Stellan Holm -
Konstkungen

Förlåt, men är det där en sabeltandad tiger?

– Det är en bebisvalross, säger Stellan Holm och pekar på en kritvit skalle med jättelika betar. Han står framför sitt kuriosakabinett i blodröda sidentofflor och en t-shirt från den legendariska Ibizaklubben Amnesia. På bordet ligger även en vårtsvinsskalle och stirrar surt. Stellan visar mig sin samling franska stenåldersyxor, som är uppåt 1 miljon år gamla.

– De är inte särskilt dyra, från ett par tusen dollar och uppåt. Jag kom över dem från en fransk antikhandlare, resten köpte Metropolitan, säger Stellan Holm och hänvisar till auktionsgrannen några hundra meter bort. Holms fem våningar höga townhouse på 92 gatan på Upper East Side ligger på en av världens mest exklusiva adresser.

Inifrån ett av vardagsrummen går det att ana ljudet av de polissirener som bara i New York kan skänka en känsla av hemtrevnad. Det vilar något närmast serent över huset. En jättelik, tre våningar hög, glasvägg blickar ut mot en lummig bakgård. Den sparsmakade inredningen präglas av Stellan Holms fäbless för fransk 1950-talsdesign. Ett av rummen domineras av ett massivt bord av möbelformgivaren Jean Prouvé.

– Det där bordet kommer från Air Frances kontor i Brazzaville i Kongo. Det finns bara tio stycken i världen.

Förutom Prouvé finns stolar, lampor och bord av storheter som Jean Royère, Charlotte Perriand, Pierre Jeanneret och Serge Mouille.

– Möblerna är extremt obekväma, men jag älskar estetiken, säger Stellan Holm och skrattar.

Stellan Holm har en förmåga att blixtsnabbt växla mellan gravallvar och ett oerhört avväpnande och ärligt skratt. Han bemästrar den slags avmätta och underfundiga humor som på många sätt känns mer new yorksk än amerikansk.

Det som mer än något annat dominerar varje rum i huset är det som är Stellan Holms livslånga passion – konsten. Ett rum hyser det stora biblioteket, bestående av tusentals konstböcker. På väggarna hänger verk av Jeff Elrod och David Deutsch.

Men det är inte de stora praktverken, utan ett par små anspråkslösa ramar som ger ledtrådar till Stellan Holms personliga historia och de två konstnärskap som har betytt mest för honom.

Bredvid en fåtölj av Le Corbusiers kusin Pierre Jeanneret, som tillverkades för det modernistiska metropolprojektet Chandigarh i Indien, hänger något som ser ut som en smutsig halvt sönderriven papperslapp. Det är en handskriven affisch av Jean-Michel Basquiat som gör reklam för en utställning på Galleri 5, det galleri Stellan Holm drev på Karlaplan i mitten av 1980-talet.

– Vi sålde bara en enda målning av Basquiat under utställningen. Ingen var intresserad. Det var ingen i Stockholm på den tiden som fattade vad vi visade. Expressen publicerade en nedlåtande artikel med en rubrik i stil med ”Kanske ny Picasso för 100 000 kronor”. Jag hoppas att personen som skrev den där artikeln har sett att Basquiat i dag säljer för över 100 miljoner dollar.

Konsthandlaren Stellan Holm har befunnit sig i centrum av den internationella konstscenen i mer än 30 år – ändå är han närmast okänd utanför de mest initierade konstkretsarna i Sverige. Stellan Holm har i decennier befunnit sig på varje konstmässa och auktion av betydelse och på de hetaste vernissagerna med konstens världsnamn, men han har sällan synts i medier. På nätet finns dock gott om mingelbilder från galleriöppningar, där Stellan Holm ses tillsammans med personer som Bono, Bryan Ferry, Orlando Blom, Benicio del Toro, Jeff Koons och konstmagnaten Larry Gagosian.

Att så få vet vem Stellan Holm är beror nog lika mycket på att han har undvikit det mediala rampljuset som på att flyttlasset till New York avgick redan i mitten av 1980-talet. Emigranten verkar inte ha blickat tillbaka mot hemlandet mycket sedan dess, de enda spåren av ”nordiska” influenser jag kan finna i huset är några av Wegners Y-stolar.

