Framtidsetnologen -
Ida Hult

Vad gör en etnolog?

– En etnolog studerar hur människor lever och tänker i olika sammanhang och tider. Etnologi är läran om människan som kulturvarelse med fokus på vår vardag. Det kan vara allt ifrån hur en arbetsplats ser ut till hur vi förhåller oss till olika vardagsobjekt, som leksaker eller sopor, och till fenomen som genteknik, företagande, barnafödande och sakernas internet. Fältarbete är en viktig del av ämnet, att befinna sig på plats och som deltagare studera miljön under lång tid. Det handlar om att förstå en kultur på djupet, inifrån, för att därigenom förstå människors handlingar och tankesätt. Att begripa det som anses naturligt och självklart, och alla de oskrivna regler som råder. I den engelsktalande världen kallas etnologer för ”anthropologists”. Det leder till en viss förvirring för dem som inte har koll på ämnet, eftersom antropologi i Sverige är lite av en annan gren.

Varför skrev du den här boken?

– Efter att ha haft fokus utåt i många år, då jag sålde trendanalyser och framtidsscenarier som skulle ta världen utanför in i företagen, började jag inse att endast de analyser som passade in i deras existerande planer kunde användas. Resten stöttes bort. Det spelade ingen roll hur väl underbyggd analys man kom med, för ingick det en risk så undvek man att ta den – alltså hände ingenting. Därför ville jag ta reda på varför vi fastnar när vi vill driva förändringar i färdiga strukturer. Jag vill uppmuntra till fantasi och förberedelse för framtiden, i stället för att ”strutsa” problem och ”förglada” budskap.

Vad tror du att segrörligheten i företagsvärlden beror på?

– Det är så oerhört frustrerande när man kommer med nya förslag, att folk säger ”det där är jättespännande, men inte just det här året”. Och så är det likadant varje år. Det där året när den riktiga förändringen ska ske kommer aldrig. Så är det med klimatmötena också. Varje gång säger de ”nästa gång”. Men vi har inte så många ”nästa gång” när det gäller klimatet. Vi kan inte riktigt vänta.

Hur reagerar folk i affärssammanhang, där de flesta är finansmänniskor och ingenjörer, när du kommer in som etnolog, och kvinna, och ifrågasätter hur saker görs?

– Jag är glad att jag är lite äldre nu. Nu kan jag ”pull rank” med ålder och erfarenhet, med stadiga bolag bakom mig, och kan peka på tidigare resultat. Som yngre var jag en av Sveriges mest bokade talare och folk ville ha energin och entusiasmen. Det blir ganska tradigt efter att tag att vara den ”friska fläkten”. Jag vill ju se riktig förändring, inte bara ge lite inspiration som de glömde bort lika fort. Nu blir jag tagen på större allvar och får vara med längre i processerna. Jag får verkligen vara med när saker görs och förändras på riktigt. Det har blivit lättare för mig personligen – men jag ser inget större intresse för humaniora och nytänkande generellt sett.

I boken pratar du mycket om så kallad additionsstress och ”shiny object syndrome” – alltså vår tendens att plussa på mer och mer saker i livet i stället för att ta bort och ge plats. Varför gör vi så?

– Vi vill ha mer möten, mer kommunikation, mer dokumentation och fler projekt. Det är lätt att tro att lösningen på våra problem är att lägga till en sak till, i stället för att ta bort något onödigt. Det är lätt att tro att man rör sig framåt genom att göra. Det känns som att något händer när vi köper träningskläder, även om vi faktiskt aldrig tränar. Belöningssystemet går inte i gång på samma sätt av att plocka bort saker, varken från privatlivet eller i arbetet. Det känns ofta krångligt att minimera och skala ned, jämför med rushen man får av att kicka i gång ett nytt projekt. Det är som en drog.

Du pratar om en likgiltighet inför jobbiga ämnen, som klimatfrågan, bland åldrarna 35–44 – de som ska vara landets själva stomme. Vad tror du att den känslan beror på?

– Det är inte alltid helt lätt att begripa hur man ska göra saker rätt och bra. Förstår man inte svaret ganska snabbt, exempelvis: ”Är det bäst med närproducerade eller ekologiska äpplen, hur var det nu?”, så orkar man inte och struntar i det till slut. Det är mycket fokus på individen, och vi har fallit för en retorik att vi inte har tid och ork. Då blir det så också. Vi orkar inte och struntar i det. Men framtiden kommer oavsett om vi vill det eller inte. Vilken framtid som kommer kan däremot vi avgöra. Vi har makten över framtiden, till skillnad från historien.

Jag slutar aldrig fascineras över hur människor har råd att renovera hus och åka på resor, men inte att gå ned i tid för att till exempel vara hemma mer med sina barn. Och så säger de att de är stressade.

– Det är lättare att göra ett konsumtionsryck för att skapa en känsla av handling, än att prioritera och arbeta med djupgående förändring. Vi är mer duktiga än modiga, och har svårt att prioritera fritid. Vi har hamnat lite snett i tidsuppfattningen – både att vi har all tid i världen på oss att förändra klimatet, och samtidigt är vi hela tiden så himla stressade. Så har det varit i alla fall sedan 1980-talet. Men det är en tolkning som vi har valt att göra. Vi kan välja att göra en annan. Människor säger ofta att de vill jobba och konsumera mindre, ändå är det få som faktiskt gör det, trots att de har möjligheten. Väljer man något utanför mallen måste man stå på sig och stå ut med att bli ifrågasatt, och där är det många som faller för trycket. Det är lättare att göra som alla andra.

Men varför gör människor egentligen så här, och beter sig ologiskt?

– Jag har intervjuat så mycket människor över hela landet under 20 års tid. Folk resonerar nästan exakt likadant: de känner sig stressade och har svårt att prioritera. Alla har samma känsla av ”man borde” utan att de gör det där som de borde. Det är kulturellt logiskt även om det inte är rationellt. Det är väldigt svårt för människor att förstå att det faktiskt finns en möjlighet att förändra hur saker görs. Vad är det som gör att vi är så oförmögna att leva medvetna liv? Det fascinerar mig. Det är där de ärvda svaren kommer in – när vi driver våra företag eller lever våra liv med svar och lösningar som någon annan har formulerat åt oss.

Vad har du fått för reaktioner på idéerna i Ärvda svar hittills?

– Väldigt många har blivit glada och känt igen sig. Ofta är det några på varje arbetsplats som försöker driva förändring, som känner sig motarbetade och ifrågasatta. Då är det skönt att någon sätter ord på något de känt väldigt länge och mått dåligt över. De verktyg jag ger för hur man kan gå vidare för att försöka driva igenom förändring på sin arbetsplats uppskattas också. Jag har också fått många roliga historier från olika arbetsplatser, där man får nästan absurda exempel på förändringsovilligheten. Nu har de ett begrepp de kan använda: det här är bara ärvda svar.

Hur kan människor bli mer öppna för förändring?

– Jag vill att boken ska förse läsaren med nya glasögon för att se de större sammanhangen i den lilla vardagen, och att göra mer medvetna val. Jag hoppas att de väljer att vara nybörjare oftare, vilket jag pratar om i boken. Kanske göra något nytt en gång i veckan, men också att fundera på varför de gör olika val. Varför köper jag egentligen kokböcker, trots att jag aldrig använder dem? Genom att se vad vi verkligen gör får vi en riktig chans att välja. Vi får den framtid vi förtjänar, inte den vi säger att vi vill ha. Vill vi ha en annan framtid måste vi göra någonting.