Det pratas om att mänskligheten befinner sig i en så kallad permakris. Ett slags nytt normalläge som människor måste vänja sig vid. Vad gör det med människor?
Kjell A. Nordström: – Virus och krig har gått sida vid sida med oss människor genom historien. Det är verkligen ingenting nytt för oss att behöva förhålla oss till bomber och mikrober av olika slag. Att hela vår livsmiljö långsamt förändras till följd av koldioxid är det nya. En smygande förändring där vi har små och få erfarenheter av vad som väntar oss. Antropocen, ett begrepp som beskriver den epok vi befinner oss i nu, är i ordets rätta bemärkelse något nytt där få eller inga av oss kan göra oss bilder av framtiden. Ett krig eller en pandemi är konkret, påtagligt och ett hot här och nu. Klimatförändringarna skapar det som ibland kommit att kallas genuin osäkerhet. Vi vet helt enkelt inte vad det är vi inte vet, och det är därmed svårare att veta vad vi ska vara rädda för.
Finns det något positivt med att befinna sig i kris?
KAN – Kris och utveckling är två sidor av samma mynt. Vi har genom historien om och om igen fått erfara hur kriser av olika slag leder till skapande av det nya. Så ja, väljer man att se vår tids trio i kriser från det perspektivet kan vi sannolikt vänta oss en våg av nyskapande. Inte för att vi vill, utan för att vi måste.
Ni beskriver till och med början på en ny tid, år noll, vad kommer att känneteckna denna tid? Är ni optimistiska inför det?
Per Schlingmann: – Vi menar att världen inom ett antal områden genomgår så djupgående formativa förändringar som gör att vi kan betrakta vår tid som år noll. Med det menar vi att när vi fattar beslut – oavsett om det är i samhällen eller företag – så bör vi utgå från det nya som är på väg att hända snarare än utgå från det som varit. Vi ser det i arbetslivets faktiska förändring och hur vi ser på arbete, i hur världsordningen skiftar och förändringar i städer och vad som utgör livskvalitet för oss människor. På vissa områden är vi mycket optimistiska, inte minst vad gäller utvecklingen i städer och arbetslivet. På andra områden finns det skäl till oro, inte minst vad gäller klimatomställningen och hur idén om globalisering nu ersätts med något nytt.
Ni spår att det lokala värnas mer i tider av kris. Hur uppenbarar sig detta? Är byn helt enkelt framtidens modell även för städer?
PS – Byn, eller snarare kvarteret, är absolut modellen för den moderna staden. Den stora förändringen är att vi går från det funktionsseparerade, där olika delar av städerna fyllt olika funktioner, till många kvarter med olika identiteter. Det förändrar också mobilitetens logik – i stället för att vi människor snabbast möjligast ska kunna transportera oss från a till b så ska vi se till att b kommer närmare människorna. När det gäller pandemier så är det klart att detta tillsammans med ett mer decentraliserat arbetsliv gör att vi kan förmå isolera oss bättre än i den funktionsseparerade staden. Men samtidigt som städerna decentraliseras måste de vara smarta i meningen att minimera klimatpåverkan och så vidare.
Vad innehåller en hyperlokal stad enligt er?
PS – Det hyperlokala handlar om flera saker. Omstöpning av våra städer till ett nätverk av kvarter med starkt präglade lokala uttryck. Det nära och lokala som värdeskapare, något vi ser inom exempelvis mat- och dryckeshantverk. Se bara på lokala destillerier. Det lokala och personliga. Det är bland annat detta som gör att vi nu ser hur hantverk av olika slag växer sig starka i städerna. Vill du som fastighetsägare skapa attraktion, upplåt bottenvåningarna åt lokala hantverkare!
I spåren av virus, krig och klimatkris, ser ni hur globalisering ersätts med så kallade oligoner – regionala enheter med egna etiska system. Kan detta i själva verket skydda oss från framtida kriser?
KAN – Regionala strukturer som de oligoner vi beskriver är sannolikt ett skydd mot mindre och större lokala intressekonflikter. Problemet är hur oligonerna skall förhålla sig till varandra. Det är på den nivån vi kan förvänta oss spänningar och intressekonflikter. Vi ser redan i dag hur till exempel Kina och usa eller Europa och Ryssland sliter med att jämka samman sina intressen och undvika att konflikter eskalerar.
