Toto Bergamo Rossi -
Mannen som bygger Venedig – Igen

1979

En tolvårig kille har ensam smugit in på Museo Correr på Markusplatsen på väg hem från skolan. Där inne pågår en utställning med Antonio Canova. Affischen utanför visar en skimrande, blek marmorbyst av en muskulös man. Väl inne på museet fastnar pojken på tröskeln. Ljuset från de höga fönstren får skulpturerna i rummet att glöda. Vart han än tittar ser han naturtrogna kroppar, utmejslade i lenaste vita marmor. De är fångade i olika mänskliga uttryck: njutning, leda, sorg, rädsla och skräck. Pojken bländas, han blir yr. Skönheten slår emot honom som en blixt.

Han har aldrig sett så många skulpturer i ett enda rum förut. Allt han tidigare skymtat är några enstaka helgon i kyrkan i sitt kvarter. Han går fram till en skulptur av Herkules. Stryker i smyg foten. Hur kan sten se så mjukt ut? Pojken, som vanligtvis har svårt för att sitta still, blir kvar på museet tills de puttar ut honom vid stängningsdags. Nästa dag går han tillbaka. Livet för den lille Toto Bergamo Rossi har nyss stakat ut sin riktning, men han vet ännu inte om det själv.

2022

Toto Bergamo Rossi öppnar porten till Palazzo Gradenigo i blåvitrandig skjorta, beige manchesterbyxor och ett spefullt leende. Han utstrålar en särskild sorts värme – inte av det ytliga, väluppfostrade slaget, utan en genuin sort, med doft av stendamm.   

På nätet och Instagram syns han med kändisar som Jude Law, Tilda Swinton, Mick Jagger, Diane von Fürstenberg, Brad Pitt … Förutom att vara hans nära vänner har de alla engagerat sig i att stödja den icke vinstdrivande organisation där Toto Bergamo Rossi är ordförande, Venetian Heritage, som arbetar med att bekosta projekt som bevarar Venedigs kulturskatter. Det är en uppgift som inte ligger venezianarna själva lika varmt om hjärtat som man kan tro, får jag senare veta.

Här i Venedig är Bergamo Rossi också något av en inofficiell borgmästare, som tycks känna allt och alla. En på samma gång hypermodern och otidsenlig idealist, som aldrig har ägt en tv, men däremot sprungit i en väldig massa kyrkor och museer. En sorts kulturens Robin Hood, som lyckats med konststycket att få stenrika modehus att pumpa in pengar i kulturbevarande projekt och vara glada på köpet. 

Han tar några raska steg över innerloggians intrikata stenläggning. 

I de flesta venetianska palats är bottenvåningen obebodd på grund av det högvatten, aqua alta, som regelbundet översvämmar Venedig. Ingen konst och inget av järn på botten, får jag lära mig. Han tar två steg i taget i trappan upp till husets första våningsplan, på italienska kallat piano nobile, det finaste vånings-planet. Hit upp når inte lagunens vatten.

Toto Bergamo Rossi ärvde lägenheten av sin mormors syster när han var 22 år.

– Hon sa: ”Jag lämnar dig ingen cash Toto, för du är som jag, och jag är inte så bra med pengar,” säger Bergamo Rossi med ett snett leende. 

Det är som att träda in i en värld jag tidigare bara mött i litteraturens och filmens värld. Enorma ljuskronor, skulpturer, överbelamrade skrivbord, antika böcker, vackert inramade kopparstick och små stilleben badar i det bleka ljuset från kanalen och Calle Lunga utanför. 

Just denna lägenhet, som tidigare satt ihop med huset bredvid, är faktiskt skådeplats för inte mindre än två stora romaner: Jeffrey Asperns brev av Henry James och Elden av Gabriele D’Annuncio. Och i husets trädgård – som på 1700-talet var den största i hela Venedig, en ofattbar lyx i en stad byggd på dyra träpålar – anordnades en tjurfäktning när den ryska tsaren Pavel I och hans fru Maria Fjodorovna besökte huset in cognito under en rundfärd i Europa 1782. 

