Roman and WIlliams -
Mästare på miljöer

Det råder semesterstämning i världens ände, eller The End som det står på klistermärkena som dekorerar de stolta bybornas bilar. I Montauk, som ligger allra längst ut på Long Island, huserar såväl hårdnackade hummerfiskare som skådespelare som Julianne Moore och Robert de Niro. Byn beskrivs ofta som ett mer avslappnat alternativ till betydligt snobbigare Hamptons, och lockar den här heta augustidagen både surfare från Manhattan och familjer som spelar minigolf. Skyltar uppmanar alla besökare att bära ansiktsmask och påminner om att covid-19 är ett hot även när du äter glass och bär bikini.

Strax innan den asfalterade vägen tar slut för att lämna plats åt Atlanten, svänger vi in på en grusväg som tar oss till en parkering där det står ett oräkneligt antal cyklar och en sliten pickup med surfingbrädor på flaket. En lång man klädd i stadig stråhatt, mjukt grönaktig skjorta och matchande shorts kommer ut genom en träport. Den blonda leende mannen – som bara har varit tillbaka på Manhattan tre gånger sedan den 13e mars – är Stephen Alesch, ena halvan av duon Roman and Williams, som sedan 2012 legat stadigt på Architecture Digests åtråvärda lista över världens 100 mest inflytelserika kreatörer. Vi promenerar genom en portal av gröna växter och små lysande lampor, innan vi når en trädgård som får livet utanför att kännas avlägset.

– Det är viktigt att ha teatraliska ögonblick med sig själv. Vi försöker skapa platser som känns som resor, säger Stephen Alesch.

Platsen i Montauk går under namnet Sea Ranch och sträcker sig över två generösa tomter. Utöver trädgården rymmer området ett hus och två kreativa lekstugor. Några destinationer som duon har skapat för att kunna resa i sitt eget hem är en minutiöst planerad örtträdgård, stigar som tar oss genom ett midjehögt hav av hundkex, och en damm vars botten är dekorerad med runda stenar.

Robin Standefer går runt barfota. Hennes långa, oborstade hår är blött och ligger i mittbena. Även om duon just nu arbetar parallellt med en saluhall åt stjärnkocken Jean-Georges Vongerichten, ett hus åt Gwyneth Paltrow och ett hotell i Mexiko, märks inte minsta tillstymmelse till stress. Inte heller faktumet att de har 80 anställda kvar i New York med begränsade möjligheter att utföra sitt arbete, verkar oroa. Standefer säger att hon är kalibrerad efter sex månader i Montauk och att hon, tack vare pandemin, äntligen har lyckats spendera mer än tre veckor på raken på sin favoritplats. Paret har en lägenhet på nedre Manhattan och tillhör kategorin privilegierade coronaflyktingar som har kunnat lämnat storstaden för Long Island på obestämd framtid. Restauranguppdragen försvann helt under våren, men hotellen finns kvar och kändishusen är fler än någonsin.

– Jag trodde aldrig att vi skulle hamna i ett läge där hälsa prioriteras över affärer och pengar, över hela världen. Det betyder att det inte blir några nya restaurangprojekt för oss, men för en stad som New York är det ändå något väldigt positivt att sakta ned totalt.

Arkitektur- och designfirman Roman and Williams bildades 2002 i Los Angeles. Namnet kommer från parets morfäder, och det var skådespelaren Ben Stiller som gav dem modet att starta eget. Robin Standefer och Stephen Alesch träffades i början av 1990-talet på en filminspelning, blev kära och ägnade tio år åt att skapa scenografi till filmer som Zoolander med Ben Stiller och Magiska systrar med Nicole Kidman och Sandra Bullock. Deras arbete var så övertygande att sångerskan Barbra Streisand en gång ringde och frågade om hon kunde få köpa ett kulisshus. Filmen Duplex, som Alesch rekommenderar att man ser utan ljud, blev parets sista. Till den skapade de en ambitiös inredning till ett brownstonehus i Brooklyn – inspirerade av en resa till Indien satte de in kakel med påfågelmotiv och fyllde vardagsrummet med antikviteter. Inredningen blev så inbjudande att Ben Stiller, som spelade en av huvudrollerna, en dag kom in och började knacka på allt. ”Jag är precis klar med en renovering och mitt hus är helt fejk. Det här är en kuliss, men känns på riktigt. Det är ju helt sjukt. Vill ni komma hem till mig och berätta för mig vad som har gått fel?”

