Uppfinningsrik -
Håkan Lans kamp

Himlen hängde blöt och grå över Stockholm när Michael Collaros klev in på kontoret en oktober-morgon förra året. Genast kände han att något var fel. En kylig vind slog emot honom inifrån rummet.

Kanske hade de rökande frilansarna glömt att stänga dörren till vädringsbalkongen, tänkte han, men så såg han mosaiken av glasskärvor som skimrade på parketten. Hans tankar skenade. Var det sant? Jo. Någon hade brutit sig in.

Tillsammans med kollegan Felix Etzler driver Michael Collaros företaget Bob 601, en liten filmbyrå med kontor i ett vackert jugendhus vid Kornhamnstorg i Gamla stan. De startade företaget för tio år sedan och gör mestadels vinjetter, intron och annat för tv- och filmproduktioner.

Kontoret består av ett stort rum med en kökshörna och tre skrivbord överbelamrade med datorer för video-redigering.

Michael Collaros gick snabbt igenom rummet. Datorer orörda. Video-redigeringsutrustning. Spelkonsoler. Laptops. 140 euro i kontanter som låg framme på ett bord. Alla dyrbara saker var kvar. Det var kusligt – allt var som vanligt, sånär som på den sönderslagna balkongdörren. Men så såg han några batterier på golvet bland skärvorna. Filmkameran. Det var den som var borta. Och inte bara den: videobanden som var märkta med ”Lans” hade också stulits.

Fyra år tidigare hade Felix Etzler och Michael Collaros börjat jobba på en dokumentär om den svenske upp-finnaren Håkan Lans, hans arbete och hans slitsamma kamp för att få betalt av storföretagen som inkräktar på hans patent. Det är en egendomlig historia. Håkan Lans är en pionjär inom datortekniken, många anser att han är ett geni. Han står bakom flera betydelsefulla och internationellt uppmärksammade innovationer. Men han har också skaffat sig mäktiga fiender.

Redan när filmarna påbörjade projektet blev de varnade, både av uppfinnaren själv och andra som medverkar i filmen. Det kommer att hända saker, sades det. De kommer att bryta sig in. De kommer att jävlas med er.

Michael Collaros gick fram till balkongen och tittade ner. Kontoret låg på tredje våningen, och i den trånga gränden sträckte sig en tio meter lång stege från kullerstenen upp till balkong-räcket.

Inbrottstjuvarna hade vetat precis vad de var ute efter.

De hade gjort Michael och Felix till ännu en osannolik episod i sagan om Håkan Lans.

”En del kallar mig uppfinnare”, säger Håkan Lans.

Vi sitter i sjö-stugan på hans tomt i Saltsjöbaden. Här har han ett fint hem – en rymlig tegelvilla med pool och en grässlänt mot vattnet. Han har haft sitt labb här, och sin verkstad. Här har han brottats med teoretiska problem och njutit av sina tuffaste intellektuella utmaningar. Här har han också tampats med sina värsta motgångar.

– Själv känner jag mig inte på något sätt som en uppfinnare. Har aldrig gjort det, fortsätter han med saklig röst medan han häller upp kaffe ur en plasttermos.

– Jag är en problemlösare. Det jag går igång på, det är när det är riktigt besvärligt.

Håkan Lans är känd för fyra saker. Han har (inte helt korrekt) kallats för datormusens fader, han har (inte helt korrekt) kallats för färggrafikens uppfinnare, och han har uppfunnit ett navigeringssystem som blivit världsstandard för flyg och sjöfart. Så är det dessvärre den fjärde saken: Håkan Lans har varit huvudperson i ett flertal stora rättstvister.

Han har kämpat mot företag som motarbetat hans uppfinningar, gjort intrång på hans patent och stämt honom på mångmiljonbelopp. Han har också kämpat mot advokater som misskött sina jobb. De senaste 20 åren har han fått kämpa så mycket att han inte haft tid eller ro att skapa. Rättsprocesserna har ödelagt hans karriär, och nu hotar de att helt krossa honom ekonomiskt.

Håkan Lans närmar sig pensionsåldern. Han bär en ljusgrå kofta som matchar håret, den riksbekanta mustaschen och de yviga ögonbrynen. Just i dag är han en trött man. Han satt uppe till klockan fem i natt och kämpade med det enorma material som rör hans pågående rättegång i usa, där han har stämt sina gamla advokater.

18 timmar i sträck satt han med sina papper och letade efter citat och motsägelser som skulle kunna hjälpa hans sak under rättegången. Han har kvar förmågan till långa perioder av hyperfokus, som är så viktig för den som i tanken brottas med komplexa problem. Men han finner ingen glädje i det han numera sliter med.

– Det är som att stiga upp varje morgon och ägna dagen åt att fylla i deklarationsblanketter. Sedan rivs de sönder på natten så att man får börja om igen. Och det här pågår år efter år efter år. Man kan inte påstå att det är roligt.