Det är med andra ord ett hus med proveniens. Och det i en stad där legenderna flämtar i varje gathörn. 

Många är de författare och konstnärer som har bott i Venedig. Ernest Hemingway huserade på Hotell Gritti i tio år. Marcel Proust skrev sin På spaning efter den tid som flytt på Caffè Florian. Patricia Highsmith placerade delar av sin kusliga romanserie om Mr Ripley här. 

Själv är Toto Bergamo Rossi född bara ett stenkast från sin nuvarande bostad. 

– Jag brukar säga att jag föddes i den här kanalen. Och jag har förblivit staden trogen.

Vi slår oss ned i en av de inbjudande, pösiga sofforna och Bergamo Rossi serverar prosecco i svenska, handblåsta glas med tre kronor på. Han fick dem av den svenska delegationen när han utnämndes till svensk konsul förra våren. Vi återkommer till just det där med svensk konsul och hur det kom sig lite senare, för främst är han känd som en av Italiens mest omtalade restauratörer och för sina okonventionella samarbeten mellan modehus och konst. Toto Bergamo Rossi får saker gjorda, han är en kulturell jetsetare som rör sig lika ledigt med celebriteter som med de hantverkare han anlitar för att ge Venedigs unika kulturskatter längre liv.   

– Det gäller att inte bara ha idéerna, utan också pengarna att genomföra dem, säger han.

Jag tar några saltade grissini som han har ställt fram och ber honom beskriva sin uppväxt. I vilken jord är en person som han skolad?  

Han svarar kärnfullt: 

– Jag växte upp i ett hem där det fanns böcker.

I nästa andetag säger han att den som verkligen gjorde honom till den han är var hans gudmor. 

–Hon var en fighter. En ensamstående, intellektuell kvinna som brann för konsten. Hennes dotter och son var mina bästa vänner, jag hängde jämt hos dem. Varje kväll ringde hon och frågade vad som fanns i kylen. ”I kväll kommer Umberto Eco, i kväll kommer Dario Fo, kan ni fixa något ätbart snabbt?” Hennes liv gick ut på att bevara det vackra, det var viktigare än mat för dagen. Det var en väldigt stimulerande miljö. Vi var jämt uppe sent, drack som om vi var vuxna, vin och whiskey. I skolan somnade jag på lektionerna. Jag levde två liv. Ett som skolpojke, ett som vuxen bland bohemer.  

Men på 1970-talet, då Toto Bergamo Rossi växte upp, var Venedig långt ifrån en glamourös plats. 

– ”The 70’s were heavy.” På den tiden var det mycket droger i Venedig. Kanylerna låg slängda i gathörnen. Från november till påsk var allt stängt. Inga barer var öppna. Vi levde ett enkelt liv. Många flyttade efter skolan men sex av mina vänner som stannade kvar strök med i tungt drogmissbruk i 25-årsåldern. 

Själv vandrade han runt mellan kyrkorna i för stora ullrockar, lät sig uppslukas av skönheten i målningarna och skulpturerna. 

– Jag upptäckte att kyrkor är som hemliga skrin, fulla med konst. Allt finns där, gjort av stora mästare. Golv, tak, fönster, inredning. 

Han hänfördes av marmorns mjukhet. Förlorade sig i golvmosaikernas mönster. Läste historia. Använde sin fantasi som tillflykt.  

– Uttråkning är grunden till skapande. Det är därför jag undviker tv och underhållning, säger han.

Efter upplevelsen med Antonio Canovas skulpturer på Museo Correr, blev Bergamo Rossi besatt av renässansskulpturer. 

– Jag ville bara ha mer. Det blev som en drog. All ledig tid spenderade jag på museer och i kyrkor. När jag var 19 fick jag chansen att själv utbilda mig till arkitekt via ett program på Unesco, och sedan blev jag restauratör med expertis på sten. Vid 30 hade jag min egen restaureringsfirma. Allt på grund av den där utställningen.

Förutom de handblåsta glasen i lägenheten har ingenting hittills skvallrat om hur det kommer sig att Bergamo Rossi sedan våren 2021 innehar titeln svensk honorärkonsul. Den resan börjar nämligen någon annanstans.