Som ett resultat och acceleration av framför allt pandemin har flexibiliteten på arbetsmarknaden blivit viktigare. Men vad händer med kreativitet och innovationen när människor som jobbar på distans inte ses fysiskt?
PS – Svaret på frågan är dubbelt. Å ena sidan är det viktigt att se att vi inte går från ett sätt att arbeta till ett annat. Det finns inget som pekar på att vi bara kommer att arbeta på distans. I stället har vi börjat experimentera med olika lösningar och distansarbete har för många blivit en möjlighet. Detta i sig innebär att ledare blir allt bättre på att förstå vilka uppgifter som gör sig bäst i fysiska möten och vilka som kan göras på distans. Det är bland annat därför vi ser hur gemensamma ytor växer i de nya kontor som skapas. Med detta sagt så har det blivit en sanning, en del av vår världsbild, att kreativa processer sker sämre digitalt. Många av oss kommer nog att bli överraskade av hur mycket som trots allt går att göra digitalt.
Ledarskapet förändras också i och med det förändrade arbetslivet. Hur ska en bra chef vara i dag?
PS – Det viktigaste är nog att våga vara ledare och verkligen ta plats. Sett till förändringar som sker i arbetslivet där vi i högre utsträckning kommer att arbeta på olika platser så ser vi hur ett antal dimensioner blir viktigare. Den empatiska förmågan blir viktigare, att se var och en även om vi inte är i samma rum. Förmågan att peka ut en riktning och skapa en berättelse om involverar och engagerar. Samtidigt, och lite paradoxalt, blir det viktigare med struktur. När vi inte kan självorganisera oss måste det finns tydliga strukturer.
Det finns ingen lösning i sikte som inte tungt vilar på vad företag och entreprenörer kan bidra med.
Så hur bryter man den största krisen människan står inför? Ni är övertygade om att klimatomställningen blir den största drivkraften för tillväxt hos företag där noll i utsläpp vinner. Är det en utopi, eller när blir det verklighet?
KAN – Kanske är det inte bara en utopi. En värld, ett system. Alla världens länder utom ett praktiserar i dag någon form av marknadsekonomi. Kapitalism. Ett system som följer vissa lagar och principer. Konkurrens är en helt central princip i en marknadsekonomi. En tävlan om att komma först med produkter eller tjänster. Just en sådan tävlan att komma först kan vi nu se i ett antal branscher. Inte minst ser vi hur världens mest konkurrensutsatta bransch – bilindustrin – har förvandlats till ett globalt race mot noll utsläpp. På samma sätt har ett antal företag i stålindustrin, till exempel H2 Green Steel och Hybrit, börjat jakten mot nollpunkten.
Ni skriver att jordens klimat och ekosystem har påverkats så till den grad att forskare nu föreslagit en ny geologisk epok – antropocen eller människans tidsålder. Dessa förändringar i jordens ekosystem har aldrig inträffat i vår planets historia. Samtidigt ett guldläge för företagare. Är det entreprenörer som ska rädda vår planet?
KAN – Det korta svaret är JA! Det längre och mer komplicerade svaret är att det krävs insatser både från offentlig och privat sida för att få situationen under kontroll. Men låt oss vara tydliga, det finns ingen lösning i sikte som inte tungt vilar på vad företag och entreprenörer kan bidra med.
Kjell A. Nordström och Per Schlingmann
Ålder: Nordström, 64. Schlingmann, 52.
Bor: Stockholm.
Bakgrund: Kjell A. Nordström är ekonomiedoktor, föreläsare, författare och har tidigare arbetat som forskare vid Institute of International Business vid Handelshögskolan i Stockholm. Han är en av Europas mest efterfrågade föreläsare. Per Schlingmann är författare, föreläsare och rådgivare med lång erfarenhet inom både politik och näringsliv. Per Schlingmann har tidigare varit partisekreterare (M) och statssekreterare i statsrådsberedningen.
Aktuell: Släpper sin tredje gemensamma bok på Volante Förlag, Momentum – Vad krig, klimatkris och och virus förändrar.
RELATERADE ÄMNEN
Klimatet