Keith McNally -
Mannen som skapade (och förlorade) downtown Manhattan

Läkaren lutar sig över Keith McNally för att ge honom extra syre. Det är april 2020 och coronakrisen skakar världen. Över 1 000 person dör av viruset varje dag i Storbritannien, lika många dör varje dag i New York. Både Manhattans och centrala Londons gator ekar spöklikt tomma. I turistkvarteren kring Leicester Square och Covent Garden syns bara hemlösa. På Manhattan rör man sig knappt utanför hemmet.

– Bara 50 procent av alla patienter överlever det här, säger läkaren.

Först ville Keith McNally inte åka till sjukhuset. När det blev klart att viruset spreds också i London slutade han lämna bostaden i Kensington. Han blev ändå sjuk. Han hostade, hade feber och mådde uselt. In i det sista vägrade han att söka hjälp. När hans assistenter och familj till sist tvingade honom att åka till sjukhuset var det nästan för sent.

– Om ditt hjärta stannar, vill du att vi ska återuppliva dig då? frågar läkaren.

Keith McNally svarar snabbt:

– Nej, för fan.

Han har kallats en av de mest framgångsrika restauratörerna i New York någonsin. Men hösten 2020 ser det mörkt ut. McNally återhämtar sig från en hjärnblödning. Han har gått igenom en skilsmässa och tvingats sälja två av de hus som han har lagt ned flera miljoner dollar på att renovera. Pandemin sveper över världen och orsakar en akut kris i branschen där han i decennier har varit en både hyllad och älskad person på båda sidorna av Atlanten. Men det här är inte Keith McNallys första kris. Han har tillbringat hela sitt liv med att vänta på katastroferna. Han är förberedd.

I snart 40 år har McNallys restauranger lockat eliten inom konst-, mode- och filmvärlden. Den som anser sig vara någon, och som vill att världen ska veta om det, går till en av hans restauranger. En av hans trognaste stamkunder är amerikanska Vogues chefredaktör och McNallys vän, Anna Wintour. När brasseriet Balthazar öppnade på Manhattan år 1997 tävlade Calvin Klein, Sharon Stone och Kate Moss om att få boka bord. Det var i hans första restaurang, The Odeon i New York, som en bartender uppfann drinken cosmopolitan – vodka, triple sec och tranbärsjuice – som senare blev världskänd genom tv-serien Sex and the City. Serien är på många sätt en hommage till McNallys New York, det var i restauranger som påminde om de som han hade skapat som Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha drack drinkar och skvallrade.

Keith McNallys förmåga att ingjuta en alldeles särskild stämning har fått restaurangrecensenter att jämföra honom med kända regissörer. Hans varaktiga popularitet i New Yorks ökänt tuffa restaurangvärld har fått journalister att jämföra honom med fotbollslaget Manchester Uniteds legendariska tränare Alex Ferguson. Men framgången är något som Keith McNally viftar åt sidan. Om man bjuder in den i sitt liv, bjuder man samtidigt in förfallet, menar han. Attityden går att spåra tillbaka till uppväxten i Londons fattiga East End.

– När jag växte upp på 1950-talet var London som en svartvit film. Det kändes mer som det viktorianska England än som det färgstarka 1960-talet. Mitt Bethnal Green handlade om polio, slagsmål på gatorna och en dimma som ibland var så tjock att du behövde en ficklampa för att se en meter framför dig, säger McNally.

Keith McNally växte upp i östra London under åren efter andra världskriget. Barnen lekte bland de sönderbombade tomterna i längorna av viktorians-ka radhus, husen var kyliga och frosten smög sig upp längs de dragiga fönsterrutorna under vintern. Det var en stadsdel för arbetarklassen. McNally minns ett område som präglades av kriget och lidandet som följde med det: ransonering, temporära och snabbt uppförda hus för dem som blitzen hade gjort hemlösa, och ändlösa berättelser om kriget.

Konflikt fanns även inom hemmets fyra väggar. Familjen grälade ofta och mycket. Keith McNallys far var hamnarbetare och senare taxichaufför. Hans mor jobbade på kontor. Keith McNally har beskrivit henne som både neurotisk och rädd. En kvinna som aldrig lät besökarna sitta på den fina, gröna soffan i vardagsrummet. Båda föräldrarna var livrädda för att äta på restaurang. McNally skrattar till:

– Jag har väldigt starka minnen av maten min mor lagade. Den var fruktansvärd.

