Anna Ryott -
In it to win it

Maputo, 2012: Det börjar bli kväll. Himlen skiftar i gult över plåttaken, luften är mättad. Utanför ett skjul möter Anna Ryott en kvinna som heter Gloria. Hon skjuter upp dörren och bjuder in Ryott, pekar på en madrass i ett hörn och berättar att det för ett par år sedan var den enda plats hon orkade befinna sig på. Hon hade fått diagnosen hiv och samtidigt drabbats av en svår infektion. I Moçambique spökade ännu 1980-talets hiv-skräck, folk flydde de smittade. Glorias vänner, släktingar och man hade lämnat henne. Hennes fem barn hade tvingats ut på gatan eftersom hon inte längre kunde försörja dem. Gloria orkade inte annat än att ligga på sin madrass och vänta på att dö. Men den smärta och rädsla hon kände när hon låg där handlade inte om henne själv, utan om hur mycket svält, sexuellt utnyttjande och misshandel hennes barn skulle få uppleva på Maputos gator.

– Den smärtan, när hon sa det, den skar genom kroppen på mig, säger Anna Ryott, som besökte Maputo i rollen som generalsekreterare på SOS Barnbyar. Då förstod jag det vidriga bakom fattigdom. När jag pratar om att utrota extrem fattigdom handlar det om att ingen ska behöva känna så.

Utrota fattigdom? För några decennier sedan skulle ett sådant mål ha setts som en naiv dröm, möjligen uttalad av välartade barn eller Miss World-kandidater. Men i dag är det ett av fn:s 17 monumentala mål för hållbar utveckling, som 193 länder har enats om att uppfylla till 2030. I september 2015, efter många års arbete, kunde den historiska överenskommelsen slutas: ett löfte om en värld som är blomstrande – rättvis och miljömässigt hållbar. Och Anna Ryott, med en bakgrund i kapitalismens mest extrema kärna, är en av tio förändringsledare som har utsetts att infria det löftet.

I styrgruppen för fn:s nyinstiftade instans sdg Impact ska hon styra om finansmarknadens pengar för att nå hållbarhetsmålen under de kommande tio åren. Privata investerare ska satsa på bolag vars affärsmodeller går att koppla till något av fn:s 17 hållbarhetsmål. Banker ska neka lån till företag som utvinner fossila bränslen eller på annat sätt får världen att må sämre. Det ska hända i Kina, i Indien, i usa:s rostbälte och i byarna vid kanten av Chiles gruvor. Inga pengar från finansbranschen, den privata marknaden eller investeringsfonder ska från och med nu gå till bolag som fortsätter att hålla fokus på vinstmaximering.

Att nå målen kommer att kosta uppskattningsvis 5–7 biljoner dollar per år. De pengar som är öronmärkta för detta, genom utvecklingsbanker och fonder, utgör knappt 3 procent av totalsumman. Ungefär 6 biljoner saknas. Men pengarna saknas inte på riktigt, de finns. På finansmarknaden, i private equity, i investeringsfonder. Det är pengar som måste styras om och gå in i hållbara bolag, förvandlas till så kallat ”capital for purpose”. Och det är bråttom, majoriteten måste börja agera nu.

– Världens 26 rikaste människor äger lika mycket som världens 3,8 miljarder fattigaste. 15 000 barn dör varje dag av orsaker som vi skulle ha kunnat förebygga. Vid varje skifte måste man fråga sig själv var man kan göra störst skillnad och driva bäst förändring. Just nu tror jag att det är inom finans, investeringar och hållbart företagande. För tio år sedan var det många som tyckte att det var naivt att tro på finansvärlden. Det tror jag inte att folk tycker längre. Victor Hugo sa en gång att ”ingen armé är stark nog att stoppa en idé om tiden är inne”. Jag tror att den är det nu, säger Anna Ryott.

På en myr någonstans i de jämtländs-ka fjällen sitter en flicka på en sten. Hon har ett myggnät över huvudet och armarna i kors, ryggen är stel. I hinken bredvid henne täcker hjortronen knappt botten. Myggen svärmar.

