Plastikkirurgi i Korea -
Helt fix(er)ad

Apgujeong Rodeo Street i Seoul ser nästan ut exakt som Beverly Hills Rodeo Drive: kluster av lyxmodehusens flaggskeppsbutiker, chihuahuaor som nyfiket tittar fram från handväskor, nypolerade Ferraribilar som vid grönt ljus accelererar som hästar vid startskottet i Royal Ascot.

Men det finns en sak som skiljer vyn från den i Los Angeles: fler kvinnor spatserar fram i högklackat med käken i bandage. Eller med munskydd som även täcker näsan.

Det mesta har sin förklaring bara man lyfter blicken och låter den vandra ovanför butikerna. Där syns namnen på de ibland 16 våningar höga sjukhus och mindre kliniker som här tränger in sig på ett par kvadratmeter. De heter saker som Small Face, Magic Nose, Dr. 4 Nose, Her She, Wannabe, 4 Ever, Before and After, Reborn, Top Class, Cinderella och Center for Human Appearance. Det finns också en mödra­vårdsklinik som specialiserar sig på skönhetsfix åt nyblivna mammor, men där man kan skriva in sig och utföra de första in­greppen redan före förlossningen.

Sydkorea har gått om Brasilien i antal plastikoperationer per capita, och Seoul har blivit den självklara plastik­kirurgihuvudstaden. Bara här i stadsdelen Gangnam, besjungen av K-pop-stjärnan PSY i världshiten Gangnam Style, ska det finnas över 900 plastik­kirurgikliniker.

Som en del i att ta reda på hur det blivit så här, och för att undersöka hur seriösa klinikerna är, ska Icons översättare Jeannie Yun låta sig konsulteras inne på kliniken ID Hospital som är en av de största. Uppe i ett väntrum på 13:e våningen, där det ingår gratis cappuccino, ligger det nu framför henne ett formulär som först måste fyllas i:

Varför har du kommit hit?

▢   Skönhetsfix inför jobbintervju
▢   Bröllop
▢   Återfå självförtroendet
▢   Andra har påpekat saker om mitt utseende

Vilken look är du ute efter?

▢   Naturlig
▢   Mycket annorlunda
▢   Helt annorlunda

Vem i underhållningsbranschen skulle du säga att du är mest lik?

Har du andra vänner som funderar på att operera sig? Hur många?

▢   1
▢   2–3
▢   3–5
▢   Många

Om du uppnår det resultat du vill med plastikoperationen, vad är då det första du skulle vilja göra?

▢   Ladda upp en selfie utan att använda Photoshop
▢   Hitta en älskare
▢   Hitta ett jobb
▢   Ställa upp i en skönhetstävling

Yun vet att hon har lite olika storlek på sina ögon, men kommer hon att få höra något annat? Längre än så hinner hon inte tänka. Det har blivit hennes tur.

Från att länge bara ha varit förunnat Hollywood­aktriser och Beverly Hills-chefer har plastikkirurgi blivit mainstream. Den globala industrin runt klinikerna har vuxit exponentiellt de senaste decennierna, och i synnerhet det senaste.

Sedan 2010 har antalet registrerade operationer ökat i alla topp­länder – USA, Brasilien, Sydkorea, Indien och Mexiko. I USA, där man 2011 lade 68 miljoner dollar på plastikkirurgi bara på sina husdjur, ökade antalet skönhetsoperationer med 30 procent mellan 2010 och 2015. I Brasilien med drygt 50 procent. Men det största utropstecknet i statistiken är Sydkorea, där antalet ingrepp fördubblades på de nämnda fem åren. 2015 registrerades 1,2 miljoner ingrepp på en befolkning på 50 miljoner invånare, och man räknar med ett stort mörkertal.

