Supreme -
Hysteri

Där en helt vanlig torsdagsmorgon på Los Angeles North Fairfax Avenue.

Nedanför de stolta, höga palmerna som kantar gatan doftar det solvarm asfalt och marijuana. När klockan närmar sig elva fylls stråket mellan de hippa klädbutikerna och det ortodoxt judiska områdets alla kosherbutiker, bokaffärer och delis med allt fler säkerhetsvakter. Lite längre upp på gatan mot West Hollywood cirkulerar poliser.

Det är lätt att tro att det är en större räd på gång mot alla som står här och hänger längs med trottoaren i den gassande förmiddagssolen: det är skateboardkids i senaste streetwear, det är yngre män med jointar i mungipan och kepsar neddragna över ansiktet, det är äldre solbrända män som i sina solglasögon från Oakley och kortärmade Tommy Bahama-skjortor ser ut som karaktärerna vid båtvarven i Florida Keys-serien Bloodlines.

Men det är som sagt bara en helt vanlig torsdagsmorgon på North Fairfax Avenue. Alla väktare på gatan är lejda av New York-märket Supreme. Torsdagar är den dag när skatemärket under ett tiotal veckor om våren och hösten har sina så kallade drops. Det är då man uppdaterar sina butiker världen över med nya varor. Inte sällan med speciella kollektioner där man samarbetar med alla från resväsketillverkaren Rimowa till Nike och franska modehuset Louis Vuitton.

För att ha en chans att köpa varorna har man två möjligheter: antingen direkt i Supremes butiker eller via märkets webbplats. Vid sidan av flaggskeppsbutiken på Lafayette Street i New York och shopen här i Los Angeles har Supreme ytterligare adresser i Brooklyn, London och Paris. Plus de sex affärerna i streetweartokiga Japan.

Det är nu inte bara att ta vägen om sin lokala Supremebutik under de här torsdagarna. För att ha en chans måste man prick klockan åtta på morgonen, på tisdagen i samma vecka som märkets drop äger rum, registrera sig på en sida på nätet. De 500 lyckligt lottade som väljs ut av de cirka 15 000 som varje vecka registrerar sig får under onsdagen ett sms med en köplats och en tid för torsdagen.

Om man inte är en av de utvalda tvingas man förlita sig på Supremes webbplats. Exakt klockan elva lokal tid om torsdagarna läggs allt upp på sajten. De flesta seriösa som handlar via sajten använder så kallade botar, ett datorprogram som konstruerats för att automatiskt genomföra ett förprogrammerat uppdrag. Det går att ladda ned sina botar gratis, men det finns också speciella Supremebotar för 150 dollar, optimerade för Supremes sajt. När sajten uppdateras med de nya varorna ser boten till att ens varukorg snabbt fylls med det man varit ute efter i kollektionen. Därefter betalas allt med ens redan färdiginmatade uppgifter. Ett par ögonblick efter klockan elva är allt i Supremes samarbetskollektioner slutsålt i webbshopen.

Bland alla på gatan sticker den tanige 14-­åringen Aaron Ezekiel ut. Han brukar främst handla via i sajten, men har under den här torsdagen valt att skippa skolan hemma i The Valley för att handla i Supreme­butiken. Nervöst vankar han av och an på trottoaren och väntar på sin tid. Han har fått ett sms som meddelat att han har könummer 17. Det är bara det att han är osäker på om textmeddelandet verkligen är äkta.

– Flera som är här oftare än jag, och som jag har visat meddelandet för, har sagt att det inte ser ut som det ska, säger han och grimaserar så att hans tandställning syns.

Aarons föräldrar tycker att han ännu är för ung för att få ha bankomatkort. Det är därför han bara har med sig kontanter. Han kontrollräknar sedelbunten och summan stämmer: 1 500 dollar. Han tittar om och om igen på klockan. Allt är nu nästan en timme försenat. Nu måste det väl ändå snart vara hans tur?