Stephen Alesch återberättar historien som gav dem en helt ny riktning i karriären. När duon kom hem till skådespelaren några dagar senare insåg de dåvarande scenograferna att de faktiskt skulle kunna designa hus på riktigt. Trots avsaknad av arkitektutbildning slutade de med film och ägnade tre år att renovera Stillers 1920-talsvilla i Los Angeles. Ryktet spreds, Kate Hudson hörde av sig och efter det Gwyneth Paltrow. Även restaurang-ägare och hotellmagnater började ringa, däribland André Balazs som ville diskutera en nattklubb i en skyskrapa på södra Manhattan. Balazs är i dag en återkommande samarbetspartner, även om Robin Standefer beskriver honom som otillfredsställd och svårflirtad. Under mötet gav han duon referensorden ’’chict och karamellfärgat’’.

– Vårt jobb är att ha en bra historia att berätta och att få uppdragsgivaren att känna sig inspirerad. På plats började jag tänka på vad som är exklusivt och svårt att designa, och kom att tänka på en Bentley. Sedan tänkte jag på honung och sa att nattklubben skulle se ut som en honungsglaserad Bentley. Balazs sa ja direkt. Det är ett av mitt livs bästa ögonblick – att pitcha något till André Balazs utan att han säger något negativt tillbaka. Det händer inte.

Projektet blev omtalade Boom Boom Room, en av New Yorks mest glamourösa festlokaler, som ligger högst upp på futuristiska Standard Hotel. Ett annat hotellsamarbete som tidigt blev omtalat är Ace Hotel på Manhattan, vars renoveringsbudget låg på 35 miljoner dollar, eller drygt 300 miljoner kronor. Lobbyn på Ace Hotel förflyttar gästerna till tidigt 1900-tal, och Roman and Williams ses också ofta som skaparna av stilen ’’Old World’’, som utmärks av detaljer som exponerade glödlampor, återvunnet trä och kaklade golv. Stilen präglar än i dag stora delar av servicebranschen i New York.

– När vi började jobba i New York var det för mycket vita byggnader, rostfritt stål och beige inredning. Jag tror att vi lyckades avsluta den trenden. Nu är det i stället ett överskott på Old World. När jag åker ut till Brooklyn tänker jag ’’herregud ta det lugnt’’, säger Stephen Alesch.

Även om Sea Ranch har synts i en rad inredningsmagasin är det inget perfekt showroom. Det är ett bohemiskt hem, inbott och använt. Inga rum är stängda och inget verkar vara för privat för besökare. Robin Standefer visar vägen upp till parets sovrum och berättar att de nyligen flyttade sängen för att solen lyste in och väckte dem på morgonen. Sängen de knuffade runt var ingen rymlig dubbelsäng, utan en ganska liten möbel som passar det inte särskilt stora rummet. På en uteplats på bottenplanet står ett stort träbord, dekorerat med grenar och stenar som paret har hittat på stranden.

– Det här bordet är bara fyra år gammalt, men vi lever så ruffigt och använder allt så mycket att det åldras. Vi skulle aldrig behandla något så att det ser äldre ut än vad det är. I stället uppmanar vi våra klienter att använda allt så mycket de bara kan, så att möblerna får en naturlig patina. Vi är inte intresserade av att skapa en ny form utan ser oss som antidesigners. Många designers och arkitekter är narcissister som har ett enorm behov av att synas och som gärna vill kontrollera allt. Vi vill i stället att designen ska smälta in och vara reducerad, för då känner sig människor bekväma.

De har inget behov av att någon ska gå in på restauranger som Lafayette Bakery eller Standard Grill och förstå att det är Roman and Williams som står bakom designen. Även om duon ofta beskrivs som mästare på att få en ny lokal att se charmigt gammal ut, och på att addera sex appeal till en historisk byggnad, vill de inte sammankopplas med en viss estetik.