Han hade två äldre bröder och en yngre syster. Bröderna hörde till typen som hamnade i slagsmål med andra på gatan. Keith McNally valde en annan väg: han pluggade hårt och fick en plats på en grammar school där elever med bra betyg, även de från arbetarklassen, under åren efter kriget fick möjlighet att klättra i den brittiska klasshierarkin.

Men det var Londons teatervärld som gav McNally chansen att lämna det svartvita East End. Som tonåring fick han en roll i en film om Charles Dickens. En limousin körde honom från huset i Bethnal Green till inspelningen. Efter en karriär som barnskådespelare ick han möjlighet att stå på teatern Apollos scen i Londons West End. Under ett år medverkade han i författaren Alan Bennets pjäs 40 Years On, om brittiska privatskolor och traumat efter första världskriget. Alan Bennet bjöd McNally på hans livs första restaurangmåltid på en italiensk restaurang i Soho. Han beställde biff och melon, de enda två orden som McNally kände igen på menyn.

Men barndomen i Bethnal Green är något som han har sökt sig tillbaka till. När han flyttade tillbaka till London för snart tio år sedan åkte han till East End och vandrade runt i de gamla hemkvarteren.

– Jag ville låta den person som jag var när jag växte upp försonas med den mindre trevliga person som jag upplevde att jag hade blivit. Men när jag reste tillbaka till Bethnal Green kände jag att mitt förflutna blev mer och mer ogripbart.

Det var en annan värld som mötte honom i 2010-talets London. Dagens Bethnal Green är ett område som lyfts av den gentrifieringsvåg som svept över östra London de senaste 20 åren. Längs med huvudleden Bethnal Green Road ligger turkiska restauranger och snabbköp med gröna kokbananer och yams i lådor utanför dörren. Här finns 1960-talets fyrkantiga tegelhus med subventionerade bostäder bredvid trendiga barer och yogastudior. Längst västerut övergår Bethnal Green i Shoreditch. Där ligger popupbutikerna i Boxpark och privatklubben Shoreditch House, där Londons medieelit dricker dyr espresso och blickar ut över skyskraporna i city. Här huserar hipster-London, och under åren före coronakrisen var det nästan omöjligt att gå längs med Brick Lane eller till marknaden i Spitalfields utan att höra svenska. Här kunde man fynda exklusiva vintagekläder och dricka negroni i barer med kakelväggar och belysning som såg ut som att ha hämtats från 1930-talets Paris.

Ett helt liv ligger mellan Keith McNally och barndomen i Bethnal Green. Men hans berättelse är djupt rotad i området. Hans mors familj bodde i östra Londons invandrarkvarter i flera generationer. De hade flyttat till Storbritannien från Frankrike och jobbade med, så kallad french polish – ett jobb som kräver både erfarenhet, kunskap och finess. Familjen bonade, putsade och byggde upp glänsande lager till dess att träet lyste. Den processen skiljer sig inte mycket från hur Keith McNally arbetar.

Året är 1975 och en 24-årig Keith McNally har precis landat i New York. Det är inte första gången han har gett sig ut på en lång, äventyrlig resa. Ett par år tidigare lämnade han London för att luffa runt Afghanistan, Indien och Nepal. Liksom många britter i samma ålder drogs han till orienten. Han hade läst Hermann Hesses Siddharta och inspirerats av den unga mannen i boken som lämnar sitt materialistiska liv bakom sig och ger sig ut på en resa för att hitta upplysning.

Keith McNally blev inte upplyst. I stället återvände han till London och började jobba bakom kulisserna i teatervärlden. Under en produktion av The Rocky Horror Show skötte han belysningen. Han tog ett jobb som scenansvarig på strippklubben Nell Gwynne i Soho, men råkade snabba upp takten på kassettbandet så att kvinnorna tvingades ta av sig sina kläder i hetsfart. McNally fick sparken. Han kunde inte släppa tanken på en karriär inom filmbranschen. Kanske genombrottet väntade på andra sidan Atlanten? McNally reste till New York, utan arbetstillstånd och med knappt några pengar.

– De tog slut efter ett par dagar och jag insåg att jag skulle bli tvungen att skaffa ett riktigt jobb, säger han.

