Neil Harbisson -
Jag Cyborg

Med en van handrörelse riktar Neil Harbisson antennen som sticker ut från hans bakhuvud mot tavlan. Han för antennen över duken, vars färgexplosion av expanderade rektanglar närmast framkallar en epileptisk reaktion hos mig. Men Neil Harbisson ser någonting annat, eller rättare sagt: han hör någonting helt annat. Han för sin lediga hand till tangenterna på flygeln framför sig och plötsligt fylls rummet av musik, de bekanta och sorgkantade tonerna av Ludwig van Beethovens Für Elise.

Vi befinner oss i hans ateljé, belägen i en källare i stadsdelen El Poble Sec i Barcelona, där han bor när han arbetar i Europa.

Harbisson slutar spela och pekar mot andra verk, i samma grälla färger som står lutade mot väggen.

– Det där är Mozart och det där är Verdi, säger han och ler.

Tavlorna som Neil Harbisson har gjort är inte bara målningar, de är noter. Varje färg är en ton. Men det är bara Neil Harbisson som förstår dem. Han är i själva verket den enda personen i världen som kan höra dem eftersom han äger ett sjätte sinne – han kan höra färger.

Men det är inte en medfödd egenskap, utan ett skapat sinne. Neil Harbisson är musiker, konstnär och sist men inte minst cyborg. 34-åringen har kallats den första officiellt erkända cyborgen, han finns med i Guinness rekord­bok och har nått världs­berömmelse genom sin performancekonst. Han är också en del av en transhumanistisk rörelse som anser att mänskligheten inte längre bör vara slavar under evolutionens snigel­fart, utan använda teknologi för att utvecklas bortom vårt biologiska nu.

Det är antennen, som sträcker sig som en båge över Neil Harbissons skalp, som har givit honom ett sjätte sinne.

– Från början var planen att skapa ett tredje öga som skulle sitta här, säger han och pekar mitt i pannan, men sedan insåg jag att ännu ett öga skulle vara en begränsning. Det kunde ju bara avläsa det som fanns framför mig. En antenn däremot, som hos insekter, kan riktas åt alla håll, berättar Harbisson och vrider antennen i en cirkel runt huvudet.

– Om man kan välja att utveckla nya sinnen, varför ska de se ut som de gamla?

När Neil Harbisson var i tioårs­åldern blev han diagnosticerad med en mycket ovanlig variant av färgblindhet, achromatopsi. Det innebar att han inte kunde uppfatta några färger alls. Han ser världen i gråskala.

Tidigt, kanske som en konsekvens av färgblindheten, började Harbisson musicera, och som elvaåring skrev han sina första kompositioner.

Det var när han i början av 2000-talet flyttade till England för att studera musik och konst vid Dartington College of Arts som idéerna på ett nytt sinne började utvecklas.

– Det var en väldigt experimentell utbildning där vi uppmuntrades att använda teknologi i vårt skapande. Jag försökte skapa musik med ny teknik, men det var inte så roligt. Ärligt talat gillade jag inte teknik vid den tiden. Jag var en klassiskt skolad musiker. Men sedan insåg jag att det kanske skulle vara intressant att använda tekniken för att förändra musikern, inte musiken. Med andra ord förändra mig själv.

Tillsammans med bland andra uppfinnaren Adam Montandon började Neil Harbisson experimentera.

– Eftersom jag är färgblind var jag väldigt intresserad av att uppleva färger. Och för mig kom det naturligt att försöka göra det genom musik.

Den första prototypen skapades 2003 och bestod av en webbkamera som gjorde det möjligt att med en dator och ett par hörlurar höra färger.

Det vi uppfattar som färger är egentligen våglängder hos elektromagnetisk strålning. Varje färg har sin våglängd, med andra ord en frekvens som kan omvandlas och saktas ned till hörbara ljud eller pulser.

– När jag började lyssna på färgerna kunde jag inte sluta, så jag började genast fundera på hur jag kunde göra den här tekniken till en del av min kropp.

Neil Harbisson påpekar att det aldrig handlade om att kompensera för sin färgblindhet.

