Berätta om hur det gick till när du blev modell.
– Jag blev scoutad flera gånger, första gången när jag var 12 år, men jag började när jag var 15 år. I Paris träffade jag stylisten Karl Templer, Valentino hade just slutat på sitt modehus och de hade tagit in två nya designers (Maria Grazia Chiuri och Pier Paolo Piccioli). Jag blev deras musa och fick öppna och stänga deras visning. Sedan fick jag göra italienska Vogue och då hamnade allt på en annan nivå.
Hur mycket jobbar du nu?
– Under 2013 reste jag 270 dagar. Jag tackar nej till 80 procent av alla jobb och ändå jobbar jag nästan varje dag. Nu satsar jag på att hålla en hög internationell standard och arbeta med bra varumärken. Jag har kontrakt med Maybelline och jag gör italienska, amerikanska och franska Vogue. Jag önskar att jag kunde jobba mer i Sverige, men det är svårt. Jag försöker gå visningar för mina vänner under Stockholms modevecka, som för Rodebjer.
Vad innebär ditt kontrakt med Maybelline?
– Att bli talesperson för ett stort makeupmärke är det största man kan bli som modell – ett kvitto på att man har lyckats och att man kan sälja. Man blir dessutom ännu mer attraktiv för andra uppdragsgivare.
Frida Gustavssons omslagsjobb för Vogue
Du har just nu 91 000 följare på Instagram, den modell som har flest följare, Cara Delevingne, har 5,1 miljoner – är det viktigt att synas där?
– Instagram har fått en extrem utveckling. Många av mina modellkompisar har anlitat syskon eller vänner för att resa runt med dem och sköta deras Instagram och Twitter för att det är så viktigt. Agenturerna pushar också för att man ska synas där. Har du för få följare på Instagram kan du bli avbokad.
Verkligen?
– Absolut, tittar en kund på två likvärdiga modeller och den ena har 150 000 följare och den andra 150, så är det givetvis bättre att ta den som har fler och sedan kan modellen skriva om dem, lägga upp bilder och hashtags. Jag har lite svårt för den grejen. Victoria’s Secrets-modellerna till exempel har en enorm fanbase i usa och stor press på sig att visa upp sina liv på ett visst sätt.
Vad tycker du om det?
– Jag är kluven. I början var det ett fantastiskt sätt att uttrycka sig, men nu kan jag känna mig lite kvävd. Det är så mycket information som ska ut hela tiden – är det verkligen intressant och nödvändigt? Många modeller skapar liksom en falsk identitet när de lägger upp bilder där de är coola och snygga jämt. Det är en svår balansgång. Det här glansiga fantasilivet som de visar upp, är den relevant när den är så långt från verkligheten?
Du har varit modell för Victoria’s Secret själv, hur var det?
– Smickrande att bli tillfrågad. När man går visningen för Victoria’s Secret räknas man som en av världens snyggaste människor, så självklart är det smickrande. Även om man inte till 100 procent kan stå för deras image så är det en dröm för många modeller. Jag känner dock att jag har många andra ambitioner, så det är kul att jobba för dem någon gång, men de är inte mitt mål.
Hur har modeveckorna förändrats i och med sociala medier?
– I dag är det en enorm hets för att möta alla streetstylefotografer och ins-tagrammare. Man måste tänka på hur man klär sig hela tiden. Stylister och modebloggare har krav på sig att byta outfits flera gånger per dag och bära kläder som varumärken betalar dem för att använda. Men är man modeintresserad är det samtidigt ett bra sätt att få uppmärksamhet.
Hur länge vill du fortsätta arbeta som modell?
– Några år till. Det är en svindlande, konstig tanke att jag någon gång ska sluta, eftersom jag aldrig har haft något annat jobb. Jag blev liksom tidigt en låtsasvuxen som bara oavbrutet flög jorden runt. Att sluta kommer att bli en extrem omställning.
Många uppmärksammar baksidan av modellyrket, men vad är härligast?
– Alla otroliga jobbupplevelser. Som första gången jag gick för John Galliano på Dior. Fittingen för couturevisningen skedde i en enorm ateljé med 300 sömmerskor. Jag bar en klänning med 12 meter släp och brodyr med fjädrar som hade tagit 750 timmars arbetstid att göra. Är man intresserad av själva arbetet och modehistoria så är det fantastiskt att få vara en kugge i maskineriet.
Finns det några fotografer du tycker särskilt bra om att arbeta med?
– Allt jag har gjort med Tim Walker är fantastiskt. Med honom det blir alltid en saga, inte bara bilder. Jag har också gjort fina porträtt med Patrick Demarchelier som jag älskar.
Du twittrar mycket om World of Warcraft, hur länge har du spelat?
– I många år. Den senaste karaktären har jag varit i tre år. En ”undead rouge”, på level 90 (högsta nivån). Jag känner mig väldigt emotionellt fäst vid min lilla gubbe nu. Jag hinner inte spela så mycket som jag vill, men när jag var sjukskriven nyligen spelade jag oavbrutet i en vecka. Sedan sa min kille att jag fick skärpa mig. Men senaste expansionen av spelet var inte så rolig, den var för lätt om man har spelat länge.
Varför började du?
– Min storebror har alltid spelat och jag tyckte att han var så cool. Jag fick hänga med honom och spela Counter-Strike och Grand Theft Auto. Sedan började jag själv. Min bror har spelat World of Warcraft med samma personer i samma ”guild” sedan 2007.
Har du lärt känna någon som du spelar med online?
– Nej, jag har rest så mycket att jag inte har kunnat spela tillräckligt regelbundet. Men det är intressant vilken inställning vissa har till spel. Jag kan sitta på en middag och diskutera konst och alla tycker att det är helt okej, men om jag sedan plötsligt refererar till World of Warcraft så är det nästan som om ens åsikter inte längre är värda något. Jag tycker att spel är fantastiskt, jag har träffat människor mellan 10 och 50 år som spelar, till exempel en pappa som spelade i samma guild som sina tre döttrar som var 12, 14 och 16 år gamla. Jag tycker att det är så fint.
Du började plugga konst förra året?
– Ja, på distans på Oxford, men jag hann tyvärr inte. Jag vill inte göra två saker som jag älskar halvbra. Nu har jag just köpt en lägenhet i Stockholm och inrett den, och jag är så tacksam över att få komma hem.