2012

Hans Lepp är kulturråd vid Svenska Institutet och nytillträdd ordförande för den ideella föreningen Pro Venezia, – en av Venedigs många fanclubs som finns världen över. Nu är han i Venedig för ett av de årliga kommittémötena. Här träffas likasinnade skönandar som inte vill att staden ska slukas av lagunen, men som själva är slukade av stadens hypnotiska skönhet. 

In på mötet kommer plötsligt en yvig, öppen lokal förmåga som heter Toto Bergamo Rossi. Han och Hans Lepp pratar konsthistoria, arkitektur och den aldrig sinande prakten hos palats och kyrkor hela kvällen. När Hans Lepp hade kommit hem skriver han till den svenska ambassaden i Rom och tipsar om den lysande kraften Bergamo Rossi. Han har hört att den nuvarande konsuln i Venedig är sjuk. Om de någon gång behöver en ny, vet han vem de ska kontakta.

Det kommer en dag när just det sker, och vid det laget har Bergamo Rossi under ett besök även förtrollats av Stockholms svala charm, den stad som så ofta kallats för Nordens Venedig.

2022

Det knackar på dörren. En vän till Toto Bergamo Rossi, konstkuratorn Thierry Morel smyger in och sätter sig. Han ska följa med oss på lunch på det nyöppnade hotellet Venice Venice en bit härifrån. Bergamo Rossi har hjälpt Morel att hitta en lägenhet här i stan.

– Hoppet till Venedigs framtid står till de icke-infödda. Venezianarna är ganska lata. De fattar inte vilka värden de sitter på.

Bergamo Rossi lutar sig fram och ser allvarligt på mig:

– Jag har gjort många här i stan upprörda med mitt arbete och min frispråkighet. Borgmästaren är en självupptagen populist. Allt han bryr sig om är pengar och sig själv. Min vision är att se till att staden har en framtid. Venedig är inte bara sten och vatten, utan människorna som bor här. Här i kvarteret fanns tills nyligen två grundskolor, som båda nu har stängt. Familjerna har inte råd att bo kvar när hyrorna chockhöjs, eftersom spekulativa köpare insett att de tjänar mer på Airbnb-turister än på invånare. Vanligt folk tvingas flytta till Trieste på andra sidan och kvar blir bara en kuliss. Det är samma problem i alla stora europeiska städer. Jag vill synliggöra våra privilegier, få männi-skor och inte minst makthavarna att se fördelarna med en levande stad.

Han lägger benen i kors och lutar sig bakåt i fåtöljen.

– Nu har vi i alla fall fått stopp på lyxkryssarna som tidigare fick lägga till mitt inne i den sköra lagunen. Det var fullständig galenskap.

Jag undrar försiktigt hur det gick till.

–Lång och ihärdig lobbying. Till slut ringde jag Mick Jagger och frågade om han inte kunde skriva under protestlistan. Det ville han gärna, och då tog det plötsligt fart i pressen och frågan fick politiskt liv.

Bergamo Rossi förtydligar: 

– Men ska man vara högljudd och emot saker måste man också erbjuda ett alternativ. Många är bara kritiska utan att komma med lösningar själva. Jag vill visa att det finns ett annat sätt att värdera saker. Städer är ett ekosystem, en kedja. Jag vill lämna kedjan orörd. Tack och lov är Italiens premiärminister vettig, han förstår värdet av ett levande Venedig. Men inget är givet eller självklart. Det man tycker är viktigt måste man se till att försöka införliva i världen, genom sitt eget liv.  

Jag vänder mig mot Morel och frågar hur han skulle beskriva sin vän. På knastertorr Oxfordengelska – han är ursprungligen från Frankrike men har fostrats vid Oxford och Cambridge – börjar han rada upp Toto Bergamo Rossis företräden med en ömhet och ett språkbruk som knappt går att översätta: ”A dreamer and a doer. A man of taste. A social animal. Någon som gärna knäcker ett par ägg för att kunna göra en omelett.”  