Till Seoul kom plastik­kirurgin under 1950-talet, ungefär samtidigt som den kom till Sverige. Koreakriget hade just tagit slut och den amerikanske kirurgen Doktor Ralph Millard var stationerad i den syd­koreanska huvudstaden. Millard hade gått som lärling hos nyzeeländaren sir Harold Gillies, känd som den moderna plastikkirurgins fader, och var här främst för att operera amerikaner och sydkoreaner som skadat sig i strid mot nordsidan. Men en dag bad en manlig koreansk översättare om en dubbel ögonlocksoperation (där man skapar det veck i ögonlocket som många asiater inte har) och rundare ögon. Trots att man redan utförde operationen i Hongkong, Japan och Korea fick Millard, som i brist på engelska instruktioner själv listade ut hur han skulle göra, äran för att ha utfört världens första operation av detta slag. I dag är det den överlägset vanligaste i Sydkorea.

Snart växte Millards patientskara bestående av koreanska (ofta prostituerade) kvinnor med förhoppningar om äktenskap och flytt till USA. De nya ögonen skulle öka deras chanser hos de amerikanska soldaterna och hjälpa dem att smälta in. Sydkorea var ”en plastik­kirurgs paradis”, skrev Ralph Millard som nu hade sått ett frö för det västerländska utseendet som ideal.

Den 2 december 2011 sändes det första avsnittet av realityserien Let Me In. Det var en extreme makeover i ordets rätta bemärkelse. Inom plastikkirurgin finns det två huvudfält: det ena är rekonstruktiva operationer för att återskapa form och funktion efter medfödda missbildningar eller skador, och det andra är estetisk plastikkirurgi som ofta kallas skönhetskirurgi. Let Me In var en mix av de båda, uppumpad på steroider.

Yngre kvinnor som sökt till showen fick först träda in på scenen framför en jury bestående av en tv-seriestjärna, en vd för en e-shoppingsida och tre stylister. Kandidaternas ”defekter” varierade, från grava underbett och gomspalt till bröst som tappat formen efter amning. Men oavsett vad kandidaterna ville rätta till drog plastik­kirurgerna skalpellen till sin spets.

När de nyopererade kvinnorna gjorde entré igen var det bara deras röster som var sig lika. Medan studio­publiken skrek beundrande komplimanger rullades triumferande före- och efterbilder fram med rubriker som ”Från flatbystad trebarnsmamma till Askungen” och ”Från underbett till Barbie”. Det här var bilder som deltagarna skulle få vänja sig vid. Mot gratis operationer i tv fick showen och den medverkande kliniken, som betalade stora summor för att vara med i programmet, fritt använda sig av allt bild­material i reklam som tapetserades över Gangnam och Seoul.

– Vad man än tycker om det finns det ett före och efter Let Me In. I och med att förvandlingarna i showen är så stora har mindre skönhetsingrepp, som att fylla läpparna eller operera ögonlocken, normaliserats, förklarar Junho Jung som är konsulent och ansvarig för marknadsföring hos plastikkirurgikliniken Her She, när vi ses på hans kontor på den tolfte och översta våningen.

– Ett presentkort för en plastikoperation har blivit en naturlig studentpresent att ge till sin dotter. Och nu är alla medvetna om att ju yngre man är vid operationen, desto snabbare går läkningen.

Den sydkoreanska regeringen har sedan en tid haft plastikkirurgi som ett av sina fem huvudområden där man gått in och satsat stora pengar. 2007 lättades visumkravet för internationella patienter och två år senare började regeringen stötta klinikernas marknadsföring utomlands. Det har lett till att man har ökat vinsten med lite drygt 20 procent varje år under de senaste fem åren.

En följd av utvecklingen är att passkontrollanter har fått ny uppgift. Oavsett ingrepp får patienten för säkerhets skull, ifall pass­bilden inte längre skulle stämma överens med verkligheten, alltid med sig ett intyg om att hen har lagt sig under kniven.

Junho Jung berättar att ickekirurgiska ingrepp som botox och fillers har blivit vardag i Sydkorea, kanske inte lika odramatiskt som att gå och färga håret men inte långt ifrån.