I dag är labbet och verkstaden borta. Han bygger ingenting hemma längre, hans arbete går ut på att läsa och skriva. Sitt arbetsrum vill han inte visa. Dessutom: hans fru sedan 41 år, Inga Lans, har förbjudit honom att släppa in journalister i huset.

– Min hustru vill att jag ska städa. Jag har sagt till henne att det är fullt rimligt, det ska jag göra. Vilket år som helst ska jag göra det. Men det måste vara över först.

”Det” är dels rättegången i usa, dels en process på hemmaplan som dator-företaget Acer driver. De kräver honom på mångmiljonbelopp för rättegångskostnader från ett mål i usa, och i och med att de har tagit striden till Sverige hotas han av utmätning om han inte kan besegra dem i Högsta domstolen.

Att ”det” ska vara över inom överskådlig framtid verkar osannolikt, och ett av Håkan Lans dilemman är att han är den ende som har full koll på allt material kring processerna. Advokater har kommit och gått, den tidigare domaren i usa har avlidit, och under tiden har processerna fyllts på med hundratusentals mer eller mindre relevanta dokument.

– Jag önskar att jag kunde visa mitt arbetsrum, att jag kunde visa att jag har det bra. Men det har jag inte. Jag lever inte alls i den miljö jag skulle vilja leva i, med ett fint skrivbord med bara de dagsaktuella papperena på. Jag lever med…ofattbara mängder papper. Men det kan nog bli bra…

Han pausar, som om han funderar på att ta tillbaka det han just sagt, men tillägger bara:

– …en dag.

Allt började med ett Meccano-set.

Som grabb bodde Håkan Lans på Stora Nygatan i Gamla stan, ovanför faderns pantbank. När Håkan var sex år köpte hans pappa ett stort parti Meccano från ett konkursbo, och ska man ringa in starten för Håkan Lans karriär finns nog ingen bättre tidpunkt. Medan kompisarna byggde små grävskopor som de ställde på bordet byggde Håkan Lans grävskopor som fyllde halva rummet. När familjen flyttade till Gullmarsplan byggde han linbanor som sträckte sig runt kvarteret. Inte för att det fanns någon praktisk nytta i det, utan helt enkelt för att det var ett spännande experiment.

Med meccanot såddes ett frö, det var en leksak som uppmanade till kreativitet och ett primitivt ingenjörsskap. Håkan Lans tror själv på medfödda egenskaper som måste stimuleras av omgivningen för att förstärkas och inte förträngas. Han ser två nycklar till att han blev som han blev.

– Ett: mitt intresse för att fundera och tänka igenom saker. Två: mitt intresse för att förverkliga sakerna jag tänkt ut. Det är ju ingen mening med att fundera ut saker om man sedan inte tar tag i dem. Om man bara funderar så blir världen full av tappade sugar.

När Håkan Lans var tolv år byggde kompisarna lådbilar. Håkan Lans höjde ribban. Han byggde en motordriven lådbil. Det var ingen revolutionerande uppfinning precis, att bygga in en mopedmotor i bilen, men det var något som krävde en viss envetenhet och ansträngning.

– Resultatet var helt enkelt något som var lite bättre än det alla andra hade gjort. Jag svängde in på skolgården, puttrade och åkte runt. Så kom jag fram till entrén – jag glömmer det aldrig – och jag stannade inte motorn direkt utan gasade till lite extra för att visa att här kommer jag! Och jag minns hur alla, precis alla, samlades i en ring runt bilen, helt förundrade. Då kände jag att det känns jäkligt bra att göra något som är lite större, som ger uppskattning. Jag lärde mig någonting där, om hur ansträngningar och belöningar hänger ihop.

Senare i livet skulle Håkan Lans lära sig att kopplingen däremellan inte alltid är så självklar, och även i skolan fanns ibland en brist på stimulans. Hans intresse fluktuerade, och resultaten följde samma kurva. Stundtals hittade han något som fascinerade i studierna, men så avleddes hans uppmärksamhet av något mer spännande. Han hade fått smak på problemlösning och till synes omöjliga utmaningar.

– Nästa större projekt var att bygga en ubåt. Och det gör man ju inte på en kafferast.

Håkan Lans var 18 år och djupt inspirerad av boken Den tysta världen, där Jacques Cousteau utforskade en vacker undervattensvärld.

– Det var fascinerande med undervattensvärlden. Allt som fanns under ytan, så nära oss, men ändå dolt för oss människor. Cousteau hade en ubåt som han kallade för Såskoppen, och kunde Cousteau bygga en ubåt så kunde väl jag bygga en ubåt. Så enkelt var det.