Men hur blev Stellan Holm en makthavare på den internationella konstscenen? I en annan liten ram på väggen hänger ett porträtt, skissat med en snabb och van handrörelse. Motivet är Stellan själv, konstnären är Jean-Michel Basquiat, konst-underbarn och protegé till en av 1980-talets största amerikanska konststjärnor, Andy Warhol.

– Andy sa till mig att om jag kom till New York skulle han köpa mig ett par cowboyboots. Det var så jag hamnade här för första gången, säger han och skrattar.

Stellan Holm lyfter upp en Gibson och drar ett riff som får hela rummet att vibrera. Längst nere i källaren, bredvid vinsamlingen och siameskatternas matskålar, ligger musikstudion. En ljudisolerad fullutrustad studio belamrad med mixerbord, Gibsongitarrer och Marshallförstärkare i varierande modeller. Stellan Holm erkänner att det i början inte var så mycket konsten som den amerikanska punkrocken som lockade honom till New York i slutet av 1970-talet.

– Jag och ett par vänner åkte till New York 1977 för att gå på rockklubbar. Men vi gick förbi The Factory varje dag, som då låg på Union Square, och blev bjudna på lunch av Andy Warhol. Vi hade inte så mycket pengar så vi var jätteglada för maten.

Stellan Holm hade lärt känna Andy Warhol när han under gymnasietiden arbetat extra på Galleri Nova på Strandvägen.

År 1976 visade galleriet Andy Warhols serie Cats and Dogs. Serien var en idé från Warhols manager Fred Hughes och tidningsmogulen Peter Brant, i ett försök att sälja porträtt på hundar och katter till folk som älskade husdjur.

– Andy gjorde sin egen twist och målade också av uppstoppade djur, typ 100 döda katter. Det sålde naturligtvis uruselt. Men jag fick ta hand om Warhol när han kom till Stockholm, det var så vi lärde känna varandra. Vi hängde varje dag.

Stellan Holm träffade Warhol under en period som många betraktade som en svacka i konstnärens karriär. Warhol hade under 1960-talet nått ikonisk status som popkonsten förgrundsgestalt – men under 1970-talet avfärdade många kritiker honom som ytlig och kommersiell. Det var först under 1980-talet som Warhol ”återupptäckes”, och bilden av honom som en av 1900-talets viktigaste konstnärer grundlades.

– Han var mer populär i Europa än i USA under 1970-talet. Både Warhol och Basquiat underskattades länge här. Det är därför de mest fantastiska verken av dem hänger på europeiska museer. Européer har en mer sofistikerad smak än amerikaner, säger Stellan utan ett uns av ironi.

Efter första resan 1977 åkte han tillbaka till New York så ofta han kunde.

– Jag höll kontakten med Warhol, vi pratade i telefon minst en gång i månaden. Han gav mig verk som jag kunde sälja hur jag ville. Han var oerhört generös mot mig. Jag fick printar som jag sålde hemma i Sverige på kommission. Det var så jag började handla med konst.

Enligt Stellan Holm var inte Stockholms konstscen så mycket att ha på den tiden.

– Det fanns kanske ett seriöst galleri på internationell nivå, men inte så mycket mer. Det fanns ingen ung konstscen alls, det var något som växte fram senare.

Efter gymnasiet utbildade sig Stellan till jurist i Stockholm. Att leva på konsten var ännu inte tänkbart.

– Jag kom inte från en speciellt konstintresserad familj. Min morfar hade visserligen varit amatörmålare, men inte mer än så. Tanken var väl att misslyckas jag med allt annat kan jag i varje fall bli advokat.

Så blev det inte, konsten och konstvärlden lockade.

– Jag var intresserad av konst, men också av den sociala delen av konstvärlden. Det var ett slags livsstil som attraherade mig, berättar Holm.

Kontakterna i konstvärlden ledde snart till ett jobb. Stellan Holm fick resa till New York för att arbeta ett halvår på Bonlow Gallery, det galleri som Jeanette Bonnier drev tillsammans med konsthandlaren Jan Eric Löwenadler i början av 1980-talet. Galleriet låg i hörnet av Greene Street och Houston Street i Soho. Det tidiga 1980-talet var en kreativ tid i New York, då en ny ung generation konstnärer vitaliserade konstscenen med influenser från både den tidigare popkonsten, den hiphopscen som växte fram i New York och nya estetiska uttryck såsom graffiti. Några av de viktigaste målarna var Keith Haring, Eric Fischl och Jean-Michel Basquiat. Samtidigt utvecklades en mer konceptuell konst som utnyttjade fotografiet som medium, med namn som Barbara Kruger och Cindy Sherman.

