Psykoterapi -
Lori Gottlieb

Vad fick dig för att skriva en bok om dina egna erfarenheter av terapi?

– Från början var det tänkt att jag skulle skriva en annan bok, om lycka. Men bara att försöka skriva den boken gjorde mig mer eller mindre deprimerad. Jag kallade den för The Miserable Depression Including Happiness-boken. Någon gång under tiden då jag gick i terapi hos min psykoterapeut, Wendell, bestämde jag mig för att lägga ned lyckoboken. Så började jag skriva om olika saker som jag hade pratat med mina patienter om, saker som överlappade vad jag lärde mig av att själv gå i terapi. Jag hade först inte en tanke på att det skulle bli en bok, men efter ett tag började jag förstå att det var den här boken som jag egentligen hela tiden hade velat skriva. Jag har länge velat få folk att se vad jag som terapeut ser och dela mina patienters processer. Men för att slippa bli experten på sin höga häst beslutade jag mig för att även inkludera mig själv, visa att jag också bara är en del av mänskligheten och att jag vet vad det är att kämpa. Jag ville dela min egen utveckling och förvandling.

Är det lättare eller svårare för en psykolog än för andra att gå till en psykolog?

– På vissa sätt är det nog lättare, men på andra svårare. Det är enklare för att du kan förstå varför terapeuten gör som hen gör och inte kämpa emot så mycket. Men jag tror också att det är svårare, för i slutändan är du bara människa. Allt som kommer med terapi: att man stretar emot när det kommer till vissa saker, håller fast i det man känner till och vägrar se vissa sidor av sig själv för att man kanske skäms … Allt det finns där, och det vet man som psykolog om.

I den familj som jag kommer ifrån har terapi kopplats till djup psykisk sjukdom. Det var lite av en chock för dem när jag började. Hur har terapins roll och funktion förändrats över tid och i olika socioekonomiska kretsar?

– Det finns många missförstånd om terapi som jag hoppas att min bok reder ut. Ett handlar just om vem som går, eller bör gå, i terapi. Jag ser det lite som en rutinmässig hälsokontroll – om man ser över det fysiska borde man även se över det mentala. Alla kämpar med något någon gång: oro, ångest, en känsla av att ha fastnat … Jag möter unga i 20-årsåldern som vill förstå sig själva bättre så att de kan leva det liv de vill leva. De vill inte förstå långt senare att det är de själva som har ställt sig i vägen för allt de vill uppnå. De patienter jag beskriver i boken pratar mycket om nuet och försöker förstå hur det förflutna eventuellt kan ha påverkat det. Sedan handlar det mest om hur man rör sig in i framtiden.

Du skriver om ”idiot compassion”, idiotisk medkänsla. Vad är det?

– Idiotisk medkänsla är vad vi ofta känner för våra vänner. När en vän säger ”lyssna här hur min partner/mamma/syskon beter sig”, och vi säger ”åh men de har såklart fel, du har rätt, det är förfärligt att de är så.” När vi automatiskt tar våra vänners sida hjälper vi dem inte att se om de själva har en roll att spela i situationen. Om din kompis blir dumpad för tredje gången på kort tid kan det kanske ha något med henne att göra också. Jag säger inte att det är hennes fel. Men det kan handla om ett beteende som hon inte själv ser. Vad händer om man byter ut idiotisk medkänsla till klok medkänsla? En terapeut försöker göra just det – hålla upp en spegel framför patienten så att den kan se sådant som den inte har velat se själv. Det är då vi kan växa ur gamla beteenden och förändra oss.

Som psykoloterapeut har du själv gått i terapi inom utbildningen. Nu sökte du på grund av en livskris. På vilket sätt var detta annorlunda?