Det är en viktig dag för Aaron, eftersom Supreme nu lanserar sitt hett eftertraktade samarbete med motocrossmärket Fox Racing. Tröjor, handskar, skydd och hjälmar som alla ser ut precis som Fox Racings produkter – med den lilla skillnaden att de vid sidan om motocrossmärkets logotyp också är märkt med Supremes.

Aaron har tänkt köpa allt i kollektionen. Men inte till sig själv. Tvärtom är han likt många här på gatan en så kallad proxy, vilket skulle kunna beskrivas lite som streetwearvärldens svartabörshaj. Efter att ha plockat på sig ett exemplar av varje sak i kollektionen – sådan är begränsningen – ska han direkt sälja varorna vidare för upp till fem gånger priset. Antingen på internet eller till de tiotal butiker här i West Hollywood som lever på att köpa och sälja Supremevaror i andra led.

Medan Aaron väntar på att få komma in i butiken erbjuder en indisk kille med luvtröjan uppdragen över huvudet 300 dollar för hans köplats. Han får till svars att den är till salu – men för 2 000 dollar.

En taiwanesisk kille, som tjänar extra på att sälja Supremesaker hem till Taiwan, tjatar på Aaron (och på alla andra som väntar på att komma in) om att få köpa loss något när han sedan kommer ut ur butiken.

En kille som vill vara anonym, och som säger att jag kan kalla honom ”Jordan”, går omkring med sin svarta solblekta keps neddragen i ansiktet. Han är i direktkontakt med sin flickvän som spanar på de unga proxykillar som de lejt med 1 000 dollar var för att handla i butiken. Jordan jobbar till vardags på en kinesisk investmentbank inne i Los Angeles, men har förhandlat sig till att få vara ledig om torsdagarna. Vid sidan av sitt bankingjobb driver han sajten swanstreet.la. Här säljer han vidare nya Supremevaror till butikspris mot att man betalar 120 dollar om året i prenumerationsavgift. Jordan säger sig ha drygt 1 000 prenumeranter. Snabb matte visar att han därmed drar in cirka 100 000 dollar om året på extraknäcket.

Det är de stora summorna i omlopp som gjort att Los Angeles stad bestämt att väktarna måste vara här de här torsdagarna. Det är nämligen inte ovanligt att unga Supremefans blir rånade på väg från butiken av äldre typer som likt rovdjur går Fairfax Avenue upp och ned och spanar efter offer med färska Supremevaror.

När James Jebbia i januari 1994 startade Supreme, genom att öppna upp sin första butik på 274 Lafayette Street i Soho, hade Rudy Giuliani ett par dagar tidigare svurits in som New Yorks nye borg­mästare. Den ärke­konservative Giuliani, när detta skrivs Donald Trumps advokat, hade till stor del blivit framröstad för sina utlovade krafttag mot kriminaliteten. New York, markerade den nye borgmästaren, skulle städas upp. Snart kom Giuliani också att bli känd för sin nolltolerans mot ringa brott som skade­görelse, klotter, tjuvåkning i tunnel­banan och ordningsstörningar.

Så här i efterhand skulle man kunna se Supremebutiken som en direkt motreaktion till Giuliani. Den blev snabbt ett självklart nav för skejtare, graffitikonstnärer, underground­musiker och hippa slackers, alltså alla som låg i riskzonen för borgmästarens tuffare direktiv till New York-polisen.

Det var en speciell tid i New York. På stadens hiphopscen debuterade Wu-Tang Clan med Enter the Wu-Tang (36 Chambers), Notorious B.I.G. med Ready to Die och Nas med Illmatic. När Larry Clark och Harmony Korine skulle spela in sin smutsiga och uppseendeväckande New York-ungdomsskildring Kids skedde en stor del av castingen utanför Supremebutiken. För trovärdighetens skull fick de flesta tonåringarna som fick roller i filmen behålla sina vanliga kläder medan kameran gick. Just därför kom filmen att vara full av kontroversiella scener där ungdomarna röker bong, har oskyddat sex och skejtar i Supremekläder.