Han fick ett jobb som busboy, den som dukar på och av borden i restauranger. Efter ett par månader hade han arbetat upp sig till ostronöppnare på One Fifth, en legendarisk restaurang i Greenwich Village. Det gick bra, One Fifth såg till att han fick sitt green card och gjorde honom till restaurangföreståndare. Han anställde sin äldre bror Brian McNally som bartender och Lynn Wagenknecht, en blond amerikanska med konstexamen, ett brett leende och en smittande livsglädje, som servitris. Trion skulle snart skapa historia.

Underhållningsprogrammet Saturday Night Live hade premiär ett par månader innan Keith McNally började jobba på One Fifth. När skådespelarna spelat in ett program ville de släppa loss. Ofta sökte de sig till restaurangen i Greenwich Village. Utanför studion stod limousiner som tog snl:s skapare och producent Lorne Michaels, och stjärnor som Bill Murray och John Belushi, ut i Manhattans nattliv. Det gick vilt till. Champagnen flödade, drogerna likaså.

Keith McNally, hans blivande fru Lynn Wagenknecht och hans bror Brian McNally sa upp sig från One Fifth och bestämde sig för att öppna eget. Wagenknecht berättar i en intervju att tanken var att det skulle vara ett enkelt ställe, kanske ett kafé, något de kunde göra under dagen för att ägna resten av sin tid till andra projekt. Det fanns ingen övergripande plan och inga stora ambitioner. Allt de ville göra var att skapa ett ställe där de själva skulle trivas. De hittade den perfekta lokalen i Tribeca, ett nedgånget och övergivet industriområde inklämt mellan finansdistriktet och Soho.

– Det var smutsigt och äkta och våldsamt och jag älskade det, säger McNally.

På 1970-talet ville nästan ingen vara i Tribeca. Industrierna hade försvunnit, lagerlokalerna var tomma, gatorna mörka och fulla av skräp. Men hyrorna var låga och konstnärer började flytta in.

Från utsidan såg restaurangen ut som tagen ur en målning av Edward Hopper. Den röda neonskylten lyste ovanför stora glasfönster. Inne påminde det om ett kafé i konstnärernas Paris före andra världskriget. Stora speglar täckte väggarna och takfläktar surrade ovanför de trånga borden med dukar av stärkt vitt linne. Maten skulle vara franskinspirerad men inte snobbig. På menyn finns än i dag både moules frites och macaroni and cheese. ’’The Odeon har både sofistikering och pommes frites’’, sa Saturday Night Lives Lorne Michaels en tid efter att restaurangen slagit upp dörrarna 1980.

Keith McNally och Lynn Wagenknecht hade lånat 150 000 dollar av sina föräldrar och vänner för att renovera restaurangen. Stämningen när dörrarna öppnades första gången var spänd.

– Bara en kund dök upp när vi öppnade klockan sex och hon hade ingen aning om att det var en ny restaurang. Hon beställde en kaffe, men ingen visste hur vi skulle använda kaffekvarnen. Så hon fick gå tomhänt, berättar McNally.

Tredje natten däremot, var det fullsatt. Belushi, Murray och resten av gänget från snl blev stammisar. John Belushi dök ibland upp både hög och full efter en vild natt och gick in i köket för att laga sig själv en hamburgare. Robert De Niro, Keith Haring, Martin Scorsese, Cher, Mick Jagger, Elizabeth Taylor och Warren Beatty bokade bord. Konstnärerna Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat bestämde sig för att göra en installation i toaletterna. De blötte ned toapapper som de kramade ihop till bollar och kastade på väggarna. McNally slängde ut dem. Supermodellen Janice Dickinson berättar om en kväll när John Belushi satte en sadel på henne och låtsades rida på henne runt i restaurangen.

Kändisarna har varit en del av McNallys resa ända sedan barndomen på Londons teaterscen. De fanns där under hans första år i Manhattan – redan första dagen som McNally jobbade som hovmästare dök Ingrid Bergman upp och bad om att få ett bord. Han kände inte igen henne och bad henne vänta vid baren. Hon lämnade restaurangen och Keith McNally skäms fortfarande över minnet. Han fick även Madonna att ilskna till när han vägrade att ge henne gratis inträde till nattklubben Nell’s på 1980-talet. ’’Alla andra måste ju betala’’. Madonna stormade bort från kön och kallade McNally för en ’’fucking bastard.’’ Men hon är ett undantag. De flesta kändisar verkar älska både honom och hans restauranger.