– Jag gillar att se i gråskala. Det har aldrig varit ett handikapp för mig. Det har faktiskt många fördelar, som att man ser mycket bättre i mörker och även kan se längre. Färg är vackert, men det kan också vara en distraktion, säger han.

Det första steget mot att utveckla ett nytt sinne var en antenn kopplad till ett specialdesignat pannband som Neil Harbisson började bära dygnet runt.

– Jag har alltid känt mig annorlunda, så för mig var det inte konstigt att ha en antenn på huvudet, säger han.

Pannbandet sände in färgernas frekvenser via vibrationer i Neil Harbissons skallben.

Han ville ta det ännu längre och integrera tekniken med kroppen. Men det var inte lätt att hitta ett sjukhus som var villigt att operera in antennen i Harbissons huvud. Han ansökte och nekades operationstillstånd av bioetiska kommittéer.

– De menade att det inte handlade om att återställa något jag hade förlorat. Det handlade om att addera en ny kroppsdel – antennen – och ett nytt sinne. Och det ansågs inte etiskt. Men mest var de nog oroliga över sin image, hur det skulle se ut om någon kom ut från sjukhuset med en antenn på huvudet, säger Harbisson och skrattar.

Till slut fann han en läkare som var beredd att göra operationen anonymt. Under årens lopp har Neil Harbisson därefter genomgått fler operationer för att uppdatera sig.

– I dag har jag fyra borrade hål i mitt skallben. Två av dem håller upp antennens struktur, det tredje är ett chip som skickar in vibrationerna i mitt huvud och det sista hålet är en internetuppkoppling som gör att jag kan ta emot bilder och färger, berättar Harbisson.

Han erkänner att den första tiden var ganska besvärlig.

– Det handlade om att vänja sig vid en ny kroppsdel. Plötsligt var jag längre, vilket gjorde att jag slog i saker hela tiden. Jag kunde inte längre ha hatt eller keps, så jag var tvungen att göra hål för antennen. Jag var tvungen att skapa ”cyborg­mode”, säger Harbisson och visar upp några av sina hattar med hål i.

Neil Harbisson stötte även på andra problem. När han 2004 skulle förnya sitt brittiska pass ogiltig­förklarades passfotot på grund av antennen. Det blev början på en juridisk strid mellan Harbisson och passmyndigheten, om huruvida antennen skulle klassificeras som en del av hans kropp eller inte. En strid som Neil Harbisson till slut vann.

– Det var viktigt eftersom det innebar att jag accepterades offentligt som cyborg. Nu skulle jag inte kunna resa någonstans utan en antenn på huvudet. Men det var egentligen mer en symbolisk fråga, det intressanta var vad som hände inuti mig.

Neil Harbisson beskriver den första tiden efter operationen som ut­mattande, eftersom vibrationerna som ständigt sändes in i skallbenet till en början var en kakafoni.

– Jag hade ont i huvudet i ett halvår, men sedan kände jag hur min hjärna började smälta samman med tekniken. Jag slutade lyssna på vibrationerna och började känna dem intuitivt. Antennen kändes inte längre som något som satt utanpå min kropp utan som en del av den.

En process som, enligt Harbisson, förändrade hela hans perspektiv och identitet.

– Allt förändrades, hur jag såg på och uppfattade världen. Det var lite som att ta droger. Jag började höra färger, känna smaker. Hela min sinnesvärld var delvis förändrad. Om jag äter en apelsin i dag framkallar min hjärna automatiskt tonen fiss. När jag började drömma i färger kände jag att tekniken och jag hade blivit ett. Det var då jag på riktigt kände mig som en cyborg.

En del menar att den allra första cyborgen föddes den 8 oktober 1958 på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Han hette Arne Larsson och var den som fick världens första pacemaker inopererad i bröstet.

Det handlar helt enkelt om hur man väljer att definiera cyborg. En cyborg är en cybernetisk organism, med andra ord en varelse som består av både biologiska och syntetiska delar.

Neil Harbisson är inte ensam om att vilja utveckla sin kropp med hjälp av teknologi. I ett större sammanhang ingår han i den strömning som brukar kallas transhumanism.