Vogue skrev en artikel där man uppmärksammade Supreme och jämförde märket med Chanel för sitt ”kult­liknande följe”. Supreme kom snabbt att hamna i samma hippa och alternativa – för att inte säga väldigt killiga – amerikanska samtida populärkultur som just nämnda Larry Clarks och Harmony Korines filmer, tidningen VICE, all undergroundmusik, Dash Snows och Terry Richardsons semipornografiska fotografier, Beastie Boys upptåg i egna tidskriften Grand Royal, Spike Jonzes ironiska reklamfilmer, och så vidare. Alla som lite upproriskt pekade finger, skulle man kunna säga.

James Jebbia tycktes efter ett decennium i skate- och streetwear­branschen veta exakt vad han ville göra när han startade Supreme. Logotypen, ett vitt snedställt Futuratypsnitt mot röd bakgrund, mer eller mindre snoddes från Los Angeles-konstnären Barbara Kruger.

Mitt ibland tidiga regelrätta samarbeten, som med konstnärerna Jeff Koons och Damien Hirst, ”lånade” Supreme Louis Vuittons klassiska monogram till märkets skateboards. Just så att man skulle kunna tro att även detta rörde sig om ett samarbete. Samma sak hände med Eustace Tilley, tidningen The New Yorkers maskot, som man lät trycka på t-shirts, luvtröjor och skateboards. Alla plagg hade Supremes logotype tryckt under maskoten i tidningens typsnitt. Och allt utan New York-tidningens med­givande.

Om någon ville hota Supreme med stämning hade märket röjt alla spår. Varorna gjordes alltid i så begränsad upplaga att de sålde slut på direkten. Dessutom gick det aldrig att via kvitton bevisa Supremes tvivelaktiga affärer med copyright­skyddat material. Bara för att vilseleda slog man i kassan ofta in skateboards och t-shirts som ”jeans” och vice versa.

Utöver detta finns en rad vittnesmål om hur expediterna i Supremebutiken kunde bemöta sina kunder som om de vore hundskit. Om en kund frågade om, säg, en t-shirt fanns i andra storlekar än de som låg framme kunde expediten, om denne inte tyckte att kunden var tillräckligt cool för att få bära Supreme, svara med ett: ”Ja, men inte till dig.”

James Jebbia själv gjorde sig omöjlig för medier och har bara givit en längre intervju ungefär vart femte år. En gång när The New York Times hörde sig för om en intervju till en större artikel lät Supremeskaparen först länge testa journalisten för att låta se om denne verkligen ”förstod” Supreme. (Han har även tillfrågats om en intervju till den här artikeln, utan att återkomma.)

Supreme har helt enkelt struntat i allt. Eller ”Supreme fucks ’em all”, som man flera gånger låtit trycka upp på plagg som märkets inofficiella slogan.

Supreme kom att bli lite av en livsstil. Eller flera. För det fanns många olika ingångar till märket. Hängde man inte all sin lediga tid vid butiken i Soho kunde man maniskt samla på Supremes produkter, där alla accessoarer i begränsad upplaga var som skapade för ändamålet. När man väl närmat sig märket – och allt det som omgärdade detsamma – blev det för många svårt att sedan ta ett steg tillbaka.

Författaren, The New Yorker-skribenten och numera företagsadvokaten David Shapiro kom en dag på sig själv med att han ägnade all vaken tid åt att tänka på och tala om Supreme. Han förstod att han blivit Supremeberoende.

– Jag var inte mer än 12, 13 år när jag för första gången kring millennieskiftet besökte märkets butik i Soho, säger Shapiro. Sedan var jag fast. Butiken, och hela området runt omkring, var inspirerande med alla ”fuck you you fuckin’ fuck”-typer. Supreme var så anti, och jag tyckte att expediternas drygt arroganta beteenden var fascinerande – som om man inte ville ha mina pengar.

Shapiros totala hängivenhet till märket kom ändå långt senare, först efter att han köpt ett rött Supreme­askfat som såg ut som om det kom från ”en finare nordafrikansk bazar”.

