Salvator Mundi -
Konsten att skapa världens dyraste tavla

Scenen på Christie’s ser ut som en modern renässansmålning. I salens mitt: en gråhårig man i midnattsblå kostym med lavendelfärgad slips som gestikulerar över en pulpet. En bit ifrån honom en samling allvarliga, mörkklädda män och kvinnor, tre av dem med gammeldags telefonlur i ena handen och den andra höjd för att dölja orden som deras läppar formar.

Ovanför dem blickar Kristus lugnt ut över församlingen, ena handen höjd i en välsignelsegest. Målningen Salvator Mundi, ”världens frälsare”, är något så unikt som ett nyupptäckt verk av renässanskonstnären Leonardo da Vinci.

Mannen med lavendelslips runt halsen, en penna i ena handen och en auktionsklubba i den andra, är Jussi Pylkkänen, en finsk konsthandlare med examen från Oxford och Christie’s förste klubbhållare. Han agerar mer dirigent än försäljare, fast besluten att göra den här kvällen i november 2017 till ett minnesvärt spektakel.

För nästan exakt fyra år sedan slog Pylkkänen rekord när han klubbade Francis Bacons Tre studier av Lucian Freud för 142 miljoner dollar. Nu ska det rekordet pulvriseras.

Ett bud kommer in och de mörkklädda lyssnar intensivt i sina telefonlurar.

– Konversationen fortsätter, så vi tar en paus. Vid 350 miljoner dollar, säger Jussi Pylkkänen och lutar sig över sin pulpet med knäppta händer.

Den spända stunden är kulmen på ett långt arbete. Sedan Christie’s fick uppdraget att sälja Salvator Mundi har de producerat en påkostad bok om målningens historia och flera reklamfilmer. Målmedvetet har de hamrat in sitt budskap: att upptäcka en ny målning av Leonardo da Vinci är som att upptäcka en ny planet i vårt solsystem. Samtidigt har de tvingats försvara målningen mot kritiker som ifrågasatt om da Vinci överhuvudtaget har målat tavlan.

I ett sista prov på mästerlig säljkonst har Christie’s valt att placera försäljningen av denna 1500-talsmålning mitt i en auktion av modern konst. Elaka munnar skämtar om att anledningen är att större delen av tavlan målats de senaste fem åren. Men sanningen är enklare än så. Renässansmästare i all ära, det är vid de moderna auktionerna som de riktigt feta plånböckerna öppnas.

I salen stiger sorlet i väntan på klubbslaget, men så kommer ett nytt bud: 352 miljoner. Snabb replik: 355.

En budgivare hoppar till 370 miljoner och Jussi Pylkkänen kostar på sig ett höjt ögonbryn.

Kort tystnad, sedan nådastöten:

– 400 miljoner dollar!

Publiken jublar försiktigt, spridda applåder smattrar i rummet.

– 400 miljoner dollar är budet.

Jussi Pylkkänen höjer klubban i sin vänstra hand.

– Och verket är sålt.

Volymen stiger mot rockkonsertnivå, mobiltelefoner skjuter upp i luften för att föreviga det historiska ögonblicket. De har just bevittnat något som i ett auktionshus smäller högre än en unik konsthistorisk raritet: försäljningen av världens överlägset dyraste målning.

Bland de höjda mobilerna i folkvimlet står en tunnhårig man i glasögon och nickar belåtet. För Robert Simon bekräftar rekordpriset tavlans verkliga värde. När han lämnar auktionen och en journalist frågar honom vad han tycker om priset, svarar han: Rena fyndet!

– Det tycker jag fortfarande, säger han när jag pratar med honom över Zoom fyra år senare.

Robert Simon är akademiker och konsthandlare, med en särskild svaghet för renässansens mästare. Han driver ett litet galleri på Upper East Side i New York och sitter nu i ett vackert bibliotek i sitt hem, omgiven av konstböcker.

