Per-Anders Gråberg -
När allt står på spel

Kvällens sista lopp har startat på norska Övrevolls galoppbana. Året är 2009 och svenske Per-Anders Gråberg rider hästen Handsome Boy i den försommarsvala kvällen. De ligger hyfsat till på en fjärdeplats när klungan rider in mot den sista kurvan. Alla jockeys gör sitt yttersta för att få sina hästar att öka tempot och hålla hela vägen fram. De jagar på med sina ridspön, rör kropparna rytmiskt ovanför hästryggarna. Är någon på väg om, kan man utnyttja ett annat ekipage som draghjälp fram till upploppet, vem ser ut att krokna helt?

Plötsligt vinglar Handsome Boy till i kurvan. Per-Anders Gråberg gör sitt bästa för att hjälpa honom till balans igen, men hästen snubblar, faller och tar sin jockey med sig ned. Häst och ryttare får de två bakomvarande ekipagen över sig. En av hästarna trycker en hov rakt över Gråbergs rygg. Han kan inte värja sig, får flera smällar från hästarna runt omkring som inte hinner väja. Fler jockeys faller av och upploppsrakan blir till ett virrvarr av löst springande hästar. Tre jockeys och en häst ligger stilla kvar i kurvan. Tävlingsledningen beordrar ut veterinär och ambulans på banan.

Handsome Boy avlivas bara några minuter senare, han har brutit benen i fallet och allt annat än döden vore djurplågeri. Per-Anders Gråberg och ytterligare en jockey tas till sjukhus. Där konstateras att han har frakturer på tre ryggkotor. Den svenska galoppsäsongens högtid står för dörren men den 35-årige Gråberg, inte direkt någon yngling i jockeykretsar, ser inte ut att få rida mer på väldigt länge.

Drygt tre år senare, en tidig morgon i november, är stallområdet kring Täby Galopp snövitfläckigt och lerigt. Hästarna värms upp i skrittmaskiner, inte helt olika karuseller på tivoli. Från mularna puffar varm luft vid varje utandning. Några traskar rutinerat runt, runt i maskinernas tårtbitsformade fållor. Andra sprätter ivrigare med bakbenen, någon nafsar efter skrittmaskinens bommar. Galoppbanan är öppen för träning på förmiddagarna. Tävlar gör man oftast på onsdagar, lördagar och söndagar – året runt.

Per-Anders Gråberg, P-A som han kallas, är på benen igen. Han kommer till jobbet klockan sju, stegar in i tränarnas byggbarack, dricker kaffe i odiskad mugg och går tillsammans med före detta proffstränaren Bendik Bö igenom morgonens upplägg. I dag ska två av stallets hästar ridas ute på banan på en exakt tid i ett exakt tempo. Upplägget är noga anpassat till hästens form och tävlingsmål.

När Gråberg har gjort i ordning den första hästen, suttit upp och ridit ut på banan erkänner Bendik, som står vid sidan av och klockar varje träningslopp, att han alltid ger P-A felaktiga instruktioner vid genomgångarna.

– Den där grabben kan inte låta bli att tävla, även om det bara är träning. Så jag sänker varvtiderna, jag räknar med att han alltid rider lite snabbare än vad jag bett honom om.

När träningspasset på Täby är över tar P-A Gråberg en dusch i jockeyrummet, åker till Arlanda, äter lunch i SAS-loungen och tar flyget till Oslo. Där rider han ett antal tävlingslopp på kvällen, sedan tar han antingen ett sent flyg hem till Stockholm eller så sover han över för att träningsrida norska hästar på förmiddagen.

Han åker till Danmark på samma vis i veckorna, ibland också till Jägersro i Skåne, och till Göteborg. Förra året reste han tur och retur Arlanda totalt 135 gånger.

Gemensamt för alla nordiska länder är att galoppsporten är liten. För att försörja sig som frilansande jockey måste man ha ett brett arbetsfält, helst på flera banor. Lönen för en jockey är en procentsats, oftast 10 procent, på vinstpengarna.

– När jag var yngre var pengarna viktigare, delvis eftersom jag inte vann lika mycket då, förklarar Gråberg.

– I grund och botten är det den sportsliga viljan att vinna som driver mig. Det är lättare att tagga upp inför lopp med större vinstpengar. Men jag måste alltid göra mitt bästa inför häst-ägare och tränare. På upploppet tänker jag aldrig på pengarna.