Anna Ryott är den enda i släkten som är född i Stockholm, resten kommer från Jämtland. Farmodern hade ett av Åres äldsta hus och alla lov tillbringade barnen med att åka skidor eller gå i fjällen, ”uttra” och plocka hjortron.

– Jag har gjort det till förbannelse. Jag fick panik när vi gick där bland knotten, säger Anna Ryott. Under några år kände jag att jag aldrig mer kommer att göra det.

Hon tittar ned i sin kalender, letar tid för nästa intervju. Det är svårt. På några månader har hon gått från en relativt svensk angelägenhet till en internationell. Förutom sitt uppdrag hos fn sitter hon med i nio styrelser, alla med fn:s hållbarhetsmål högst upp på agendan. Hon är ordförande i en av världens första alltigenom hållbara fonder, Summa Equity, som har 11 miljarder att investera i bolag som gör gott. I sdg Impacts styrgrupp representerar hon private equity-bolaget eqt, Lichtensteinbaserade lgt Bank och Summa Equity. Tillsammans har de cirka 250 miljarder dollar i kapital. Hennes nya styrelseuppdrag kräver möten i London, Vaduz och New York. Hon tar ett andetag, hittar en lucka på två timmar ett par veckor fram.

– Nu har rötterna jordat sig. Nu är det i Jämtlandsfjällen jag verkligen kan andas.

Anna Ryotts familj flyttade från Bergshamra till Täby norr om Stockholm när hon började skolan. Mamman var lärare och dörrarna i Täbyvillan stod öppna för hennes elever, framför allt barn som levde med sämre förutsättningar än de själva.

– Mamma brann för miljön och för sitt yrke. Hennes engagemang för dem som inte var lika lyckligt lottade som vi smittade av sig. Allt jag skrev om i skolan handlade om världens problem och hur man ska kunna lösa dem, berättar Anna Ryott.

Ett tag drömde hon om att bli dansare. Men det var otänkbart, sågs inte som ett jobb hos de kommunalt och statligt anställda föräldrarna. ”Fokusera Anna, allt du gör ska du göra helt, inte styckevis och delt”, uppmanade pappan som var militär. Anna Ryott övergav sina dansdrömmar för något ordentligt, något som skulle trygga hennes framtid. På universitetet läste hon ekonomi, och hon närde det pockande samhällsengagemanget genom delkurser i makro- och nationalekonomi.

– Känslan när jag började läsa det var som med dansen. Allt föll på plats: i varenda artikel jag läste såg jag hur allt kopplades samman.

När Anna Ryott tog sin ekonomiexamen 1996 blomstrade finansmarknaden. Hon visste att om man skötte sina kort rätt kunde dörrarna öppnas till vilket jobb som helst, och var ännu bara i tidiga 20-årsåldern när hon tackade ja till ett erbjudande om att bli finansanalytiker på den nu ökända investmentbanken Hagströmer & Qviberg. Hon fick stort ansvar direkt och efter några få år kom ett nytt erbjudande, den här gången från konsultbolagens konsultbolag McKinsey. Jag letar efter en antydan till efterhandsånger över valen, undrar om hon hade gjort annorlunda i dag. Men hon ångrar inget, säger hon, eftersom tiden i finanssektorn nu är en av hennes främsta styrkor. Hon kan finansspråket, vet vad finansfolket triggas av, hur de ska övertalas. Med McKinsey kom också ett nätverk som fortfarande är något av det yrkesmässigt mest värdefulla hon har.

– På den tiden gjorde man ett val, jobbade man inom finans var det vad man gjorde, förklarar hon. Eventuella välgörenhetsprojekt fick man lägga på fritiden. I dag behöver man inte välja på det sättet. Oavsett var du är kan du använda din plattform till att driva förändring.

Den som till slut drog Anna Ryott från finansvärlden var Michael Storåkers, grundare till reklambyrån Storåkers (senare Storåkers McCann). Det var tidigt 2000-tal, reklamaren ansågs vara den nya managementkonsulten och Anna Ryott hade ett nyväckt intresse för kommunikation. Redan på Mc­Kinsey hade hon varit med och startat upp en pro bono-avdelning, och även på Storåkers arbetade hon med pro bono-kunder. Tillsammans med Alice Bah Kuhnke och Diana Matovic hade hon startat organisationen Young Women Solidarity för att stärka kvinnor i olika delar av världen. Hon satt i styrelsen för World Childhood Foundation, som fokuserar på gatubarn i världens tuffaste områden, och en natt när hon satt med ett projekt för Childhood insåg hon att nattjobbet kändes viktigare än det fakturerbara dagjobbet.