För att bygga en ubåt behövde han elmotorer, styrsystem, ackumulatorsystem – avancerade prylar som inte gick att konstruera från grunden och inte heller köpa i affären. Men Håkan Lans hade hyggliga teoretiska kunskaper om elmotorer, och med dem i bagaget tog han kontakt med företag som Bosch och Boliden.

Han hade utarbetat en noggrann design och byggt en skalenlig modell med perfekt svarvade metalldetaljer. Han var inte naturligt självsäker, så han såg till att vara grundligt påläst, förberedd för alla tänkbara frågor. På så sätt lyckades han imponera tillräckligt på företagen för att de skulle skänka honom delarna han behövde. Där lärde sig Håkan Lans vikten av att odla kontakter inom industrin och även värdet av en övertygande presentation. Att han faktiskt lyckades bygga en fullt funktionell miniubåt som uppmärksammades i pressen innebar också att självtilliten ökade.

Vid värnplikten hamnade Håkan Lans på Försvarets forskningsanstalt på Linnégatan i Stockholm. Cheferna såg hans begåvning och Håkan Lans utvecklades snabbt. Han fick mucka i förtid mot löftet om fortsatt konsultarbete för försvaret, och han började också jobba åt Stockholms universitet. På den tiden var Håkan Lans inne på att jobba med medicinsk teknik. Problemet var bara att han behövde få skära i människor för att kunna lära sig tillräckligt, och det krävdes en lång utbildning för det som Håkan Lans inte hade tålamod för.

– Mina vänner skojade och sade att du ska fan inte sätta en kniv i handen på Håkan Lans, då kommer han att sätta in elektronik i huvudet på en. Och det var faktiskt precis sådana tankar jag hade.

Arne Gjärdman, en av Håkan Lans kollegor från foa-tiden, minns honom som en social kille som inte gjorde några anspråk på att vara speciell. ”Han bara var det.”

Uppstod något problem så löste Håkan Lans det snabbt, ibland med avancerade konstruktioner som slog medarbetarna med häpnad. Ett behov som uppstod var att kunna rita detaljerade profiler av havsbotten. Håkan Lans gick i gång och efter en tids arbete hade han skapat en liten dosa som man förde över en platta som innehöll ett intrikat nät av koppartrådar.

Det här var 1971, tio år innan ibm myntade begreppet persondator och 13 år innan Apple lanserade sin första Macintosh. Håkan Lans uppfinning var en av de tidigaste datormössen, dock inte den första. Titeln ”datormusens uppfinnare” går till den amerikanske uppfinnaren och datorpionjären Douglas Engelbart. Året innan Håkan Lans var färdig med sin uppfinning hade Douglas Engelbart patenterat en mus som rullade på två hjul och kunde styra en prick på en datorskärm.

Den amerikanska musen var inte särskilt användbar och kom aldrig i serieproduktion. Den svenska var av en helt annan kaliber. Med en precision på en tiondels millimeter fungerade den fint för att rita både bottenprofiler och kretskortsscheman. Håkan Lans trodde också att det kunde finnas en världsmarknad för den, även om datoranvändandet ännu var begränsat. Han åkte till usa och visade musen för företaget Houston Instrument, som visade sig vara intresserat.

När han åkte hem igen lämnade han kvar ett exemplar för utvärdering. Naivt, kan tyckas, med tanke på att han inte haft råd att patentera uppfinningen, men Lans hade en räv bakom örat. Han anade att Houston Instrument skulle montera isär musen och försöka bygga en egen, för att slippa köpa hans teknologi. Snart hörde de också av sig. De ville göra affär. Och de erkände att de försökt kopiera konstruktionen – utan framgång.

Anledningen var att uppfinnaren hade monterat in en onödig krets i sin konstruktion och sedan bränt sönder komponenten med en spänning på 30 volt. Med en fungerande krets var musen trasig, med en trasig krets var musen ett litet tekniskt underverk. Den hemligheten avslöjade Håkan Lans först efter att Houston Instrument skrivit på avtalet.

Håkan Lans är bra på att prata. Han har ett lugnt och nyktert tonfall och låter ofta som om han refererade till saker som hänt någon annan. Känslorna slår igenom mer i själva orden än i några häftiga sinnesuttryck.

Ofta är han blygsam och påstår att hans innovationer är enkla och inte kräver någon särskild begåvning alls. Men det är inte utan tillfredsställelse han berättar om sin tid som eftertraktad problemlösare. Under tiden på Försvarets forskningsanstalt upptäckte han nämligen att privata firmor var beredda att betala mycket bra för att få del av hans hungriga intellekt.

– Först var det ett företag som hade gått på en riktigt svår teoretisk mina som de inte lyckades klura ut. De vände sig till foa för att få hjälp. foa sa att det fanns en person som de anlitade, som gav sig på saker om de var tillräckligt utmanande.