Andy Warhol, som tidigt rört sig transmedialt, kom under det nya decenniet att betraktas som en andlig gudfader till den nya konströrelsen. Warhol byggde en av konstvärldens mest fascinerande och uppmärksammande ”bromances”, när han och 1980-talets coolaste konstkid Jean-Michel Basquiat började umgås allt tätare. Det var under perioden på Bonlow Gallery som Stellan Holm lärde känna Basquiat.

– Vi träffades 1983 och blev goda vänner. Han hade sin ateljé på Crosby Street. Jag såg honom en dag på gatan och gick fram och började prata med honom. Det ledde till att han bjöd över mig till sin ateljé och att jag började sälja verk som jag fick av honom i Sverige. Jag tyckte direkt att han var helt unik. Det finns inget som ser ut som hans konst, det har inte funnits varken före eller efter. Varje dag vaknar en miljon konstnärer upp och drömmer om att bli en ny Basquiat.

Men i dag kan man väl inte träffa den sortens konstnärer på gatan i New York?

– Nej, det är den stora skillnaden. Konstvärlden var mycket mindre då, och öppnare. Det var möjligt för män-niskor som inte hade pengar att komma in i den, det var inte så mycket pengar inblandade heller. Om du gick på en vernissage fick du billigt vitt vin och nudlar. I dag är folk missnöjda om det inte är toppkockar och fina viner. Det fanns en gemenskap och samhörighet på konstscenen som inte finns längre.

Efter att ha återvänt startade Stellan Holm i mitten av 1980-talet ett eget galleri, det tidigare nämnda Galleri 5, på Karlaplan i Stockholm. Där visades några av de konstnärer Holm hade träffat i New York, som Basquiat och David Deutsch.

– Det var mest en ursäkt för att ha roliga fester, säger Stellan och skrattar högt. Han fortsätter: Det gick väl inte så bra med affärerna. Det var svårt att sälja det vi visade. Jeanette Bonnier var en av få som alltid köpte våra saker.

Det dröjde dock inte länge förrän New York lockade, denna gång permanent. I september 1985 fick Stellan Holm anställning på Blum Helman Gallery i New York, som drevs av Joseph Helman och Irving Blum. Den senare hade under 1960-talet varit med och drivit legendariska Ferus Gallery i Los Angeles. Galleriet hade tidigt lyft fram konstnärer som Andy Warhol, Jasper Johns, Roy Lichtenstein och Frank Stella.

– Jag blev bjuden på en lunch på Le Caprice i London, som visst också visade sig vara en anställningsintervju med Irving. Jag fick jobbet och flyttade till New York. Mitt enda jobb visade sig dock vara att hålla med Irving i hans ständiga bråk med ”Joe”.

Även Andy Warhol hjälpte till när han ordnade jobb åt Holms nuvarande fru, som flyttade med från Sverige.

– Min fru, som då var min flickvän, frågade Warhol när vi flyttade till New York om han inte kunde ge henne jobb. Det gjorde han. Hon fick jobb som modestylist på Warhols tidning Interview Magazine.

Stellan Holms anställning på galleriet blev dock inte långvarig.

– Efter ett år fick jag sparken eftersom jag var för ”överkvalificerad” för jobbet, säger Holm. Han skrattar åt minnet.

I stället började han ägna sig åt det som sedan dess har blivit hans centrala verksamhet på konstfältet – ”private dealing”. Under många år i slutet av 1980- och början på 1990-talet arbetade han tillsammans med Peder Bonnier, men från 1994 drev han verksamheten under eget namn: Stellan Holm Gallery.

En trång stålblank hiss tar oss upp till Stellan Holm Gallery på Madison Avenue. Läget är diskret, men adressen – bara tio kvarter ner från Stellans townhouse – är exklusivt. Galleriet, med fönster mot Madison är ljust och sparsmakat, men närmast osynligt från gatan. Man hittar bara hit om man vet vad man söker – vilket berättar något om Stellan Holms arbetssätt. Under några år var galleriet beläget i konstmeckat i Chelsea – dit konsten flyttade när Soho blev för dyrt.