– Det var 2007, mina barn var ett och fyra och jag fick en smått panikartad insikt om att jag inte hade svar på frågorna ”Mamma, visste du?”, och ”Mamma, vad gjorde du?” När det väl landade i kroppen fanns det ingen återvändo.

Det konkreta steget kom via en jobb-annons: unicef sökte en biträdande generalsekreterare. Det är det enda jobb Anna Ryott någonsin har sökt, och hon fick det.

– Jag blev en del av fn-familjen och hittade hem. Allt jag gjorde hade betydelse. Kunde jag spara en krona gjorde det skillnad. Det var som dansen igen – vi dansade åt samma håll.

Efter tre år blev hon rekryterad som generalsekreterare på sos Barnbyar. En av de första resorna med dem gick till Kambodja. På en bensinstation träffade hon två killar i samma ålder som hennes egna: sex och nio år. Nioåringen var bara skinn och ben, Anna Ryott bytte några försiktiga ord med den sexåriga brodern.

– Jag berättade att mina barn spelade basket och frågade vad han är bra på. Det glittrade till ögonen på honom, han tittade upp på mig och sa med stadigare röst: ”Vet du, min storebror Nimh, han är bäst av alla på gatan på avsugningar och att röka kokain”. Sedan försvann de lika snabbt som de hade kommit.

Hon pausar, harklar sig, drar bort tårarna med handen.

– Benen vek sig under mig. Den onds-ka som fått ta rum i de små pojkkropparna var så obarmhärtigt rå.

På bensinstationen i Kambodja väcktes den ilska och frustration som fortfarande driver henne. Det blev också en av de första gångerna som hennes erfarenheter kopplades samman och åren i finansbranschen kunde komma till faktisk nytta. Hon ringde upp de vänner och bekanta som hon visste hade pengar och möjligheter att stötta projekt i Kambodja. Det ledde bland annat till att h&m-arvingen Stefan Bengtsson byggde en barnby i landet.

Det var också under den här perioden, i början av 2010-talet, som Anna Ryott träffade Gloria i Moçambique. Gloria hade då tagits in i sos Barnbyars familjestärkande program. Hon hade fått matpaket och medicin, och när hon fysiskt hade börjat komma på fötter igen fick hon ett mikrolån. Med hjälp av det byggde hon en butik där hon tog in varor som saknades i lokalsamhället. Verksamheten gick bra, hon byggde till ett vardagsrum i sitt skjul och gifte om sig, fick en son. På kvällarna hjälpte hon andra kvinnor. ’’Om jag klarar det här klarar ni det’’, sa hon till dem. När Anna Ryott träffade Gloria berättade hon att maten och medicinen hade hjälpt henne att överleva, men att det var jobbet som gett henne livet tillbaka.

– Gloria fick mig att förstå att ett jobb inte bara handlar om en inkomst, det handlar om en möjlighet att ta makt över sitt liv, säger Anna Ryott.

För några år sedan publicerade Världsbanksgruppens internationella finansieringsbolag ifc en rapport där de fastslog att 90 procent av jobben som skapas i fattiga länder skapas i den privata sektorn. Därför, menar Anna Ryott, är den privata sektorn så central för de utmaningar vi nu står inför.

Hon pratar lugnt men engagerat, rösten är mörk och tydligt betonande. Hon fingrar över det mörka håret, örhängena dinglar. Runt fingrarna sitter fullt med silverringar, runt handleden ett ceriserosa hårband. Hennes blandade erfarenheter tycks ha gjort henne till en social kameleont. Hon är seriöst fokuserad, avslappnat snackig eller emotionellt skör beroende på situationen. Själv känner hon sig sällan rätt utifrån en förväntad mall.