Håkan Lans tog sig an problem som andra gått bet på, och han garanterade att han skulle lösa dem. Om han misslyckades skulle han inte ta något betalt men om han lyckades skulle det bli dyrt. Eftersom företagen (som enligt överenskommelse måste förbli hemliga) redan hade misslyckats själva, och ofta även anlitat andra konsulter som också gått bet, var de beredda att både dubbla och tredubbla sina föreslagna arvoden.

– Jag knäckte allt. Det var som en tävling med mig själv. Och bra betalt fick jag. Jag kunde dra in en årslön på två veckor.

Michael Collaros och Felix Etzlers dokumentär om Håkan Lans går under arbetsnamnet The ’986 Patent. Titeln är tagen från Håkan Lans omtvistade uppfinning av en teknisk lösning för färggrafik. Den registrerades i december 1981 hos det amerikanska patentverket under titeln ”Data processing system and apparatus for color graphics display” med registrerings-numret 4303986.

Från och med det ögonblicket för 30 år sedan har Håkan Lans varit i konflikt med flera av de stora teknikföretag som en innovatör i hans bransch behöver ha som allierade.

– Det är en otrolig, osannolik story, säger Michael Collaros när jag hälsar på filmarna på deras kontor i Gamla stan.

Balkongdörren är reparerad, men de har inte hört något mer från polisen än att det blodprov som plockades från glasskärvorna fortfarande, efter nästan ett år, är kvar på Statens kriminaltekniska laboratorium, och att man letar efter matchningar i utländska databaser.

När jag frågar om de har sökt igenom kontoret efter avlyssningsutrustning blir de lätt nervösa.

– Vi vill inte göra det. Tänk om vi hittar något… Vi vill inte dras in i det där.

När de började jobba med Håkan Lans-filmen upptäckte de nämligen att den svenske uppfinnarens märkliga öde inte alls var så unikt som de trott.

– Man tror lätt att de stora tekniska innovationerna kommer från storföretagens forskningsavdelningar. Men en japansk undersökning visar att 90 procent av alla stora uppfinningar kommer från små bolag med färre än fem anställda, säger Michael Collaros.

Felix Etzler fortsätter:

– Och sedan har vi den eu-finansierade undersökningen som gjordes för tio år sedan, som konstaterade att de 600 viktigaste europeiska patenten de senaste åren alla, undantagslöst, var indragna i patenttvister. Och många utsattes för olika typer av påtryckningar. Kort sagt, du har stora problem om du kommer på en intressant innovation och inte har väldigt mycket pengar. Ett patent kan vem som helst ta, men ytterst få har möjlighet att försvara det.

I början av 80-talet hade Håkan Lans ännu inte blivit personligt bekant med de problemen. Det var en tid då innovatörer och affärspionjärer drogs till datorvärlden. Många stora företag såg en hägrande massmarknad för persondatorer, men det saknades några pusselbitar för att datorerna skulle förvandlas till konsumentprodukter. En av dem var färggrafik. Den fanns förvisso, men den var statisk och tråkig.

Håkan Lans såg behovet och snart kunde han inte hålla sig längre. Han började rita på en ny typ av grafikprocessor. Ett år senare hade han tagit fram ett grafikkort som fick amerikanska ingenjörer att klia sig i huvudet. ibm:s svenske patentchef, Bertel Ahlman, beskrev det som en glimt av framtiden och ett av de smartaste patent han sett. Men Håkan Lans vill inte förhäva sig.

– Det handlade bara om hårt arbete. Det krävdes kanske en intelligens som var lite över genomsnittet för att genomföra projektet, men jag tror att väldigt många egentligen skulle kunna göra sådana här saker. Det är inga problem att bygga en ubåt. Det är inga problem att konstruera ett nytt grafikkort. Det är bara det att få gör det.

Ännu var marknaden för datorgrafik svag och Håkan Lans lösning var fortfarande dyr, så ingen ville köpa patentet. Men marknaden växte snabbt och han bevakade den noggrant. Flera teknikföretag började tala om lösningar som liknade hans egen, och vid en konferens på Älvsjömässan i Stockholm i mitten på 1980-talet hörde han representanter för det japanska bolaget Hitachi berätta om sin nya, fantastiska färggrafik.

– Lösningen var i princip exakt vad jag hade beskrivit i mitt patent, och de hade släppt komponenter som baserades på den. Jag kände mig faktiskt hedrad. Det är den finaste komplimang man kan få. Man stjäl ju inte något som är värdelöst. Men jag insåg också att jag måste försvara mitt patent.

Hade japanerna med berått mod kopierat Håkan Lans grafik-lösning? Det är omöjligt att veta säkert. Men företaget var inte känt som en samling korgossar. fbi hade nyligen satt dit dem för avancerat industrispionage mot konkurrenten ibm. Håkan Lans var ännu inte så luttrad. Han antog att om han visade sitt patent för Hitachi så skulle de betala honom.