Leonardo da Vinci, förklarar han, har förändrat hans liv.

– Det har varit en fantastisk erfarenhet. Om jag ska vara ärlig så … Än i dag, när jag blickar tillbaka, kan jag knappt tro att jag har varit med om det.

Robert Simon blir inte överraskad när kollegan och vännen Alexander Parish hör av sig för att föreslå ett gemensamt köp.

Det är 12 år före Christie’s auktion och Simon har nyligen bläddrat igenom katalogen för en oansenlig auktion nere i New Orleans. Där har han noterat en otydlig bild på en målning med motivet ”Salvador Mundi” [sic]. ”Efter Leonardo da Vinci”, framhåller katalogen, en notering som brukar innebära en kopia av en målning, utförd vid ett senare tillfälle. Salvator Mundi är hur som helst ett motiv som alltid fångar Simons uppmärksamhet. Det var hyfsat populärt under 1500-talet, och det förmodas en gång i tiden ha funnits ett original målat av Leonardo da Vinci som kopierats många gånger innan originalet förstörts eller försvunnit.

Född intill den lilla bergsbyn Vinci utanför Florens 1452 växte Leonardo da Vinci upp till sinnebilden av renässansmannen – en figur som förkroppsligar det raska framåtskridandet i såväl konst som vetenskap under 1400- och 1500-talet. En mängd av hans skrifter och teckningar finns bevarade men bara mellan tio och och tjugo målningar, beroende på hur generös man är i sin bedömning. Som en jämförelse finns fler än 300 målningar av Rembrandt, fler än 1 000 av Rubens, 10 000-tals av Picasso.

Robert Simon var 14 år när han första gången besökte Vinci tillsammans med sina föräldrar, och Leonardo da Vinci har följt honom genom hans yrkesliv. Men trots att han har vigt sitt liv åt renässansens konst bedyrar han att han aldrig någonsin tillåtit sig den långsökta fantasin om att hitta en förlorad Leonardomålning. I bästa fall, tänker han, kan målningen i New Orleans vara en hygglig efterapning som kan ge någon ny insikt om originalet – och inbringa en nätt vinst.

Simon och Parish har känt varandra i närmare 30 år och de är båda förtjusta i jakten på auktionsobjekt med potential, målningar som kanske är mer intressanta och värdefulla än vad auktionshusen och andra spekulanter inser. Det händer att de köper konstverk tillsammans, framför allt när de vill undvika att fastna i budkrig mot varandra.

I onlinekatalogen är bilden tydligare. Alex Parish har där noterat dels att målningen är illa tilltygad och bristfälligt restaurerad, och dels att somliga passager är briljanta. Möjligen kan målningen vara gjord av någon av da Vincis mer begåvade efterföljare, så kollegorna bestämmer sig för det är värt att lägga ett bud.

Tavlans värde uppskattas till omkring 1 500 dollar, men det kommer i slutändan bara ett enda motbud. New York-duon, som inte ens bemödar sig om att åka ned till auktionen, kan utan krusiduller ropa hem Salvator Mundi för en jämn 1 000-dollarsedel plus auktionshusets avgift.

Frälsaren är svept i en svart soppåse när Robert Simon bär hem målningen till de respekterade kännarna Dianne och Mario Modestini i New York. Mario är en legend i branschen, men vid den här tiden 94 år och vid sviktande hälsa. Dianne är däremot fullt yrkesverksam och leder ett program för konstkonservering vid New York University. Hon lovar att rengöra målningen, för att sedan rekommendera någon som kan restaurera den.

Det är början på två år av intensivt arbete. Ju fler lager av övermålning och reparationer hon skrapar bort med kniven och avlägsnar med lösningsmedel, desto mer ovillig är hon att lämna ifrån sig målningen. Salvator Mundi får ett temporärt hem i hennes studio vid Central Park, tvärs över gatan från nyu:s konstinstitution.

