”Mitt namn är Lightning Bolt”, sa han, jamaicanen som för tre år sedan vände upp och ner på naturlagarna med bara 41 långa kliv.
Och han slog sannerligen ner som en blixt i både idrotts- och forskarvärlden. Enligt matematikernas kurvor skulle vi inte ha nått Usain Bolts osannolika världsrekord, 100 meter på 9,58 sekunder, förrän tidigast år 2030. Men så är han också ett fysiskt vidunder.
Därför springer Usain Bolt så snabbt
– Enkelt uttryckt är Usain Bolt avvikande därför att han är lång. Han tar färre steg på 100 meter än andra sprinters, säger Håkan Andersson, ledare i svenska friidrottslaget och som varit sprintertränare på elitnivå i 25 år.
Men det är inte bara Usain Bolts långa steg som utmärker honom. Han verkar också ha en unik kombination av snabba och långsamma muskelfibrer.
– Sprinters har generellt sett en hög andel snabba muskel-fibrer, medan maratonlöpare har en hög andel långsamma, förklarar Carl Johan Sundberg, docent i molekylär arbetsfysiologi på Karolinska Institutet.
De snabba muskelfibrerna ger sprintrarna en rivstart, medan de långsammare fibrerna gör maratonlöparna mer uthålliga. Bolt verkar ha en superkombination av båda, vilket gör att han inte tappar så mycket fart i slutet av loppet.
– Han har ingen svaghet. Förr hade långa sprinters för dålig acceleration eller finish, men Bolt är fulländad, säger Håkan Andersson, som på 90-talet drev ett forskningsarbete där en stor studie på sprinters gjordes.
Förutom muskelfibrer och benlängd finns det flera variabler som påverkar människokroppens hastighet.
– En viktig faktor är hur kort tid foten är i marken vid varje steg. Här finns det givetvis gränser, till exempel för hur snabbt muskulaturen kan dra ihop sig, säger Carl Johan Sundberg.
Sedan vi började mäta fartutvecklingen har dess kurva planat ut och rekorden slås alltmer sällan. På drygt ett sekel har vi som art ökat hastigheten med en hundradels sekund per meter, bland annat tack vare att vi nu har bättre utrustning, bättre banor och bättre näringsintag.
Fysiska förutsättningar
På korta sträckor är människans kropp chanslös mot gepardens, som är lättare och mer utsträckt vilket gör att den når upp i 113 km/h. Människan är bättre på långa distanser, och vi har till och med vunnit maraton mot hästar – mycket tack vare vår oöver-träffade planerings-förmåga.
Det som avgör farten är benens längd, kraften i avstampet, längden på själva steget och hur fort benet kan slungas fram. De faktorerna avgörs i sin tur av andelen explosiva muskelfibrer, hur muskler, senor och skelettdelar är förbundna med varandra och koordinationen – att man kan aktivera de muskler som behövs i exakt rätt ordning.
Men den främsta orsaken är förmodligen att vi tränar mer, eftersom idrotten har blivit en större industri.
– Vi är mycket kraftfullare i dag än på 60- och 70-talen. Dagens sprintrar styrketränar mer och har utvecklat en större muskulatur i över-kroppen. Det är muskler som man inte springer med, men som ger bättre med- och motrörelser vilket gör sprintrarna snabbare, säger Carl Johan Sundberg.
Hur mycket snabbare kan vi bli?
Frågan är hur mycket snabbare människan kan bli. Forskare menar att vi nu ligger på 99 procent av vår maxkapacitet, jämfört med 1800-talets idrottsmän som anses ha legat på ungefär 75 procent.
Samtidigt vet vi inte hur snabba vi har varit ännu tidigare i historien.
– Vi har bara hållit på med professionell sprintträning sedan 70-talet. Grekerna höll på med olympiska spel i 1 000 år, de ställde till och med in krig för tävlingarnas skull och sprint ansågs som den mest prestigefulla grenen. Sedan lade de av på grund av fusk och korruption. De finns inga resultatregister från dem, så vi har ingen aning om huruvida de kanske var snabbare än vi. Det finns flera sätt som vi kan utveckla sprinten på i framtiden, säger Håkan Andersson.
Han menar att vi fortfarande vet ganska lite om vad som gör oss snabba.
– Vi vet till exempel inte varför farten sjunker vid 100 meter. Vi pratar om muskelfibrer, men det är mest hypoteser. Träningsprocesserna har inte heller utvecklats så mycket. På många sätt befinner vi oss fortfarande på stenåldern.
Den fysiska gränsen för löphastighet
De rent fysiska gränserna tycks vara svåra att förutspå, och alla prognoser hittills har visat sig vara fel. Bolt visade att det går att kombinera en sprinters explosivitet med en maratonlöpares uthållighet, och forskarna verkar se honom som ett nästan övernaturligt exempel. Steglängden kan inte bli så mycket längre än hans – det som möjligen kan förbättras är markisättningen.
– Bolt nuddar marken i 80 milli-sekunder, vilket även de flesta andra sprinters gör. Om man kunde förkorta markkontakten med två tusendelar på hans långa steglängd skulle det blir stor skillnad, säger Håkan Andersson.
Till syvende och sist kanske det blir dopingreglerna som avgör hur snabba vi kan – eller snarare får – bli. De flesta forskare tror att det bara är en tidsfråga innan vi har utvecklat bioteknik, inte minst genterapi, som gör det möjligt att manipulera och maxa muskelfibrerna.
– Jag är emot det, men jag tror att gendopning kommer att bli verklighet. Frågan är bara vem, var och när, säger Carl Johan Sundberg.
Gendoping eller ej, de flesta är numera eniga om att det går att öka farten ännu mer. Exakt hur mycket är dock omöjligt att säga.
– Forskarna sticker ut hakan, men det är nästan meningslöst att sia om. Hade man sagt 9,50 sekunder för 20 år sedan skulle folk ha tyckt att man var galen. Nu känns 9 blankt inte särskilt svårt, säger Håkan Andersson.
Kommer vi under 9 sekunder?
– Du och jag kommer aldrig att få se det. Men om vi håller på i 1 000 år till, som grekerna, varför inte?