– Men det gör också att jag inte anstränger mig för att passa in. Jag säger inte saker för att folket i rummet ska tycka att jag är bra. Jag säger det som behöver sägas utifrån det jag har sett och upplevt.

Uppdraget att styra om finansbranschens pengar var också hennes drivkraft när hon för sju år sedan tackade ja till rollen som vd på Swedfund.

– Jag gick tillbaka in i riskkapitalbranschen, men den här gången med en helt annan kunskap, vision och mission. Jag såg nödvändigheten i tätare kopplingar mellan näringsliv och civilsamhället. Alla var inte superlyckliga över att deras nya vd var dels kvinna och dels kom direkt från sos Barnbyar. Men det sket jag i.

Under samma period blev hon en del av regeringens framtidsgrupp Global Samverkan, med uppgift att analysera Sveriges arbete med hållbarhetsmålen. Och redan 2011 hade hon hunnit sammanfatta sina tankar om de sammankopplande länkarna i boken Affärsaktivisten. Där skrev hon att ”världen är på väg in i en ny era, där omtanke om människor och miljö går hand i hand med lönsamhet, där styrelser tar affärsstrategiska beslut utifrån vad som är bra för samhället, miljö och människor, och där bolag som gör vad andra bara pratar om värderas högre av analytikerna och av kunderna. En kombination av profit och humanism är möjlig och företagens stora chans.”

Åtta år senare verkar fler ha fattat grejen.

I oktober 2015 sitter Anna Ryott på en scen i Lima. Hon har panik. Det är världsbanksmöte och Ryott är där i rollen som vd på Swedfund. I ett panelsamtal ska hon och de fyra männen på scenen diskutera vad som krävs från världens utvecklingsfinansiärer för att fn:s hållbarhetsmål ska uppnås till år 2030.

Med stigande frustration har hon hört männen diskutera flera år gamla lösningar som inte visat tillräckliga resultat. Till slut greppar hon mikrofonen, pressar fram ett passivt aggressivt: ”Gentlemen, you have to give me more than this” och håller ett brandtal om de lösningar hon själv ser framför sig.

Ett svagt ”Jag … jag … jag är mållös” från vd:n till höger om Ryott är allt som hörs i salen innan en man vid namn Ashish J. Thakkar utbrister: ”You are so fucking right!” Orden dallrar i tystnaden, blickar flackar mellan Anna Ryott och Thakkar, som förutom att själv vara entreprenör också är ordförande i fn:s entreprenörskapsråd.

– Efter panelsamtalet i Lima bokade Ashish in ett möte med mig där han frågade om jag ville ha en plats i rådet. Det ligger under organisationen un Foundation, som Ashish beskrev som fn:s ”funky cousin”. Rådet bestod av unga entreprenörer med fokus på att använda entreprenörskap till att driva en positiv förändring för att nå målen. Jag var 43 och kom in på nåder.

2015 kallas i insatta kretsar för utvecklingsåret. I New York antogs fn:s 17 hållbarhetsmål, i Lima hölls världsbankmöte och i Addis Abeba samlades världens länder på en ”finance for development”-konferens för att diskutera hur de 17 nyinstiftade målen skulle finansieras. Anna Ryott var där. Hon berättar att det var glasklart redan då att det enda som skulle kunna leda till ett uppfyllande av målen var att finansvärlden och näringslivet tog ett större ansvar.

Som Anna Ryott såg det stod världen i brand. Hon såg framför sig pojkarna i Kambodja och Gloria i Moçambique, såg sina egna barns framtid bli allt mer obestämd. Men bristen på konkreta handlingar, initiativ och insikter från finansvärlden var fortfarande slående.

I mitten av augusti 2017 har en växande oro smugit sig på Anna Ryott. Det är en vecka kvar tills hon ska kliva på sin nya position som vice vd på stiftelsen Norrsken, som investerar i samhällsnyttiga affärsmodeller och socialt entreprenörskap. Men den här augustidagen ska livet sättas ur spel på ett helt annat sätt. Anna Ryott har åkt in till sjukhuset för att kolla upp en knöl som under sommaren vuxit sig allt större i ena bröstet.