Från rummet intill hörs något som låter som en tandläkarborr. Men det är inte en tandläkarborr. Det är en speciell slip som just nu filar ned under­käken på en av döttrarna i en indonesisk familj där alla fyra familje­medlemmar har åkt hit för att operera sig till grupprabatterat pris. Pappan, som är i 60-årsåldern och som har lyft sig så mycket att han ser ut som en skurk i Batman, avbryter om och om igen intervjun för att förhandla om priset med Junho Jung.

– Du får ursäkta, säger Junho Jung till honom, du kan väl vänta här och känna på de tårformade silikon­implantaten så länge?

Tv-programmens makt

Makeovershowen Let Me In anses ha spelat en stor roll i normaliseringen av skönhetsoperationer i Sydkorea. När kandidaterna i tv-programmet gick upp på scenen efter sina operationer var det  ofta bara deras röster som var sig lika. Före- och efterbilderna användes sedan i reklam för både programmet och de kliniker som hade utfört operationerna. Det ideal som eftersträvades i Let Me In speglar det genomslag som K-pop­stjärnorna haft i Sydkorea. Den populära talangshowen Superstar K hjälpte K-pop­stjärnornas estetik att bli norm.

Det är lätt att se de skönhetsideal som manifesterades i Let Me In som västerländska. Bebis­liknande ansikten med små näsor och stora runda ögon kombinerades med stora bröst och getingmidja till ett utseende som man i Sydkorea kallar bagel girl – en blandning av babyface och glamorös. Men det är inte fullt så lätt, menar Cho Haejoang som är professor i sociologi vid Yonseiuniversitet i Seoul.

– Idealet du ser kommer snarare från japanska animefilmer och på senare tid från den så kallade Hallyu­vågen med de nya unga K-popstjärnorna. Men de här stjärnorna är ju någonstans mittemellan allt. Antingen har de fötts med nättare, ”västerländska” drag, eller så har de låtit sig opereras.

K-popstjärnornas popularitet går nästan inte att överdriva. Enligt The Paris Review sökte över 2 miljoner koreaner – mer än 4 procent av befolkningen – in till den Idol-liknande talangshowen Superstar K år 2012.

K-popestetikens perfektionism, menar Cho Haejoang, är en av huvud­anledningarna till Sydkoreas plastikhysteri. Men hon har ytterligare en teori. Den hänger ihop med det faktum att sydkoreanska kvinnor i genomsnitt äger flest skönhetsprodukter i världen.

– Generellt är den yngre generationen här extremt rak och ärlig. Man kan säga rakt ut om man tycker att någon inte är fin nog och borde operera sig. Det ligger också lite i kulturen att man ska ta ansvar och göra sig fin för att inte såra andra. Dessutom genomsyras Seoul av en monster­kapitalism där unga matas med före- och efterbilder från den plastikkirurgiska industrin. Detta i världens sjätte mest tät­befolkade stad där konkurrensen är mördande och där alla jobbannonser kräver bifogade bilder i ansökningarna. Det ena leder till det andra.

Inför avresan till Seoul har ICON haft svårt att få till intervjuer med människor som är verksamma i stadens plastikkirurgibransch. Bara genom att se till sig själv tror Junho Jung att det framför allt beror på att man helt enkelt inte har tid.

– Du ser ju, jag tvingas flänga mellan våningarna här för att ta emot patienter för konsultation, förhandla om priset och ta hand om dem som ska vila efter operationerna. Det är så hård konkurrens i Seoul just nu att vi, liksom alla andra, måste vara rädda om vår tid.

Leder konkurrensen till att man opererar folk precis som de vill – även om de har skev självbild?

– Det är en svår fråga. Vad är en skev självbild? Vi försöker alltid övertala patienterna till något som ska passa deras utseende. Men i slutändan ligger valet hos dem själva.

Här skiljer sig sydkoreanska kliniker från svenska. Eller i alla fall Seouls Her She från Akademikliniken i Stockholm. Det menar plastikkirurgen Paolo Montemurro, som har jobbat på Akademikliniken sedan 2008.