– Ska du representera ung konst är Chelsea bra, då folk går förbi ditt galleri. Men konst säljs inte så längre. Öppna gallerier är mest för konstnärernas skull, de som vill att en ung publik ska se dem. Men de unga har inte råd att köpa konsten. Under gallerihelgen i september kommer tiotusentals människor till gallerierna i Chelsea, men ingen köper något. Det är mer en social grej, säger Stellan Holm när vi möter honom på galleriet. Han bär mörkblå, skräddarsydd kostym, vit skjorta och slips – konsthandlarens uniform.

– Jag säljer direkt till privata kunder. Kontaktnätet är allt. Det är ingen som kommer hit och ringer på dörren och vill köpa en tavla. Sådant händer inte. Det har aldrig hänt, faktiskt.

Enligt Stellan Holm har även Chelsea börjat tappa i attraktion. I dag etablerar sig gallerier över hela staden.

Det nätverk som han säljer till består av allt från personer inom finanssektorn och internationella storsamlare, till filmstjärnor och musiker.

– Fördelen med konstvärlden är att du träffar människor från olika världar. Det är det jag älskar. Att jag kan umgås med både musiker, konstnärer och skådespelare, människor jag aldrig skulle ha tillgång till i ett annat yrke.

Genom sitt eget musikintresse har Holm knutit många kontakter i musikvärlden. Bland kunderna hör Bono från U2 och Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers.

– Bono köper inte så mycket konst längre. Han hade en Basquiat, men den har han sålt. Men Adam Clayton (basist i U2) har en mycket fin konstsamling.

Det senaste decenniet har det talats mycket om nya grupper av konstköpare, utanför västvärlden. Många stora gallerier har öppnat filialer i Asien. Holm menar dock att ”snacket” om nya konstsamlare är delvis överdrivet.

– Läser man tidningen är det lätt att få bilden av att det bara är kineser som köper konst i dag. Det är inte sant. Ända sedan jag började på 1980-talet har det talats om ”nya” samlare. Då var det japanerna, men sedan gick de i konkurs. Sedan var det ryssarna och stater som Qatar, men på grund av politiska förändringar och oljepriset köper inte de så mycket längre. Även kineser köper mindre eftersom det har blivit svårare för rika kineser att föra ut pengar ur landet. De flesta stora samlare är fortfarande amerikaner, säger Stellan Holm.

Han möter allt ifrån entusiastiska nybörjare till oerhört kunniga konstsamlare, men menar att det blir speciellt när konst når en viss prisnivå.

– När man köper konst på den här nivån finns alltid en ekonomisk investeringsaspekt. Du lägger inte 50 miljoner dollar på en tavla som kan vara värdelös om en månad. Men det är faktiskt så att de flesta som har råd inte köper konst. Rika människor köper fler yachter än målningar.

Stellan Holms arbete är att hitta rätt verk till rätt köpare. Det kräver både affärstalang och ett estetiskt öga, och båda egenskaperna är lika viktiga.

– Det finns gallerister som är bra på att hitta talanger, men som inte kan göra affärer. Det finns museifolk som är duktiga konsthistoriker, men som inte vet hur man estetiskt bedömer en tavla. Ser du tio tavlor på ett galleri måste du ha förmågan att bedöma vilken som är bäst. Det kan du inte lära dig från en bok. Antingen har du det eller så har du det inte, säger Stellan Holm och lutar sig mot ett skåp med en Jeff Koons-staty i 100 000-dollarklassen: två ballerinor och pressat trä.

– Jag kan inte ha statyn hemma, katterna skulle klättra på den, ler han.

Egenskapen att bedöma konst är på samma gång en kommersiell som estetisk egenskap, påpekar Stellan Holm.

– ”Money creates taste”, så är det bara. Det ligger i människans natur. Du kommer att titta annorlunda på en målning som kostar 8 miljoner dollar än en som kostar 8 000 dollar. Det riktigt svåra är att bedöma vad som ser bra ut om 20 år.

Men det finns också en annan egenskap som Stellan Holm återkommer till. Social kompetens.

– Jag har alltid gillat att umgås med svåra, kreativa personer. Det har varit det roligaste med mitt yrke. Man måste ha en förståelse för hur konstnärer fungerar.

Få konstnärer har kommit att symbolisera den oheliga alliansen av konst och pengar som Andy Warhol. På galleriet är det genast ett konstverk som fångar blicken – centralt placerat mellan de två stora fönstren –Jackie Kennedys mörkblå profil.