– Jag hörde knappt vad läkaren sa, det flög som fragment av meningar runt mig: ”Den är aggressiv”, ”snabbväxande”, ”du måste opereras”, ”cellgifter”, ”strålning” – det var som att dra ner ett svart skynke. Skulle jag dö nu? Hur skulle jag berätta för barnen? Vad skulle jag säga till mamma och pappa?

Pappan fick höra det först.

– Det kom som ett urskrik ur honom.

Hon tystnar, koncentrerar sig. Berättar att hon själv tog sig ur den värsta skräcken när hon fick sin behandlingsplan. När operationen också gick bra infann sig något slags hopp. Under första cellgiftsbehandlingen träffade hon kvinnor som, tvärtemot henne själv, nästan helt förlorat hoppet. Men i stället för att låta sig smittas av det bestämde hon sig för att jobba upp en strategi för att alstra så mycket energi hon bara kunde.

– Cancern skulle inte få ta en massa sorg och tårar gratis, bara när det behövdes. Passionen för att få vara med om att göra något bra blev också ännu starkare under den här tiden, därför valde jag att jobba kvar på Norrsken under hela behandlingen. I stunder var det oerhört tufft, men i stället för att cancern blev allt blev allt det andra ännu större.

Hon berättar osentimentalt och sakligt. Först när hon kommer in på sina barn, som var på basketläger då beskedet kom, brister rösten.

– Deras karft var otroligt, de drog ut mig på promenader och sa: ”Mamma inget rår på dig, du klarar allt.” De rakade av mitt hår innan jag tappade allt. Pappa rakade sitt. Julian, min äldsta, rakade sitt. ”Så länge du inte har något hår mamma, har inte jag heller det.”

Behandlingarna tog slut den 15 maj 2018. Mammografin ett år senare visade inga tecken på återfall.

Hon drar med handen över det slätkammade håret. För två år sedan var det rakt och nådde halvvägs ned på ryggen. Nu kan hon ha mittbena igen, vid örat sitter ett spänne med pärlor som håller lockarna på plats.

– När jag tänker tillbaka känns det som ett väldigt långt år. Den odödliga Anna finns inte mer. Det finns ett ökat allvar i mig, och en insikt om att det enda vi vet är att vi inte vet hur mycket tid vi har. Jag har växlat upp nu för att hinna med allt jag måste hinna göra.

Imaj 2019 är företagsledare från hela världen samlade i Oslo på konferensen Business for Peace. Under temat ”Navigating in a World of Imbalance” ska de diskutera hur finansvärlden kan bidra till en bättre värld. När konferensen är inne på sin andra dag har Anna Ryott deltagit i panelsamtal, modererat och talat inför en samling stora privata investerare.

Business for Peace grundades av finansmannen Per L. Saxegaard 2007. Idén föddes under en personlig kris: Saxegaards fru ansökte om skilsmässa och hans värld brakade ihop.

– Kopplingen mellan att ha det bra i livet och att ha det bra ekonomiskt har först en brant uppåtgående kurva. Men överraskande fort börjar den att falla. Till slut faller den rakt ned, då har pengarna blivit ett beroende, säger han.

Per Saxegaard är lång och gestikulerar yvigt. Dagen innan var det middag på slottet, där Ryott höll tal för kronprinsparet och andra celebra gäster. Den sena kvällen har satt sina spår, Per Saxegaard är hes men har inga problem med att överrösta det högljudda sorlet.

– Jag tror att vi är på väg att gå från en verklighet där huvudpoängen var att bli störst och bäst i världen, till att bli störst och bäst för världen. Det finns en enorm motivation i det, säger han.

Anna Ryott snurrar på sina silverringar, trär ett rosa hårband runt lockarna i nacken. Årets Business for Peace sticker ut från de tidigare gånger hon varit här.

– Det slog mig i dag hur fruktansvärt mycket kapital det finns samlat här, bara i den här lokalen. Jag har talat på en massa konferenser, framför allt som vd för Swedfund, men alltid för de redan frälsta. Sedan bara något år tillbaka finns de som ska driva förändringen faktiskt på plats.

I bilen på väg från konferensen till prisceremonin i Oslo Rådhus tittar Anna Ryott ned på sin telefon. Ena mungipan skjuter uppåt.