– Det är ovanligt att vara en passionerad entreprenör med tydligt uppsatta mål som samtidigt lyckas få saker gjorda så som Toto gör. Han är modig och obeveklig, nyfiken och entusiastisk, fastställer Thierry Morel. 

Bergamo Rossi rodnar och reser sig för att ringa en båttaxi.

 I den här staden åker man antingen vaporetto – stadsfärjan som stannar vid olika hållplatser och fungerar som stadens enda kollektivtrafik – eller båttaxi. Gondol åker bara turister, men en gång i tiden var det stadens enda färdmedel. 

Gondoljäryrket ärvs och många är de som fallit för gondoljärer. Lord Byron var en av dem som tog med sig en gondoljär hem till England som älskare. 

Vi slinker ned för trappan till den smala kanalen utanför och hoppar i taxibåten av blankpolerad mahogny. Allting här är småskaligt, en stad byggd efter mänskliga proportioner. Även den största och mest dekorerade renässanskupol känns överblickbar och vänlig. 

Taxiföraren har svart täckjacka och pilotsolglasögon. Han lyssnar på radio medan han vant bränner på i kanalerna, saktar in i hörnen och rutinerat möter vågorna från vaporetton. 

Venedig är byggd av silt, en sorts sand som packas och blir väldigt hård. I denna sand har man drivit ned träpålar på vilka man har byggt hela staden. Bara under kyrkan Santa Maria della Salute finns en miljon träpålar. Under 1300 till 1500-talet var detta en av de rikaste platserna i världen. Den låg perfekt i den europeiska änden på Sidenvägen, den farled på vilken man transporterade varor från Orienten. Staden var också svår att anfalla eftersom den låg i vatten och man hade full koll åt alla håll. Köpmännen kunde alltså samla sina förmögenheter i lugn och ro. Det märks. Arkitektoniska excesser i form av fasadmosaiker, tinnar, torn, stuckatur och stenläggningar av sällsynta gröna, gula och röda marmorsorter råder det verkligen ingen brist på.    

Staden är dock inte alls så polerad som jag har tänkt mig, utan mycket mer patinerad. Det är en sorts lyx på dekis med svartnade fönster, skränande sjöfåglar och här och var den underbara synen av tvätt på tork. I en gondol sitter en gondoljär och messar på en mobil i brist på kunder. Pandemin har satt spår, men säkert inte på lång sikt.

– Till turister vill jag säga: kom i november och inte juli, ropar Bergamo Rossi över motorljudet. 

– Bo på hotell! Stöd lokala handlare. Där borta ligger förresten stans största museum, Accademia. Napoleon stal 10 000 målningar som grundade samlingen. På det viset var han trots allt en modernist med progressiva idéer.

Vi stiger i land på den lilla bryggan utanför Venice Venice. Bergamo Rossi var den första som fick övernatta här, redan innan hotellet invigts. Det är så han jobbar – med trådar överallt i den väv som är Venedigs handel och vandel. Och han behandlar staden som sitt eget konstmuseum där han själv är kurator – pekar, visar, introducerar. 

– Det är bra killar. De har lämnat rika bakgrunder för att göra något annat med sina liv. De tillför något till Venedig som inte fanns här förut. Inredningen är inte min kopp te, men det är konsekvent genomfört och de har satsat mycket pengar och själ i projektet. 

När gnocchin kommer in stampar Bergamo Rossi jämfota av förtjusning. Den påminner om hans mormors. 

Vi småpratar om kändisskap. Det är naturligt att vilja veta hur Brad Pitt är, eller Tilda Swinton, som han första gången träffade via en vän i Skottland, dit han reser varje år.

– Hon är underbar. ”A lady in every sense.”

Han berättar att Wes Andersson knappt kan sitta still, utan hela tiden vill resa sig och titta på allt, som en nyfiken pojke. Jude Law är en annan nära vän. Han befann sig under långa perioder i staden när han spelade in tv-serien The Last Pope. 

– Vi fann varandra direkt. Hans föräldrar är professorer, han är väldigt nyfiken och bildad och ville hänga med och titta i kyrkor och på museer, förstå historien bakom påvedömet. Långt från alla skådespelare är sådana.