– När det inte fungerade så blev jag uppriktigt förvånad. Det var som att gå till banken och få höra att nej, du får inte ta ut pengarna från ditt konto.

Fast besluten att försvara sin uppfinning kontaktade Håkan Lans den välrenommerade advokaten Gunnar Berg, som genast såg affärspotentialen i färggrafikkortet, och tillsammans försökte de få Hitachi att skriva under ett licensavtal.

Efter utdragna förhandlingar tröt tålamodet hos både Gunnar Berg och Håkan Lans, som inte längre kunde betala advokatarvodet. De tecknade ett avtal som i strid med svensk advokatsed gjorde Gunnar Berg till både ombud och delägare i patentet. Sedan attackerade de Hitachi genom en stämning mot det tyska företaget Miro, som lödde samman kretskort med Hitachi-komponenter.

Där och då började Håkan Lans krig på allvar. Hitachi svarade nämligen med att ansöka om en ogiltigförklaring av Håkan Lans patent.

Den följande tiden ansattes Lans från flera håll. Det togs mängder av kreditupplysningar på honom, han misstänkte att hans telefon avlyssnades, och det spreds en misstro inom den egna kretsen. Via Gunnar Berg hade Lans fått uppbackning från det penningstarka fastighetsbolaget Farel-gruppen, som tycktes ha utvecklat en egen agenda.

– Gunnar Berg hade nog till en början bara mitt bästa för ögonen. Men när han och Farel-gruppen insåg att det kunde handla om väldigt stora pengar började det ske konstigheter, säger Håkan Lans.

Han blev bland annat misstänksam när advokat Gunnar Berg bad honom föra över patentet till ett holländskt bolag. Han anlitade i hemlighet en oberoende advokat, som gjorde bedömningen att Håkan Lans höll på att bli bedragen. Därmed lyckades han undgå fatala misstag som kunde ha gjort att han förlorade kontrollen över sitt patent.

De märkliga turerna var inte slut där. Mitt under Hitachi-processen bad ibm plötsligt om att få teckna en licens på färggrafikpatentet. Det var en enorm prestigevinst. Om världens största datorföretag betalade, varför skulle då inte Hitachi göra det?

Håkan Lans kontaktades också av före detta fbi-agenten Richard Callahan, som tidigare hade frilansat för ibm. Nu erbjöd han uppfinnaren sin hjälp i kampen mot en av ibm:s värsta konkurrenter.

Hitachis ställning försvagades i takt med att deras expertvittnens utsagor pulvriserades, och till slut erbjöd japanerna en förlikning. Året var 1995 och Håkan Lans hade vunnit en stor seger.

Men den var också början på en allt mer mardrömslik period av maktkamp och lagvrängeri.

I pauserna under vår intervju ställer sig Håkan Lans på trädäcket utanför sjöstugan och skakar fram en cigarett ur ett paket med svagast möjliga rosa Blend. Medan han suger i sig nikotinet blickar han genom tonade glasögon ut över Neglingeviken mot ett lågt berg på andra sidan av Tattby naturreservat.

Han gillar att betrakta naturen och är övertygad – både av egen erfarenhet och genom artiklar han läst – om att naturupplevelser är viktiga för att människor ska kunna få ut det mesta av sin intellektuella kapacitet.

Det sägs också att idén om hans största uppfinning kom till honom när han satt och funderade på en klippa i Stockholms skärgård.

Redan innan Hitachi-processen inleddes hade Håkan Lans styrt in på ett nytt spår. Under våren 1981 fylldes hans huvud av satellitnavigering. Tack vare gps-satelliterna kunde man nu hålla reda på sin egen position var man än befann sig på jorden. Men Håkan Lans ville skapa ett system som kunde hjälpa flygplan och fartyg att hålla reda på inte bara sin egen position, utan även alla andras.

Det var ett komplext problem, och efter en tids fruktlösa funderingar gav han sig ut på en segeltur i Stockholms skärgård. Ett par dagar in på seglatsen klättrade han upp på en knalle på en liten skärgårdsö och drabbades av en klar insikt.

– Jag kom inte på teorin där, men plötsligt föll de sista pusselbitarna på plats. Det blev fullständigt klart för mig att den fungerade.

Nu inleddes ett enormt arbete med att bevisa att teorin var sund. Han räknade, skaffade riskkapital, skapade datorsimulationer och byggde till och med ett flygplan i sitt garage.

Utvecklingen var kostsam, och de företag han vände sig till avfärdade projektet som orealistiskt. Sedan tiden som konsultande problemlösare hade Lans dock vunnit stort förtroende hos en internationell investeringsbank och de trädde in med finansiering av det nya, vansinniga projektet.