– I dag fyller Andreas Lundstedt år, utbrister hon.

Hon berättar att de blev vänner under en resa till Afrika dit Andreas Lundstedt, sångare i Alcazar, åkte som ambassadör för unicef. De besökte en by i Zambia där alla vuxna hade dött i aids. När solen hade gått ned kom män från andra byar och våldtog de föräldralösa flickorna som var kvar.

– På nätterna grät vi tills tårarna tog slut. Vi blev extremt nära, säger hon om vänskapen med Lundstedt. När jag blev sjuk skickade han mig helt fantastiska, jättekonstiga låtar.

Vi mellanlandar på Oslokontoret för den hållbara fonden Summa Equity, där Anna Ryott är ordförande. Hon håller upp telefonen där Andreas Lundstedts ansikte dyker upp, poravslöjande nära. Han säger: ”Jag kommer att sjunga lite för dig, lite då och då, för att jag kan” och wailar loss till Céline Dions smäktande Titanic-ballad My Heart Will Go On.

– Jag låg i min säng på sjukhuset och skrattade och grät om vartannat, berättar Anna Ryott.

Summa Equitys grundare Reynir Indahl väntar tills karaokemusiken ebbat ut innan han sätter sig. Precis som Per L. Saxegaard har han bytt sida efter en omvälvande förändring.

– Jag är utbildad av de bästa professorerna på Harvard och har kunnat förutspå mycket. Men finanskrisen 2007 såg jag inte komma, säger han. När jag började gräva ned i mig i vad det fundamentala problemet var insåg jag att vårt finansiella system driver enorma olikheter, samtidigt som det håller på att döda en rad levande ekologiska system. Men systemet är fullt upptaget av att rädda sig självt i stället för planeten och dem som råkar mest illa ut. Det blev obarmhärtigt uppenbart att jag var en del av orsaken till att det såg ut som det gjorde.

Insikterna drabbade Reynir Indahl hårt. När han hade rest sig bestämde han sig för att sluta med private equity och i stället försöka bli del av lösningen.

– Jag började arbeta med lgt Bank och såg att de investeringar som hade mest positiv påverkan på omvärlden också var de mest lönsamma. Det planterade tanken på att starta en egen fond.

Summa Equity fokuserar på investeringar drivna av megatrender som åldrande befolkning, migration, klimatförändringar och resursknapphet. I slutet av maj 2019 utnämndes fonden till världens bästa när det gäller att rapportera kring hållbara investeringar.

Anna Ryott träffade Reynir Indahl för ett möte när hon hade jobbat på Norrsken i ett knappt år.

– Han berättade om Summa Equitys supervision om att ändra hela finansindustrin och erbjöd mig rollen som ordförande. Det var omöjligt att inte säga ja. Uppdraget gav mig möjlighet att bygga Summa Equity och samtidigt göra skillnad i andra styrelser, säger hon.

Portföljen har fyllts på i rasande fart och förfrågningarna fortsätter att hagla. För att veta om hon ska tacka ja eller nej till ett nytt uppdrag testar hon det alltid mot Gloria.

– Bidrar det till att kvinnor som hon får det bättre? Då kan jag säga ja.

Anna Ryott sitter i lobbyn till un Foundations byggnad i New York. Det är den 20 juni 2019 och vid lunch ska sdg Impacts styrgrupp ha sitt första möte. Innan dess ska hon träffa un Foundations generalsekreterare Kathy Calvin för att diskutera möjliga länkar mellan sdg Impact och un Foundation. Utanför är himlen grå, gatorna våta. Ryott har sjunkit ned med en bagel i en mjuk, svart skinnsoffa i dansk 1950-talsdesign. På väggen hänger en stor tavla av Kehinde Wiley, som i fjol fick måla Barack Obamas officiella porträtt. Längre bort står en version av danska konstnären Jeanette Ehlers uppmärksammade skulptur I am Queen Mary. När jag pekar på konstverken berättar Ryott att hon dagen innan träffat Inga Rhonda King, ordförande för un Economic & Social Council och grundare av nya fn-initiativet World Creativity & Innovation Day. Dagen uppmärksammar hur kreativitet kan sätta fart på ekonomier och vara en del i att lösa problem som utrotning av fattigdom. Frågorna ligger nära Anna Ryott, som den 10 juni modererade samtal under temat ”The Power of Music” på Polar Music Awards i Stockholm.