När de arbetade som scenografer lärde de sig att jobba med många olika miljöer och stilar. Samma osentimentala hållning till estetik präglar enligt dem själva deras arbete i dag. Standefer berättar att Gwyneth Paltrow var den första som insåg parets estetiska flexibilitet, när hon en dag för 15 år sedan själv ringde upp kontoret och bad att få prata med dem. De renoverade hennes luftiga vita loft i stadsdelen Tribeca utan en tanke på att föra in de stilelement från sekelskiftet som de har blivit kända för. Trion har sedan dess samarbetat i en rad olika projekt. Roman and Williams har till exempel fått det åtråvärda uppdraget att designa butiker åt Goop, Gwyneth Paltrows livsstilsimperium som i dag är värderat till 250 miljoner dollar.

– De har enorm talang och är väldigt inspirerande. Vårt samarbete betyder mycket för mig och jag återvänder ofta till dem för samarbeten, säger Gwyneth Paltrow till icon.

Loftet i Tribeca såldes 2017 för över 90 miljoner kronor, vilket är dubbelt så mycket som det köptes för. Just nu jobbar Robin Standefer och Stephen Alesch på en villa åt Paltrow i exklusiva Montecito i Santa Barbara.

– De är ett par som är sammanflätade på ett vackert sätt. De jobbar, lever, älskar, lagar mat och balanserar varandra. Jag beundrar hur dedikerade de är till detaljer och till deras egen vision, säger Paltrow.

Hon har själv suttit vid parets träbord i Montauk och ätit middag. Standefer och Alesch bjuder ofta ut klienter till Montauk för att visa upp hur de lever, och just kärleksrelationen och livsstilen verkar vara något som gör intryck på klienter.

David Zwirner, en av världens mest kända gallerister för samtidskonst, berättar för icon om när han besökte Sea Ranch tillsammans med sin fru och sin 86 år gamla pappa.

– Det var där jag insåg hur rik deras estetik är och hur mycket de älskar landskapet. Det jag gillade mest var dock att höra min pappa säga att han var redo att flytta in och gifta sig med Robin.

Zwirner förser bland annat Roman and Williams med konst till projekt som inredningen av lägenheterna i MoMA Tower på Manhattan.

– Jag tror att hemligheten till deras framgång är att de inte skiljer på arkitektur, inredning och utomhusmiljö. Allt tas i åtanke i varje del av designprocessen. Det leder till något som jag skulle kalla för det totala konstverket, ett ’’gesamtkunstwerk’’, säger Zwirner.

Stephen Alesch dukar fram svart kaffe i handgjorda keramikkoppar och San Pellegrino i tunna glas. Han kallar deras arbetsmetod för ’’righteous assembly’’, som kan översättas till ’’rättfärdig hopsättning’’.

– Om jag någon gång börjar undervisa på universitet ska jag säga ’’håll tyst, sluta designa och börja sätt ihop’’ till studenterna. Det är något vackert med att mixa saker så att de skapar en helhet, oavsett om det handlar om mat, kläder eller arkitektur.

Roman and Williams har i dag en rad samarbetspartners världen över. De har designat en kafeteria åt Facebook i Menlo Park i San Francisco, privata lägenheter i Mumbai och kontor åt Huffington Post i New York. Stephen Alesch berättar att den egenskap som duon värdesätter högst, oavsett om det gäller snickare eller muralkonstnärer, är disciplin.

– Vi kräver att alla som vi jobbar med har disciplin att sluta skapa i tid. De ska inte försöka vara för innovativa eller originella. Det låter kanske kons-tigt, men överdesign leder bara till en cirkusliknande estetik.

”Har du något emot att jag tar din temperatur?’’

Värdinnan på La Mercerie, Robin Standefers och Stephen Aleschs första egna restaurang, ber en svartklädd kvinna med blommigt munskydd och en stor pudel i släptåg att luta sig fram mot en skärm uppställd på ett stativ. Kvinnan och hennes två väninnor lutar sig artigt mot skärmen, som bekräftar att de inte har feber och därmed kan få ett bord antingen på Howard eller Mercer Street. Inget är riktigt som vanligt i Soho den här sommaren. En del butiker har fortfarande plywoodskivor för fönstren, medan andra är helt tomma.

