Filosof -
Jonna Bornemark

När vi mejlade berättade ditt autosvar att du skriver på ett bokmanus. Kan du berätta om det?

– Ja, eller det är faktiskt två böcker. Den ena handlar om filosofiska lärdomar från graviditet och förlossning. Den andra är en fortsättning på min förra bok, Det omätbaras renässans, och handlar framför allt om hur man arbetar med att utveckla omdöme. Diskussionen efter min förra bok landade mycket i att vi har varit dåliga på att ta tillvara kärnverksamhetens professionella omdöme, och att vi pratar väldigt lite om hur man utvecklar omdömesförmåga. När man pratar om tillitsbaserad styrning till exempel, är diskussionen kring vad man ska ha tillit till otillräcklig. Mitt svar är att man ska ha tillit till omdöme. Och då måste man också veta hur man utvecklar och fostrar det omdömet.

Hur skulle du beskriva den situation som vi går igenom nu?

– Det är en på många sätt omtumlande och till och med existentiell situation, där många frågor ställs på sin spets – vad som är viktigt i livet, vad man saknar och vad som kanske är skönt att slippa. På en samhällelig nivå handlar det om att vi måste handla trots att det är så mycket som vi inte vet. När människor blir väldigt osäkra blir de också väldigt säkra på sin sak, det är ett mänskligt fenomen. Det skapar lätt ett polariserande klimat. Vi har svårt att hantera situationer där vi inte vet men där vi ändå måste handla. Personer i mellanmänskliga yrken står inför sådana situationer hela tiden. Allt detta dras till sin spets just nu.

Du har sagt att det är nu som personalen i sjukvården gör vad de ska göra. Är det detta du menar då?

– Ja dels det, men även att de får fokus. Det har skett en enorm ökning av det administrativa arbetet inom vården under 2000-talet, de som jobbar i kärnverksamheten har ofta känt att det medicinska inte längre står i centrum. Nu, när alla resurser måste läggas på det medicinska, ändras fokus, och mycket dokumentationsarbete faller bort.

– I situationer då vi måste handla utan att veta är vi utelämnade till vårt omdöme. Då krävs också utrymme för det. Omdöme står inte på något sätt i motsats till fakta, de behövs tillsammans. Man behöver kunskap för att ha ett bra omdöme, men det betyder inte att vi vet allt. Snarare visar den här situationen tydligt att vi aldrig vet allt.

Just omdöme verkar tyvärr saknas bland många ledare runt om i världen.

– Precis. Därför behövs en större diskussion om vad omdöme är – vad ett gott omdöme är, vad ett dåligt omdöme är … Ett dåligt omdöme tar till exempel inte tillvara den kunskap som finns, och ser inte det ickevetande. De megalomaniska världsledarna tror att det inte finns någonting som undslipper deras fantastiska blick. De styrs också ofta av andra saker än de säger att de styrs av – vilket inte heller ingår i gott omdöme.

För att minska smittspridningen har ledare i många länder tagit beslut som inte grundar sig i epidemiologisk eller medicinsk vetenskap. Hur ser du på de demokratiska effekterna av det?

– Återigen – det är omdömesgillt att använda sig av den kunskap som finns. Gällande coronasituationen behöver vi samla ihop expertkunskaperna inom såväl epidemiologi som ekonomi och psykologi. En bra, omdömesgill politiker är en som tar in expertutlåtanden från många olika fält och handlar klokt utifrån det, och som vet att man inte kan veta allt. Det är intressant i relation till demokrati, för det vi bör bli riktigt rädda för är när besluten blir en förevändning för att stärka ett totalitärt grepp, och när ledare passar på att undergräva demokratin. Det är en av de viktigaste aspekterna när man pratar om det som jag kallar för ”vadheter’’: vad som är viktigt. Vad skapar handlingen? Gör jag den för att öka min makt? Då har jag inget gott omdöme och är ingen god ledare.

– Jag saknar ett samtal om vad omdöme är för någonting. Vi vill så gärna luta oss mot fakta men vi vet idag att fakta inte säger enbart en sak. Det finns ingen enkel koppling mellan fakta och handling och jag är så less på polariseringen mellan fakta och omdöme.

Du har i olika sammanhang pratat om att ”komma livet nära”. Skulle du säga att den här situationen tar oss närmare livet?

– Krissituationer tar oss alltid nära livet, för det är då vi upptäcker vad som är viktigt. Precis som man inte helt förvånande upptäckte att det är just vården som är viktig inom sjukvården. Människor är fantastiskt bra på att skapa normer och konventioner som vi sedan inte ser, som kan visa sig vara ganska oviktiga. Det är idag svårt att inte skratta lite åt Stefan Löfvéns uttalande från för några år sedan om att ”i Sverige tar vi i hand”, som om det vore någon sorts naturlag. Det är så mycket som vi blir blinda för innan vi förstår vad det är som är viktigt. När konventioner faller, som de gör i sådana här situationer, kan också gruppmentalitet och liknande falla. Man kan också upptäcka vilken kroppskontakt och vilka relationer man saknar. Att upptäcka vad som är viktigt, det är att komma livet nära.

Samtidigt som många konventioner faller, faller också mycket annat – företag går i konkurs och arbetslösheten skjuter i höjden i rasande fart. Det visar på världssystemets skörhet. Tror du att människan har förmågan att lära sig någonting av detta?

– Jag har i första hand blivit fascinerad över vilken otrolig handlingskraft som finns i samhället. Många med mig blev nästan chockade över att man helt plötsligt kunde stänga ned hela samhällen. Är man bara lite insatt i miljöfrågor blir det också paradoxalt och märkligt. Men smittan spreds via en politikerklass och en resande överklass, det började inte med fattiga somalier i Järvaområdet. Jag tror att klassfrågan bidrog till handlingskraften.

– Men gällande systemets uppbyggnad är det inte direkt någon som ropar efter marknadslösningar på problemet. Jag tänker mycket på just-in-time-systemet, där vi på global nivå har utgått ifrån att det inte kommer att ske några kriser utan att allt bara kommer att löpa på. Där blir de ekonomiska resultaten det enda som syns. Nu ser vi som sagt hur otroligt skört det systemet är, och hur lite som behöver hända för att det ska falla. Jag hoppas att det här blir ett tillfälle för oss att bejaka handlingskraften hos människan och vetskapen om hur mycket vi kan förmå oss att göra när nöden uppfattas som stor nog. Miljöfrågan är ännu större än detta, och eftersom jag är född optimist tänker jag att vi absolut kan göra bra saker. Det finns uppenbarligen resurser. Och vi kanske ska passa på att ställa om i stället för att ställa tillbaka. Det globala är viktigt för tankeutbytet, men kanske inte för produktförflyttning.

Hur ser du på vikten av filosofi framöver?

– Även före coronakrisen upplevde många med mig ett ökat sug efter filosofi. Diskussionerna kring alternativa fakta och vad sanning är försiggår inte längre bara i ett seminarierum under en filosofilektion, utan i dagstidningarnas debattartiklar. Miljöfrågan kommer inte att kunna lösas utan nya sätt att tänka och nya förståelser för världen. Artificiell intelligens kommer att behöva kompletteras av mänsklig intelligens för en annan typ av resonemang och diskussioner. Men vi måste odla en generation filosofer som ser det som sin roll att ta sig an de här utmaningarna. Vi får inte fastna inom de akademiska ramarna utan måste överföra mer till den samtida diskussionen och se vilka frågor det är som behöver filosofiska perspektiv. Filosofi står inte i motsats till faktakunskap, och ickevetande står inte i konflikt med vetande. Vi behöver en annan typ av logik för att förstå det.