Bin -
När bina tystnar

Världens bipopulation minskar. Honungsbin lämnar sina kupor och kommer aldrig tillbaka. Alla grödor som är beroende av pollinering – en tredjedel av all mat som människor äter – är i fara. Vad är det som händer?

På den ekologiska bigården samlar bina nektar från närliggande ängar, skogsmark och trädgårdar.
Alla grödor som är beroende av pollinering – en tredjedel av all mat som människor äter – är i fara.

Miljontals försvunna arbetare. Inga kroppar återfunna. När larmet om colony collapse disorder i USA och Kanada kom 2006, var det som ett avsnitt av CSI på steroider.

Tusentals förtvivlade biodlare i USA vittnade om att deras arbetsbin plötsligt hade försvunnit spårlöst. Fenomenet spred sig också till Europa. De i vanliga fall strävsamma och välfungerande bisamhällena kollapsade. Tama bin är sociala insekter. Det är inte alls deras naturliga beteende att lämna sin drottning och sina larver bakom sig och aldrig mer komma tillbaka.

Några år senare dog 80 procent av bina i sydvästra Tyskland. Totalt beräknas 10 miljoner amerikanska bisamhällen ha dött på grund av ccd sedan det första larmet.

Vad var det som hade hänt? Ingen kunde ge något säkert svar. Man har misstänkt kvalstret varroa, virus, bekämpningsmedel och modern bihållning. Men till skillnad från ett avsnitt av CSI har det inte gått att få en förklaring efter 45 minuter. Samtidigt blir de västerländska bina färre och färre.

Mitten av juli 2013. I Sverige har skördetiden för biodlare precis börjat. Till Bee Urbans lokaler på Kungliga Djurgården har det kommit in ramar från de olika kupor som ställts upp på hustak och andra ytor i staden, i samarbete med företag och bostadsbolag runtom i Stockholm. Karolina Lisslö, biolog och en av grundarna av Bee Urban, skrapar dem rena från det täckvax som bina producerat för att försegla honungen och sätter in kakorna i en centrifug för att få ut den trögflytande, bärnstensfärgade vätskan. Efter proceduren får varje samarbetspartner tillbaka sin egen honung i burkar.

Karolina och kollegan Josefina Oddsberg kallar det skämtsamt en biprodukt av sitt egentliga jobb: att sprida kunskap om ekosystemtjänsten pollinering och dess betydelse för oss människor.

Olika företag är faddrar till Bee Urbans bikupor. Här står flera på Axfast tak i centrala Stockholm.
Olika företag är faddrar till Bee Urbans bikupor. Här står flera på Axfast tak i centrala Stockholm.

Den som tänker ”vad spelar det för roll om det försvinner en massa bin?” har glömt bort biologilektionerna där man lärde sig hur blommor och bin fungerar. Hos alla växter som inte är självpollinerande, krävs det hjälp. Insekter som humlor, bin och fjärilar överför pollenkornen från ståndaren till pistillen, i jakt på nektar.

Om allt gått rätt till sker en befruktning, vilket är en förutsättning för att växten ska bära frukt. Varje lyckad sådan ger en kärna – och därmed en större frukt. Honungsbin räknas därför, efter nöt och svin, som det tredje viktigaste djuret inom jordbruket.

Så mycket som 30 procent, alltså var tredje tugga, av vad vi äter är beroende av honungsbin. I en framtid utan dessa skulle vi människor få svårt att få tag i födoämnen som broccoli, äpplen, kiwi, körsbär, avokado, citron, bönor och mandlar.

– Vi skulle kanske inte dö, men vi skulle definitivt drabbas av skörbjugg, säger Karolina Lisslö.

Betesdjur skulle dessutom få mindre av växter som klöver. Totalt är hundratals grödor beroende av insektspollination.

Färre bin ger mindre skördar – vilket i slutändan ger högre matpriser. Om odlarna tvingas handpollinera är också det en prishöjare.

En lösning på problemet med för få pollinerande bin är att hyra in bikupor från en biodling till en uppställningsplats nära grödorna, något som görs såväl vid äppelodlingar i Kivik som mandelträdsfält i Kalifornien. Den årliga flytten av bin är dock en av de stressfaktorer som räknas in när man talar om massdöden av bin.

Men problemen slutar inte med maten. Många av våra mediciner kommer från blommande växter, varav 250 000 är beroende av bin. Bomull är en annan gröda som pollineras av bin. Utan binas tjänster skulle även textilbranschens priser höjas avsevärt.