Studion genomströmmas av studenter och uppburna akademiker medan Dianne Modestini bearbetar målningen, lager för lager, kvadratcentimeter för kvadratcentimeter. Ingen utomstående tar någon notis om den, men för Modestini är det ett spännande arbete. Somliga dagar avtäcker hon nya delar av målningen av häpnadsväckande kvalitet, andra uppdagar hon områden som är oåterkallerligen förstörda.

Förlusterna är inte värre än de hos en av Leonardo da Vincis mest berömda målningar, Nattvarden, men själva pannån av valnötsträ är illa däran. Dess buckliga, maskätna tillstånd gör restaureringen svår och långsam. Dianne Modestini tar hjälp av en av sina tidigare elever som är specialist på behandling av dylika pannåer. Hon plockar sönder målningen i sju delar och sammanfogar dem åter till en mer sömlös helhet att arbeta vidare på.

Parallellt med restaureringsarbetet börjar Robert Simon nagelfara gamla auktionskataloger, böcker och arkiv.

– Det är en väldigt gammaldags metod, men den är spännande rent intellektuellt. Jag tröttnar aldrig, berättar han över Zoom.

1964 skrev den tyske konsthistorikern och Leonardoexperten Ludwig Heydenreich en artikel med titeln ”Leonardo’s Salvator Mundi”. Han utgår där från en etsning utförd av Wenceslaus Hollar 1650, märkt ”Efter Leonardo da Vinci” med samma komposition som målningen som Simon och Parish har upptäckt. Heydenreich tar i artikeln upp sex målningar efter Leonardos förlorade original samt, motvilligt, en sjunde som är alltför skadad och förvanskad för att förtjäna en plats jämte de övriga.

Målningen har tillhört den berömda Cooksamlingen, efterlämnad av en brittisk konstsamlare, och Simon kan gräva fram en bild på den från Wittbiblioteket i London. Det är inte vackert. Kristus ser gravt pårökt ut, med en tunn mustasch som får honom att likna en statist ur Zorro. Men Simon ser trämönstret i pannån skymta genom färgen, och det är identiskt med det i hans och Alexander Parishs målning.

Efter att ha identifierat målningen som hemmahörande i Cook-samlingen kan Simon spåra den längre tillbaka i tiden. Den har omskrivits som ett verk av ömsom Luini, ömsom Boltraffio, två av Leonardos mest namnkunniga studenter. År 1900 har målningen sålts på auktion av Christie’s, den gången för sex pund och sex shilling.

En hösteftermiddag 2006 kallar Dianne Modestini Robert Simon till sin ateljé. Hon har fortsatt att arbeta på målningen när hon inte varit upptagen med undervisning, och Salvator Mundi står nu på ett staffli mitt i rummet. Mycket av bruset från reparationer och bättringsarbete är avlägsnat och en skägglös Jesus målad med mästerlig sfumatoteknik blickar lugnt ut mot dem.

Dianne Modestini har upptäckt något underligt, berättar hon. I området kring den välsignande högerhanden finns ett område som till en början såg ut som en brunaktig missfärgning. Men när hon avlägsnade det översta lagret färg insåg hon att det i själva verket var en rosaaktig fläck, formad som en tumme. Konstnären har först målat tummen i en mer upprätt position, ångrat sig, målat över den och valt att böja tummen inåt mot handflatan i stället.

Robert Simon betraktar tyst målningen i det grå skymningsljuset. Han är inte religiös, ändå känner han hur blicken från målningen vill kommunicera något till honom.

Samtliga andra avbildningar av Salvator Mundi har Jesus tumme böjd inåt på precis samma sätt. Att konstnären bakom den här målningen valt en annan vinkel, för att sedan ändra sig, har en enda uppenbar förklaring.Målningen Robert Simon står framför är originalet.

– Det var i det ögonblicket jag övertygades, säger han över Zoom.