– Det var inte askfatet i sig utan det att jag snart fick det förklarat för mig att askfatet var en direkt blinkning till ett klassiskt Hermèsaskfat, där man egentligen bara bytt ut det franska modehusets logga mot Supremes. Då förstod jag att allt Supreme gjorde hade referenser, och att detta var märkets sätt att uttrycka sin beundran för något.

När Shapiro blivit varse om Hermès-referensen insåg han så småningom att nätet svämmade över av tidiga fansidor och diskussionssidor som var tillägnade Supreme. Här försökte Supreme­fans dechiffrera märkets tankar bakom varje plagg, accessoar och val av samarbetspartner till de speciella samarbets­kollektionerna. Som om allt innehöll nycklar till ett speciellt Supremeuniversum.

Shapiro blev som besatt. När han insåg att han var Supremeberoende kände han sig tvungen att agera. Han fick så idén att resa till märkets alla butiker världen över. Allt för att sedan skriva en roman baserad på resan.

– Jag tänkte att detta skulle bli min katarsis. Efter resan skulle jag vara så trött på märket att jag inte skulle köpa fler Supremeluvtröjor eller onödiga Supremeaccessoarer så som brand­släckare, hammare och uppblåsbara zeppelinare. För att inte nämna skate­boards, i och med att jag själv inte skejtade.

I den självbiografiska boken, som kom ut 2016 och fick titeln Supremacist får huvudkaraktären med sig sin bästa tjejkompis på den speciella jordenruntresan. Det tar sedan inte många sidor innan David Shapiro, som huvud­karaktären heter, får förklara för tjejkompisen och alla de träffar längs vägen vad som är så speciellt med märket. Varför resa till Los Angeles, Japan och Europa för att besöka butiker som så väl utseendemässigt som innehållsmässigt är mer eller mindre identiska på alla platser? Och detta när han redan vid tillfället hade en Supremebutik hemma i New York?

David Shapiro erkänner för alla som frågar att han har gått på myten om märket. I Supreme, menar han, fanns allt som var coolt med New York innan mer eller mindre hela Manhattan blev en lika artig som putsad Million Dollar Listing-mäklardröm.

Väl tillbaka i New York efter resan insåg Shapiro att han inte hade blivit kvitt beroendet. Resväskan var också full av nya Supremevaror som han köpt med sig längs med vägen.

– Det gick inte som tänkt. Jag jobbar nu som advokat och bär kostym från morgon till sen kväll åtminstone alla veckans vardagar. Det finns alltså inte så mycket tid till att vare sig tänka på, tala om och än mindre bära kläder från Supreme. Trots detta kan jag inte heller nu sluta köpa Supreme. Du ska se mitt advokatkontor. Mitt bland alla dokument på mitt skrivbord står Suprememiniräknaren och Supreme-post-it-lapparna.

Han pausar och berättar om hur han ser på sitt beteende.

– Undermedvetet kan det vara så att Supremeshoppandet är en investering inför framtiden. Jag har en fleecejacka från ett av Supremes första samarbeten med The North Face från 2008. Den är blå och beige och ser ut som en helt vanlig fleecejacka från The North Face, med den lilla skillnaden att den vid sidan om märkets egna logotyp även har en Supremelogotyp. Jag gillar den för att den får mig att tänka på min high school-tid, men den här till synes helt vanliga fleecejackan går nu på andrahandsmarknaden för cirka 1 000 dollar.

Den 19 januari 2017 riktades modevärldens ögon mot Paris Jardin du Palais-Royal. Det var Paris modevecka och för första gången skulle nu Supreme beträda en catwalk. Detta i och med Louis Vuittons visning, där en del av plaggen kom från det anrika franska modehusets samarbetskollektion med New York-märket. Passande nog hade man förlagt visningen till en torsdag, dagen då Supreme vanligtvis har sina drops i de egna butikerna.

Supreme hade redan 1998 gjort sina första samarbetskollektioner med finsmakarmärken som Los Angeles Sarcastic Clothing och japanska (W)Taps. Samarbetena ökade sedan säsong för säsong och inkluderade allt större märken och modehus, som Stone Island och Comme des Garçons.