P-A Gråberg är 39 år gammal. Han är född och uppvuxen i Stockholm, har en fru som heter Cecilia och två döttrar som är fyra och nio år gamla. De bor, alla fyra och två katter, i ett hus i Åkersberga utanför Stockholm och på ytan är de som vilken familj som helst. Men båda makarna Gråberg är djupt engagerade i galoppsporten. När Cecilia slutade som jockey hade hon vunnit SM för amatörryttare fem gånger. I dag arbetar hon med att utveckla nya unga galoppryttare.

Att P-A väger 54 kilo är ett av de viktigaste skälen till att han fortfarande, snart 40 år gammal, är yrkesverksam jockey.

– Jag har aldrig varit särskilt stor i maten, men jag äter det jag vill äta och det som krävs för att orka rida. Kroppen slits inte på samma sätt hos mig som hos dem som pendlar upp och ned i vikt, säger han.

Att Cecilia är väl införstådd med sportens hårda villkor är ytterligare en förutsättning för att deras liv ska fungera. Det är också en fördel att hans kropp är hel.

Förra året omsatte ATG totalt 12,4 miljarder på spel i Sverige. Av dem kom bara 2 procent från galoppsporten. Resten kom från trav.

Den förste chefen för Aktiebolaget Trav och Galopp ATG, Gert Lindberg, hade redan på 1970-talet en teori om varför trav, till skillnad från galopp, hade stor potential att bli en mer folkkär hästsport i Sverige.

Vi svenskar, menade Lindberg, har en nästan genetiskt betingad förkärlek för trav eftersom vi sedan lång tid tillbaka har spänt för hästar och kört till kyrkan om söndagarna.

Etableringen av galoppbanan i Täby utanför Stockholm på 1960-talet kan ironiskt nog också ses som ett skäl till galoppens nedgång.

Fram till dess att banan byggdes hade stockholmarna sedan 1919 kunnat spela på galopphästar på Ulriksdal, en dryg mil från centrala Stockholm.

Kring 1900-talets mitt fanns flera stora galopphästuppfödare i Sverige. Många hade adliga efternamn, alla hade rejäla ekonomiska tillgångar. Att spela på hästar var populärt bland de flesta som hade fritid och en slant över att satsa på en häst.

Att förstå sig på spelet var ju inte särskilt svårt. Till skillnad från travet blir inte hästarna på en galoppbana diskvalificerade när de försöker springa så fort de kan. Snabbast i mål vinner.

År 1959 hade en tävlingsdag på Ulriksdal en omsättning på i snitt 300 000 kronor (cirka 3,4 miljoner med dagens penningvärde).

Premiärloppen 1960 på det nyöppnade Täby Galopp lockade drygt 10 000 besökare, men sedan dalade besökssiffror och omsättning snabbt.

– Det blev ett för stort projekt att ta sig till Täby för att spela, säger Björn Eklund, före detta sportchef på Täby Galopp och generalsekreterare för Svensk Galopp mellan åren 1999 och 2009.

I början av 1962 gick därför Täby Galopp i konkurs. Det ombildades men ekonomin var fortsatt dålig.

I början av 1970-talet vände sig tränarkåren på Täby till staten för att be om ekonomisk hjälp. Då bildades AB Trav och Galopp ATG, företaget som fortfarande har ensamrätt på hästspel i Sverige. Aktierna i ATG ägs gemensamt av föreningarna Svensk Travsport och Svensk Galopp med ägarförhållandet 90–10.

Etthundraåttiosju miljoner kronor. Den sammanlagda prissumman vid Dubai World Cup i mars tidigare i år vittnar om helt andra förutsättningar för galoppsporten i Förenade arabemiraten. Skälet till det stavas olja. För tre år sedan invigdes den exklusiva galoppanläggningen Meydan i Dubai, med plats för 60 000 åskådare. Initiativtagare till den allra största tävlingen, Dubai World Cup, är emiratets egen regent shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoum. Vid sidan av uppdraget som regent för Mellanösterns absoluta finanscentrum driver han framgångsrika tävlingsstallet Godolphin och hästuppfödningen Darley.