När det gick vilt till höll sig Keith McNally i bakgrunden. Han berättar att han inte deltog i festerna, det var viktigare för honom att se till att han gjorde ett bra jobb. Och under 1980-talet verkade det som att allt han rörde vid blev till guld. Tillsammans med sin fru Lynn Wagenknecht öppnade han Café Luxembourg på Upper West Side, restaurangen Lucky Strike i Soho och nattklubben Nell’s. Paret fick tre barn.

Men Keith McNally var inte lycklig.

Det är sent 1980-tal. Keith McNally bestämmer sig för att säga stopp. Han har lekt med miljöer och atmosfärer, arbetat med belysning och tagit fram inredning som har gett upphov till 1980-talets vildaste fester. Men någonting saknas. Han kom till New York för att utforska filmvärlden och nu har den börjat locka igen.

Han skriver ett manus som handlar om en man som försöker förstå hur han ska förhålla sig till sin frus graviditet, som faller ned i en slags avgrund, tar lågavlönade jobb inom restaurangvärlden, har en affär med en fransyska och när det förhållandet tar slut ger sig ut i Manhattans vilda nattliv. Han lånar en halv miljon dollar för att göra manuset till den svartvita filmen End of the Night. Det går bra. Filmen får en utmärkelse under festivalen i Cannes. Keith McNally betalar tillbaka lånet. Han bestämmer sig för att satsa på konsten. Han flyttar med familjen till Paris och sedan till Berlin, han spelar in en film till och skriver ytterligare ett manus. Hans äktenskap går i kras.

– Jag insåg att jag inte var särskilt bra på att göra filmer, säger Keith McNally.

På frågan hur perioden påverkade hans äktenskap och familjeliv svarar han kort:

– Det var katastrofalt.

Efter skilsmässan säljer han The Odeon, Cafe Luxembourg och Nell’s till Lynn Wagenknecht och flyttar till en gård på Martha’s Vineyard, som han har köpt två år tidigare. Ön, som ligger vid Atlantkusten norr om New York, har lockat bland andra familjen Kennedy, prinsessan Diana, Bill Gates och Barack Obama. Här slänger han sig in i nya projekt, renoverar ett hus och börjar pyssla med ett litet jordbruk. Slitna byggnader verkar tala till Keith McNally – han putsar och polerar, trevar sig fram till det som han uppfattar är deras själ. Det är så han har gått vidare när katastroferna inte längre bara är en farhåga utan faktiskt har slagit till.

Det är tidigt 1990-tal och han kan inte hålla sig borta. På jordbruket i Martha’s Vineyard har han grisar och getter. Han lär sig hur man mjölkar. Han odlar broccoli. Han gifter sig med sin andra fru Alina Johnson och paret får två barn. Men Manhattan kallar honom tillbaka.

1996 är han där igen. Först öppnar han Pravda i Soho, en Sovjetinspirerad vodkabar som är unik i sitt slag och som blir en omedelbar succé. Året efter följer Balthazar, som i dag får de flesta foodies i New York och London att nicka både igenkännande och respektfullt. På menyn står ugnsstekt kyckling, escargots och, så klart, pommes frites. Kändisarna tävlar återigen om att boka bord. Efter Balthazar följer fler restauranger: Minetta Tavern och pizzarestaurangen Pulino’s, som senare görs om till Cherche Midi. 2010 drar hans företag in 70 miljoner dollar. När det går som bäst tjänar Keith McNally själv närmare 4,5 miljoner dollar per år. Kasinokungar i Las Vegas försöker locka honom att öppna restauranger i deras hotell men McNally tackar nej. Den sortens framgång intresserar honom inte. Rastlösheten finns fortfarande kvar.

– Jag tänker varken på pengar eller risk inför att jag påbörjar ett nytt projekt. Därför är jag inte särskilt bra för investerare. Men man når sällan de riktigt höga höjderna utan att ta enorma risker, säger han.

2011 bär det av till London igen. Han vill att hans två yngsta barn ska växa upp i Europa och han vill gå på teater i den brittiska huvudstaden. Tillsammans med sin fru renoverar han ett hus i Notting Hill och sedan godset i The Cotswolds. De satsar på ett stort kök med matsal i källaren i Notting Hill, tolv personer får plats runt bordet och personer ur Londons medie- och konstelit samlas under parets många bjudningar.