Vi pratar om hur kändiskulturen är en av vår tids religioner och hur kändisar kan hjälpa till att lyfta politiskt viktiga frågor som Venedigs bevarande. Den utställning som Toto Bergamo Rossi just nu håller på med – den första någonsin som enbart visar venetianska skulpturer – är till exempel bekostad av modehuset Louis Vuitton. Det är en win-win. Modehusen får en fläkt av kulturell flärd och Venedig får behålla ansiktet. 

 Efter en dubbel espresso och lite handskakningar och snack med hotellets ägare, beger vi oss till fots mot Museo di Palazzo Grimani. Toto Bergamo Rossi blev konstnärlig ledare för museet 2019.

– Då hade det aldrig gjorts något underhåll. Det var dåligt skött och verksamheten gick på sparlåga. Jag lade in min själ i renoveringen. Första året efter nyinvigningen tripplades besöksantalet. Tyvärr vill de som drev museet förut inte erkänna framgången det har nu, säger Bergamo Rossi trumpet. 

– De lyckades inte själva få dit folk, så de är avundsjuka. 

 Han stannar och pratar med någon i nästan varje gathörn. Jag får småspringa efter när han travar vidare över broar och piazzor. Jag har aldrig träffat någon som går så fort.    

Till slut är vi framme vid det palats i romersk stil som inrymmer museet. Det ligger undanskymt i en mörk gränd. Egentligen är det stängt för dagen och det är bara vi här. Toto Bergamo Rossi låser upp med en järnnyckel, lika stor som hans underarm.   

Där inne öppnar sig en romersk piazza under kolonner av sten. Ett ovanligt bygge även för tiden då det uppfördes, 1521. Så fort vi stiger in förvandlas Bergamo Rossi. Entusiasmen bubblar upp, han börjar skutta runt, smeker pelare och väggar. 

– Italien är det enda land som respekterar ytor! I Frankrike målar man över väggar, i Italien renoverar man. Vi har en lång hantverkstradition. Husen byggdes inte bara för en generation utan för många framöver. Det är därför de står kvar efter 500 år.

Han berättar att han har sovit på golvet i det innersta skulpturrummet flera gånger.  

– Jag kan ligga här och beundra takmålningarna och skulpturerna hur länge som helst. Det är min wonder chamber. Det första jag gjorde när jag tog över museet var att ragga rätt på alla  skulpturer som funnits här förut, men som skingrats och spritts över Venedig. Den gamla ägaren, , Giovanni Grimani, satte en blystämpel på alla föremålen i sin samling. Jag dammsög varenda kyrka, privatsamlare och museum i hela stan och kollade efter stämplar, säger han och lägger sig ned, med armarna utsträckta över golvmarmorn. På ett ögonblick har han gjort museet till sitt vardagsrum. 

Jag kan ligga här och beundra takmålningarna och skulpturerna hur länge som helst. Det är min wonder chamber.

Jag tänker på det han har berättat om Antonio Canovas utställning som förändrade hans liv. En massa skulpturer i ett rum. Här har han återskapat precis den upplevelsen, den ursprungliga kicken. 

– Först när jag hittat och fört tillbaka skulpturerna hit satte jag i gång att fixa ny belysning, värme, fönsterrenovering.

– Snygga gardiner, säger jag och pekar mot den enkla hissgardinen i oblekt linne, med vackra veck. 

– Tack, de har jag sytt.

Bergamo Rossi nickar. 

– Problemet med många arkitekter är att de har för stort ego. De ska tvunget sätta sin egen prägel på platsen. Jag har inga som helst ambitioner att konkurrera med det här! 

Han slår ut handen mot taket, där en frodig matta av tropiska växter, majs och tobaksplantor är målade. 

– Det här är målat på tidigt 1500-tal, när handeln med Amerika precis hade kommit i gång. Nya varor dök plötsligt upp på den europeiska marknaden. Man ville visa att man var up to date och plockade hit de bästa konstnärerna från Rom och Florens för att avbilda nyheterna. Kanske någon elev till Rafael för att visa att man hade internationell smak. Även påven var på den tiden en intellektuell gigant med trådar långt inne i konst- och litteraturvärlden. Den sortens kulturarbete belönades och uppmuntrades av staten.