Hon slätar ut klänningen över knäna. Ett par vita sneakers har bytts mot höga svarta pumps, hon balanserar klackarna i den ljusbeige heltäckningsmattan. Det luktar rengöringsmedel, blöt tomat och philadelphiaost. Ryott berättar att hon under de senaste åren sett ett större engagemang från den privata sektorn. Nu vill sdg Impact skapa en global standard där företagens avtryck och påverkan utifrån målen kan värderas, där man får fram data om vad som krävs och kan sprida goda exempel genom att visa att hållbara satsningar ger de bästa långsiktiga resultaten.

Personerna bakom den blanka receptionsdisken säger åt oss att sluta äta. Anna Ryott stoppar ned sin halvätna bagel i en papperspåse och går in i hissen. Uppe i un Foundations kontorslokal på våning 18 kryssar hon genom en labyrint av välordnade skrivbord. Hon berättar om entreprenörskapsrådet och om un Foundations generalsekreterare Kathy Calvin som hon nu ska ha möte med.

– Kathy är hardcore. Hon har varit med unf i 16 år och varje gång jag träffar henne känns det som att det brinner överallt och att utvecklingen går för långsamt. Innan jag kom med i entreprenörskapsrådet hade personerna bytts ut vartannat år, men från att jag kom in bestämde Kathy att rådet skulle vara permanent.

Kathy Calvin är några minuter sen men kommer snart framsusande, ropar ”Hiiii” och ger Anna Ryott en kindpuss.

– Hur är det med representationen på din tidning, är den jämlik? frågar Kathy Calvin mig när jag blivit presenterad av Anna Ryott.

Mitt ”yes” gör henne nöjd, hon svarar ”Good!” och försvinner in med Ryott i ett mötesrum med glasväggar. När de kommer ut igen tar hon tag i tråden.

– Hållbarhetsmål nummer fem, lika rättigheter mellan könen, är det viktigaste målet. Du befinner dig just nu i ett land där löneskillnaderna inte kommer att jämnas ut förrän om över 100 år. Exakt alla länder har problem med sexuellt våld, alla länder har lagar som skulle kunna och borde ändras, och inget land utnyttjar den kvinnliga arbetskraften till sin fulla potential.

Anna Ryott bryter in, säger att mål nummer fem kommer att påverka alla andra mål.

– 2010 var jag med på ett flerdagarsmöte med fn:s initiativ un Global Compact. Redan då pratade man om vikten av hållbarhet för lönsamhet. När Ban Ki Moon hade hållit sitt sista tal räckte en person upp handen och frågade: ”Om hållbarhet är så bra för lönsamheten, varför hakar inte fler på?” Ban Ki Moons svar var: ”För att det är för få kvinnor i ledarposition.” Det var det enda han sa.

Kathy Calvin frustar till.

– That’s awsome.

Enligt Calvin är sdg Impact det steg som behövs för att finansvärlden ska kunna ställa om och världen ska kunna möta målen. Hon säger att bolagen i dag inte längre pratar om hållbarhet i termer av filantropi eller välgörenhet, utan som något som måste bli del av deras kärnverksamheter.

– Företag som har en hållbar vision har bättre lönsamhet. De måste sprida rätt data och inspirera andra att göra samma sak. Svenska företag har ’’walked the talk’’ under lång tid. Deras arbete måste spridas!

Anna Ryott springer från mötet med Calvin, flämtar ”Det är inte bra att jag är sen nu”, rusar från bilen till hissen i byggnaden där fn:s utvecklingsprogram undp håller hus och byter skor i farten. På våning 21 är det snart dags för sdg Impacts första styrgruppsmöte. Tillsammans påverkar de tio representanterna enorma investeringar runt om i världen. Före mötet finns lunch uppdukad i ett rum möblerat med ett enormt ovalt bord mitt på en mönstrad heltäckningsmatta.