Meydan Racecourse i Dubai firar högsäsong mitt i den svenska vintern. På Meydan tävlar bara världens absolut snabbaste hästar. Alla galopphästar bedöms enligt ett handikappsystem som i stort ser likadant ut världen över. Handikapptalet sätts av en så kallad handicapper som bland annat tar hänsyn till hästens placeringar, antal starter, hastighet och ålder. Hittills har bara ett drygt tiotal svensktränade hästar blivit inbjudna till Dubai. Om en hästtränare lyckas väcka Dubais galoppförbunds intresse för en duktig häst, och dessutom får den antagen till minst två lopp, väntar ett mycket förmånligt upplägg. Det ligger i de välbärgade arrangörernas intresse att locka världseliten till sin bana och därför står de ofta för både resa och bekväm logi för häst, medföljande tränare och jockey.

Sex månader efter olyckan i Norge 2009 åkte P-A Gråberg till Dubai för att för första gången i sitt liv tävla på en arabisk kapplöpningsbana. Ryggfrakturen hade läkt snabbare än han själv hade vågat tro.

– Jag slutade med smärtstillande efter fem veckor och de sa att jag fick göra allt som kändes okej. Rida kändes okej, förklarar han.

Sedan dess har han varje år ridit hästar i det galopptokiga emiratet och startat totalt 37 gånger.

Hur ofta tänker du på att du faktiskt riskerar livet varje gång du sätter dig i sadeln?

– Jag tänker inte på det över huvud taget, det går inte. Man kan inte rida ut på banan och tänka så, då blir man onödigt försiktig och det är då det händer olyckor. Självklart finns medvetenheten i bakhuvudet men inte mer än så. Tänk dig en boxare som går ut i ringen och tänker på att han kan bli knockad till döds, det funkar inte. Förhoppningsvis tänker inte mina kollegor så heller för då smäller det garanterat.

Är du en hästkille?

– Det vill jag inte påstå. Jag hade ingen hästkänsla alls från början. En häst var mer som en fotboll är för en fotbollsspelare, ett arbetsredskap. Men hästkänslan har kommit successivt, vare sig jag har velat eller inte.

Vad räknar du som din största framgång?

– Att jag har vunnit Stockholm Cup 2011 och 2012. Det är ju min hemmabana. När jag började var tävlingen det största som hände hemma, jag såg upp till dem som vann. Att vinna själv var en milstolpe i karriären.

Varför kom framgången så sent i livet för dig?

– Det primära är nog självförtroendet, jag har fått mer självförtroende för varje år jag hållit på.

Så uthållighet är din grej?

– Det här har varit ett jobb som alla andra för mig. Och så har jag velat tävla. På något vis har jag också känt att det har gått lite, lite framåt hela tiden. Ganska segt men ändå. Det har aldrig känts som att jag har blivit sämre något år. Jag hade tre, fyra vinnare det första året, fem det andra och kanske sju det tredje.

Ditt mål?

– Att bli bäst i världen.

Kommer du någonsin att skola om dig och byta jobb tror du?

– Det får bli ett annat jobb inom galoppvärlden i så fall. Jag kommer aldrig att försöka plugga igen, jag får andnöd av skolbänken. Jag klarade inte ens av att slutföra profylaxkursen inför min första dotters förlossning.

Beskriv hur du tänker rent taktiskt under ett lopp?

– Ofta försöker jag hitta en bra rygg, en annan häst att haka på från början. Då kan man sitta och nästan bara följa med, få hästen att gå ned i andning och löpa på. Nio gånger av tio har de en polett sparad till upploppet då jag börjar trycka på.

Hans premiärlopp i Dubai, United Arab Emirates Derby 2010 på nyinvigda Meydan slutade dock i en katastrof. Förstapriset var på 14 miljoner kronor och Gråberg red norska hästen Timely Jazz för danske tränaren Niels Petersen. Gråberg och Timely Jazz hade en fin position som andra ekipage, snett utvändigt om ledaren, när 800 meter återstod av loppet. Plötsligt tappade hästen både orken och balansen. Med all sin kraft lyckades Gråberg hålla hästens huvud uppe, styrde ut mot banans ytterspår och fick den att stanna. Han klarade sig oskadd den gången. Men hästen bröt ena benet och avlivades kort efter tävlingen. En bedrövad P-A mötte pressen.

”Jag vill bara åka hem. Varför ska jag stanna kvar och se Dubai World Cup när något sådant här hemskt inträffar. Jag lider med ägaren och tränaren”, förklarade han.

Dagen efter satte han sig och sin familj på ett plan hem till Sverige.