Men samarbetet med Louis Vuitton-var något annat, något större. Dessutom var det minst sagt överraskande om man kände till relationen mellan varumärkena.

Sjutton år tidigare hade Louis Vuitton nämligen stämt Supreme för copyrightintrång, när skejtmärket utan att fråga om lov lanserade den där tidigare nämnda skateboarden med det franska märkets klassiska mönster. Nu var visst allt glömt. Snudd på identiska skateboards, som Supreme mot det franska modehusets vilja hade med i sin kollektion från år 2000, fanns nu med i samarbetskollektionen. Man skulle kunna säga att den artige privatskoleeleven från Paris hade blivit sams och bästa vän med den störigaste killen i klassen från New Yorks downtown. Eller så hade den störige New York-killen helt enkelt bara vuxit upp.

Direkt efter visningen, där modellerna svängde fram till houseklassiker som Joint Ventures Master Blaster (Turn It Up), exploderade snart nätet med bilder på alla skateboards och skateboardtruckar, bandanas och kapsylöppnare, handskar och Iphonefodral.

Tidningen Vogue kallade kollektionen ”fenomenal” medan herrmode­sajten High Snobiety kallade samman en chatt vari moderedaktörer från Dazed & Confused, frilansande modefotografer och streetwearinfluencers gick bananas:

”Det mest overkliga samarbetet någonsin!”

”En högre nivå.”

”Supreme bara fortsätter att göra sin jävla grej.”

New York Times modekritiker Guy Trebay var mer skeptisk, muttrade missnöjt om sellout och tyckte att Louis Vuitton kanske borde ha fortsatt vara ovän med Supreme. Mode­tidningen Style Zeitgests chefredaktör Eugene Rabkin konstaterade i en mindre dödsruna att Supreme ”inte längre var coolt”.

När varorna från samarbetet så hamnade på butikshyllorna den 30 juni 2017 gick allt, trots den höga prisnivån, åt i ett nafs. Tre av varorna nådde så småningom till Bukowskis auktion i Stockholm där en ryggsäck, en luvtröja och ett Iphonefodral lades ut till utrops­priserna 90 000, 50 000 respektive 20 000 kronor. Värdet på ryggsäcken hade redan efter ett par månader höjts med över 130 procent.

Samma höst offentliggjordes det att Supreme hade sålt delar av företaget för cirka 500 miljoner dollar till The Carlyle Group, ett investmentbolag känt för att bland annat ha slängt in pengar i snabbmatskedjan Dunkin’ Donuts, biluthyrarfirman Hertz och United Defense System – företaget som tar fram stridsvagnar, missiler och luftvärns­robotar till det amerikanska försvaret.

Supreme, som 1994 hade startats av James Jebbia med 22 000 dollar i startkapital, blev nu värderat till 1 miljard dollar.

När James Jebbia själv har ställt upp på kortare intervjuer om märkets expansion har han, som till sidan Business of Fashion, sagt att Supreme nu ska vara ”ett märke för folket”.

De som hängde runt Supreme-butiken på Lafayette Street under dess tidiga år har svårt att känna igen varumärket när Jebbia fäller sådana uttalanden, när märket hamnar på Paris modevecka eller när det bärs av A-kändisar och fotomodeller som Victoria Beckham och Hailey Baldwin med noll kontakt med den skejtvärld som Supreme är sprungen ur.

Supreme var ju ett downtownmärke för downtownskejtare. Vem pekade man nu finger mot?

– Jag kan förstå de som var med Supreme under 1990-talet och som nu är kritiska mot märket. Men storheten med Supreme, från starten till nu, har alltid varit att alla kläder man producerar skulle kunna ha kunnat bäras av en skejtare i New York 1994. Du känner alltid igen Supreme. Det är sällan du ser trender i deras kläder. Tvärtom är man tidlösa och lär så fortsätta vara, oavsett hur många extra miljoner som pumpas in i märket av Carlyle. Dessutom, vilket många tycks glömma, har märket alltid handlat om att överraska. Och vad skulle kunna vara mer överraskande än att Supreme just samarbetar med Louis Vuitton eller säljer delar av företaget till ett investmentbolag? säger Lawrence Schlossman.