– Det där är Mourning Jackie. Andy Warhol gjorde den serien efter mordet på Kennedy 1963, då han också började arbeta med silkscreen. Han gjorde åtta olika motiv på den bilden, den finns även i åtta spegelvända varianter, säger Stellan Holm, som är expert på Warhol och ofta kallas in för att bedöma verk av den gamla vännen.

– Den här kostar runt 1 miljon dollar. Den är inte signerad, men har en bra dokumentation – den kommer från en känd samling i Pittsburg.

Stellan Holm har under åren köpt Warholverk från privata samlare, på auktioner och från Andy Warhols stiftelse. Tvärtemot vad man kanske kan tro är det enligt Holm svårt att förfalska ett Warholverk.

– De flesta förfalskningar är gjorda efter ett fotografi av en Warholtavla. Pigmentet som går igenom silkscreentrycket finns inte med och verket förlorar i upplösning.

Förfalskningarna ser livlösa ut, säger Holm och gör en handrörelse i luften framför duken. Enligt Holm härstammar de bästa förfalskningarna från 1970-talets Italien. Dock gjorde nästan alla förfalskare samma misstag när de, till skillnad från Warhol, använde bomull i stället för linne.

– Problemet i dag är att Andy Warhol signerade en hel del av dessa förfalskningar. Folk kom till honom med konst. Han såg naturligtvis att det var förfalskningar men tyckte det var en kul grej.

Hur var det att arbeta med Warhol?

– Han var helt okej att samarbeta med. Det var de andra på The Factory som var speciella. Det var inte en effektiv arbetsmiljö om man säger så, säger Stellan Holm med ett ironiskt leende.

– Antingen gick folk på aa-möten eller så hade de gått ned sig i alkohol och droger. Det hände mycket sjuka saker. Andy hade kunnat ändra det om han ville, men jag tror att han tyckte om det.

Mytbildning var en viktig del av Andy Warhols konstnärskap. Efter att Warhol i mitten av 1980-talet flyttat The Factory till ett gammalt kraftverk på 22 East 33rd Street var Stellan Holm en av få som hade tillgång till studion.

– Det var bara jag och en kille som hette Vincent som hade tillåtelse att gå dit. Han ville inte att någon skulle se hur han arbetade. Han var rädd att folk skulle få för sig att grejerna var mindre värda om de såg hur snabbt han arbetade. Han blev ofta klar med ett verk på några dagar, men kunde låta folk vänta i månader innan han levererade, säger Stellan Holm och skrattar hjärtligt.

Han menar att bilden av Andy Warhol som en helt igenom kommersiell konstnär däremot är felaktig.

– Han var motsägelsefull. Warhol pratade affärer hela tiden, samtidigt hatade han verkligen ”big business”. Han var motståndare till hela företagsvärlden i usa. Han gjorde det också väldigt svårt för folk i den världen att arbeta med honom. Om han verkligen hade velat hade han kunnat göra hur mycket affärer som helst. Han var radikal på ett amerikanskt sätt, vilket inte är samma sak som att vara radikal i Europa.

Hur var han som affärsman då?

– Han var väldigt ”old school” och hade i princip pengarna i madrassen. Det som fick allt att snurra var hans talang som konstnär, inte hans känsla för affärer. Jag tror ibland att folk blandar ihop det där.

Andy Warhol avled 1987, efter komplikationer i samband med en gallblåseoperation. Det var efter Warhols död som konstvärlden började genomgå verkligt stora förändringar.

Hur skulle Andy Warhol ha betraktat dagens globala konstmarknad? Kanske hade han förhållit sig på samma sätt som Stellan Holm själv, som hyser ambivalenta känslor inför den nya superkommersiella konstvärld som han samtidigt är del av.

Frågan är om Warhol alls hade befunnit sig i New York, som enligt Holm inte längre är en konstnärsstad.

– Kreativiteten har flyttat till ställen som Los Angeles. New York är för dyrt för vanliga konstnärer, de har inte råd att leva här. Men New York är fortfarande centrum för konstmarknaden.

Under de senaste 30 åren har konsten – och framför allt konstmarknaden – genomgått en explosionsartad och närmast osannolik expansion.

– År 1990 kunde du köpa en Andy Warhol för 100 000 dollar. I dag skulle samma verk kosta 10 miljoner dollar.