– Den händelsen, och ryggfrakturen, är nog mitt livs värsta idrottsliga motgångar. Hade min häst placerat sig i det där loppet så hade det varit en milstolpe i karriären. Folk hade sett mig då, men så blev det ju inte.

Dubai World Cup – även kallat ”the richest race on the planet” – är finalloppet som avslutar en hel vecka av galoppfestligheter i Förenade arabemiraten. Efter P-A Gråbergs usla start i Dubai vann en svenskägd häst det exklusiva loppet. Med den brasilianske jockeyn Tiago Pereira på ryggen var den mörkbruna hingsten Gloria de Campeao först över mållinjen. Ägaren, Stefan Friborg från Hallsberg, skrattade förmodligen hela vägen till banken. Friborgs vinstpeng: 43 miljoner kronor – att fördela enligt avtal mellan sig själv, tränare och jockey.

För en frilansande jockey är det hästägaren som är uppdragsgivare, ofta på inrådan av den tränare som för ögonblicket har hästen i sitt stall. Den frilansande jockeyns tillvaro bygger, precis som så många andra frilansliv, på ens goda rykte, referenser och meriter.

– När jag kom till Dubai och började rida mot superduktiga jockeys igen så insåg jag: fan, jag kan ju det här på samma nivå som dem nu, säger P-A och ler, ser nästan lite förvånad ut.

Han sitter i köket hemma i villan utanför Stockholm, i bakgrunden tjuter tecknade röster från Barnkanalen och hans äldsta dotter är ledig från skolan i dag.

Att han skulle kunna livnära sig på att rida snabbt har aldrig varit någon självklarhet. P-A Gråberg är en slitvarg snarare än en framgångssurfare.

Hans karriär, sett som en statistisk graf med start lärlingsåret 1990, är en mycket svagt uppåtgående kurva där de första åren knappast ens lyfter sig från diagrammets baslinje. De senaste sex åren sticker framgångskurvan av rejält uppåt. År 2012 var hans bästa år någonsin. Han slog alla sina egna rekord, han slog banrekord och sitt eget all time high.

– År 2011 var jag tvåa i Skandinavien. Jag hade 90 vinnare och drog in lite drygt 11 miljoner i prispengar. Jacob hade 100 vinnare, det ville jag också ha, säger han och ler försynt.

Jacob heter Johansen i efternamn, är dansk proffsjockey och Gråbergs inspirationskälla, konkurrent och kollega.

Redan i oktober förra året hade P-A Gråberg nått sitt mål på 100 segrar, det blev 23 till innan året var slut. Totalt red han in 14,5 miljoner kronor i prispengar och trots att han hade ridit ungefär lika många lopp som året dessförinnan hade han ökat sina vinster med 21 procent. Framgångsstatistiken får hans skarpskurna ansikte att stråla när han berättar om den.

Ingen i hans familj var intresserad av galopp eller hästar när han växte upp. Sport däremot, och tävlingsmoment i synnerhet, har han alltid gillat. Någon alpin karriär blev det inte trots att han älskade att åka utför. Väger man knappt 45 kilo i sina tidiga tonår är G-krafter och konkurrens från storvuxna pubertetskillar inte värda att ta sig an för den som hatar att förlora.

Att en liten, stark och uthållig kroppskonstruktion kan vara en fördel i tävlingssammanhang blev han varse först när en granne på lantstället utanför Vaxholm förklarade för honom vad en jockey pysslar med om dagarna. Bisse Lundgren heter grannen. Hon var fram till tidigt 2000-tal en av Sveriges främsta proffstränare, dessförinnan proffsjockey. I dag är Bisse dopningansvarig på Svensk Galopp.

– Jag var tolv år och egentligen helt ointresserad av hästar. Jag var lat, det är jag fortfarande, och jag har aldrig tyckt om stallarbete, säger P-A Gråberg.

Bisse introducerade honom till galoppsporten via sitt eget stall. Frånsett en kilometerlång ritt i fullt sken på Vaxholmsvägen gick det hyfsat för P-A, han var hästbiten på sitt eget prestationsinriktade vis.

– Jag hade sökt in på elektrikerutbildningen efter högstadiet, men på sommaren frågade jag mamma och pappa om jag fick ta ett sabbatsår som lärling i ett galoppstall först. Jag var rejält skoltrött. Jag är dyslektiker så jag fick kämpa lite mer än många andra för att få okej betyg i skolan.