Karolina Lisslö går ut en sväng för att inspektera kuporna. På vägen talar hon om hur små äpplena är i år och hur klövern minskat.

– På 1960-talet kom boken Tyst vår, som startade den moderna miljörörelsen. I den slog den amerikanska biologen Rachel Carson larm om bekämpningsmedel som DDT och vilken effekt det hade på naturen. Teorin var att om alla myggor dog på grund av det, så skulle småningom alla fåglar dö och våren då bli tyst. Vi är där igen.

Den 26 april i år gick en digital inbjudan ut från aktivistnätverket Avaaz. Aktivister, biodlare och bivänner skulle samlas den 29 april vid Shumanrondellen i Bryssel. Det som var annorlunda från en vanlig sammankomst var klädselanvisningen: ”bidräkter, bikupeperuker, blommor, äpplen, päron och honung”. Samtidigt utlovades att ”Bernie, the giant bee”, ett sex meter långt upplåsbart bi, skulle vara på plats och sväva över hela tillställningen.

Det här var sista chansen att demonstrera inför ett beslut som kunde vara avgörande för binas framtid. Miljörörelsen och många biodlare har nämligen utsett sin och binas huvudfiende: bekämpningsmedlen som med ett samlingsnamn kallas neonikotinoider.

Nu var det dags för en omprövningskommitté i eu att ta upp möjligheten till ett förbud av dem i två år. In i det sista var det oklart hur det skulle gå. Bolagen som saluför medlen köpte reklamtavlor på flygplatsen i Bryssel för att påverka delegaterna när de landade. Flera länder opponerade sig. Aktivisterna lämnade över 2,6 miljoner namnunderskrifter som stödde förbudet. De hade på sin sida en stark bundsförvant som länge har stridit för binas hälsa, den maltesiske eu-kommisionären Tonio Borg, som har Europas livsmedelsförsörjning på sitt ansvar. Till slut kom resultatet: en knapp majoritet, 15 av 27 medlemsländer, ville ha förbudet.

Neonikotinoider används i jordbruket, särskilt på oljeväxter som raps. Medlet finns i hela växten, eftersom fröet prepareras, och påverkar skadedjurs nervsystem. Enligt en mängd forskare påverkar de också bina så att deras navigeringssystem havererar. De hittar helt enkelt inte hem efter att de har varit ute och samlat in föda.

Livet i bikupan

• Biets fyra stadier. Ägg, larv, puppa och färdig insekt. Av de färdiga finns tre sorter: drottning, arbetsbi och drönare. Drottning och arbetsbin är honor, drönarna är hanar.

• Befruktning. Drottning och arbetsbin kommer ur befruktade ägg, drönarna ur obefruktade. Drönaräggens utveckling är exempel på så kallad jungfrufödsel, partenogenes.

• Drönare. I kupan finns en drottning, några hundra drönare och tusentals arbetsbin. Drönarnas enda existensberättigande är att de parar sig med drottningen. Mot slutet av sommaren har de inte längre någon uppgift och arbetsbina driver ut dem ur kupan.

• Drottningen. Kan bli mellan tre och åtta år gammal, men när hon börjar lägga färre ägg görs ett drottningbyte. Några befruktade ägg matas med drottninglarvföda, cellen byggs om och larven kan utvecklas till en drottning. Omkring 20 föds upp samtidigt men när den första kläcks sticker hon ihjäl de övriga. Efter en vecka flyger hon ut och parar sig i luften med omkring 15 drönare. Hon samlar då på sig så mycket sperma att det räcker för resten av livet. 

• Hovet. När drottningen har parat sig får hon en hovstat av bin som matar henne med fodersaft, berör henne med antennerna och slickar på hennes kropp och för på så sätt ut drottningsubstansen i bisamhället. Hennes feromoner påverkar alla bins beteenden, reaktioner och funktioner.

• Arbetsbin. Bin direkt från puppan städar, efter några dagar matar de larver. Från tio dagars ålder bygger de vaxceller och tar hand om nektar och pollen. Något äldre kan de bli vaktbin för att efter tre veckor börja flyga ut och hämta föda. De som föds i augusti övervintrar och för samhället vidare.

• Vaktsystem. Alla inkommande bin till kupan kontrolleras noggrant av vaktbinas antenner. Har de rätt lukt släpps de in, annars jagas de bort eller dödas.

Källa: Sveriges Biodlares Riksförbund.