Han medger att han hade börjat närma sig tanken när han sett parti efter parti tvättas rent och avslöja ett mästerligt handlag och effektfull sfumato.

– Men jag hade ett starkt motstånd mot att dra några sådana slutsatser, trots kvaliteten. Att det skulle vara en Leonardo framstod som en helt vansinnig idé. Man måste gå in med den inställningen, man kan inte börja med tanken: ”Tänk om det är en Leonardo!” Man börjar i den andra änden och letar efter alla tecken på att det inte är det. Den dialektiken måste finnas i alla vetenskapliga processer.

Om Simon själv varit svårövertygad står han nu inför ett problem av en helt annan magnitud. Han måste övertyga världssamfundet av konsthistoriker och renässansexperter om att den vansinniga drömmen är verklighet: hans Salvator Mundi, inropad från en obetydlig auktion i New Orleans till priset av en mobiltelefon, är ett sedan århundraden försvunnet konstverk målat av historiens mest berömda konstnär.

Han inser genast att ingen kommer att ta honom på allvar om han säger att han har kommit över en förlorad Leonardomålning. De kommer antagligen inte ens att vilja titta på målningen.

– Även om jag är en nykter och respekterad akademiker skulle det sätta den person jag kontaktade i en omöjlig position. Det var helt enkelt bättre att säga att jag hade en intressant renässansmålning, och låta experter jag respekterade bilda sig sina egna uppfattningar.

Efter noggranna övervägningar kontaktar Robert Simon den välrenommerade konsthistorikern och renässansexperten Mina Gregori i Florens. I november 2007 besöker hon New York, och hon bjuds in till studion för att undersöka Salvator Mundi. Medan hon närgranskar målningen berättar Dianne Modestini om sitt konserveringsarbete, Simon berättar om sina historiska efterforskningar, och Gregori svarar med att peka ut lysande exempel på sfumatoteknik.

Besöket är trevande, eftertänksamt. Simon och Modestini håller inne med sin övertygelse och Mina Gregori säger ingenting i klarspråk. Men när hon lämnar ateljén kan Robert Simon inte hålla sig från att fråga rakt ut: Vem tror hon är konstnären bakom målningen?

– ”È lui”, svarar hon kort. Det är han.

Martin Kemp får se minst en ny Leonardo da Vinci-målning i veckan. Som berömd Leonardoexpert är han den självklara auktoriteten för människor runt om i världen som vill att någon ska bekräfta att målningen de har hittat på sina föräldrars vind är äkta vara.

När jag når honom på Zoom har han precis stängt ned en ny bild som har trillat in i mejlkorgen.

– Det är ett indiskt träsnitt av en elefant. Ägaren är övertygad om att det innehåller en mängd mystiska signaturer, symboler, referenser till Mona Lisa och så vidare, suckar han.

Martin Kemp är omgiven av enkla bokhyllor i trä, där sladdriga tidskrifter och avhandlingar trängs med bastanta volymer om Leonardo da Vinci, inklusive de många böcker han själv har skrivit om mästaren från Vinci.

– Man måste vara tillmötesgående, många av de här människorna har investerat sin tid och sina känslor i det här. Samtidigt måste man gång på gång ge dem nedslående nyheter, säger han.

På Martin Kemps 64:e födelsedag i mars 2008 får han ett mejl av en helt annan kaliber. Det kommer från Nicholas Penny vid National Gallery i London, som berättar att han har ett intressant objekt relaterat till Salvator Mundi att visa upp. Snart befinner sig Martin Kemp i konserveringsstudion på den anrika konstinstitutionen.

Han har sett många varianter av Salvator Mundi och brukar snabbt kunna avgöra om han har att göra med en dålig eller en bra kopia. Något djupare intresse brukar de inte stimulera hos honom.

– Men den här gången var det uppenbart så snart jag lade ögonen på den att det fanns något där. En vibration. En närvaro.

