Måns Adler -
Tyrannernas skräck

November 2010 satte djupa spår i videostreamingtjänsten Bambuser. En söndag upptäckte de att sändningarna var dubbelt så många som vanligt, och att hälften av dem kom från Egypten.– Vi sa bara: ”Jesus Christ, vad händer?” minns grundaren Måns Adler.

Det var val i Egypten. Knappt ett halvår tidigare hade en stor demonstration i Kairo slutat i ett brutalt polisingripande där hundratals demonstranter greps. Många aktivister filmade övervåldet, men polisen konfiskerade alla mobiltelefoner och kunde tryggt förneka missdåden. Som vanligt hade de full kontroll på informations-flödet. Trodde de. Men den här gången använde en av aktivisterna Bambuser, och de filmer som han hade direktsänt lagrades på företagets servrar och användes sedan för att bevisa polisens övergrepp.

– I det ögonblicket förstod mänskliga rättigheter-rörelsen värdet av att omedelbart få ut sina bilder. Du vill inte ha materialet på din egen mobil, du vill sprida det. Omedelbart. Då kan de slå dig hur mycket som helst, filmen går ändå ut.

Det började tre år tidigare med en enkel idé om en app som låter användaren direktsända rörliga bilder från telefonen.

Inför valet i november 2010 hade Bambuser spridits och aktivister hade tränat på att använda appen. I brist på internationella valobservatörer stod alltså ett tusental aktivister och sände direkt från vallokalerna med sina mobil­telefoner.

– Det var då vi aktivt började jobba i den här riktningen, med inställningen att Bambuser är ett demokrativerktyg, konstaterar Måns Adler.

Under den egyptiska revolutionen ett par månader senare flödade återigen de livesända mobilvideorna. Journalister världen runt kunde kommunicera direkt med dem som filmade via Bambuser, och filmerna gick ut i världens största tv-kanaler.

När Hosni Mubaraks säkerhetstjänst beslöt sig för att strypa nättillgången blockerades således först Twitter. Sedan Bambuser. Först därefter Facebook, och slutligen all nättrafik.

– Då var jag ganska glad. Det låter kanske konstigt, men det var ett kvitto på att vi gjorde något bra. Det gjorde mig stolt. Men att Bambuser är ett demokrativerktyg innebär inte bara att aktivister kan sända direkt från konfliktområden och revolutioner. Det innebär även att IF Metall kan direktsända från ett seminarium för att skapa opinion.

Måns Adler sitter i en soffa på Bambuserkontoret vid Fridhemsplan i Stockholm och berättar om företagets start som ett elevprojekt hos entreprenörsutbildningen Kaos­piloterna. Till en början föreställde han sig bland annat användningsområden som föräldrar som vill se sina barns fotbollsmatcher, farföräldrar som inte kan ta sig till barnbarnens skolavslutning, eller för all del mannen på gatan i Bagdad som skildrar sin vardag.

– Egentligen ville vi låta det vara upp till användarna. Det går ju inte att förutse hur en uppfinning kommer att användas. När Thomas Edison uppfann fonografen skrev han till patentverket att huvuduppgiften var att spela in röster från människor som var döende, så att man kunde höra deras röster efter att de hade gått bort. Och så uppfann han hela musikindustrin.

Måns Adler är varken Handelskille eller KTH-drillad utvecklare. Han är ung, smal och svartklädd. Ett Nike Fuelband runt armen mäter hans rörelser och låter honom veta när han sitter för mycket stilla vid datorn. Det gnistrar i ögonen under den sortens bångstyriga kalufs som antyder en kombination av akrobatiskt intellekt och förakt för hårbalsam.

På gymnasiet läste Måns teater (”det bästa man kan göra”) och på högskolan arbetsvetenskap (”bland det absolut sämsta”). Efter sin magisterexamen sökte han sig till entreprenörsutbildningen Kaospiloterna för att höja ribban.

– De har en väldigt speciell metodologi, på gränsen till det skumma. Vi gjorde som indianerna i Nevadaöknen, drog cirklar runt oss med pinnar och fick sedan sitta där i 48 timmar. Vi leddes in i ett rum med bindel för ögonen. Därinne fanns 1 000 okokta ägg och man skulle gå runt där, röra sig, lägga sig ned … Det är en stor utbildning där man lär sig om sin kropp och själ.

Utbildningen ledde också till San Francisco och en praktik på Linden Lab. Det var 2006 och företagets online­värld Second Life höll just på att bli det hetaste på internet.

Gruppen av kaospiloter fick smaka på Silicon Valley-kulturen och Måns Adler hade mycket väl kunnat bli kvar på företaget. Men visumtrassel gjorde att han ändå åkte hem.