Butiksdöden, covid-19 och Black Lives Matter har alla satt sina spår, och stadsdelen som vanligtvis är full av liv är nu ödslig. Doften av rostade nötter från ambulerande matvagnar har bytts ut mot en söt lukt av marijuana, och i stället för taxibilar som kör över kullerstensgatorna hörs ljudet av hemlösa som skjuter runt sina bohag i kundvagnar. På uteserveringen sitter några få uppklädda sällskap och äter salade nicoise och dricker sancerrevin. Deras ansiktsmasker är bortplockade och allt ser nästan ut som vanligt, förutom att inga kvinnor i New York bär läppstift sommaren 2020.

Inne i lokalen, som rymmer både restaurangen La Mercerie och inredningsbutiken Roman and Williams Guild, som öppnade i december 2017, är det tomt. Här säljs Robin Standefers och Stephen Aleschs egendesignade möbler, objekt från över 200 konstnärer samt saker som de har hittat som de gillar, vilket inte nödvändigtvis behöver vara antikviteter. Allt är sammankopplat och om du äter lunch kan du sätta upp en av de snäckformade japanska tallrikarna på notan. Om du köper möbler (bord ligger på runt 100 000 kronor) kan du få med dig ett recept av kocken Marie-Aude Rose på köpet.

Sex luftigt utspridda bord står dukade med tygservetter och vinglas. De har stått redo sedan i juni i väntan på att det ska blir tillåtet med distanserade restaurangmiddagar inomhus. Precis innan New York gick ned i lockdownläge stod paret här och firade höjdpunkten av sin karriär: nyinvigningen av den över 1 000 kvadratmeter stora brittiska flygeln på Metropolitan Museum of Art. Då minglade David Zwirner med Jean-Georges Vongerichten och Sienna Miller. Där och då insåg Robin Standefer att Roman and Williams var på väg mot en ny riktning – en riktning som handlar mer om kultur än om att optimera alkoholförsäljningen på restauranger. Festen ägde rum den 27 februari och den brittiska flygeln, som de hade jobbat på i sju år, hann bara vara öppen i några dagar innan staden stängde ned. Paret beskriver sitt första återbesök som skrämmande, och berättar hur de var tvungna att täcka alla fönster med plywood för att rutor krossades och butiker plundrades. De andra två besöken var långt ifrån normala, men Robin Standefer, som växte upp i New York, säger att det var länge sedan staden var så här intressant. Hon menar att ett slags undantagstillstånd där effektivitet inte kan råda gör att människor stannar upp och börjar se varandra. Hon berättar att några restauranggäster nyligen hörde av sig och berättade att de har känt doften av marijuana och hört människor sjunga när de åt middag på uteserveringen.

– De var uppfyllda av teatern som New York i sig själv kan vara. När jag växte upp på 1970-talet handlade allt om kultur, men de senaste åren har allt bara handlat om pengar. Jag ser fram emot lite mer vilda västern.

Standefer beskriver sina föräldrar som hippies och berättar att familjen under två år bodde i Marocko, där hennes mamma och pappa rökte hasch och erbjöd ett oorganiserat alternativ till skolan. Redan som åttaåring började hon skapa collage, och under en skolutflykt till Metropolitan Museum of Art i första klass köpte hon ett vykort med ett egyptiskt motiv som hon satte upp i flickrummet. Väggarna täcktes snart helt av kort och bilder som gav visuell inspiration. Samma teknik präglar i dag både deras kontor och deras projekt. Projekten börjar med en lookbook med inspirationsbilder som handlar om känslor snarare än konkreta byggplaner, vilket kan förvirra samarbetspartners. Standefer gjorde praktik hos popkonstnären James Rosenquist och jobbade för fotografen Robert Mapplethorpe. Hon var med när en åtråvärd del av New Yorks konsthistorian skrevs, men säger själv att hon då inte hade förmåga att uppskatta det hon fick vara med om.