– Jag försökte förklara vad jag ville göra men de sa: ”Om du ska hålla på och förklara så orkar vi inte. Rekrytera de personer du behöver och se till att det blir av. Vi pröjsar.” De visste nog ärligt talat inte ens vad jag skulle göra. De visste bara att jag brukade genomföra vad jag påbörjade.

Håkan blev lovad 300 miljoner kronor, och snabbt förvandlades hans tankebygge till ett jättelikt lagarbete vars syfte var att bevisa att navigeringssystemet verkligen fungerade. Det testades framgångsrikt i Sverige, Ryssland, Indien och usa, och flygexperter beskrev det i lyriska termer som ”det största som hänt flyget sedan jetmotorn”. Men Håkan Lans är noga med att inte slicka i sig all ära.

– Man ska komma ihåg att det är väldigt många människor som har jobbat med det här. Må vara att jag tänkt ut det hela, men det är bara en liten del i arbetet. eu-kommissionen har satsat två miljarder kronor på standardisering och validering. Det motsvarar 2 000 mansår i arbete.

Tekniskt gick arbetet snabbt framåt, men i det fördolda slipades knivar.

Det amerikanska teknikföretaget Motorola visade tidigt intresse för världsrättigheterna till Lans system, som fått namnet stdma. Deras bud var emellertid för dåligt, och när de fick nobben lämnade de själva in en patentansökan på ett nästan identiskt system. Efter en infekterad strid hissade Motorola vit flagg. De förklarade sitt eget patent ogiltigt. Men systemet motarbetades fortfarande.

Den amerikanska regeringen hade formulerat en strategi för satellitnavigering som innebar att amerikanska intressen skulle driva den tekniska utvecklingen, och de satte in en massiv lobbying-kampanj mot stdma.

Amerikanerna hade ett klart sämre system men stenhårda affärsmetoder och länge såg det ut som att de skulle gå segrande ur striden. Men svenskarna hade tungt stöd från Ryssland och eu, och därför kunde Håkan Lans teknik klubbas igenom som världsstandard i mars 1999.

Vad gällde sjöfarten så motarbetades stdma av usa och England, som redan hade investerat i en konkurrerande teknik. De ville inte överge den trots att stdma visade sig ha hundra gånger så stor kapacitet. Kvalitetsskillnaden var dock så överväldigande att sjöfartsorganisationerna – trots dessa länders protester – enades om att Håkan Lans system var det bästa.

Problemet var bara patentet. Man ville inte införa ett system som tvingande världsstandard om en enskild svensk uppfinnare skulle ha betalt för varje såld enhet. Att alla tillverkare skulle få betalt ansågs självklart, men att en Håkan Lans skulle kunna kräva royalty på upp till fem procent ansågs otänkbart. De ringde honom direkt från konferensen med ett ultimatum:

Avsäg dig patentet nu, annars väljer vi ett sämre system.

När tumskruvarna drogs åt skrev han under ett papper och faxade över. Så kom hans stora uppfinning att spela en avgörande roll för all världens sjöfart. Och än i dag kämpar han för att få betalt från de företag som använder hans uppfinning.

– Det har givit vissa intäkter, men de har inte täckt mer än tio procent av kostnaderna. Jag har satsat 30 år, och inte fått en krona för mitt arbete.

Håkan Lans är inte typen som brusar upp i flammande ilska. Men när jag nämner ordet ”advokater” får han något avgjort giftigt i tonen.

– Jag har vänner som är advokater, vi delar samma värderingar. Men så finns det andra… Att ta betalt för att köra över en människa, det har jag fått lära mig att mc-gäng kan göra. De kan ge folk stryk. Det finns en prislista. Men det handlar ändå om människor som inte har så mycket att välja på i livet. Att vara en bildad akademiker som mot betalning kör över hederliga människor… jag har svårt att tänka mig något sämre.

Advokater. De, och deras arvoden, är en del av anledningen till att ensamma uppfinnare inte har råd att försvara sina patent. När Håkan Lans anlitade advokater för att tvinga datorföretagen att betala för patentintrång slutade det med hans kanske allra värsta tvist – den med de egna juristerna.

– Jag ville överhuvudtaget inte stämma några företag. Det var helt och hållet advokaternas idé, för att tjäna pengar på min uppfinning, säger han.

Håkan Lans gick i alla fall med på att låta advokatfirman Delphi försöka, och de var till en början både framgångsrika och lönsamma. Ett tjugotal stora företag som Apple, Sony och Motorola tecknade licenser och miljonerna rullade in. Men några vägrade, och Delphis amerikanska samarbetspartner, advokatbyrån Adduci, Mastriani & Schaumberg, stämde företagen i Håkan Lans namn. Problemet var bara att det var fel namn.