I rummet finns också en handfull tunga Leonardo da Vinci-auktoriteter från Italien, usa och Storbritannien, samt konst- och konserveringsexperter från National Gallery. Även Robert Simon är på plats, med dokumentation om konserveringen, och säger sig representera målningens ägare.

För att slippa konversera tar Martin Kemp fram förstoringsglaset och granskar koncentrerat olika partier av målningen. Alla undersöker de Salvator Mundi på sina sätt. Ingen säger något. Men han lämnar National Gallery med en tydlig känsla av att han bevittnat en betydande upptäckt inom Leonardostudier. Dokumentationen kring målningen är övertygande, men han har också noterat en rad visuella ledtrådar som tyder på att inte bara Leonardos hand ligger bakom, utan också hans livliga intellekt.

Sättet på vilket den välsignande handen är målad, sfumatotekniken i ansiktet, klädnadens band, hårets lockar, små optiska trick, lager på lager av tunna, genomskinliga strykningar – men framför allt klotet som Jesus håller i sin vänstra hand. De oregelbundna bubblorna i det säger honom att det rör sig om bergskristall, något han aldrig har sett på någon annan Salvator Mundi.

För att bekräfta sitt intryck tar Martin Kemp sina bilder av klotet till Oxfords universitet och en expert på kristaller, mineraler och ädla stenar. Hon håller med om att klotet sannolikt föreställer bergskristall.

– Ikonografiskt refererar det till den kristallina sfären av fixstjärnor. Leonardo har gjort något helt eget av uppdraget att måla frälsaren. Bergskristallen gör honom till frälsare av inte bara jorden, utan universum, säger Kemp.

”Det är inte ens en bra målning!”

Den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz fräser som en katt i dokumentärfilmen The Lost Leonardo. Medan de flesta av världens Leonardoexperter i dag är överens om att da Vinci har målat Salvator Mundi, har Saltz, ända sedan Christie’s värderade målningen till 100 miljoner dollar, envist hävdat att det är en omöjlighet.

”Jag är ingen konsthistoriker eller expert på de gamla mästarna. Men jag har tittat på konst i nästan 50 år, och en blick på den här målningen säger mig att det inte är en Leonardo”, skriver han i en kolumn i New York Magazine inför Christie’s auktion.

Argumenten kan med viss välvilja beskrivas som svaga. Jerry Saltz framför i kolumnen att det inte finns några andra Leonardomålningar med bara Jesus i bild och att ingen av hans andra målningar avbildar en figur rakt fram-ifrån. Men han tycks sakna kunskap om Leonardo da Vincis förberedande teckningar som finns bevarade i engelska samlingar, liksom Wenceslaus Hollars 1600-talsetsning ”efter Leonardo da Vinci” med exakt samma motiv.

– Tvivlarna dök upp först i samband med Christie’s auktion, när det blev så mycket pengar inblandade, konstaterar Robert Simon.

Våren 2013 kontaktas han, Alexander Parish och Warren Adelson, en tredje partner de tagit in, av Sotheby’s, som har en klient som vill köpa Salvator Mundi. Trion har närt förhoppningar om att sälja till ett museum, men samtal med institutioner i såväl Dallas som Boston har stupat på priset. Nu känner de att det är dags att inkassera sin belöning och gå vidare. För 80 miljoner dollar säljer de till den schweiziske konstmäklaren Yves Bouvier. Det är en otrolig avans på en målning köpt för 1 000 dollar, men de överraskas när Bouvier genast säljer målningen vidare till den ryske affärsmannen – tillika ordförande för den franska fotbollsklubben Monaco AS – Dimitri Rybolovlev, för 123 miljoner dollar.

Saker börjar anta surrealistiska former kring målningen så snart schweiziska konstskojare och ryska oligarker blir inblandade. När Ryboloblev får nys om att hans mellanhand Bouvier lurat honom på stora summor vid en lång rad konstköp stämmer han honom, och beslutar också att sälja av stora delar av sin samling. Det är med andra ord Dimitri Rybolovlev som står som säljare när Christie’s 2017 drar i gång sin noggrant koreograferade auktion.

