754. Där beskrivs ett vidunder kallat Kraken som var så stort att det ibland misstogs för en ö, och som kunde dra med sig de allra mäktigaste skeppen till havets vagga. Han baserade sin text på vittnesmål från norska fiskare som med egna ögon hade sett det enorma sjömonstret.

När jättebläckfisken filmades 2012 hade redan mindre individer av denna art dokumenterats, de flesta av dem uppspolade på stränder. Men att se ett djuphavsmonster, med sin hemvist på flera kilometers djup, livlöst på en strand är föga troligt.

– Om de lever på så stora djup så sprängs de om de närmar sig ytan. De kan inte spolas upp som intakta organismer, säger Angela Wulff.

I de djupaste haven är trycket på en människa motsvarande tyngden av 50 jumbojetar.

Undervattensvulkaner och hydrotermala öppningar kan hetta upp vattnet till 350 grader. Det är en ogästvänlig miljö, men det betyder inte att stora varelser inte kan överleva där. Beståndet kan dock inte vara stort eftersom födan är knapp.

Få exemplar innebär också att de är svårare att få syn på. Men djuphavsforskning är komplicerad och kräver enorma resurser. Den benämns som nyfikenhetsforskning, till skillnad från tillämpad forskning som förväntas ge mer konkreta resultat. Hittills har få varit beredda att investera vad som krävs. Det stora incitamentet är, och har alltid varit, ekonomisk vinning. När resurserna ovan jord börjar sina söker sig därför allt fler under ytan i jakt på nya lönsamma källor.

– Men även om man hittar någon naturtillgång i djupet är det inte säkert att man kan få upp den därifrån. Däremot går det alltid att kartlägga det marina livet, säger Angela Wulff.

Med bättre utrustning och ökat intresse för djuphavsexpeditioner, kommer vi att kunna hitta fler varelser i paritet med jättebläckfisken?

– Ja, det är klart att det finns sådana varelser i djuphaven. Var tid har ju sina monster. När européerna kom till Sydamerika upptäckte de djur i regnskogen som alla förbluffades över då, som den enorma anakondan. Vi kan nu ta oss djupare ned i haven, och ständigt upptäcks nya arter. Vi vet hur avancerade ekosystemen är och hur fantastiska varelser det finns där. Att tänka sig att vi inte kan bli överraskade igen är naivt.

Okänd hajätare

I juni 2014 dödades en tre meter lång vithaj utanför Australien. Utrustningen som hajen spårades med indikerar ett mysterium. Ett djur med betydligt högre temperatur än vithajen – till exempel en späckhuggare – har svalt mätaren. Men det registrerade djupet är långt större än vad en späckhuggare kan dyka. Så vilket slags djur var det som dödade vithajen?

RELATERADE ÄMNEN

Analys Djur