Han är en av personerna bakom Grailed, auktionssajten som skapades och kodades av Schlossmans vän Aron Rupta när denne insåg att det inte fanns någon bra specialiserad sida när det gällde andrahandsmarknader för streetwear- och designermärken för män.

Andrahandsmarknaden för män, hade Rupta förstått, behövde inte längre bara betyda vintage-501:or, noppiga flanellskjortor eller militärkläder som egentligen hade mått bättre hos Överskottsbolaget.

Sedan 2013 har kläderna hos Grailed ofta varit mer eller mindre helt nya eller oanvända med lapparna kvar. De som letar kan här finna plagg från österrikaren Helmut Langs upphöjda 1990-tal, belgaren Raf Simons lika helgonförklarade tidiga 2000-tal och drivor med åtråvärda saker från märken som Rick Owens, Undercover, Prada och Gucci. Ett märke kom dock ändå snart att helt dominera sajten.

Supreme, såklart.

– Jag kan säga som så här, att hur man än mäter – antal upplagda annonser, antal sålda objekt eller antal sökningar på sidan – så är Supreme större än alla de andra tio största märkena tillsammans, säger Schlossman.

– Varje torsdag när märket släpper nya plagg och saker i sina kollektioner kan vi se hur vår besöksstatistik drastiskt går upp. Jag kan inte säga annat än att Supreme är jätteviktiga för oss. Vi har ännu inte nått peak Supreme, utan det finns uppenbarligen plats för en hel del unga killar som i stället för att direkt gå på college kan starta upp sin återförsäljarbusiness kring märket. För hur många butiker och sajter som än öppnar i usa eller annanstans så har vi inte märkt av någon nedgång för märket hos oss. Det tycks omättligt.

Ett par hundra meter upp från Supremes Los Angeles-butik ligger den lilla shopen Zero’s. Den är döpt efter den snart 40-årige jointkedjerökande Zero Selon. När Zero öppnande sin butik här 2013 var den områdets första Supremeåter­försäljare. I dag finns det fler än tio liknande butiker inom gångavstånd.

Till skillnad från sina konkurrenter i Los Angeles går Zero Selon med på att tala om den allt växande andrahands­marknaden för Supreme. Till hösten ska han expandera med en butik i New York.

– Jag skulle nog vilja säga att en stor del av Supremes framgång är dess prissättning. Alla som vill ha kläder från märket vet att man måste anstränga sig för att kunna köpa kläderna till det relativt låga butikspriset. Annars blir det genast dyrt. Supreme hade kunnat slå till mot oss andrahandsförsäljare genom att höja sina butikspriser eller producera sina varor i betydligt större kvantiteter. Men om man dödar oss så dödar man också hajpen kring märket. Dessutom har man redan stora marginaler på sina varor och behöver aldrig som andra märken rea ut något.

Zero Selon kände till Supreme redan när han gick i high school, men länge brydde han sig inte om det. När man som han växte upp på landsbygden i Wisconsin var det andra märken som premierades, främst Nike och dess Air Jordan-skor.

I tjugoårsåldern flyttade Zero till Asien. Efter viss tids rundresande hittade han hem i Thailand där han arbetade som radio-dj. När hans mamma dog flyttade han efter tio år utomlands tillbaka till usa. Efter att sedermera ha hamnat i Los Angeles letade han efter samma streetkultur som han kommit att älska i Thailand.

– Man hängde ute, drack ute, åt ute. Allt skedde på gatan i Thailand. Här i usa är det olagligt att dricka på gatan, ja det är till och med olagligt att bara planlöst dra omkring. Brottet heter loitering. Så när jag kom hit till Los Angeles märkte jag snart att ett av få ställen där man kunde träffas som i Thailand var i kön till Supremes butik.

Precis som David Shapiro kom Zero Selon att omfamna New York-märket för alla dess referenser.