Han reser sig och vi går in i ett angränsande rum där bisarra bilder av bevingade djur och nakna figurer pryder väggarna.

– Det här är kopior av de målningar som man hittade i Neros gyllene palats. Det var en ung kille på 1400-talet som ramlade ned i en grotta utanför Rom. Grottan var full av konstiga väggmålningar, han fattade inte var han hade hamnat. Men det visade sig att han hade ramlat rakt ned hos Nero, allt hade konserverats under jord!

Bergamo Rossis ögon lyser. 

– Roms unga konstnärer började ta sig ut dit och fira sig ned i grottan med hjälp av rep för att kolla in målningarna. Det är faktiskt därifrån termen grotesque kommer. Som i grotta.

Historielektionen fortsätter, och jag märker att jag dras med i hans passionerade intresse. 

Längs taket finns målade vinjetter med latinska deviser. 

– Grimani var inblandad i en komplicerad rättshärva. Det här är hans fuck you till alla när han blivit friad.

– Vad står det? undrar jag.

– ”Ta det inte för givet. Någonsin”, översätter Bergamo Rossi de latinska bokstäverna och fortsätter: 

– Det är en ängel som blåser på ett svart moln, jag tänker mig att han blåser mot avunden. Eller den här: ”Non sine patientia.” Det betyder: ”Du kan inte se sanningen om saker om du inte är tålmodig.” 

Han nickar. 

– Universellt va?

Vi tar en sväng igenom museibutiken. Bergamo Rossi har själv sett till att få fram en ny bok om skulptursamlingen. Den väger fem kilo.

– Well. När man dricker ett gott vin vill man dricka mer av det. Mitt vin är antik historia, säger han och rycker på axlarna.

Han låser porten och vi beger oss till fots mot andra delen av staden. Jag småspringer bakom honom och försöker notera folklivet, medan han likt en gladiator på väg in i Colosseum har siktet på ett enda mål. På vägen ger han mig anledningar till varför jag ska bo i Venedig.

– Det finns en unik livskvalitet här. En ovanlig, kosmopolitisk stämning som gör det möjligt att komma nära andra människor. Bara detta att ingen kan sätta sig i en bil och åka iväg, vi stöter på varandra på gatorna. Här, på broarna.

Han vill ta en sväng förbi Markuskyrkan och kolla in hur det går med trappmosaiken med påfåglar som håller på att återställas. Stora delar av trappan strök med under senaste högvattnet 2019. Venetian Heritage har gått in med pengarna, med ett generöst stöd av modehuset Bottega Veneta. 

– Modehusen är de som har stålarna nu för tiden, det är bra att de används till något positivt. Ofta är de intresserade av konst och design, så man kan ha stor nytta av dem, säger Bergamo Rossi, som efter katastrofen också samlade in pengar via hashtagen #supportvenice.

Några unga ryskor klädda i tunga pälskappor blir fotograferade på Markusplatsen med händerna utsträckta mot torgets duvor, som väluppfostrat sätter sig att posera på deras armar. Många ryska oligarker har köpt upp fastigheter i Venedig, liksom i andra europeiska städer – återstår att se hur det går med dem. De och deras yachter som ankrat i lagunen och skymt utsikten för halva stan, som Bergamo Rossi säger. Jag frågar om klimatförändringarna. Är det sant att Venedig håller på att sjunka? 

– Inte mer än resten av Europa. Visst märks klimatförändringarna här. Högvattnen och skyfall kommer oftare. Men nu är i alla fall slussarna på plats. De tog 25 år att bygga och kostade sex miljarder euro – och sedan smällde högvattnet till 2019, veckan innan de togs i bruk. 

Han suckar över den saktfärdiga italienska byråkratin. Slussarna som han pratar om är ett avancerat system med 78 dammportar, som med hjälp av tryckluft ska resa sig från lagunens botten och hindra de stigande vattenmassorna från att strömma in i staden. De ska klara en vattennivåhöjning på 60 centimeter.