Renoveringen i Notting Hill blir dyr. Det enda som återstår av det som fanns i huset när paret fick nycklarna är ytterdörren. Renoveringen i Cotswolds blir ännu dyrare. Keith McNally har inte bara åkt till både Pennsylvania och Connecticut på jakt efter rätt sorts golvbrädor av amerikansk tall, han har också bytt ut husets 40 fönster och ersatt dem med ett blyinfattat glas som påminner om husets ursprungsfönster. Han hoppas att hans nyaste restaurang på Manhattan, det franska brasseriet Augustine, ska täcka kostnaderna.

Den här gången går det inte som han vill. Restaurangen får dåliga recensioner. Två veckor senare drabbas han av en hjärnblödning. Kort därefter ber hans andra fru om skilsmässa.

– Jag grubblar aldrig över svåra tider. Om man vill göra något värdefullt med det här livet måste man vara förberedd på svåra tider. Jag reste mig upp och gick vidare för att jag ville vara en okej förebild för mina fem barn.

Han kastar sig tillbaka in i jobbet. Han öppnar Pastis i New York igen, originalrestaurangen hade stängts ett par år tidigare. Både Keith McNally och New York-borna hade saknat den och det blir ännu en succé. Han renoverar sin hyreslägenhet i västra London. Sedan slår pandemin till.

Hösten 2020 öppnar Keith McNallys hushållerska dörren till lägenheten i Kensington. På gatan nedanför susar dubbeldäckarna förbi, smala kvinnor med höga kindben släpar små hundar efter sig på trottoaren. Barnsköterskor med fransk eller spansk brytning bär på griniga barn i slätstrukna märkeskläder. Starbucks på andra sidan gatan är nästan tomt, men det är fullt med folk på det lilla, mysiga kaféet ett kvarter norrut, där borden står trångt och väggarna täcks av kakel.

Keith McNally flyttade in i lägenheten för drygt ett år sedan. På grund av skilsmässan tvingades han sälja godset i The Cotswolds, den brittiska överklassens favoritområde. Även huset i Notting Hill gick samma öde till mötes. Nu hyr han sin lägenhet på Gloucester Road. Det är en exklusiv adress i London. Norrut ligger Hyde Park och konserthuset Royal Albert Hall, söderut finns de trendiga kvarteren i Chelsea och söder om dem ligger Themsen. Men Keith McNally rör sig inte ofta utomhus längre, han går högst ett varv runt kvarteret per dag. Hjärnblödningen har gjort att hans högra sida är förlamad. Han rör sig långsamt, med hjälp av en krycka. Det som Keith McNally kallar för ’’sitt tillstånd’’ har också påverkat hans förmåga att tala. Det tar en stund för honom att hitta de rätta orden, och de kommer inte alltid ut på rätt sätt. Han föredrar att kommunicera via mejl.

Hans 17-åriga son George bor hemma och sover i sitt rum.

– Han var uppe till fyra och pluggade för sin slutexamen, berättar McNally.

Han sitter i favoritstolen vid fönstret som blickar ut över Gloucester Road. Assistenten Karmen, en lång och målmedvetet lugn 20-åring från Slovenien, har sett till att han har det bra, med kudde bakom ryggen och en croissant på bordet framför sig.

Det var viktigt för honom att göra bostaden till sin egen. Även här, i hyreslägenheten, har han skrapat sig fram till byggnadens själ. Texturerna – väggarna och virket – får stor plats. Gammal målarfärg har slipats bort från dörrkarmar och lister. Tapeter och färg har också skrapats bort från väggarna, och i hallen får det gamla gipset skina.

Karmen berättar att det första hon fick göra när hon flyttade in i bostaden var att fixa väggarna. Hon slipade, putsade, målade och bonade med vax. Resultatet är rustika väggar i en honungsgul nyans. I rummen där det gamla gipset inte gick att rädda har McNally låtit lägga till ett nytt lager i samma rustika stil. Känslan är som ett hus på landsbygden i Provence, trafiken och stadsstressen nere på Gloucester Road är som bortblåst. Det är en bostad som präglas av lager. På golvet ligger mattor som har importerats från Indien. På de flesta bord står en lampa med en handmålad lampskärm, och väggarna är täckta av tavlor. Många av dem är klassiska stilleben av frukter eller expressionistiska stadsvyer, andra är skisser av brittiska tågstationer. I hallen står tavlor som Keith McNally själv har målat lutade – abstrakta, geografiska färgblock som ser ut att vara inspirerade av en dyster Piet Mondrian. Runt omkring i bostaden finns också inramade fotografier som McNally har tagit med sin Iphone. Även här är det geografiska mönster som dominerar: skuggor, linjer, ljus.