– Ibland måste man vara redo. Folk går i terapi under olika perioder i sitt liv, och en stor del av ens erfarenhet av terapi handlar om hur mycket liv man har hunnit leva innan. Jag tror också att Wendells stil var väldigt effektiv för mig. Många tänker att man får mycket bekräftelse men inte så mycket feedback i terapi. Verkligt effektiv terapi hjälper dig inte bara med att bli förstådd utan också med vad du kan göra för att förbättra din situation. Wendell var väldigt bra på att få mig att förstå skillnaden mellan smärta och lidande. Jag skriver i boken om när jag höll på att googla mitt ex och Wendell sa: ”Du måste förstå att du kommer att känna smärta. Det finns smärta och det finns förlust. Men du behöver inte skapa ditt eget lidande.” Insikten om att vi ofta gör det var otroligt viktig för mig. Han sa också att jag påminner om en fånge som står och skakar galler utan att se att det inte finns några väggar runt om. Vi har ofta ett val, även när det känns som att vi är fångar.

Du beskriver hur det under dina samtal med Wendell dyker upp underliggande frågor som nästan blir viktigare att lösa än den kris du söker för. Hur vanligt är det att en patient söker för något annat än huvudproblemet?

– Min patient John, som jag skriver om i boken, sover dåligt, är väldigt stressad och vill ha hjälp med att hantera alla idioter runt honom, som han ser som orsaken till hans egen stress. Ofta söker en patient hjälp för något konkret, inte för att de själva ”vill förändras”. Men går du i terapi är det inte folk runt omkring dig som kommer att förändras först, det är du. För mig var pojkvänsförlusten, som var min uppenbara kris, en del av något större – en medelålderskris och ett ifrågasättande av mening och syfte i livet. Det var inte något helt annat, men definitivt en liten del av något större.

Du skriver också om de berättelser vi själva bär med oss om oss själva, och om möjligheten att skriva om de berättelserna. Vad menar du då?

– Att vi skapar oss en förståelse för våra egna liv genom berättelser. Det är väldigt subjektiva berättelser, vissa har hängt med sedan vi var små, andra har tillkommit genom olika erfarenheter, och de berättar olika saker. Kanske berättar din att du inte kan bli älskad, eller att du inte kan lita på någon? Kanske berättar den att du är bättre än alla andra? Vad det än är för berättelse så påverkar den varje val, varje beslut, varje relation och allt du gör under dagarna. Berättelserna blir som linser genom vilka du ser på och interagerar med livet. Terapi kan hjälpa dig att redigera de där berättelserna så att du får en lite mer rättvisande version. Det kan frigöra dig till att röra dig lättare genom världen.

Du är inte bara terapeut utan även producent, journalist och författare. Vad har fått dig att söka dig till de olika rollerna?

– Alla mina yrkesroller handlar i grunden om samma sak: att utforska mänskligt beteende. Ibland gör jag det i terapirummet, ibland när jag skriver, ibland i min podcast. Det finns många sätt att lyfta vår mentala hälsa och göra de diskussionerna till en naturlig del av vardagen. Jag försöker titta på det vackra i livet, och då menar jag livet i sin helhet. Inte Instagramversionen av saker och ting utan en mycket mer utsökt, tilldragande, verklig version av livet.

Vad har påverkat dig mest under tiden i terapi och i processen med boken?

– När jag bestämde mig för att skriva boken var det ingen som trodde på den. Det gjorde att jag kände mig väldigt fri, autentisk och sårbar när jag skrev. Jag höll inte tillbaka verkligheten. När boken väl kom ut sålde den plötsligt i 1 miljon exemplar. Hade jag vetat det när jag skrev hade jag kanske varit frestad att städa upp mer. Nu är det i stället äkta och oredigerat, jag försöker inte vara på något särskilt sätt utan beskriver bara livet. Jag brukar säga att vi växer i relation till andra och tror att många kan se bitar av sig själva i karaktärerna. Jag är genuint glad över att ha kunnat formulera som en spegel för så många att titta i, där de verkar har kunnat se sig själva.