Från att målningen har varit en angelägenhet för ett fåtal gör Christie’s marknadsföringskampanj den till en världssensation. De visar den i New York, San Francisco och Hongkong, samt spelar in en trailer inför auktionen som överhuvudtaget inte visar Salvator Mundi utan bara en lång rad hänförda anleten som betraktar den. Men inte alla beundrar den på samma sätt. Carmen Bambach vid Metropolitan Museum of Art i New York är en av Leonardoexperterna som studerade Salvator Mundi vid National Gallery 2008, men när Christie’s nämner det i sin auktionskatalog blir hon missnöjd. Till The Guardian säger hon att hon tror att da Vinci bara stod för en liten del av målningen, som till största delen utfördes av hans student Boltraffio.

Martin Kemp, den korrekte brittiske akademikern som ägnat sig åt Leonardo-studier sedan 1960-talet och plikttroget korresponderar med människor som ser Mona Lisa i indiska elefanter, menar att mediecirkusen är ytterligare ett trist exempel på hur en betydelsefull målning utnyttjas för cyniska ändamål.

– Om du skriver att en målning har sålts för 450 miljoner dollar, och den är fullständigt skräp, då har du en bra nyhet. Om du skriver att det finns trovärdiga argument för att det är en Leonardo, och att den uttrycker djupsinniga andliga värden, då har du inte det.

Andreas Koefoeds dokumentärfilm, som lånar estetik och berättargrepp från thrillergenren, ger en plattform till självsäkra kritiker som Jerry Saltz. Martin Kemp improviserar fram en kärnfull recension:

– Den är utsökt iscensatt. Mycket spännande, mycket underhållande och full av förfärligt groteska figurer, som klippta ur serietidningar. Det är väldigt bra tv, men allt som kommer ur deras munnar är strunt.

Robert Simon säger att han försöker hålla sig utanför diskussionerna, men att han ibland känner medlidande med den stackars tavlan som inte kan tala för sig själv, annat genom sin utstrålning.

– När målningen visades i London, och även av Christie’s, var det tydligt att den hade en stark effekt. Även på mig. Fast, förstås, somliga får inga starka känslor av den alls. Somliga får inga starka känslor av konst, punkt slut.

Mannen som ropar hem Salvator Mundi är den saudiske prinsen Badr bin Abdullah; möjligen agerar han bulvan åt kronprins Mohammed bin Salman. Det är oklart om prinsarna hyser några starka känslor inför konst, men något känner de uppenbarligen inför Salvator Mundi. Bin Abdullah utropas efter auktionen till kungarikets första kulturminister, och kort därefter kungör Louvrens nya satellit i Abu Dhabi att de snart kommer att visa målningen.

Det har ännu inte hänt. Saudiarabiens kulturdepartement lämnar inga kommentarer om målningen, och ett planerat utlån till Louvren i Paris 2019 ställs in i sista stund. Louvren har då redan producerat ett häfte som utförligt styrker målningens äkthet, men ryktet gör gällande att de inte vill hänga Salvator Mundi intill Mona Lisa, vilket får Mohammed bin Salman att surna.

Vad är det då som regenten i det konservativt islamiska Saudiarabien känner inför en bild av Kristus som världens frälsare? Torsten Janson, islamolog och Mellanösternkännare vid Lunds universitet, ser köpet som ett led i en bredare strategi för att dels diversifiera den saudiska ekonomin, dels bättra på landets legitimitet i omvärldens ögon.

– Oljan står fortfarande för omkring 85 procent av Saudiarabiens export-ekonomi. Men oljan kommer att ta slut. Därför satsar man nu på att locka till sig internationella investeringar i högteknologi som AI och nanoteknik, men även på turism, sport och kultur, säger han.