Professor Alex Lu vid Harvard är en av världens främsta experter på kopplingen mellan ccd och imidacloprid, en typ av neonikotinoid. Han har gjort experiment på bikupor, där 15 av 16 bisamhällen kollapsade efter att ha preparerats med en lägre dos medel än vad bin utsätts för i sin naturliga miljö. De som fick den högsta dosen dog först.

– Man kan helt enkelt inte bortse från effekten av neonikotinoider. Men kopplingen mellan ccd och neonikotinoider är en högst politiskt fråga, enbart på grund av pengar. Pengar kan köpa mycket – inklusive objektivitet inom akademisk forskning och regeringsbeslut. Ändamålet är att skapa en gigantisk rökridå, förklarar han för Icon.

De populäraste varianterna av neonikotinoiderna säljs av företagen Bayer och Syngenta.

Christian Maus är global pollination safety manager på Bayers Bee Care Center i tyska Monheim. Han anser, inte oväntat, att deras bekämpningsmedel inte alls är boven i dramat.

– Om bekämpningsmedel har något med det att göra, så är det för att det inte använts på rätt sätt. Jag skulle säga att fenomenet ccd beror på många faktorer, men till 99 procent beror det på varroakvalstret och de virus det för med sig, säger han.

Än så länge finns det inget officiellt fall av ccd i Sverige. Något som Karolina Lisslö är skeptisk till.

– Vi har sett fenomenet hos oss och vi har pratat med andra som upplevt det. Förra sommaren kollapsade ett av våra starkaste bisamhällen. Drottningen var kvar med några fåtal bin, resten var spårlöst försvunna.

Den kupan stod på idylliska Djurgården, inbäddad mellan hästhagar och kolonilotter. Ironiskt nog rapporteras det världen över om att bikupor verkar må bättre i stadsmiljö.

– Där finns blommor en stor del av året och de får mat utan bekämpningsmedel, säger Karolina Lisslö.

Långt bort från eu-parlamentet i Bryssel finns den ekologiske biodlaren Thomas Rafstedt, som är biolog och botanist i grunden. På Sörmlandskusten, utanför Nyköping, driver han Fågelsångens bigårdar. Bikuporna är placerade så att bina drar nektar från främst ekologiska marker och skogsmark, i ett omväxlande landskap med betesmarker, ängar, herrgårdar och slott med trädgårdar.

Han talar kärleksfullt om sina bin, 150 samhällen, som han för stamtavlor över. Alla bin hör till speciella kupor och familjer. Bin kan flyga tre kilometer för att hämta nektar – men inte längre, då går det åt mer energi än vad de får med sig tillbaka. Inne i kuporna är det alltid 34 grader varmt. Där inne finns en drottning som lägger upp till 2 000 ägg per dag, en stor mängd arbetsbin, alla honor, och en mindre mängd drönare. Tillsammans har de ett i detalj utvecklat socialt liv och en intern hierarki. Om de skulle bli attackerade av exempelvis en bålgeting kan en mängd bin samlas kring den och värma upp den till över 40 grader och på så sätt ”koka” inkräktaren. Varje kupa kan producera 30–50 kilo honung per år.

– Jag började på 1960-talet som hobbyodlare, när det var gröna vågen. Sedan 15 år tillbaka försöker jag leva på det. Det är roligt, men tufft.

I vintras förlorade han 25 procent av sitt bibestånd. Det är fler än genomsnittet, enligt en omfattande enkätundersökning som Sveriges Biodlares Riksförbund har gjort i år. Den visade att 22,6 procent av bisamhällena hade dött under vintern – det är nästan en fördubbling mot den normala dödligheten. Att bin inte överlever invintringen är dock inte samma sak som ccd, men ökningen måste ändå ses som ett illavarslande tecken. Thomas Rafstedt välkomnar eu-beslutet att förbjuda bekämpningsmedlen.

– Självklart hoppas jag att man snabbt märker en förändring till det bättre på bisamhällena, så att det leder till ett permanent beslut. De stora bolagen kör ju på så länge de kan med sina bekämpningsmedel. Det handlar om miljarder kronor som storföretagen förlorar. Så vi får se vad som händer.

Thomas Rafstedt menar att vi måste börja se den större bilden.

– Vi är inne i en ond cirkel där vi förstör jorden vi lever på. Om det här nu påverkar bina, så påverkar det naturligtvis alla andra insekter också, sedan i sin tur fåglarna och så vidare. Man kan undersöka ett bekämpningsmedel, men jag tror att det är cocktaileffekten av alla gifter i naturen som är det värsta.