– Ett märke brukar ha en röst, men Supreme har alla vinklar. Det är referenser till undergroundmusik, film, konst, historia, politik, vad som helst. Vi var en hel del som förstod det och som fascinerades av det. Så natten före torsdagen då de fyllde på butiken med nya saker sov vi på gatan utanför. Jag skulle säga att 90 procent av oss var där för att vi älskade märket, klädde oss i märket, skejtade i märket och samlade på accessoarerna. De övriga 10 procenten, de som var där för att göra pengar på att sälja det vidare, vågade på den tiden inte nämna sina planer. Ingen pratade om vad något skulle vara värt om man sålde det. Det fanns inte på kartan! Om du snackade pengar så tappade du snabbt din plats i det här lilla samhället som byggdes upp kring butiken.

Zero pausar och rullar en joint.

– Det här var alltså långt innan det fanns ett jävla kösystem att sajna upp till. Nu är det nog omvänt, så att kön består av 10 procent samlare och 90 procent hjärtlösa tonåringar som nu öppet står och snackar högt om vad och vart man ska sälja vidare. De behandlar Supremevaror som baseballkort. Jag vet att jag låter som en dinosaurie när jag säger det här, och jag är ju själv en del av det nya eftersom jag handlar med varor som de här tonåringarna säljer vidare till mig. Men ändå. De köper på sig Supremes Public Enemy-t-shirtar utan att ens känna till att Public Enemy är en rapgrupp!

Zero blir mån om att jag ska få bevittna hans sanna kärlek till New York-märket. Han ber mig och fotograf Anders att ta rygg på hans Toyota Prius till hans hem, fem minuter bort i West Hollywood.

Han lämnar över butiken till sin sambo och så susar vi i väg.

Väl vid hans villa förstår jag direkt vad Zero menar. Utanför det persiko­färgade huset har parets chichihua som, heter G-Nugget, en röd och svart Supremehundskål med hundfoder respektive vatten. På en bänk utanför huvudentrén ligger en gymmatta från märkets samarbete med boxnings­märket Everlast. Inne i hallen är ett helt hörn fullt av plastlådor med uppskattningsvis 100 olika Supremekepsar. På soffan ligger en Supremefilt. Köket, vardagsrummet och bad­rummet är prytt av Supremeaffischer där Mike Tyson, Lady Gaga, Morrissey och grodan Kermit har på sig vita Supreme-t-shirtar. I sovrummet hänger ett femtiotal olika Supremejackor och kanske hälften så många jeans och byxor.

Medan Zero testar olika outfits för våra foton till artikeln går han runt och tänder upp sina inglasade skåp som är tokfulla med Supreme­accessoarer. Sedan häller han ut vad som ser ut att vara ett hundratal Supreme­klistermärken på bordet.

Bara klistermärkena, som man alltid får med när man köper något i Supremes butiker, ska enligt Zero vara värda ”ett par tusen dollar”. Allt som allt finns här saker och kläder för ett par hundra tusen dollar.

– Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att märket är på väg utför, säger Zero suckande och drar en jämförelse mellan Supreme och streetwearmärket Off-White, vars skapare Virgil Abloh nyligen tog över som designer hos Louis Vuitton.

– Medan Off-White har tryckt upp klassiska målningar av Caravaggio på hoodies och t-shirtar gjorde Supreme så sent som förra året en kollektion med Andres Serranos Piss Christ, du vet, det kontroversiella fotografiet där han hade sänkt ned ett krucifix i sitt eget urin. Så jag förstår verkligen inte hur någon skulle kunna säga att märket är på väg utför.

Zero stannar upp och för­tydligar:

– Märket är detsamma medan fansen nu är helt annorlunda.

Det vaksamma ögat upptäcker snart en sak hemma hos Zero Selon: bland alla kläder och accessoarer lyser Supremes samarbete med Louis Vuitton med sin frånvaro.