– Man kan säga att trans­humanismen handlar om att ifrågasätta det ”mänskliga tillståndet”. Varför vi har egenskaper och begränsningar. Vore det inte bättre att ändra på dem, och hur gör vi i så fall det? säger Anders Sandberg, som är doktor i data­vetenskap och forskare vid Future of Humanity Institute vid universitetet i Oxford.

Hans forskning går ut på att analysera de sociala och etiska effekterna av teknik som förändrar människan. Anders Sandberg är också en ledande transhumanist och har på olika sätt varit involverad i rörelsen sedan tidigt 1990-tal.

Transhumanismen som rörelse uppstod under det sena 1980-talet, när den nya datortekniken fick allt bredare spridning. Men idéerna är mycket äldre.

Anders Sandberg pekar på den brittiska vetenskapsmannen J. B. S. Haldanes bok Daedalus som kom ut 1924. I boken målar Haldane upp en framtid där människan kan kontrollera sin egen evolution och förutspår bland annat konstbefruktning.

J.B.S. Haldanes idéer inspirerade i sin tur Aldous Huxley till den dystopiska framtidsromanen Du sköna nya värld. Det var också Huxleys bror, biologen Julian Huxley, som 1958 myntade begreppet transhumanism.

Anders Sandberg menar att transhumanismen är en direkt förlängning av humanismen, med rötter i renässansen och 1700-talets upplysnings­ideal.

– Transhumanismen är rotad i humanismens intresse för att göra människans liv bättre, säger han. Den bygger på insikten om att mänsklig förbättring är ett mål värt att sträva efter. Att acceptera sina begränsningar är fint när de inte kan övervinnas, men när det faktiskt finns en chans är det ofta mer dygdigt att försöka.

Transhumanismens förespråkare tror på en bättre framtid, där människan kan frigöra sig från problem och begränsningar med hjälp av genetik, nanoteknologi, implantat, artificiell intelligens och annan teknologi.

En av rörelsens viktigaste frågor har varit strävan efter ett längre och i slutändan evigt liv. Döden är den yttersta begränsningen som ska övervinnas.

Enligt Anders Sandberg har mycket hänt sedan rörelsen uppstod. Saker som man då bara fantiserade om har i dag blivit verklighet.

– Idéer om kognitionsförbättring, intelligensförstärkning med mjukvara, livsförlängning, rymdkolonisering, gentekniska och stamcells­behandlingar, nanoteknik och kryptovalutor har i dag fått bredare spridning, säger han. Många av de idéer som förs fram av företag i Silicon Valley har influerats av transhumanismen. Många transhumanister arbetar i dag med saker som vi bara talade om på 1990-talet.

Transhumanister kritiseras ofta för sin alltför teknikpositiva inställning, som anses ignorera utvecklingens baksidor.

Det är fortfarande en marginell rörelse, och det lär dröja innan en bredare allmänhet omfamnar rörelsens idéer.

Anders Sandberg menar ändå att vi successivt, och ganska snabbt, accepterar utvecklingen när vi ställs inför alternativen.

– Under 1900-talet har vi på många platser fördubblat medellivslängden. Vi har totalt transformerat informationsvärlden med datorer, internet och smarttelefoner. Provrörsbarn gick från bioetiskt problem till normalt på 15 år. Och attityden till alternativa livsstilar har radikalt förändrats på bara några decennier, säger Anders Sandberg.

Han menar att det som framför allt skrämmer är att transhumanismen utmanar vår världsbild.

– Vi har alla en modell för hur vi ser på våra liv. De flesta behöver konfrontera sin dödlighet när de växer upp och försöker hitta sätt att hantera det på; religion, existentialism, förträngning med mera. Men så dyker transhumanister upp och föreslår möjliga lösningar som kryonik, livsförlängning och hjärnemulering. Möjligheter som sparkar på själva fundamentet till vad ett möjligt liv är.

”I dag är en bra dag att vara ute, den ultravioletta strålningen är inte så stark, säger Neil Harbisson med antennen riktad mot den spanska solen. Vi har tagit oss upp till parkerna runt Mirómuseet.

Neil Harbisson har sedan länge lämnat det mänskliga ögats begränsningar.