Första lärlingsperioden jobbade Gråberg hos tränaren John Huber, senare hos Michael Kahn. Båda två var framstående tränare i Sverige. Arbetsförhållandena var minst sagt slitsamma, men han blev kvar i stallet trots att han inte ens gillade hästar och – som galopptraditionen bjuder – hade en urusel lärlingslön och fick arbeta långa pass.

Om galoppsporten, trots ekonomisk nedgång de senaste fem decennierna, ändå har fortsatt att omgärdats av någon sorts luxuös mystik och möjligen ett litet eko från Riddarhuset, så var det inte lyxliv som Gråberg i första hand lockades av.

Men han ser publikmässiga vinster i att behålla något av den exklusiva air som till viss del fortfarande omger galoppsporten.

– På Royal Ascot går alla i hatt. Det är champagne, välklätt och lite fancy, detsamma i Dubai. Den stämpeln tycker jag att det vore synd om vi helt blev av med, säger han.

Så drar han paralleller till det mer folkkära travet.

– Under elitloppet (Sveriges största travtävling på Solvalla) sitter alla i shorts, dricker öl och är lite småfulla på läktaren. Det är ju trevligt i sig, men det är något annat liksom, säger han.

Galoppsport, som Gråberg ser det, är ett slags hästsportens Formel 1. Galopphästen kräver finkalibrerad omvårdnad, är känslig som en elitidrottare. Och, kanske viktigast av allt, det är inte vem som helst kan rida den.

– För att träna upp en travare behöver du en rak grusväg nära stallet. Du kan väga 150 kilo och ändå sätta dig i sulkyn och träna hästen. Har du tur är den snabb, säger P-A.

Själv väger han 54 kilo. När han tävlar i Dubai går han ner till 53 för att klara de arabiska viktgränserna.

– Det är varmare där, jag går lätt ned det där kilot bara genom att svettas lite.

Sin känsla för hästarnas fysik och psyke har han fått slita desto mer för.

Han var fortfarande lärling när han som 18-åring bestämde sig för att resa till usa. Då, 1992, var han enligt egen utsago en ganska dålig galoppryttare med ”minimal känsla för hästen”. Han fick ett lärlingsjobb hos tränaren Richard Mandela i Los Angeles, alldeles intill anrika galoppbanan Santa Anita.

Arbetsdagen i stallet började klockan fem. Stallsysslor och träningsritter varvades till kvart över nio, sedan var det färdigjobbat. Den unge P-A Gråberg tillbringade en hel del tid vid poolkanten.

– Jag tyckte att livet var toppen där.

På eftermiddagarna var det tävlingar och han missade inte ett enda. Publiken bestod av minst 10 000 personer varje dag, vid storlöp fylldes läktarna med 80 000 personer.

– Jag fick inte rida några tävlingar där, men jag fick rida världens bästa hästar bredvid världens bästa jockeys på träning, säger han.

Han stannade i Los Angeles i sex veckor, och återvände sedan fem vintrar i rad för att jobba och lära av de bästa.

Sin första tävling som jockey red han på Täby Galopp redan 1991. Men det är först de senaste åren som P-A känner att han till fullo har kunnat ta till sig allt det där som han fick höra, se och uppleva under åren i USA.

– Jag kunde rida ett träningslopp bredvid Gary Stevens, en av världens bästa jockeys, och känna på upploppet att nu, nu vinner jag. Men så bara wrooom, så red de om, och jag var helt förundrad. Var fan hittade han den där sjätte växeln? Hästen såg ju helt tom ut. De bara trollade, tänkte jag. Jag var imponerad men jag fattade inte vad de gjorde. Jag kom hem och trodde att jag kunde massor, men jag kunde inte få ut det på banan. Det tog mig 10–15 år innan jag fattade, och kunde använda mig av teknikerna jag sett i USA.

I dag har Gråberg hittat sin ridstil och han rider med tonvikt på balans. Han rider med förhållandevis långa tyglar, ger hästen så stor frihet som möjligt så länge det går.

– Åtta av tio hästar köper det där. Ger man dem friheten att vara lösa så sköter de mycket själva. Min uppgift är att underlätta för hästen. En avslappnad häst går bäst. Det är precis som med sprinterlöpare, avslappning sparar energi. Om jag stör och bråkar kostar det energi, och hastighet.

Är hästen trött de sista 200 metrarna är det jockeyns jobb att få den i mål.