Han har rätt. Flera nya forskarrapporter bland annat från universitetet i Sussex, visar att bekämpningmedlen också finns i jorden och vattnet. Andra djur påverkas, exempelvis har Europas hela fjärilsbestånd halverats de senaste 20 åren.

Röster om bidöden

Magnus Stenmark

Ekolog på Faunistica, konsultföretag inom miljö- och naturvård. Har disputerat på solitära bin, svenska arter av vildbin.

– Colony collapse disorder är ännu inte upptäckt i Sverige, men om man ska bygga ett hållbart ekologiskt samhälle borde man värna mer om den svenska bifaunan och minska beroendet av honungsbin. Vi använder också marken på ett annat sätt i dag. Det finns inte längre slåttermark med stor variation av örter. Naturbetesmarker har ersatts av vall och skog. Det är helt enkelt inte en lika gynnsam miljö för honungsbin och andra pollinerande insekter. Det är den största orsaken. Man kan räkna upp 50–60 orsaker till.

Alex Lu

Professor i biologi, Harvard University i Boston, USA.

 – Än så länge finns det inga studier som har kunnat replikera ccd utan neonikotinoider. Andra faktorer, som kvalster och näringsbrist, kan göra att en bikoloni riskerar att dö. Men symptomen hos en koloni som har dött av ccd är klart annorlunda jämfört med en koloni som dött av sjukdom eller dålig biodling. En ccd-kupa har nästan inga bin inuti eller utanför kupan. Skulle de ha dött av naturliga orsaker så skulle tiotusentals döda bin finnas i kupan. 

Emelie Hansson

Jordbrukshandläggare på Naturskyddsverket.

– Vi i miljörörelsen såg att dessa kemikalier var farliga för bin redan för 20 år sedan, när man i Sydfrankrike såg en massiv bidöd redan då. Vi är mycket glada för eu-beslutet.

Karolina Lisslö har tagit en paus från honungsslungningen. Hon fingrar på sitt halssmycke, en kupa i silver av den nostalgiska modell som figurerar i Nalle Puh. Hon berättar om när hon kom i kontakt med bin första gången.

– Jag gick i ettan och hittade 15–20 bin som låg och rörde sig svagt i snön. Jag plockade upp dem i vantarna och tog med dem till fritids. Där gjorde vi en improviserad lösning i ett akvarium och lade dit honung och vatten. De levde där någon månad, sedan släppte vi ut dem när snön försvann.

Detta var 1982, en tid då nödställda bin var en fullkomligt naturlig företeelse. Nu finns ccd-fenomenet här – men är det här för att stanna?

Den uppmärksammade schweiziska dokumentärfilmen Inte bara honung använde sig av den dramatiska taglinen: ”Om bina dör ut överlever inte mänskligheten mer än i fyra år.” Nu är frågan om bisamhällena kommer att växa sig starkare under eu-förbudets två år. Professor Alex Lu kommer att följa utvecklingen i Europa.

– Jag är helt säker på att förbudet är rätt väg. Men det finns ingen chans att ett sådant förbud skulle gå igenom här i USA. Vi och bina litar på er nu.

Bin på modet

Urban bihållning är på frammarsch. Flera prominenta byggnader har bikupor på taket.

• Louis Vuittons huvudkontor på Champs-Élysées i Paris. Honungen La Belle Jardinière delas ut till familj och vänner. 

• Vita huset. Barack Obamas kockar brygger White House Honey Ale på honungen.

• Lloyd’s tower. Vid invigningen framfördes Nikolai Rimskij-Korsakovs Humlans flykt

• Waldorf Astoria i New York. Kuporna har namn som Empire Hive of Mind och Presidential Sweet.

Bin i siffror

70%

av världens 1 500 odlade grödor är beroende av bipollinering.

50  000

blommor måste ett bi besöka för att få ihop ett gram honung.

100

gram pollen innehåller lika mycket protein som 500 gram kött.

1

drottning, 1 000 drönare och 20 000–70 000 arbetsbin bildar ett bisamhälle.

135

miljoner kronor.  Värdet av den svenska honungsproduktionen.

20 %

större blir odlade grödor om biet får göra pollineringsarbetet.

*Källa: Biman och Bikupan.eu.

Läs hela artikeln

Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.

Bli prenumerant

RELATERADE ÄMNEN

Debatt Framtiden Klimatet