– Vi satt på Odeon och Jean Michel Basquiat var där och när Andy Warhol kom in tänkte vi bara ’’nu kommer den där gamlingen in och ställer till en scen’’.

Även Alesch hade en bohemisk uppväxt. Han beskriver sin ensamstående mamma som en nomad och säger att de ständigt flyttade runt i delstaterna Wisconsin, Kalifornien och Arizona.

– Hela min uppväxt kretsade kring sökandet efter en plats att bo. Jag kommer ihåg att husen vi bodde i alltid påverkade hur jag mådde.

Mamman var en del av en kvinnlig new age-grupp med runt 200 personer och uppväxten var fri från såväl droger som män. Det var upp till Alesch själv om han ville gå i skolan. Barndomens höjdpunkt var när han i sjuan under en kort period fick bo i ett stenhus på en kulle i Kalifornien. Han började då skissa på hus och gjorde ritningar som senare skulle leda till en praktikplats på en arkitektfirma i Los Angeles. Där jobbade han i tio år innan han sökte sig till Hollywood. Efter stenhuset följde en rad flyttar till ständigt nya platser och fyra olika högstadieskolor.

– Jag tror att mitt motstånd mot modern arkitektur handlar om att jag gick i skola i olika moderna boxar, den enda värre än den andra. Det var brutalt.

Atlanten där Stephen Alesch ibland surfar två gånger om dagen ligger bara några hundra meter bort, men vågorna varken hörs eller syns. Vatten är dock närvarande även på Sea Ranch tack vare den lilla dammen dit paret går när de behöver få nya perspektiv. Just i dag är det över 30 grader varmt, solen gassar och utan förvarning hoppar Stephen i dammen med kläderna på. Hatten flyter upp till ytan och efter en stund dyker han själv upp med ett stort leende. Han går sedan runt i plaskblöta kläder och skor som om ingenting hade hänt. En del av parets kreativa strategi är att bete sig som naiva barn så fort de inte jobbar.

– För att kunna fortsätta älska jobbet och ha energi under ett tråkigt möte där vi ska pitcha ett tak, måste vi nollställa våra hjärnor. Vi beter oss barnsligt och pratar nonsens. Vi anstränger oss verkligen för att komma till ett annat mentalt läge, säger Robin Standefer.

De köpte huset i Montauk när de för tio år sedan bestämde sig för att sluta jobba varje helg. De är inte personer som äter brunch och går på museum, utan är kreativa och skapar allt ifrån miniatyrmöbler till keramikvaser även när de är lediga. Idén med ett helghus var som sagt också att lämna allvaret på Manhattan och gå in i ett slags barnstadium, något som de enligt Alesch är bra på.

– Om vi pratar om ett viktigt telefonsamtal som vi ska ha på måndag klockan tio, blir jag överväldigad. Om jag surfar, är i trädgården, lagar mat och dansar med Robin på taket och beter mig som ett barn i 72 timmar, är min hjärna fri på måndagsmorgonen.

Ibland pratar de i munnen på varandra, men oavsett om det är Standefer eller Alesch som avbryter ger den som pratade först aldrig vika. Inga irriterade blickar, bara en stark stämma som fortsätter. Trots att de umgåtts dygnet runt sedan 1990-talet, säger de ”det här visste jag inte om dig” flera gånger under intervjun.

Robin Standefer och Stephen Aleschs liv kretsar kring måltider. De använder matreferenser när de beskriver både sin designfilosofi (slow cooking) och detaljer i projekt (deras restaurang La Mercerie har ett kakel som är inspirerat av crème brûlée).

Kocken Jean-Georges Vongerichten, som driver 38 restauranger världen över och just nu arbetar på en saluhall tillsammans med Roman and Williams, använder ordet ’’magiskt’’ när han beskriver den kreativa processen.

– De är sanna konstnärer. Båda adderar något annorlunda till ett projekt. Stephen är pragmatisk och teknisk medan Robin är en visionär och en renässanskvinna. De är både konstnärliga och kreativa och det tilltalar mig och mitt sätt att arbeta.