Det är det nitiska ögat för detaljer och belysning som ofta har beskrivits som Keith McNallys stora styrka. När han renoverade lokalen som skulle bli Balthazar i New York valde han att stänga fönstren och täcka in väggarna i gamla, antika speglar. Folk trodde att han var galen.

– Jag ville inte att kundernas uppmärksamhet skulle riktas utåt, utan inåt. Om de tittar ut blir de distraherade. Det är som när dörrklockan ringer när man har sex, säger McNally.

Resultatet blev en av Manhattans mest framgångsrika restauranger. När Balthazar öppnade 1997 lockade den inte bara stadens kändisar och matälskare. Manhattans paparazzifotografer stod på kö utanför och de gick sällan hem tomhänta.

Keith McNally har kallats ’’mannen som skapade downtown Manhattan’’, men själv säger han att han inte förstår varför kändisarna har flockats till hans restauranger. Han har aldrig gett dem någon särskild service. Han har inte bjudit dem på gratis drinkar. Det finns inget magiskt recept, ingen hemlig metod, inget som McNally själv avslöjar. Men det är något med utstrålningen. Keith McNally framstår som en snäll och ödmjuk person, som en vän och en bundsförvant. När han ler syns det i ögonen. Och han har en egenskap som inte går att fejka – genuinitet. Kanske var det något som Manhattans celebriteter saknade. ’’Han har aldrig fallit för kändisarnas stjärnglans”, säger Anna Wintour i en intervju. ’’Han förstår att kändisarna drar vidare om ett ställe blir för trendigt och att man måste måna om de vanliga människorna, eftersom det är de som fortsätter att komma tillbaka.’’

Vänligheten är närvarande även i berättelserna som han själv lyfter upp från framgångsåren på Manhattan. Han beskriver en kväll på Balthazar i New York då två karaffer vin blandades ihop. Den ena innehöll en flaska Château Mouton Rothschild som kostade 2 000 dollar, den andra en pinot noir för 18 dollar. Det unga paret som beställt en pinot noir fick det dyra vinet och gruppen affärsmän som hade beställt en Mouton Rothschild fick vinet för 18 dollar. Ingen av dem märkte något. Men personalen insåg misstaget och ringde hem till McNally, som rusade till restaurangen. Han valde att berätta för sällskapen om fadäsen och bad om ursäkt. Båda tog det med god ro. Affärsmännen kunde skryta med att de hade känt att något inte stämde i smaken. Det unga paret hade precis druckit en Mouton Rothschild.

– Jag däremot, hade förlorat 2 000 dollar, säger McNally.

Hösten 2020 har Keith McNally förlorat mycket mer än så. Han har tvingats stänga tre av sina restauranger: Lucky Strike, Augustine och Cherche Midi. Hur det går för de övriga sex beror på om hyran han betalar för lokalerna sänks. Annars förlorar han sina livsverk.

McNally har en strålande karriär bakom sig, en karriär som bygger på en förmåga att se möjligheter, att skapa en välkomnande atmosfär och att slipa och polera fram potential i byggnader och områden som ingen annan verkar tro på. Vad skulle han göra om han gav sig in i restaurangindustrin i dag – mitt i en värld i kristillstånd?

– Ingen vet vad som kommer att hända, men det finns också möjligheter. Det handlar bara om att ta reda på vilka de är. Kanske det handlar om hämtmat eftersom folk väljer att stanna hemma. Hyrorna kommer säkert också att sjunka och då blir det billigare att öppna en restaurang.

Han säger att han är relativt nöjd, trots krisen i världen och trots sitt tillstånd. Han tillbringar dagarna med att skriva sina memoarer och läsa. Han umgås med sina barn. Och han jobbar. Om ett par veckor bär det av till New York och sedan till Saint Barths, där han ska titta närmare på ett restaurangprojekt.

– Framgången är alltid temporär. Jag gillar inte ens ordet, den är som flygplanen som cirklar ovanför flygfältet innan de landar. Det kommer alltid ett fall, ett misslyckande. Vi kommer alla att dö.

Den inställningen har inte hållit honom tillbaka. Tvärtom har den drivit honom till nya höjder och nivåer av perfektion. Och det har gjort Keith McNally till en överlevare, även i dessa tider.

– Om vi accepterar att vi ska dö, då kan vi leva fullt ut och verkligen njuta.