Håkan Lans stod visserligen som ensam patentinnehavare, men rätten till den ekonomiska avkastningen hade skrivits över på hans företag Uniboard. Han hade förklarat för sina advokater att stämningen skulle göras i Uniboards namn, för att han skulle slippa bli personligt involverad. Istället ställdes han inför värsta tänkbara scenario.

Den amerikanske domaren, John Penn, förkastade stämningen utan att ta hänsyn till sakfrågan. I stället avgjorde teknikaliteten – det faktum att stämningen var inlämnad i Håkan Lans namn istället för Uniboards.

I det läget vände sig Håkan Lans egna advokater emot honom och svor inför rätten på att uppfinnaren hade fört dem bakom ljuset. Advokaten Louis Mastriani blåljög (visar dokument från processen) och sa att han över huvud taget inte kände till Uniboards existens. Domare Penn valde att tro honom, utan att höra svensken och trots att Lans inte hade något att vinna på att stämningen gjordes i hans eget namn.

Det stod tvärtom snart klart att han hade mycket att förlora på det.

Domare Penn var nämligen inte färdig. Han dömde svensken att betala motpartens rättegångskostnader. En av motparterna, datorföretaget Acer, har begärt att domen ska verkställas i Sverige. Tingsrätten gick på Acers linje men hovrätten dömde till förmån för Håkan Lans, och nu hänger det på Högsta domstolen huruvida det ska bli fråga om utmätning av cirka 19 miljoner kronor eller ej.

– När jag var liten sade min mor till mig att inför lagen är alla lika. Jag har fått lära mig att så är det inte. Inför lagen är alla lika om de kan betala lika mycket, säger Håkan Lans likgiltigt.

Ett dovt skall ekar över tomten och vidare ut över viken. Det är schäfern Myla, inlånad från Försvaret, som vaktar huset. Kanske ogillar hon någon som går förbi ute på gatan. Hon är den andra militärt tränade schäfern som vaktar villan i Saltsjöbaden. Den första, Dixon, fick han i början på 1990-talet efter att en beväpnad man plockats in av polisen. Mannen hade Håkan Lans personuppgifter i sin plånbok och dessutom ett brev – en kopia på en kreditupplysning – som stulits ur uppfinnarens brevlåda. Exakt vad som låg bakom den incidenten fick han aldrig någon klarhet i.

Genom åren har listan på märkliga händelser i Håkans liv vuxit sig lång. Som när han kom till Japan för att förhandla med Hitachi och fann en geisha på rummet. Var hon utsänd av det japanska företaget?

Som när det amerikanska patentverket tappade bort hans papper.

Som när en av hans jurister visade sig ha jobbat åt cia.

Som när filmarna på Bob 601 blev bestulna på sitt arbetsmaterial.

Filmen är fortfarande under produktion. Sannolikt har den premiär under 2012. Michael Collaros och Felix Etzler har samlat intervjuer med experter på teknik, patent och juridik, som tecknar en entydig bild: Ensamma uppfinnare som tar fram stora innovationer kan aldrig hävda sin rätt mot stora bolag. De hamnar i rättsprocesser och utsätts för övergrepp, medan andra tjänar pengar på deras uppfinningar.

Vem var det som klättrade uppför stegen i en trång gränd i Gamla stan den där oktobernatten? Ingen vet. Michael Collaros och Felix Etzler hade blivit varnade för att saker skulle hända om de gjorde en film om Håkan Lans, och saker hände. Men det kan inte uteslutas att någon helt enkelt fick nys om att det stod en dyrbar kamera där uppe, bröt sig in och stal den och plockade på sig filmkassetterna av bara farten.

Vart och ett för sig är frågetecknen som kantar Håkan Lans historia omöjliga att räta ut. Men tillsammans bildar de ett mönster som omöjligt kan tolkas som en serie oskyldiga sammanträffanden.

När jag påbörjade arbetet med den här artikeln ställde jag mig dock fyra helt andra frågor, som faktiskt kan besvaras:

Är Håkan Lans ett offer för en stor konspiration? Nej. Han är ett offer för många små konspirationer.

Är Håkan Lans ett patenttroll? Nej. Han drivs av en stark tro på att innovationer ska belönas, men då handlar det om att få betalt för nyskapande lösningar som krävt stora arbetsinsatser och är till nytta för mänskligheten. Han ser hellre att patentförbrytare kastas i fängelse än att de betalar skadestånd.

Är Håkan Lans ett geni? Hans gamla arbetskompisar tvekar inte en sekund med att använda epitetet, men det är i slutändan en semantisk fråga. Han förnekar det själv, men han är onekligen en man med ett sällsynt skarpt intellekt och han är en av vår tids största uppfinnare.

Är Håkan Lans bitter? Tro fan att han är bitter. Av goda anledningar.