– Jag måste hitta någon att hänga med, viskar Anna Ryott innan hon springer in till lunchen.

På plats är nästan hela styrgruppen och ett par representanter för fn:s utvecklingsprogram. Ryott är inte sist till bordet och hakar snabbt tag i diskussionen. Någon gång under lunchen reser sig Hongkongrepresentanten Lisa Genasci från stolen och håller fram handen mot Anna Ryott i en high five. ”Yes! I totally agree with you!” utropar hon.

Mötet pågår i tre timmar bakom stängda dörrar. Efteråt tar Ryott tag i min överarm, nickar nöjt mot Lisa Genasci och Nigerias representant Amy Jadesimi.

– Jag tror att jag har dem.

Hon säger att det är tydligt att hela gruppen känner samma otålighet som hon själv. Samtidigt är hon trygg med att styrgruppens och fn:s utvecklingsprograms ledare Achim Steiner är en doer.

– Vi tittar först och främst på de miljarder människor som inte ligger under radarn för stora hedgefonder eller investerare, som länderna söder om Sahara, säger Achim Steiner när vi får en enskild pratstund.

Länderna han pratar om har inte resurser att själva ta sig ur sin situation. Men får de hjälp att attrahera privata investerare kan förändringen ske snabbt.

– Vi försöker i detta nu få till investeringar som utvecklar hela ekonomier, berättar han. Vi behöver få de nationer som har missat den industriella utvecklingen att hoppa framåt flera utvecklingssteg, ”leapfrogga” och gå direkt på hållbara teknologiska lösningar. Steg ett är att mobilisera kapital för utveckling genom privata investerare.

Steiner säger att styrgruppen, genom kontakt med finansbranschen och finansministrar, bland annat kan påverka skattesystem och statliga regleringar.

Några dagar efter styrgruppsmötet blir Anna Ryott uppringd av fn:s utvecklingsprogram undp, de vill att hon ska vara med och co-hosta en av sdg Impacts första workshops i Köpenhamn. Tillsammans med undp ska hon leda investerare, banker och private equity-bolag från alla de nordiska länderna i att ta fram ett första ramverk för hur man ska mäta bolagens arbete mot fn:s hållbarhetsmål. I vår ska det också anordnas ett stort event i Stockholm för de största investerarna i världen.

– Nu händer det, säger hon. Nu är arbetet konkret. Det är supercoolt.

Det är sista kvällen i New York. Anna Ryott går genom Bryant Park. Hon är på väg till Sofitel Midtown West, i hörlurarna varvas Ane Brun med Bruce Springsteen. Det är fuktigt i luften efter ytterligare ett regn. Efter sdg Impacts första möte är hon mer hoppfull än tidigare. Hon märker av en medvetenhet, både hos undp och i styrgruppen, om att man måste agera kraftfullt och tänka nytt.

– Fler börjar känna panik, säger hon. Det finns en större kraft, en gemensam agenda och en tydligare riktning.

Hon nämner ett brev hon fick i våras, av en lärare som hade hört henne tala på konferensen Bett Show i London. Efter föreläsningen hade läraren gått fram och meddelat Anna Ryott att hon där och då tagit beslutet att ändra sin kommande undervisning till att alltid utgå från hållbarhetsmålen. I brevet berättar läraren att hon gett eleverna en grundkurs i de globala målen och sedan bett dem lösa hållbarhetsproblem i närmiljön. Resultaten slog enligt läraren all förväntan.

– När folk frågar hur jag orkar … Det är sådant här. Kraften hos de där unga människorna, det visar att det går.

Hon beskriver sig som en oroad optimist. Frustrationen är trots framstegen fortfarande stark. Hon menar att vi har kapitalet och tekniken som behövs för att klara av utmaningarna, men att det som saknas är ledarskap och vilja.

– Alla länder måste samarbeta och vi måste börja kräva ansvar på allvar. Jag kan gärna vara obekväm. Om någon tycker att jag är jobbig i ett styrelserum, vad kan hända? Att jag inte får vara kvar? Tough shit. Jag har sett det jag sett och vet vad som är viktigt.

Hon slår ut med händerna.

– Min yttersta arbetsgivare kommer alltid att vara Gloria.