För saudiska prinsar kan målningen av Kristus fylla flera syften. Konstverket kan bli juvelen i kronan för nya museer i regionen, men det kan också vara ett sätt att visa att man inte är så traditionsbundna och hårdnackat religiösa som landets kritiker vill göra gällande.

– De vill visa att de är kosmopolitiska, och de talar om öppenhet och tolerans. Mohammed bin Salman vill ses som en upplyst prins, så Saudiarabien försöker köpa sig legitimitet i omvärldens ögon, samtidigt som de symboliska handlingarna gång på gång visar sig stå i skarp kontrast mot hur de verkligen hanterar mänskliga rättigheter och intern politisk opinion.

Under den tid som har gått sedan Christie’s auktion har Saudiarabien haft svårt att freda sin image från internationella skriverier om mordet på journalisten Jamal Khashoggi, landets inblandning i krigen i Jemen och Syrien, samt hur kronprinsen internerat och utpressat flera hundra prinsar som har anklagats för korruption.

Kanske vill de styrande invänta ett mer fördelaktigt ögonblick innan man triumferande avtäcker sin dyrbara målning, som ska dra turister till Louvren Abu Dhabi eller ett planerat nytt saudiskt konstmuseum.

– Visst, det är intressant att motivet är Kristus som världens frälsare, det bryter mot bilden av traditionalism. Men Jesusmotivet är inte det viktigaste här, utan Leonardo. Man betalar för det extraordinära, historiens kanske mest ikoniska konstnär, vars verk är så oerhört sällsynta, säger Torsten Jansson.

Robert Simon Vidhåller att han inte grämer sig för att han sålde Salvator Mundi för 80 miljoner dollar, även om priset femdubblats bara några få år senare.

– Jag lärde mig för länge sedan att det är stor skillnad mellan vad någonting är värt och vad folk är villiga att betala vid en given tidpunkt. När vi sålde, efter åtta år av hårt arbete, stress och spänning, var det dags att gå vidare. Jag ångrar ingenting. Jag är en mycket mer lyckosam forskare än konsthandlare!

Inte många konsthandlare har å andra sidan varit med om att köpa ett verk för knappt 10 000 kronor och sälja det för 700 miljoner. Men konsthandlare kommer i olika skepnader. Många av de mest framgångsrika köper mycket dyra konstverk och säljer dem ännu lite dyrare.

– Andra, som jag, letar efter målningar som är felattribuerade, oattribuerade, undervärderade. Min bakgrund är historiker och forskare, så jag uppskattar utmaningen i att hitta glömda skatter, oavsett om de är målade av mästare eller medelmåttor, säger Robert Simon.

Jag frågar honom om han fortfarande drömmer om att hitta ett nytt bortglömt mästerverk i någon obskyr auktionskatalog.

– Inte bara drömmer – det är det jag ägnar mig åt! Ser du alla böcker här bakom mig? Det är inte en fejkad bakgrund!

Han skrattar och gestikulerar mot rummet som ramas in av platsbyggda bokhyllor i ljust trä fyllda av tusentals böcker.

– Jag byggde till ett arbetsbibliotek till huset där jag har bott i 30 år, det är min Leonardoflygel. Salvator Mundi betalade för det.

Att Robert Simon någonsin ska göra ett lika stort fynd igen betvivlar han. Men både före och efter Salvator Mundi har han funnit verk av mindre betydelsefulla målare som har gjort honom en respektabel förtjänst.

Det finns emellertid en förlorad Leonardo da Vinci-målning som fortfarande gäckar honom och resten av världens Leonardokännare: en avbildning av den grekiska myten om Leda och svanen.

– Det finns kopior och förstudier, vi vet att det har funnits ett original av Leonardo, precis som med Salvator Mundi. Länge har man trott att den förstördes i de franska samlingarna någon gång under 1700-talet, men sanningen är att vi inte vet. Kanske finns den någonstans där ute. Om du ser en sådan målning … Ring mig!