En grundläggande term i parets skapande är Hollywoodbegreppet ”suspension of disbelief”. Det går ut på att tittaren ska vara så inne i historien att de vill tro på den. Översatt till inredning innebär det att miljöerna ska vara så övertygande att besökaren känner att hen är i en ny kontext och ute på ett slags resa – precis som de själva vill vara i sitt hem i Montauk . På Fotografiska i New York finns exempelvis restaurangen Veronika, där tanken är att besökaren ska känna sig förförd redan vid ytterdörren. När man kliver in restaurangen förflyttas man till Centraleuropa i början av förra seklet. Standefer berättar att deras arbete bidrar till att de har problem med samtiden – dels genom att de skapar olika världar, och dels för att de alltid befinner sig i en framtidsbubbla, vilket gör att livet är i ständig fördröjning. De allra flesta projekt tar tre till fem år att slutföra och de frågar sig alltid hur ett rum ska vara relevant om 10, 20 och 30 år. Alesch, som är självlärd, berättar att han ständigt försöker utbilda sig och att han just nu läser arkitektmagasin från 1910 till 1944 för att se hur spanska sjukan påverkade det offentliga rummet. Designelement som öppna ytor, kakel och fönster märks i magasinen.

– Innan spanska sjukan härjade var restauranger klaustrofobiska. Efteråt blev det ett stort fokus på hälsan, vilket märks både i inredning och i annonser.

Saluhallen som de arbetar med just nu kommer kanske att vara utrustad med handfat där kunder kan tvätta sina händer. De tror till och med att det skulle kunna bli en standard på restauranger, men lägger till att det är en utmaning att skapa en miljö med handfat som inte påminner om ett sjukhus. Ett annat designelement som de tror kommer att hamna mer i fokus, är fönster.

– Om vi checkar in på ett hotell och det inte går att öppna ett fönster freakar vi ut och går därifrån. Vi bor alltid på något av de första våningsplanen och skulle aldrig lägga vårt liv i någon annans händer. Det är säkert fler som kommer att börja tänka så, säger Alesch.

Förutom säkerhet tror de på ett större fokus på natur och på utrymme. Även om de ser New York som en ständig överlevare säger de att det är de kompakta städerna kommer att drabbas värst. Stephen Alesch tror på ett nytt slags förortsliv där naturen är i fokus. En annan intressant trend som de menar kan komma att prägla hotell- och restaurangnäringen är lågsäsongsturism.

– I september är alla turister borta och Montauk blir ödsligt. Vi brukar kalla det för ensamhetens stad. Vi pratade med en kock i går som vill öppna en restaurang här i höst. Det har aldrig varit en bättre tid att testa ett sånt koncept.

Alesch menar att det offentliga rummet kommer att präglas av pandemin de närmsta tre–fyra åren, och den faktor som kommer att spela störst roll är att färre kommer att flyga. Det kommer i sin tur att bana vägen för lokalturism. De inställda restauranguppdragen upprör dem inte personligen – de säger att restauranguppdrag är det de gillar minst eftersom de sällan har så lång livslängd. Men de tror samtidigt att restaurangupplevelsen nu har chans att bli mer intressant.

– Varje gång vi designar en restaurang ropar beställaren alltid ’’fler bord, fler bord’’. Det är kanske inte förenligt med ekonomin, men jag hoppas att restaurangägarna inser lyxen med det personliga utrymmet. En middag ute kan bli mycket mer intim tack vare det här, och det är spännande, säger Robin.

Duon befinner sig dock längre fram i framtiden än tre–fyra år, och Standefer menar att beteendet i det offentliga rummet kommer att vara precis som vanligt om fem år. Hon berättar att covid-19 inte ens nämns i diskussionerna kring hotellprojektet i Mexiko.

– Vi började designa Boom Boom Room kort efter 9/11. Ingen trodde då att någon skulle vilja festa i en skyskrapa på nedre Manhattan. Det är mänskligt att tro att rädslor är permanenta, men människor har så kort minne.

Den verkliga förändringen efter pandemin handlar enligt duon i stället om att ändra prioriteringarna på det privata planet, som att inte sluta surfa två gånger om dagen och ta sig tid att leka runt i Montauk.