– Jag tackar i snitt nej till en patient varje dag, säger han när vi ses på deras huvudklinik vid Gärdet i Stockholm. Det blir mycket pengar som går förlorade men det är ett måste. De patienter som har en lättare grad av dysmorfofobi [inbillade utseende­defekter] kommer aldrig att bli nöjda, oavsett vad vi gör.

Under sina år i Sverige har Paolo Montemurro sett en attitydförändring.

– Länge översköljdes vi av bilder från USA, där det generellt är mer showoff än någon annanstans i världen. Där vill man att andra ska se att man gjort något, det kan öka statusen i vissa kretsar. Men när man här i Sverige har insett att vi plastikkirurger kan utföra små förändringar, som betyder mycket för patienten men som omvärlden inte ens lägger märke till, har det sakta normaliserats.

I en liten paus mellan två operationer berättar Doktor Jung Young Choon, chefskirurg och grundare av Her She-kliniken 1990, att den sydkoreanska marknaden för plastikkirurgi står inför ett litet skifte.

– I takt med boomen har en massa oseriösa kliniker öppnat upp, säger han. Du får bara kalla dig för plastik­kirurgiklinik om de som arbetar där har den rätta specialistutbildningen, men överallt runt om i landet fuskar man och kringgår detta. Men marknaden kommer antagligen att reglera sig själv. I takt med att hyrorna höjs i redan dyra Seoul och branschen värderas allt högre köper investerare nu in sig i klinikerna. Och ingen vill köpa in sig hos oseriösa kliniker. Jag vet, för jag talade just med en investerare som gick in här.

Till vilket pris?

– Det kan jag inte säga. Men jag kan säga att jag aldrig har ångrat att jag valde att bli plastikkirurg i stället för kirurg.

En yngre kvinna i åt­sittande krämfärgad dräkt med rosa ID Hospital-namnskylt ber Jeannie Yun att ta med sin ifyllda enkät upp till 16:e våningen. Stora glasfönster i alla riktningar får Seoul att se lika oändligt ut som Sao Paulo eller Tokyo. En lika ung kvinna i likadan dräkt, med tiocentimeters­klackar och fem­centimetersnaglar, möter upp. Hon leder Jeannie till ett rum och ber henne att sätta sig ned. Planen är att Jeannie ska säga att hon inte känner sig bekväm med sitt ansikte, men att hon inte vet exakt vad som känns fel, för att sedan lämna över ordet till konsulenten.

– Har du tittat i våra broschyrer? frågar konsulenten och syftar på de som ligger utplacerade i väntrummen på kliniken, där sydkoreanska b- och c-kändisar ställt upp på före- och efterbilder mot gratis operationer.

– Du har ju inte fyllt i här, säger hon. Finns det inte någon här bland stjärnorna som du tycker att du liknar och skulle vilja bli ännu mer lik?

Jeannie skakar på huvudet.

Så känner konsulenten på hennes näsa, först vid näsroten och sedan vid nästippen. Hon trycker och trycker.

– Varför är din näsa så tjock? frågar hon och ler. Nej, men du, jag vet inte om jag hittar några fel, men jag ska låta dig träffa en doktor också.

Så lämnar konsulenten rummet och ger plats åt Doktor Yeun Suk Ho. I vit läkarrock med breda slag, och en löst sittande Rolexklocka som gång på gång slår emot bordet, går han igenom Jeannies enkät. Även han känner på näsan, trycker hårt och tittar på henne som en konstnär framför sitt staffli.

– Nej du, jag tycker att du har en fin liten näsa. Visst, du har olika storlekar på dina ögon, det vet du väl om? Men jag tycker inte att det är något att göra något åt. Det är så små saker.

Jeannie tackar och ska just resa sig när doktorn säger:

– Men om vi bortser från ansiktet, har du tänkt på kroppen, body contouring? Dina överarmar hade verkligen mått bra av en fettsugning.