På många sätt har Stellan Holms egen karriär följt konstmarknadens utveckling.

– När jag kom hit var konstvärlden liten. I dag är det enormt många fler människor involverade. Det tråkiga är att nu kommer ”business” i första hand och konsten i andra.

Trots att han som konsthandlare är en del av denna konstmarknad, eller kanske just på grund av det, är han kritisk till många delar av utvecklingen.

– Under 1980-talet var ung konst inte särskilt dyr om du jämför med i dag. Då kunde du köpa konst av den hetaste unga konstnären för 10–20 000 dollar. I dag kan ett verk från en ny konstnär kosta 1 miljon dollar.

Det som har skett på konstmarknaden är inte bara att priserna har ökat exponentiellt utan att en helt ny global marknad har tagit form. Två fenomen, som också är sammanlänkade, har dominerat denna utveckling: konstmässor och galleriimperier. Enligt Stellan Holm har den marknaden nästan helt ersatt den traditionella konststrukturen, där en bildad konstsamlande elit gick på gallerirundor.

– Det fanns konstmässor förr, men de var ingen central del av konstekonomin. Nu skulle jag säga att många gallerier, särskilt i Europa, till 70 procent är beroende av dem för att överleva.

Stellan Holm har själv varit på Art Basel sedan 1983. Det är fortfarande den viktigaste konstmässan i världen. I dag har Art Basel också filialer i Miami och Hongkong. Holm menar att det är i första hand under det senaste decenniet som antalet mässor ökat massivt. Enligt uppskattningar finns det över 250 konstmässor i världen, där de viktigaste, utöver Art Basel, är Frieze Art Fair (London, New York, Los Angeles) och The Armory Show (New York).

– I dag skulle du kunna ägna hela livet åt att resa runt på mässor. Det påverkar naturligtvis kvaliteten på mässorna och det som visas. Det sätts också press på konstnärerna att göra konst för mässorna. Det är osunt, säger Stellan Holm, och slår sig ned i en av de röda loungefåtöljerna på galleriet. Han är bekymrad över den ”mässkonst” han tycker premieras i dag.

– Väldigt många köpare går i dag bara på mässor. Det ger en sned bild av konsten, eftersom mässor gynnar en viss slags konst och sorterar bort annan. Riktig konst ska upplevas på ett galleri eller på ett museum. På en konstmässa har folk väldigt lite tid och många konstnärer skapar nu konst som ska fungera i ett mässrum – som sticker ut och är lättsmält. Det är en deprimerande utveckling, säger Stellan Holm.

– Visst, mässorna försöker skapa en ”kreativ miljö” genom att anlita kända curators. Men i slutändan går det inte att komma ifrån att det är en simpel marknadsplats. Det är som en bilmässa, folk är bara där för att kränga saker. Allt snack som försöker linda in det i något konstnärligt är bara bullshit. Det handlar om att sälja så mycket konst som möjligt på så kort tid som möjligt.

Stellan Holm beskriver hur mässorna helt styr utvecklingen av konsten. Själv deltar han inte längre med sitt galleri, men besöker de viktigaste.

– Det har blivit ”big business”. Ett stort galleri kan omsätta 50 miljoner dollar på plats. I dag har du galleri för att kunna vara på mässor, inte tvärtom.

I symbios med de stora konstmässorna har nya galleriimperier tagit form, med utposter runt om i världen.

Pace Gallerys nya huvudkvarter i New York, som öppnar i september på Manhattan, förväntas ha en visningsyta på över 6 500 kvadratmeter. Att ett galleri kan uppta sådant utrymme på en av världens dyraste fastighetsmarknader säger något väsentligt om den nya konstekonomin. Pace Gallery har tio filialer, i bland annat Palo Alto, Seoul och Peking. David Zwirner har fem gallerier i New York, Hong Kong och London, och förväntas öppna ett nästan 5 000 kvatratmeter stort galleri på West 21st Street.

Även europeiska gallerier, som Hauser & Wirth och Galerie Perrotin, har filialer på olika platser i världen.

Ohotad gallerikung är dock Stellan Holms goda vän Larry Gagosian, som för närvarande driver 17 gallerier, och nya öppnar hela tiden. Holm menar att Gagosian är unik. Tillsammans med honom själv är han en av få som har tagit sig fram i konstvärlden av egen kraft.