– Men det återstår att se hur de funkar i skarpt läge. Tre komponenter avgör om det blir aqua alta. Om vinden kommer från Afrika får det vattnet att stiga. Om det är fullmåne stiger det ännu mer. Lägg till regn från fastlandet så har du ett högvatten på gång.

Vi kommer fram till Markuskyrkan. Toto Bergamo Rossi dyker rakt ned i arbetet, pratar med de kunniga hantverkare som har anlitats för att återställa påfågelmosaiken, tittar på ritningar, ringer samtal till stadsbyggnadskontor och finansiärer.

Allt ska knytas ihop. Jag sätter mig på Caffè Florian under tiden och dricker en cappuccino för 120 spänn. Här har Andy Warhol suttit och tecknat, liksom Claude Monet. Friedrich Nietzsche, Charles Dickens och Patricia Highsmith skrev här. Charlie Chaplin och Casanova hängde (dock inte samtidigt) ofta här. Just Casanova flydde, jagad av polis, över taken en bit härifrån efter att ha förfört ett antal nunnor. Under pandemin fattades beslutet att kaféet skulle stänga på grund av den ekonomiska smällen, men stället räddades i sista stund. Jag frågar kyparen vem som äger kaféet nu. Han svarar kryptiskt: ”The fashion industry.”

 Vi sätter oss en stund i kvällssolen vid Canal Grande. Det är en stilla kväll, så vacker att det är svårt att ta in. Allt vi hör är vattnets kluckande och fotstegen bakom oss: lädersulor, gympaskor, höga klackar. Jag har aldrig tänkt på att fotsteg låter så olika. Sedan ringer Kampanilens kyrkklocka med dämpade, tunga slag. 

– Skönheten gör något med dig. Om du försöker dela med dig av och sprida skönhet, gör det dig till en bättre människa, säger Toto Bergamo Rossi.

Jag frågar om han har något favoritställe i sin stad.

– Jag ändar mig hela tiden. Venedig är inte bara en stad utan tio olika städer inuti staden. Murano, Lido, San Polo, de judiska kvarteren … Inom en halvtimme kan du byta stämning totalt. När jag känner mig fattig går jag till Jesuiti, för det är så överdådigt. Och jag älskar kvarteren där jag bor i San Polo där universitetet ligger, det är fullt av folk och studenter. Kläder på tork mellan husen. Små barer överallt. 

Han återkommer till att han gärna skulle ha fått mer uppskattning av etablissemanget för sitt arbete. Ingen kan bli profet i sin egen hemstad, tänker jag. Har han aldrig funderat på att flytta?

– Jo, till New York. Jag älskar stan. Venetian Heritage har ett kontor där, men jag kan bara inte. Det här är mitt livsverk. Den här stan. 

Han rycker på axlarna och suckar, som om han var tvungen att foga sig under sitt kall. 

 april 2022

Årets konstbiennal invigs. Jag pratar med Toto Bergamo Rossi i telefon. Han har knappt sovit på flera dagar.

– Jag har 160 gäster i kväll på middag. Utställningen jag har jobbat med hela året ska ha vernissage och samtidigt öppnar biennalen. 

Utställningen han pratar om heter From Donatello to Alessandro Vittoria 1450–1600. Det är som sagt första gången någonsin som endast venezians-ka skulpturer ställs ut på ett museum. Platsen är Ca’ d’Oro-museet, vars fasad en gång i tiden var täckt helt i guld. På Instagram har han lagt ut en bild på sig själv och Tilda Swinton. Här är vi, med kusinen Tilda, hedersmedlem i Venetian Heritage, på invigningen av konstbiennalen i Venedig, skriver han. 

Kanske ingen slump att han förutom att hashtagga Dior, Louis Vuitton och Venedig, även trycker in #begenerous #give #share #philantropy och #beauty will save the world. 

Bakom honom, utanför strålkastarnas ljus, ligger Museo Correr, där han första gången fick smak på den sortens skulpturer han i kväll visar. 

Cirkeln är sluten.