– Den första uppgraderingen vi gjorde var att gå bortom det visuella spektrumet. Jag kan uppfatta fler färger än det mänskliga ögat. Men jag kan också uppfatta infrarött och ultra­violett, vilket är väldigt praktiskt. Jag vet vilka dagar jag ska undvika att bada, säger han och skrattar.

Nästa steg var att installera en internetuppkoppling som gör det möjligt för andra människor att sända bilder rakt in i Harbissons huvud, som han precis som färgerna uppfattar genom vibrationer. Fem av hans vänner som lever på fem olika kontinenter har givits tillåtelse att skicka bilder.

Neil Harbisson berättar att han inte ser sig som en del av den trans­humanistiska rörelsen, men erkänner att han tillhör en gren av den.

2010 grundade han, tillsammans med koreografen och dansaren Moon Ribas, organisationen Cyborg Foundation vars mål är att hjälpa andra att utvecklas till cyborger.

Moon Ribas har själv inplanterade chip i kroppen som känner av jordens seismografiska förändringar, något hon använder i sina dansföreställningar.

Neil Harbissons invändning mot transhumanismen handlar inte om rörelsens syn på utveckling, utan om att den sätter just mänsklig utveckling i centrum.

– För transhumanister är männi­skan skapelsens krona. Målet för dem är att upphöja människan till en gud som står över allt annat. Så ser inte jag på det, och därför kallar vi vår utveckling för ”trans species”. Vi står inte över andra djur, utan vill med cyborgism komma närmare naturen. Jag vill utveckla egenskaper som andra djur har, säger han.

Harbisson menar att tekniken bara är ett medel, inte ett mål i sig.

– Jag vill inte förenas med teknologin. Användandet av teknik är bara något till­fälligt, något som vi använder just nu. En dag kommer vi att kunna modifiera oss genetiskt så att jag har en antenn av organiskt material i stället. Det vore mycket bättre.

Neil Harbinson och Cyborg Foundation betraktar evolutionen utifrån ett horisontellt perspektiv, där man inte strävar mot något ”bättre”.

– Vårt mål är att uppleva världens nya riktningar genom att addera och utveckla nya sinnen. På sätt och vis är vi upptäcktsresande. Människan har rent geografiskt utforskat hela jorden, men vi har bara gjort det med de sinnen vi har nu. Med hjälp av nya sinnen kan vi upptäcka och utforska vår planet många gånger om på sätt vi knappt kan föreställa oss.

Tillbaka i ateljén plockar Neil Harbisson fram prototypen för sitt nästa projekt. Ett slags pannband i gummi med elektroder runt om.

– Jag har alltid varit intresserad av tid, och hur vi uppfattar tid. Alla vet vad fem minuter är, samtidigt är den subjektiva upplevelsen av fem minuter helt olika från människa till människa. Jag vill utforska vad som händer om vi har ett organ för tid, säger Harbisson medan han trär prototypen över huvudet och fixerar den runt pannan.

Han beskriver tekniken som en inre klocka som ska gå runt hans huvud som en krona.

– Den ska opereras in under huden och den ska framkalla en värmepunkt som följer solens gång runt mitt huvud. På så sätt kan jag känna tiden.

Tekniken håller på att utvecklas just nu, och Neil Harbisson hoppas kunna operera in klockan nästa år. Han hoppas att han med det nya organet kanske kommer att kunna kontrollera sin tidsuppfattning.

– När min hjärna efter många år har anpassat sig efter klockan vill jag se om jag kan modifiera tiden genom att öka hastigheten på klockan eller få den att gå långsammare. Jag vill ta Albert Einsteins relativitets­teori och testa den i praktiken.

Men även cyborger tvingas ibland handskas med livets små vardagligheter, och för Neil Harbisson är det batteritid. Det är alltid irriterande när mobilen laddar ur, men det är något helt annat när ens sinnen plötsligt stängs ned. Det jobbiga med teknik är att den ständigt måste laddas upp för att fungera. Harbisson tror dock att lösningen är nära.

– Jag hoppas att jag snart kan ladda all teknik med kroppen genom att installera mikroskopiska turbiner i blodströmmen. Tekniken finns redan.