– Det stämmer, och jag har mina skäl. Jag hade knappt hunnit få in produkter från Supreme x Louis Vutton innan det kom in ett par män med apmasker och baseballträn och rånade mig på varor från kollektionen värda cirka 60 000 dollar på gatan. Så jag vill helt enkelt inte bli påmind om den traumatiska händelsen.

Till sist kallas den 14-årige Aaron Ezekiel fram till Supreme­butikens entré av vakterna. De ber honom visa upp sitt sms med sin köplats. Det visar sig vara äkta. Han smilar upp sig, går in i butiken och vet att han nu kommer att kunna köpa allt i Supremes samarbets­kollektion med Fox Racing.

En halvtimme senare kommer han ut med två välfyllda shoppingkassar och sicksackar sig uppåt gatan följd av en beskyddande väktare.

Han stannas av en äldre man, som frågar Aaron om han inte kan få köpa loss motocrosshjälmen för 1 000 dollar, alltså drygt 700 dollar över butikspris.

Aaron går med på dealen, tar emot och granskar tusendollarsedeln mot solen och går snabbt vidare, hela tiden kastandes blickar över axeln.

När väktaren lämnar honom småspringer han uppåt gatan innan han släntrar in på Zero’s med sina shopping­kassar.

Han går fram till kassan och tar fram sina varor framför Zero Selon.

– Det var sjukt läskigt att gå hela gatan upp hit med alla saker, säger Aaron flåsande.

Zero ser nöjd ut, men kan ändå inte låta bli att fråga varför Aaron inte har köpt med sig den åtråvärda motocrosshjälmen. Aaron förklarar att han inte kunde motstå dealen från den där äldre mannen.

– Jag förstår, jag förstår. Vilken sjuk deal! Jag ska bara räkna lite på vad jag kan ge dig, men jag tror att det kommer att landa någonstans kring 2 000 dollar från mig, säger Zero Selon och tänder en joint bakom kassan.

Aarons telefon ringer. Det är hans mamma. Han tar sig ut ur butiken på trottoaren och jag följer med och lyssnar lite på håll. Det är lätt att höra och förstå att mamman inte är glad över att hennes son har missat en dag i skolan.

– Äsch, hon förstår ingenting, säger Aaron när han har avslutat samtalet och vänder tillbaka mot butiken.

– Hon är så traditionell i det där med att man ska gå till skolan. Hon förstår inte att jag lär mig mer om världen och ekonomi och hur man gör affärer under en dag här än vad jag gör under en månad i skolan.

På vägen tillbaka till Zeros butik frågar jag honom hur han upptäckte Supreme.

– En kille i min klass hade en Supreme-t-shirt som jag tyckte var fin. Jag frågade honom vad det var för märke och han sa att det var en t-shirt från ett märke som hette Supreme och att han hade köpt den för 40 dollar. ”Wow, 40 dollar för en t-shirt!” sa jag, för det är ju rätt mycket. Då sa han att de kostar 40 dollar om man får tag på dem i butik, annars är det svårt att få tag på en under 100 dollar. Då förstod jag att det fanns pengar att tjäna och satte mig in i Supremesystemet.

Väl framme vid disken, där Zero Selon överlämnar 2 000 dollar till Aaron, frågar jag 14-åringen vad han ska göra med alla pengar. Zero tänder på det sista av jointen och lyssnar på Aarons svar.

– Just nu tjänar jag cirka 5 000 dollar i månaden på det här, och det bara ökar hela tiden. Detta trots att jag inte lägger mer än kanske en timme om dagen på det. Det är så lätt. Det är bara att följa rätt Instagramsidor och vara snabb när någon lägger ut något för ett lågt pris. Då köper jag det för att sedan sälja det vidare direkt, ibland via min egen instagramsida. Bara här i dag har jag tjänat drygt 2 000 dollar.

Aaron Ezekiel pausar för att sedan ta sats.

– Först tänkte jag att jag för alla pengar skulle köpa en riktigt fin Rolex-klocka. Det finns en jag har tittat på som kostar runt 20 000 dollar. Men den gick så fort att spara till att jag nu snart i stället vill gå in hos en bilhandlare och köpa en bmw – kontant!