– Det är då jag börjar jaga, röra på mig, använda pisken och tagga hästen till att göra det där allra sista, och vinna.

I dag känner han in hästarna även på träning på ett helt annat sätt än vad han gjorde som ung jockey. Men det händer att han tävlar hästar som han aldrig tidigare träffat. Kärleken till tävlingsmomentet, inte ridupplevelsen, är det som är mest lockande för de flesta proffsjockeys. P-A är inget undantag.

– Jag läser av hästen för att veta i vilken form den är. Det är inget gulligull med dem direkt, säger han bestämt.

Men så börjar han ändå prata om fördelen med att hästarna alltid tar dig för den du är, hur han lärt sig att släppa grubbel och problem med deras hjälp och om att ridningen och stallet har hjälpt honom flera gånger när livet känts hårt. Som när han och Cecilia förlorade sitt första barn, bara tre dagar efter förlossningen.

– Jag grävde ned mig, det gjorde vi nog båda två, men vi fick energi från hästarna. Jag märkte då att de ändå är där för en när man behöver det, kanske mer än människorna runt omkring är när något jobbigt händer.

I Sverige finns cirka 50 aktiva proffsjockeys, hälften kvinnor och hälften män, som lever av att på exakt samma villkor rida hästar i full galopp. Det händer att jockeys, så uppfyllda av vinnarinstinkt, rappar till en allt för närgången kollega med spöt mitt under ett race. Otillåtet såklart, straffbart med böter eller avstängning. 2008 dömdes Gråberg av galoppdomstolen till tre veckors avstängning för brott mot sportens hedersregler sedan han slagit en lärling på låret med ett ridspö.

– Jag slog till henne efter loppet, berättar han.

– Jag tyckte att hon hade ridit på mig och att hon hade ridit fult, det brann av och jag slog till henne. Hon gick upp och visade märket för domstolen och jag blev straffad. Mycket osnyggt gjort av mig.

Men väl inne i omklädningsrummet finns sällan plats för långsint sårbarhet jockeys emellan. Och känner man sig orättvist behandlad av en uppdragsgivare är det samma taktik som gäller, glöm och gå vidare.

– Jag kan aldrig bli sur på tränare eller hästägare för att de inte anlitar mig, det håller inte. Ibland blir man av med jobb. Då är det bara att sätta sig på staketet och vänta, bollen rullar tillbaka till en så småningom. Jag har aldrig orkat hetsa upp mig över att folk använder en lite som en trasdocka i branschen, säger han.

Så länge galoppsporten blöder ekonomiskt i Sverige kommer konkurrensen om jockeyuppdragen att vara fortsatt stenhård. Men svensk galoppsport ser ett ljus i tunneln i form av ett förväntat ekonomiskt uppsving.

År 2009 började Svensk Galopp arbetet med att sälja ut marken runt betongkolossen Täby Galopp. Snart ska den jämnas med marken och ge plats för höghus. Affären kommer att ge Svensk Galopp ett tillskott på mellan 1 och 2 miljarder, enligt kalkylen. En ny tävlingsanläggning är ritad och ska stå klar i Stockholmskommunen Upplands-Bro om två år. Svensk Galopp räknar med att den nya banan, Önsta, ska bli störst i landet för galoppintresserade svenskar. Lika glamoröst som Dubai kommer det knappast att bli, men möjligen kan ryttare med samma uthållighet och hängivenhet som P-A Gråberg få fler att på sikt intressera sig för sporten och spelet.

Själv hoppas han få vara frisk och hel nog att rida hästar till seger många år till. Han har inga planer på att lägga av, alls. När han blir rädd ska han sluta, inte förr säger han.

I höst rider han på som vanligt, pendlar mellan de nordiska banorna. Men han hinner också hämta ungarna på dagis och i skolan åtminstone två dagar i veckan.

– Jag äter nästan alltid frukost med familjen faktiskt, säger han.

Den 15 februari förra året vann Gråberg en tävling på Meydan med den svenskuppfödde hästen Tertio Bloom. Blygsamma 36 800 dollar låg i prispotten då men bedriften, att som förste svenske jockey vinna i Dubai, har gett honom gott hopp om framtida uppdrag i emiratet. I februari drar tävlingssäsongen i gång på allvar i Dubai och i år har P-A Gråberg för första gången en bokningsagent på plats.

– Galoppen har framtiden för sig, det har jag trott på hela min karriär och jag ser ingen anledning att sluta tro nu.