Med lärdomarna från San Francisco och blicken fokuserad på den nära framtiden för teknikutvecklingen frågade sig Måns Adler vad nästa steg för rörliga bilder skulle bli. Direktsändning såg ut att vara den sista fronten för video på mobiltelefon och trenderna för komprimeringstekniker, bandbreddsutveckling och prissättning tydde på att det snart skulle vara fullt gångbart.

– Det öppnade för frågan: Vad får det för konsekvenser om vi stoppar ned sändningsbussen i fickan på folk?

Måns Adler startade ett företag tillsammans med barndomskompisen Jonas Vig, och de rekryterade två unga finska utvecklare som hade jobbat med mobilvideo på dataingenjörsutbildningen i Åbo. Hösten 2007 öppnade så Bambuser för allmänheten.

För hundratusentals människor i världen – inte minst i Syrien – är Bambuserikonen en symbol för frihet. I dag finns två särskilda underavdelningar bland filmströmmarna på Bambusersajten. Den ena är Occupy och den andra är Mellanöstern.

Occupyrörelsen använder tjänsten för att dokumentera allt från små möten till polisinsatserna vid massdemonstrationer. Under Mellanösternfliken dokumenteras en rad olika konflikter i området, men i dag är fokus framför allt på Syrien.

På en laptop klickar Måns Adler fram en videoström som visar hur syriska rebeller laddar solceller vid en gaslampa för att kunna driva några av sina viktigaste vapen: mobiltelefonerna.
– Det här kommer att gå till historien som det första direktsända kriget. För tittar man på de filmer vi går igenom så är det fullskaligt krig.

Det innebär också att några av filmerna som döljer sig bakom tumnagelbilderna i galleriet innehåller fruktansvärda scener.

– Baksidan är när en syrier tar upp telefonen och streamar live från gatan där det ligger en rad av små människokroppar, femåringar som är helt söndersprängda. Sådana kvällar funderar man: vad fan är det vi har skapat? Samtidigt tänker jag att om han, som säkert är mycket mer närstående till de här barnen, väljer att visa detta för världen – finns det inte ett väldigt stort värde i det?

Det kontroversiella innehållet har stundtals inneburit att Bambuser hamnat under press, både från reportrar som vill få ut raderade filmer och i form av välkoordinerade överbelastningsattacker mot webbplatsen (i samband med streaming från ryska anti-Putin-demonstrationer).
Måns Adler verkar dock oberörd av de incidenterna.

– Det är inte vi som riskerar livet för att sända, det är våra användare. Alldeles nyligen, i Syrien, blev en användare arresterad bara för att han hade Bambuserappen installerad på sin mobil.

Bambuser tjänar pengar genom att sälja olika lösningar till företag som vill använda tjänsten, och de har ett omfattande samarbete med Associated Press som gör att Bambuser­filmer når hela världen via kanaler som CNN.

Måns och de andra som jobbar i företaget sitter fortfarande på ägarandelar, men större delen av företaget ägs av de affärsänglar vars investeringar har gjort det möjligt för tjänsten att växa och utvecklas.
– Det är min baby, det är det. Men den har blivit såpass stadig på benen att jag törs lämna den på dagis och låta andra ta hand om den.

Företaget är till stora delar molnbaserat. Skype går varmt. Måns Adler och jag träffas i hög­kvarteret i Stockholm, där två Bambuserchefer delar ett kontorslandskap med ett företag som jobbar med onlinevideoannonser. Sex Bambuserutvecklare sitter i Åbo, en i Lund och en i Jönköping.

Måns har själv Malmö som hemmabas men reser ständigt runt på olika uppdrag. Hans titel är i dag evangelist och en stor del av arbetstiden ägnar han åt undervisning, föredrag och debatter. Men i och med att de bara är elva anställda är han samtidigt inne och petar i designen och svarar på supportmejl.
Bambuser är inte lätt att lämna, även om Måns medger att det kryper i benen.

– Jag är ju ständigt på väg någonstans och håller på med olika smågrejer och projekt. Det har jag gjort hela tiden. Jag är faktiskt imponerad av att jag har kunnat hålla mig till samma grej så pass länge.

Det är ingen mångmiljonexit han väntar på, snarare hålls han kvar av det faktum att arbetet med Bambuser fortfarande känns så givande på ett rent ideellt plan.

Rik, säger han, kan man bli på företag tre eller fyra.
– Vi hade kunnat välja en helt annan väg med Bambuser och fokuserat på att sälja företagspaket. Det hade säkert varit en mycket mer ekonomiskt lukrativ väg. Men blir du kontaktad på Skype av syriska aktivister som behöver din hjälp är det väldigt enkelt att göra det mer humana vägvalet. Det är inget man behöver grubbla över särskilt mycket.