– Många som driver gallerier är redan ekonomiskt oberoende. Det finns få i den här branschen som är helt ”selfmade”, som Larry Gagosian. Det tillhör verkligen undantaget, säger Stellan Holm och menar att Gagosian till stor del har skapat det nya fenomenet.

– Han har lyckats etablera en helt ny affärsstruktur för gallerier, som inte existerade förut.

Stellan Holm är kluven till utvecklingen där intresset för konsten har ökat samtidigt som den nya konstekonomin har satt press på konstnärerna att ”producera” konst, för att fylla de expanderande ytorna.

– Jag vill inte peka ut någon. Men en anledning till varför gallerier har utposter i Hongkong och Peking är inte för att de säljer en massa konst där. Det handlar om att de får en anledning att producera mer konst, som oftast säljs tillbaka till usa eller Europa.

Stellan Holm lutar sig mot husväggen och suger i sig en nypressad juice. Ett eftermiddagslugn har lagt sig över Madison Avenue. Vintersolen i New York värmer. I kväll ska Stellan på öppningen av Richard Prince nya utställning High Times på Gagosian i Chelsea. Jag frågar hur rolig konstvärlden är i dag.

– Den var roligare förr naturligtvis, men det berodde ju på att jag var ung. Då var allt roligare, skrattar Stellan Holm. Han tar en sipp på juicen och fortsätter med mer allvar i rösten:

– I dag är allt mer business, så var det inte förr. Unga konstnärer är också präglade av ett affärstänk.

Men har inte konsten påverkats av det politiska klimatet i USA?

– Jag önskar jag kunde säga det, men konstvärlden lever i en bubbla. Det politiska engagemanget är ganska begränsat. Det handlar mer om pengar än ideologi. Amerika är ett rikt land fyllt av fattiga människor. Åker du en timme utanför New York hamnar du i en helt annan värld, en verklighet som de flesta i den här världen har en väldigt begränsad uppfattning om. Konstvärlden består av en elit som tyvärr inte är särskilt engagerad i den vanliga världen.

Vad är meningen med konsten då?

– Meningen är väl egentligen att konsten ska göra oss till bättre män-niskor, säger Stellan Holm.

Han ger mig ett ambivalent leende och tar sedan ett steg in den diskreta portens skugga.

Stellan Holm om Banksys självförstörande verk Girl with balloon

– Det var en rolig stunt. Men det bästa hade varit om hela verket hade förstörts. Nu förstördes bara halva, och många tycker att det är värt ännu mer pengar än tidigare. Så egentligen var det ett misslyckande. Om verket hade totalförstörts hade det varit intressant på riktigt. Jag tycker inte att Banksys verk är riktig konst, men han är en fantastisk illustratör. Han gjorde ett fint omslag till Blurs skiva Tink Tank.

Under en auktion på Sotheby’s i oktober 2018 började Banksys verk Girl with ballon att självförstöra sig – vilket väckte internationell uppmärksamhet. Stellan Holm var själv på plats.

Stellan Holms favoritverk

”Målningen är så vacker att det vore en glädje att få uppleva den varje dag.”

Jeune garçon au cheval (Pojke leder häst) av Pablo Picasso. Målad 1905–1906 i Paris under konstnärens rosa period. Tavlan finns i dag på MoMa i New York.

Stellan Holm om konstmarknaden

– Den prisutveckling vi har sett de senaste tio åren på konstmarknaden är utan motsvarighet. Men jag tror inte på en krasch. Vissa marknader går upp, andra går ner. Så har det alltid varit. Det handlar i grunden om tillgång och efterfrågan. Det finns i dag ingen betydande Jackson Pollock i privata händer. Skulle en sådan målning dyka upp på marknaden skulle den gå för minst 500 miljoner dollar.

2015 sålde David Geffen, medgrundare till filmbolaget Dreamworks, Jackson Pollocks målning Number 17A till hedge fund-bossen Kenneth Griffin för 200 miljoner dollar.

Ett liv i konstens värld  

Stellan Holm flyttade till New York som 26-åring och kom snart in i de etablerade kulturkretsarna.

Stellan och Andy

Stellan Holm och Andy Warhol blev vänner under en tid då Warhols konst ansågs för kommersiell. Holm stöttade Warhols konstnärskap och Warhol återgäldade med The Factory-luncher och printar som Holm fick sälja fritt.