”Ur ett filosofiskt perspektiv är det intressant. Jag har fått se hur verkligheten är beskaffad. Jag har lärt mig mycket”, säger Håkan Lans i ett av sina tappra försök att se saker från den ljusa sidan.

– Ta ett fenomen som terrorism. Det är något jag tycker hemskt illa om. Det är fruktansvärt att använda våld för att uppnå sina syften. Men när man upplevt det som jag har gjort börjar man begripa mekanismerna som gör att terrorism kan frodas. Det föds en frustration hos dem som känner sig orättvist behandlade men inte kan göra sina röster hörda.

Håkan Lans har en bra bit kvar till terrorism, men visst är han frustrerad. Han sitter fast, tyngd av rättsprocesserna och av de ekonomiska hoten om att tvingas betala motståndarnas rättegångskostnader. Men han sitter också fast i ytterligare en rävsax, riggad av hans finansiärer.

Håkan Lans vill inte namnge den holländska investmentbank som har stöttat honom ekonomiskt. Anledningen är dels att han har jobbat med dem i tidigare projekt som han lovat att inte ta åt sig äran för, dels att han vill vakta sina arbetshemligheter på en nivå som låter som hämtad ur en spionthriller.

– Det har jag lärt mig, att det är oerhört viktigt att inte avslöja hur man jobbar, var man jobbar och med vem man jobbar. Om man sätter ihop ett team för ett projekt så kommer var och en i teamet att känna till alla hemligheter. Och det kommer alltid att finnas någon som är känslig för påtryckningar.

Investmentbanken satsade hur som helst hundratals miljoner på Håkan Lans positioneringsprojekt när ingen annan vågade, och de har fortsatt att stötta honom genom processerna. Men det finns en hake.

– Jag har fått så kallat riskvilligt kapital, så om jag hade misslyckats hade jag inte behövt betala tillbaka någonting. Mitt problem är att jag har lyckats. Men intäkterna har ännu inte täckt kostnaderna för utvecklingsarbetet. Dessutom riskerar jag att tvingas betala de kvarstående kostnaderna för utvecklingen, vilket är mer än jag äger. Det är därför jag inte kan lämna projektet.

Pressen kommer från flera håll, den vill inte upphöra, och den är hård. Den har varit det i decennier. Och Håkan kämpar vidare.

– Jag tittar bara framåt. Jag försöker hitta de positiva sakerna i allting. Om jag inte hade utsatts för alla de här angreppen hade det antagligen betytt att jag inte hade åstadkommit något av betydelse. Ju fler angrepp, desto mer betydelsefulla saker har jag gjort. På sätt och vis är de medaljer, de här angreppen, säger han.

Ryktet om Håkans Lans självmord är överdrivet

David Lagercrantz skriver i boken Ett svenskt geni att Håkan Lans har brutits ner av attackerna, att han ett tag övervägde självmord och till och med spelade in en filmad avskedshälsning. Men Håkan Lans slår ifrån sig när jag för det på tal.

– Nej! Det tror jag inte att han har skrivit. Men… Man kan väl säga så här: När man är hotad till sin existens… Alltså, Acer vill ha mer än jag äger. De vill ha mitt hus. De vill ha min bil. De vill ha mina guldmedaljer. De vill ha allting. Om du tar ifrån en person precis allt så har du kränkt en person för all framtid. Jag har haft ett intressant liv. Jag har gjort saker, jag har fått belöningar. Att då sitta där och inte ha någonting kvar, vad är det värt?

Jag frågar om han efter allt detta fortfarande vågar hoppas på att en dag kunna stiga upp på morgonen och sätta sig och vrida och vända på en spännande idé som ska utvecklas till en helt ny innovation.

Han andas ut ljudligt, vänder bort blicken och blir tyst i några sekunder. Jag försöker föreställa mig tankarna som tumlar runt i hans huvud. Arbetet som gav honom sådan lycka för flera decennier sedan. De mardrömslika rättsprocesserna som numera slukar hans dagar, hans energi och livsglädje. Åldrandet. Den okuvliga biologiska processen som konspirerar med juristerna som dränker honom i pappersarbete och dag för dag försämrar hans möjligheter att någonsin kunna återvända till det arbete han verkligen älskar.

Håkan Lans förlorade sitt liv för länge sedan. Sedan dess har han kämpat, dag och natt, för att få det tillbaka. Nu kommer han tillbaka till sina grubblerier och tittar upp.

– Hoppet är det sista… Vad var det de skrev i Blandaren? Hoppet är det sista… som lämnar trampolinen!

Hans ansikte spricker upp i ett stort, ogarderat leende, med massor av tänder som plötsligt tittar fram under mustaschen. Ögonen lyser överlyckligt mot mig. Håkan Lans ser ut som om han helt oväntat, i en gammal studentikos putslustighet, har funnit svaret på världens svåraste gåta.